Relationer Ny partner med starka åsikter

Oj, det här har jag missat!

Han började ge sig på min hund, min enda styrka och allt jag hade då. När hunden var så rädd så han kröp under sängen och kissade på sig och killen skulle efter för att ta tag i hunden så fattade jag hur jävla sjuk i huvudet killen var och det svartnade för mig.

Minns sen bara korta minnesbilder, men jag vet att jag tar tag i luvan på hans tröja, drar fram honom (han var halvvägs under sängen) och plötsligt står han mitt emot mig, jag stirrar in i hans då helt svarta ögon och säger ”du rör inte min hund!”

Självklart så accepterade inte han den behandlingen från mig (detta var en av gångerna han höll på att ha ihjäl mig) och det small, sen trycktes jag ner på rygg över sänggaveln så jag tänkte att snart knäcks ryggraden, samtidigt som han håller strypgrepp om halsen så jag känner hur allt börjar försvinna, synen, hörseln och blodsmaken jag hade i munnen, blev bara en dimma av allting.

Plötsligt så ligger jag på golvet, jag vet inte om jag svimmat eller om han sopat ner mig där, men jag ser fötterna på honom, och sen grips jag av panik över vart hunden är. Börjar söka med blicken och möts av hans ögon som stirrar på mig underifrån sängen. Han är LIVRÄDD, ligger och skakar i sitt egna kiss, börjar åla sig fram emot mig, och då inser jag att det är nu eller aldrig, så jag reser mig upp och skriker ”hit!”, rusar mot dörren, greppar kopplet och jacka på vägen ut och kastar mig i gummistövlarna, slänger upp dörren, ut med mig och hunden, och igen med dörren igen, möts av granntanten som har öppnat sin dörr och antagligen står och lyssnar vad som händer inne hos oss. Hon stirrar på mig, jag är blodig i ansiktet, men hon säger inget. Det känns som om vi står en evighet och stirrar på varandra men det är bara några hundradels sekunder, sen plötsligt så smäller det till och jag gissar att killen kastar den gigantiska blomkrukan han hann få upp i händerna medans jag hoppade i stövlarna.

Ljudet ”väcker” mig och jag bara springer, sliter upp dörren i trappuppgången och springer. Efter att ha försökt tvättat rent ansiktet så gott jag kunnat med snön som var ute och torkat av mig med tröjan, har ingen aning om hur jag ser ut, men jag tror att det bara var näsblod den här gången, och snövattnet blir inte rött längre så gissade att det mesta är borta. Är mitt i natten/tidig morgon så jag skulle nog inte möta någon endå.

Går och går och kommer efter ett par timmar hem till mamma, hon sover än men jag går in med reservnyckeln hon hade ute och skrev en lapp att jag var hemma där. Kollade mig i spegeln och allt såg då helt ut, tvättade av mig igen sen gick jag och la mig, med hunden tätt intill.

Det var sista gången för mig. Jag gick aldrig mer tillbaka och jag bad hans föräldrar åka dit och packa mina kläder/grejer och köra dom till mig. Jag tror dom visste, då han även slagit sin pappa många gånger, och slagit hål i dörrar och väggar när han bodde hemma. Dom ifrågasatte inget, utan nån dag senare stod mina grejer på trappen hos mamma.

Till mamma sa jag inget mer än att det hade tagit slut, och jag klarade inte av att bo där mer. Jag fick självklart komma hem tills jag hittade något eget!

Den enda som visste då var min bästa vän, han fanns där jämt, och jag vet inte hur många gånger jag satt hemma hos honom den våren och bara bröt ihop.

Jag flyttade nån kommun bort sen och har inte sett han mer än den gången på mataffären.

Hörde rykten om att han åkte in på behandlingshem några månader efter pga alkoholen och att han blev nykterist efter det och bytte namn. Han skickade en vänförfrågan på Facebook efter några år som jag tog bort direkt och blockerade han även där.

