Relationer Ny partner med starka åsikter

Jag är jätterädd att få leva ensam resten av livet. Tänk om jag inte hittar kärleken igen.
Det kommer du inte, det är bara just nu som det känns så.
Jag vet massor av människor som hittat sin livs kärlek på äldre dar (nu snackar vi pensions åldern), så jag tror det finns hopp för oss också. Kan de kan vi.
Just nu gäller det att våga släppa taget om det som varit och då menar jag klippa alla band, inte ha någon kontakt alls. Varje kontakt så rivs såret upp igen, låter man bli så får såret tid att läka.

Det är för din egen skull du inte bör ha kontakt, du får massor av bra råd i den här tråden, ta till dig av dom och var stark. Lev själv ett tag och hitta dig själv, sen när du känner att du står stadigt på dina egna ben kan du leta efter kärleken igen. Jag tror det är bättre att hitta sig själv först, få tillbaka sitt självförtroende osv innan ett nytt förhållande. Låt det ta tid, det måste inte ske nu eller imorgon. :heart
 
Tack för lästipsen. Jag läser dom. Väldigt tacksam över lästipsen.🤗
Jag har setat i samma sits, och tyvärr slutade det faktist med att han höll på att slå ihjäl mig. Inte bara en gång, utan två. Jag var för svag för att lämna, eftersom han lyckats trycka ner mig i skosulorna innan själva fysiska misshandeln började. Första gången fick han det till att det var mitt fel. Andra gången försökte han igen, men då hade han även försökt att ge sig på min hund, och då insåg jag att jag aldrig någonsin ville utsätta min älskade hund för det, och därför ”vågade” jag gå, och stå fast vid det.

Men det kunde kostat mig livet, inte en, utan två ggr. Och alla örfilar, puttningar, och hårdragningar där emellan ska vi inte prata om. När jag var 10 min sen hem från jobbet hade jag varit otrogen, svarade jag inte direkt när han ringde/smsade så ringde han som en besatt. Att alltid tassa på tå, alltid vara tillgänglig, att aldrig duga eller göra något rätt.

Dom manipulerar och förstör. Han tog inte bara dom 3,5 år av mitt liv vi var tillsammans, utan han har även fortsatt tagit av mitt liv sen jag lämnade för 12 år sen. Tillit till andra människor, ångest och oro som jag fått leva med.

Efter jag lämnat var han ute och körde efter vägarna där han visste att jag brukade gå med hunden, kom han när vi var ute så gasade han upp bilen och styrde rakt emot oss för att i sista sekund köra ut från oss. Han ringde till mamma (där jag bodde, vågade inte bo själv) och var så fjäskig och trevlig, och frågade försynt vad jag gjorde och var. Dum nog så berättade jag inte för mamma vad han gjort, men jag bad henne att aldrig säga vart jag var eller gjorde. Varför jag inte sa något var för att JAG skämdes. JAG skämdes för att JAG blev misshandlad, du hör ju själv...

Jag flyttade sen och bytte stad. Jag har sett honom en gång efter det, inne på en mataffär. Först fick jag panik, och sen blev jag så arg, så fruktansvärt jävla arg! Hade jag inte varit och handlat med jobbet så vet jag inte vad jag hade gjort...

Idag hatar jag honom, och jag skulle ärligt talat inte ens pissa på han om han brann. Jag kommer alltid hata honom, varje dag i resten av mitt liv. Så mycket han har förstört för mig, som jag aldrig får tillbaka. Och allt började med att han tyckte jag hade fel frisyr...
 
Jag har setat i samma sits, och tyvärr slutade det faktist med att han höll på att slå ihjäl mig. Inte bara en gång, utan två. Jag var för svag för att lämna, eftersom han lyckats trycka ner mig i skosulorna innan själva fysiska misshandeln började. Första gången fick han det till att det var mitt fel. Andra gången försökte han igen, men då hade han även försökt att ge sig på min hund, och då insåg jag att jag aldrig någonsin ville utsätta min älskade hund för det, och därför ”vågade” jag gå, och stå fast vid det.

Men det kunde kostat mig livet, inte en, utan två ggr. Och alla örfilar, puttningar, och hårdragningar där emellan ska vi inte prata om. När jag var 10 min sen hem från jobbet hade jag varit otrogen, svarade jag inte direkt när han ringde/smsade så ringde han som en besatt. Att alltid tassa på tå, alltid vara tillgänglig, att aldrig duga eller göra något rätt.