Nu skulle jag aldrig chansa, skulle jag se minsta varningstecken så skulle jag gå direkt. Det är sjukt hur människor kan göra så som han gjort.
Fyfan... Så otroligt bra att du lyckades ta dig därifrån!
 

norrsol

Trådstartare
Oj, det här har jag missat!

Han började ge sig på min hund, min enda styrka och allt jag hade då. När hunden var så rädd så han kröp under sängen och kissade på sig och killen skulle efter för att ta tag i hunden så fattade jag hur jävla sjuk i huvudet killen var och det svartnade för mig.

Minns sen bara korta minnesbilder, men jag vet att jag tar tag i luvan på hans tröja, drar fram honom (han var halvvägs under sängen) och plötsligt står han mitt emot mig, jag stirrar in i hans då helt svarta ögon och säger ”du rör inte min hund!”

Självklart så accepterade inte han den behandlingen från mig (detta var en av gångerna han höll på att ha ihjäl mig) och det small, sen trycktes jag ner på rygg över sänggaveln så jag tänkte att snart knäcks ryggraden, samtidigt som han håller strypgrepp om halsen så jag känner hur allt börjar försvinna, synen, hörseln och blodsmaken jag hade i munnen, blev bara en dimma av allting.

Plötsligt så ligger jag på golvet, jag vet inte om jag svimmat eller om han sopat ner mig där, men jag ser fötterna på honom, och sen grips jag av panik över vart hunden är. Börjar söka med blicken och möts av hans ögon som stirrar på mig underifrån sängen. Han är LIVRÄDD, ligger och skakar i sitt egna kiss, börjar åla sig fram emot mig, och då inser jag att det är nu eller aldrig, så jag reser mig upp och skriker ”hit!”, rusar mot dörren, greppar kopplet och jacka på vägen ut och kastar mig i gummistövlarna, slänger upp dörren, ut med mig och hunden, och igen med dörren igen, möts av granntanten som har öppnat sin dörr och antagligen står och lyssnar vad som händer inne hos oss. Hon stirrar på mig, jag är blodig i ansiktet, men hon säger inget. Det känns som om vi står en evighet och stirrar på varandra men det är bara några hundradels sekunder, sen plötsligt så smäller det till och jag gissar att killen kastar den gigantiska blomkrukan han hann få upp i händerna medans jag hoppade i stövlarna.

Ljudet ”väcker” mig och jag bara springer, sliter upp dörren i trappuppgången och springer. Efter att ha försökt tvättat rent ansiktet så gott jag kunnat med snön som var ute och torkat av mig med tröjan, har ingen aning om hur jag ser ut, men jag tror att det bara var näsblod den här gången, och snövattnet blir inte rött längre så gissade att det mesta är borta. Är mitt i natten/tidig morgon så jag skulle nog inte möta någon endå.

Går och går och kommer efter ett par timmar hem till mamma, hon sover än men jag går in med reservnyckeln hon hade ute och skrev en lapp att jag var hemma där. Kollade mig i spegeln och allt såg då helt ut, tvättade av mig igen sen gick jag och la mig, med hunden tätt intill.

Det var sista gången för mig. Jag gick aldrig mer tillbaka och jag bad hans föräldrar åka dit och packa mina kläder/grejer och köra dom till mig. Jag tror dom visste, då han även slagit sin pappa många gånger, och slagit hål i dörrar och väggar när han bodde hemma. Dom ifrågasatte inget, utan nån dag senare stod mina grejer på trappen hos mamma.

Till mamma sa jag inget mer än att det hade tagit slut, och jag klarade inte av att bo där mer. Jag fick självklart komma hem tills jag hittade något eget!

Den enda som visste då var min bästa vän, han fanns där jämt, och jag vet inte hur många gånger jag satt hemma hos honom den våren och bara bröt ihop.

Jag flyttade nån kommun bort sen och har inte sett han mer än den gången på mataffären.

Hörde rykten om att han åkte in på behandlingshem några månader efter pga alkoholen och att han blev nykterist efter det och bytte namn. Han skickade en vänförfrågan på Facebook efter några år som jag tog bort direkt och blockerade han även där.

Nu skulle jag aldrig chansa, skulle jag se minsta varningstecken så skulle jag gå direkt. Det är sjukt hur människor kan göra så som han gjort.
Tack för din berättelse.:heart Det är helt galet hur många kvinnor vi är som råkat ut för fysisk/psykisk misshandel.
 
Oj, det här har jag missat!

Han började ge sig på min hund, min enda styrka och allt jag hade då. När hunden var så rädd så han kröp under sängen och kissade på sig och killen skulle efter för att ta tag i hunden så fattade jag hur jävla sjuk i huvudet killen var och det svartnade för mig.

Minns sen bara korta minnesbilder, men jag vet att jag tar tag i luvan på hans tröja, drar fram honom (han var halvvägs under sängen) och plötsligt står han mitt emot mig, jag stirrar in i hans då helt svarta ögon och säger ”du rör inte min hund!”

Självklart så accepterade inte han den behandlingen från mig (detta var en av gångerna han höll på att ha ihjäl mig) och det small, sen trycktes jag ner på rygg över sänggaveln så jag tänkte att snart knäcks ryggraden, samtidigt som han håller strypgrepp om halsen så jag känner hur allt börjar försvinna, synen, hörseln och blodsmaken jag hade i munnen, blev bara en dimma av allting.

Plötsligt så ligger jag på golvet, jag vet inte om jag svimmat eller om han sopat ner mig där, men jag ser fötterna på honom, och sen grips jag av panik över vart hunden är. Börjar söka med blicken och möts av hans ögon som stirrar på mig underifrån sängen. Han är LIVRÄDD, ligger och skakar i sitt egna kiss, börjar åla sig fram emot mig, och då inser jag att det är nu eller aldrig, så jag reser mig upp och skriker ”hit!”, rusar mot dörren, greppar kopplet och jacka på vägen ut och kastar mig i gummistövlarna, slänger upp dörren, ut med mig och hunden, och igen med dörren igen, möts av granntanten som har öppnat sin dörr och antagligen står och lyssnar vad som händer inne hos oss. Hon stirrar på mig, jag är blodig i ansiktet, men hon säger inget. Det känns som om vi står en evighet och stirrar på varandra men det är bara några hundradels sekunder, sen plötsligt så smäller det till och jag gissar att killen kastar den gigantiska blomkrukan han hann få upp i händerna medans jag hoppade i stövlarna.

Ljudet ”väcker” mig och jag bara springer, sliter upp dörren i trappuppgången och springer. Efter att ha försökt tvättat rent ansiktet så gott jag kunnat med snön som var ute och torkat av mig med tröjan, har ingen aning om hur jag ser ut, men jag tror att det bara var näsblod den här gången, och snövattnet blir inte rött längre så gissade att det mesta är borta. Är mitt i natten/tidig morgon så jag skulle nog inte möta någon endå.

Går och går och kommer efter ett par timmar hem till mamma, hon sover än men jag går in med reservnyckeln hon hade ute och skrev en lapp att jag var hemma där. Kollade mig i spegeln och allt såg då helt ut, tvättade av mig igen sen gick jag och la mig, med hunden tätt intill.

Det var sista gången för mig. Jag gick aldrig mer tillbaka och jag bad hans föräldrar åka dit och packa mina kläder/grejer och köra dom till mig. Jag tror dom visste, då han även slagit sin pappa många gånger, och slagit hål i dörrar och väggar när han bodde hemma. Dom ifrågasatte inget, utan nån dag senare stod mina grejer på trappen hos mamma.

Till mamma sa jag inget mer än att det hade tagit slut, och jag klarade inte av att bo där mer. Jag fick självklart komma hem tills jag hittade något eget!

Den enda som visste då var min bästa vän, han fanns där jämt, och jag vet inte hur många gånger jag satt hemma hos honom den våren och bara bröt ihop.

Jag flyttade nån kommun bort sen och har inte sett han mer än den gången på mataffären.