Dom manipulerar och förstör. Han tog inte bara dom 3,5 år av mitt liv vi var tillsammans, utan han har även fortsatt tagit av mitt liv sen jag lämnade för 12 år sen. Tillit till andra människor, ångest och oro som jag fått leva med.

Efter jag lämnat var han ute och körde efter vägarna där han visste att jag brukade gå med hunden, kom han när vi var ute så gasade han upp bilen och styrde rakt emot oss för att i sista sekund köra ut från oss. Han ringde till mamma (där jag bodde, vågade inte bo själv) och var så fjäskig och trevlig, och frågade försynt vad jag gjorde och var. Dum nog så berättade jag inte för mamma vad han gjort, men jag bad henne att aldrig säga vart jag var eller gjorde. Varför jag inte sa något var för att JAG skämdes. JAG skämdes för att JAG blev misshandlad, du hör ju själv...

Jag flyttade sen och bytte stad. Jag har sett honom en gång efter det, inne på en mataffär. Först fick jag panik, och sen blev jag så arg, så fruktansvärt jävla arg! Hade jag inte varit och handlat med jobbet så vet jag inte vad jag hade gjort...

Idag hatar jag honom, och jag skulle ärligt talat inte ens pissa på han om han brann. Jag kommer alltid hata honom, varje dag i resten av mitt liv. Så mycket han har förstört för mig, som jag aldrig får tillbaka. Och allt började med att han tyckte jag hade fel frisyr...
:heart
 

norrsol

Trådstartare
Jag har setat i samma sits, och tyvärr slutade det faktist med att han höll på att slå ihjäl mig. Inte bara en gång, utan två. Jag var för svag för att lämna, eftersom han lyckats trycka ner mig i skosulorna innan själva fysiska misshandeln började. Första gången fick han det till att det var mitt fel. Andra gången försökte han igen, men då hade han även försökt att ge sig på min hund, och då insåg jag att jag aldrig någonsin ville utsätta min älskade hund för det, och därför ”vågade” jag gå, och stå fast vid det.

Men det kunde kostat mig livet, inte en, utan två ggr. Och alla örfilar, puttningar, och hårdragningar där emellan ska vi inte prata om. När jag var 10 min sen hem från jobbet hade jag varit otrogen, svarade jag inte direkt när han ringde/smsade så ringde han som en besatt. Att alltid tassa på tå, alltid vara tillgänglig, att aldrig duga eller göra något rätt.

Dom manipulerar och förstör. Han tog inte bara dom 3,5 år av mitt liv vi var tillsammans, utan han har även fortsatt tagit av mitt liv sen jag lämnade för 12 år sen. Tillit till andra människor, ångest och oro som jag fått leva med.

Efter jag lämnat var han ute och körde efter vägarna där han visste att jag brukade gå med hunden, kom han när vi var ute så gasade han upp bilen och styrde rakt emot oss för att i sista sekund köra ut från oss. Han ringde till mamma (där jag bodde, vågade inte bo själv) och var så fjäskig och trevlig, och frågade försynt vad jag gjorde och var. Dum nog så berättade jag inte för mamma vad han gjort, men jag bad henne att aldrig säga vart jag var eller gjorde. Varför jag inte sa något var för att JAG skämdes. JAG skämdes för att JAG blev misshandlad, du hör ju själv...

Jag flyttade sen och bytte stad. Jag har sett honom en gång efter det, inne på en mataffär. Först fick jag panik, och sen blev jag så arg, så fruktansvärt jävla arg! Hade jag inte varit och handlat med jobbet så vet jag inte vad jag hade gjort...

Idag hatar jag honom, och jag skulle ärligt talat inte ens pissa på han om han brann. Jag kommer alltid hata honom, varje dag i resten av mitt liv. Så mycket han har förstört för mig, som jag aldrig får tillbaka. Och allt började med att han tyckte jag hade fel frisyr...
Tack för en målande & beskrivande del av ditt liv. Tack för att du delade med dig.:heart
 

norrsol

Trådstartare
Knallar på, har inte landat i mig själv. Känns som om jag är på upptäcktsresa i mitt inre.

Har inrett klart min lgh. Mitt hem. Men lyckan i mitt ansikte finns inte än, det är en ”bekymmersrynka” ett minfält att gå på, vägskäl o hur ska jag välja.