Hörde rykten om att han åkte in på behandlingshem några månader efter pga alkoholen och att han blev nykterist efter det och bytte namn. Han skickade en vänförfrågan på Facebook efter några år som jag tog bort direkt och blockerade han även där.

Nu skulle jag aldrig chansa, skulle jag se minsta varningstecken så skulle jag gå direkt. Det är sjukt hur människor kan göra så som han gjort.
Men fy, så fruktansvärt! Tack för att du delar med dig! ❤

Det är så hemskt att det ändå är så pass vanligt att kvinnor råkar utför såna psykfall till män.

Skönt att du kom därifrån!
 

norrsol

Trådstartare
Tyvärr är det inte jätteförvånande - för det är så otroligt vanligt att det fungerar sådär :( Det är inte ditt fel, utan det enda "felet" är att vi är människor och det är självklart att man vill tro gott om personer man tycker om. Annat vore ohållbart, men det gäller också att kunna se nyktert på saker och ting och agera om det sedan visar sig vara annat än bra.

Är du hos honom nu eller har du tagit dig någon annanstans? Behöver du hjälp med något? Vet dina närstående om läget så att de kan hjälpa dig? Vad sa polisen när du ringde?

Ta hand om dig. Och kom ihåg att buke alltid finns här med all möjlig hjälp. Här finns personer som både vill och kan hjälpa. Du är värd att ha det bra.
Är inte hos honom. Åkt, har gått bra dessa dagar. Utom idag, blev så ledsen över situationen. Varför fungerade det inte. Ändå vet jag nu att det varit så fel som de kan vara.
 
Men fy, så fruktansvärt! Tack för att du delar med dig! ❤

Det är så hemskt att det ändå är så pass vanligt att kvinnor råkar utför såna psykfall till män.

Skönt att du kom därifrån!
Ja, det är för jävligt.. Det är som sagt snart 12 år sen jag drog, och det har påverkat mig lika länge, bara för 2 år sen kunde jag fortfarande inte prata om det och berätta för JAG skämdes. Sen ville jag inte att nån skulle gå och tycka synd om mig eller behandla mig annorlunda, och när jag väl vågade öppna upp mig och berätta för vissa så fick jag tillbaka det sen med råge så kändes bara som det var bäst att vara tyst för att slippa bli sårad av det fler gånger än vad det redan gjort.

För det har ju satt sina spår. Det är ju inte den fysiska misshandeln som satt sig hårdast, utan den psykiska. Lite näsblod, en ond käke, eller en avsliten hårtuss gör bara ont just där och då, hur kass och värdelös man är gör ont längre... Och att bli inpräntad i några år att det finns ingen som kan tycka om mig, så då går man och sluter sig mer och mer och känner mindre och mindre tillit till andra människor, som en ond cirkel.

Ångesten kommer fortfarande vissa dagar, men jag är ju aldrig på det stadiet att ”jag kan lika gärna gå och dö” längre. Mardrömmar kommer fortfarande ibland, men väldigt sällan.
Det värsta är känslan av att vara helt utmattad mest hela tiden, trött i hjärnan, som om den fortfarande hela tiden är på helspänn.

Men nu kan jag iallafall prata om det. Inget jag sitter och diskuterar helt random så, men dom personer jag har nära vet, just för att jag behöver ha deras förståelse dom gångerna jag brakar och inte orkar någonting. Antingen är jag jätteuppe eller jättenere, och sen tycker jag det är viktigt att få fram hur illa det kan gå om man stannar i en relation där det finns varningstecken.

Dom som inte vet ser mig kanske som lat, oengagerad, kall, okänslig osv, men det är jag inte.

Nu är jag ju mest jätteuppe och känner mig lycklig och väldigt nöjd med livet, men bakslag kommer såklart, men det är väll dom konsekvenserna jag får leva med. Som nu när det är lite struligt på andra plan, då bryter jag ihop inombords, ångesten kommer, och åter den här känslan av ”fyfan vad kass du är” ”inte undra på att du bla bla bla”

Men det blir väll bättre. Finner så mycket styrka i mina djur dom här gångerna istället. :heart Dom gör så att jag orkar rida ut stormarna som kommer.
 
Senast ändrad:

Görel

Moderator
Är inte hos honom. Åkt, har gått bra dessa dagar. Utom idag, blev så ledsen över situationen. Varför fungerade det inte. Ändå vet jag nu att det varit så fel som de kan vara.
Det fungerade inte på grund av honom. På det du beskrivit i tråden är han inte ute efter en jämlik kärleksrelation utan vill ha makt och kontroll. Ett led i att få detta är att få dig att känna att det är ditt fel om relationen fungerar eller ej. Syftet är att få dig att bete dig som han vill.

Du har inte gjort något fel. Du har blivit indragen i en annan människas sjuka spel.
 
Ja, det är för jävligt.. Det är som sagt snart 12 år sen jag drog, och det har påverkat mig lika länge, bara för 2 år sen kunde jag fortfarande inte prata om det och berätta för JAG skämdes. Sen ville jag inte att nån skulle gå och tycka synd om mig eller behandla mig annorlunda, och när jag väl vågade öppna upp mig och berätta för vissa så fick jag tillbaka det sen med råge så kändes bara som det var bäst att vara tyst för att slippa bli sårad av det fler gånger än vad det redan gjort.

För det har ju satt sina spår. Det är ju inte den fysiska misshandeln som satt sig hårdast, utan den psykiska. Lite näsblod, en ond käke, eller en avsliten hårtuss gör bara ont just där och då, hur kass och värdelös man är gör ont längre... Och att bli inpräntad i några år att det finns ingen som kan tycka om mig, så då går man och sluter sig mer och mer och känner mindre och mindre tillit till andra människor, som en ond cirkel.

Ångesten kommer fortfarande vissa dagar, men jag är ju aldrig på det stadiet att ”jag kan lika gärna gå och dö” längre. Mardrömmar kommer fortfarande ibland, men väldigt sällan.
Det värsta är känslan av att vara helt utmattad mest hela tiden, trött i hjärnan, som om den fortfarande hela tiden är på helspänn.

Men nu kan jag iallafall prata om det. Inget jag sitter och diskuterar helt random så, men dom personer jag har nära vet, just för att jag behöver ha deras förståelse dom gångerna jag brakar och inte orkar någonting. Antingen är jag jätteuppe eller jättenere, och sen tycker jag det är viktigt att få fram hur illa det kan gå om man stannar i en relation där det finns varningstecken.

Dom som inte vet ser mig kanske som lat, oengagerad, kall, okänslig osv, men det är jag inte.

Nu är jag ju mest jätteuppe och känner mig lycklig och väldigt nöjd med livet, men bakslag kommer såklart, men det är väll dom konsekvenserna jag får leva med. Som nu när det är lite struligt på andra plan, då bryter jag ihop inombords, ångesten kommer, och åter den här känslan av ”fyfan vad kass du är” ”inte undra på att du bla bla bla”

Men det blir väll bättre. Finner så mycket styrka i mina djur dom här gångerna istället. :heart Dom gör så att jag orkar rida ut stormarna som kommer.
Ja, det är hemskt att offret känner skam. Och genom att blivit nedbruten inte tror sig förtjäna mer ens om man lyckats ta sig fri.

Jag hade en vän som dels blev utsatt för sexuella övergrepp som 13-åring. Men som sen också träffade en äldre man som gradvis bröt ner henne psykiskt, slog, våldtog etc. Hon blev till slut gravid. Då skärpte han sig ett tag. Men återföll i sitt as-beteende och sparkade henne i magen, gravid som hon var. Och våldtog igen.
Då fick hon precis den känslan du fick, att rädda någon annan än sig själv. För iom nedbrutenheten trodde hon ju inte hon var värd mer.
Men barnet var värd allt.
Hon flyttade runt i landet under flera år. Han hittade henne trots skyddad identitet. Polisen gjorde inget handfast.
Till slut fick hon lämna sitt barn med barnets morföräldrar för att skydda barnet.
Hon fick bo hos mig skyddat.
Det var inget hon pratade med folk om. Men det var väldigt skönt för henne att få ventilera med oss som inte ändrade hur vi var mot henne.
Och som kunde stötta då psykmannen kom ut ur fängelse och hade hotat mörda henne etc.