Ytligheten sitter som berget i mitt huvud, utseende. Orden om rätta, klass o stil har graverats in, sitter som gjutet i betong.

Det finns ett jag innan - det finns ett jag efter....
 
Knallar på, har inte landat i mig själv. Känns som om jag är på upptäcktsresa i mitt inre.

Har inrett klart min lgh. Mitt hem. Men lyckan i mitt ansikte finns inte än, det är en ”bekymmersrynka” ett minfält att gå på, vägskäl o hur ska jag välja.

Ytligheten sitter som berget i mitt huvud, utseende. Orden om rätta, klass o stil har graverats in, sitter som gjutet i betong.

Det finns ett jag innan - det finns ett jag efter....
Det tar tid.
 
Jag har setat i samma sits, och tyvärr slutade det faktist med att han höll på att slå ihjäl mig. Inte bara en gång, utan två. Jag var för svag för att lämna, eftersom han lyckats trycka ner mig i skosulorna innan själva fysiska misshandeln började. Första gången fick han det till att det var mitt fel. Andra gången försökte han igen, men då hade han även försökt att ge sig på min hund, och då insåg jag att jag aldrig någonsin ville utsätta min älskade hund för det, och därför ”vågade” jag gå, och stå fast vid det.

Men det kunde kostat mig livet, inte en, utan två ggr. Och alla örfilar, puttningar, och hårdragningar där emellan ska vi inte prata om. När jag var 10 min sen hem från jobbet hade jag varit otrogen, svarade jag inte direkt när han ringde/smsade så ringde han som en besatt. Att alltid tassa på tå, alltid vara tillgänglig, att aldrig duga eller göra något rätt.

Dom manipulerar och förstör. Han tog inte bara dom 3,5 år av mitt liv vi var tillsammans, utan han har även fortsatt tagit av mitt liv sen jag lämnade för 12 år sen. Tillit till andra människor, ångest och oro som jag fått leva med.

Efter jag lämnat var han ute och körde efter vägarna där han visste att jag brukade gå med hunden, kom han när vi var ute så gasade han upp bilen och styrde rakt emot oss för att i sista sekund köra ut från oss. Han ringde till mamma (där jag bodde, vågade inte bo själv) och var så fjäskig och trevlig, och frågade försynt vad jag gjorde och var. Dum nog så berättade jag inte för mamma vad han gjort, men jag bad henne att aldrig säga vart jag var eller gjorde. Varför jag inte sa något var för att JAG skämdes. JAG skämdes för att JAG blev misshandlad, du hör ju själv...

Jag flyttade sen och bytte stad. Jag har sett honom en gång efter det, inne på en mataffär. Först fick jag panik, och sen blev jag så arg, så fruktansvärt jävla arg! Hade jag inte varit och handlat med jobbet så vet jag inte vad jag hade gjort...

Idag hatar jag honom, och jag skulle ärligt talat inte ens pissa på han om han brann. Jag kommer alltid hata honom, varje dag i resten av mitt liv. Så mycket han har förstört för mig, som jag aldrig får tillbaka. Och allt började med att han tyckte jag hade fel frisyr...
:heart
 
Jag har setat i samma sits, och tyvärr slutade det faktist med att han höll på att slå ihjäl mig. Inte bara en gång, utan två. Jag var för svag för att lämna, eftersom han lyckats trycka ner mig i skosulorna innan själva fysiska misshandeln började. Första gången fick han det till att det var mitt fel. Andra gången försökte han igen, men då hade han även försökt att ge sig på min hund, och då insåg jag att jag aldrig någonsin ville utsätta min älskade hund för det, och därför ”vågade” jag gå, och stå fast vid det.

Men det kunde kostat mig livet, inte en, utan två ggr. Och alla örfilar, puttningar, och hårdragningar där emellan ska vi inte prata om. När jag var 10 min sen hem från jobbet hade jag varit otrogen, svarade jag inte direkt när han ringde/smsade så ringde han som en besatt. Att alltid tassa på tå, alltid vara tillgänglig, att aldrig duga eller göra något rätt.

Dom manipulerar och förstör. Han tog inte bara dom 3,5 år av mitt liv vi var tillsammans, utan han har även fortsatt tagit av mitt liv sen jag lämnade för 12 år sen. Tillit till andra människor, ångest och oro som jag fått leva med.

Efter jag lämnat var han ute och körde efter vägarna där han visste att jag brukade gå med hunden