Hon lever tyvärr inte idag. Hon orkade inte mer.
Tänk om hon sluppit såna as till män i sitt liv. Då kanske hon fått en ärlig chans. Hon kanske skulle funnits kvar.
Det var hemskt att komma hem och hitta henne när hon överdoserat etc.

Hoppas du får rätt support med din tunga ryggsäck!
Och att asen til snubbar inte får förstöra kvinnors liv framöver. Det är galet att män tillåts åsamka kvinnor den smärtan, fysiskt som psykiskt.
 
Håller alla tummar för dig @norrsol. Starkt av dig att kontakta polisen. Jag önskar verkligen att du nu är så stark och vågar gå vidare, för gott. Jag förstår om det är svårt och se det inte som ett nederlag att du inte klarade det första gången. Det kommer vara tufft, och det kommer inte vara någon dans på rosor.

Jag tror på dig!
 

norrsol

Trådstartare
Ja, det är för jävligt.. Det är som sagt snart 12 år sen jag drog, och det har påverkat mig lika länge, bara för 2 år sen kunde jag fortfarande inte prata om det och berätta för JAG skämdes. Sen ville jag inte att nån skulle gå och tycka synd om mig eller behandla mig annorlunda, och när jag väl vågade öppna upp mig och berätta för vissa så fick jag tillbaka det sen med råge så kändes bara som det var bäst att vara tyst för att slippa bli sårad av det fler gånger än vad det redan gjort.

För det har ju satt sina spår. Det är ju inte den fysiska misshandeln som satt sig hårdast, utan den psykiska. Lite näsblod, en ond käke, eller en avsliten hårtuss gör bara ont just där och då, hur kass och värdelös man är gör ont längre... Och att bli inpräntad i några år att det finns ingen som kan tycka om mig, så då går man och sluter sig mer och mer och känner mindre och mindre tillit till andra människor, som en ond cirkel.

Ångesten kommer fortfarande vissa dagar, men jag är ju aldrig på det stadiet att ”jag kan lika gärna gå och dö” längre. Mardrömmar kommer fortfarande ibland, men väldigt sällan.
Det värsta är känslan av att vara helt utmattad mest hela tiden, trött i hjärnan, som om den fortfarande hela tiden är på helspänn.

Men nu kan jag iallafall prata om det. Inget jag sitter och diskuterar helt random så, men dom personer jag har nära vet, just för att jag behöver ha deras förståelse dom gångerna jag brakar och inte orkar någonting. Antingen är jag jätteuppe eller jättenere, och sen tycker jag det är viktigt att få fram hur illa det kan gå om man stannar i en relation där det finns varningstecken.

Dom som inte vet ser mig kanske som lat, oengagerad, kall, okänslig osv, men det är jag inte.

Nu är jag ju mest jätteuppe och känner mig lycklig och väldigt nöjd med livet, men bakslag kommer såklart, men det är väll dom konsekvenserna jag får leva med. Som nu när det är lite struligt på andra plan, då bryter jag ihop inombords, ångesten kommer, och åter den här känslan av ”fyfan vad kass du är” ”inte undra på att du bla bla bla”

Men det blir väll bättre. Finner så mycket styrka i mina djur dom här gångerna istället. :heart Dom gör så att jag orkar rida ut stormarna som kommer.
Ja, det är för jävligt.. Det är som sagt snart 12 år sen jag drog, och det har påverkat mig lika länge, bara för 2 år sen kunde jag fortfarande inte prata om det och berätta för JAG skämdes. Sen ville jag inte att nån skulle gå och tycka synd om mig eller behandla mig annorlunda, och när jag väl vågade öppna upp mig och berätta för vissa så fick jag tillbaka det sen med råge så kändes bara som det var bäst att vara tyst för att slippa bli sårad av det fler gånger än vad det redan gjort.

För det har ju satt sina spår. Det är ju inte den fysiska misshandeln som satt sig hårdast, utan den psykiska. Lite näsblod, en ond käke, eller en avsliten hårtuss gör bara ont just där och då, hur kass och värdelös man är gör ont längre... Och att bli inpräntad i några år att det finns ingen som kan tycka om mig, så då går man och sluter sig mer och mer och känner mindre och mindre tillit till andra människor, som en ond cirkel.

Ångesten kommer fortfarande vissa dagar, men jag är ju aldrig på det stadiet att ”jag kan lika gärna gå och dö” längre. Mardrömmar kommer fortfarande ibland, men väldigt sällan.
Det värsta är känslan av att vara helt utmattad mest hela tiden, trött i hjärnan, som om den fortfarande hela tiden är på helspänn.

Men nu kan jag iallafall prata om det. Inget jag sitter och diskuterar helt random så, men dom personer jag har nära vet, just för att jag behöver ha deras förståelse dom gångerna jag brakar och inte orkar någonting. Antingen är jag jätteuppe eller jättenere, och sen tycker jag det är viktigt att få fram hur illa det kan gå om man stannar i en relation där det finns varningstecken.

Dom som inte vet ser mig kanske som lat, oengagerad, kall, okänslig osv, men det är jag inte.

Nu är jag ju mest jätteuppe och känner mig lycklig och väldigt nöjd med livet, men bakslag kommer såklart, men det är väll dom konsekvenserna jag får leva med. Som nu när det är lite struligt på andra plan, då bryter jag ihop inombords, ångesten kommer, och åter den här känslan av ”fyfan vad kass du är” ”inte undra på att du bla bla bla”

Men det blir väll bättre. Finner så mycket styrka i mina djur dom här gångerna istället. :heart Dom gör så att jag orkar rida ut stormarna som kommer.
Ja, det är för jävligt.. Det är som sagt snart 12 år sen jag drog, och det har påverkat mig lika länge, bara för 2 år sen kunde jag fortfarande inte prata om det och berätta för JAG skämdes. Sen ville jag inte att nån skulle gå och tycka synd om mig eller behandla mig annorlunda, och när jag väl vågade öppna upp mig och berätta för vissa så fick jag tillbaka det sen med råge så kändes bara som det var bäst att vara tyst för att slippa bli sårad av det fler gånger än vad det redan gjort.

För det har ju satt sina spår. Det är ju inte den fysiska misshandeln som satt sig hårdast, utan den psykiska. Lite näsblod, en ond käke, eller en avsliten hårtuss gör bara ont just där och då, hur kass och värdelös man är gör ont längre... Och att bli inpräntad i några år att det finns ingen som kan tycka om mig, så då går man och sluter sig mer och mer och känner mindre och mindre tillit till andra människor, som en ond cirkel.

Ångesten kommer fortfarande vissa dagar, men jag är ju aldrig på det stadiet att ”jag kan lika gärna gå och dö” längre. Mardrömmar kommer fortfarande ibland, men väldigt sällan.
Det värsta är känslan av att vara helt utmattad mest hela tiden, trött i hjärnan, som om den fortfarande hela tiden är på helspänn.

Men nu kan jag iallafall prata om det. Inget jag sitter och diskuterar helt random så, men dom personer jag har nära vet, just för att jag behöver ha deras förståelse dom gångerna jag brakar och inte orkar någonting. Antingen är jag jätteuppe eller jättenere, och sen tycker jag det är viktigt att få fram hur illa det kan gå om man stannar i en relation där det finns varningstecken.

Dom som inte vet ser mig kanske som lat, oengagerad, kall, okänslig osv, men det är jag inte.

Nu är jag ju mest jätteuppe och känner mig lycklig och väldigt nöjd med livet, men bakslag kommer såklart, men det är väll dom konsekvenserna jag får leva med. Som nu när det är lite struligt på andra plan, då bryter jag ihop inombords, ångesten kommer, och åter den här känslan av ”fyfan vad kass du är” ”inte undra på att du bla bla bla”

Men det blir väll bättre. Finner så mycket styrka i mina djur dom här gångerna istället. :heart Dom gör så att jag orkar rida ut stormarna som kommer.
Jag uppskattar verkligen era berättelser, men önskar ni utveckla o kommentera andra fall mer så starta gärna egen tråd:heart
 

norrsol

Trådstartare
Det fungerade inte på grund av honom. På det du beskrivit i tråden är han inte ute efter en jämlik kärleksrelation utan vill ha makt och kontroll. Ett led i att få detta är att få dig att känna att det är ditt fel om relationen fungerar eller ej. Syftet är att få dig att bete dig som han vill.

Du har inte gjort något fel. Du har blivit indragen i en annan människas sjuka spel.
Men de förvånar mig att jag är så fullständigt blind att jag trillade dit igen. Men han har charm, vet hur han ska föra sig osv. Jag föll väl för det. Igen.
 

norrsol

Trådstartare
Håller alla tummar för dig @norrsol. Starkt av dig att kontakta polisen. Jag önskar verkligen att du nu är så stark och vågar gå vidare, för gott. Jag förstår om det är svårt och se det inte som ett nederlag att du inte klarade det första gången. Det kommer vara tufft, och det kommer inte vara någon dans på rosor.

Jag tror på dig!
Tack:heart
 
Men de förvånar mig att jag är så fullständigt blind att jag trillade dit igen. Men han har charm, vet hur han ska föra sig osv. Jag föll väl för det. Igen.
Det är också en del av konceptet, att slå ut dina varningssignaler.

Inte du som trillar för att du är blind och har dålig balans. Det är bara svårare att gå rätt när det ligger fällor utlagda längs vägen.

Jättebra att du såg när du trillat fel och då var så rådig och tog dig iväg.
 

norrsol

Trådstartare
Jag har skrållat tillbaka o läst mina tidiga inlägg, berättat för min exmake som är en av mina bästa vänner. Han sa, jag trodde aldrig de var så allvarligt. Nu förstår jag.

Men hjälp, råd tack. Jag får inte ta med mig saker som är mina. Han plockar bort, gömmer o säger att han inte vet var dom är.

De är värden för flera tusen. Jag vet! Jag borde vara glad som lever o tar mig därifrån, men de här är fel. Riktigt fel även detta.
 
Jag har skrållat tillbaka o läst mina tidiga inlägg, berättat för min exmake som är en av mina bästa vänner. Han sa, jag trodde aldrig de var så allvarligt. Nu förstår jag.

Men hjälp, råd tack. Jag får inte ta med mig saker som är mina. Han plockar bort, gömmer o säger att han inte vet var dom är.

De är värden för flera tusen. Jag vet! Jag borde vara glad som lever o tar mig därifrån, men de här är fel. Riktigt fel även detta.
Har ni gjort bodelning? Om inte, se till att få den gjord och sedan begär handräckning av Kronofogden om han inte låter dig få dina saker.
 
Jag har skrållat tillbaka o läst mina tidiga inlägg, berättat för min exmake som är en av mina bästa vänner. Han sa, jag trodde aldrig de var så allvarligt. Nu förstår jag.

Men hjälp, råd tack. Jag får inte ta med mig saker som är mina. Han plockar bort, gömmer o säger att han inte vet var dom är.

De är värden för flera tusen. Jag vet! Jag borde vara glad som lever o tar mig därifrån, men de här är fel. Riktigt fel även detta.
Men gud! Kan du ta med dig hjälp?
 

Görel

Moderator
Men de förvånar mig att jag är så fullständigt blind att jag trillade dit igen. Men han har charm, vet hur han ska föra sig osv. Jag föll väl för det. Igen.
Det finns de som är mästare på att manipulera andra och få dem att göra som de vill. Om du inte lyssnat på P1 dokumentär om Hästgården tycker jag att du ska göra det, mannen det handlar om var en mästare på detta.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • Välkommen in i juvelgrottan

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp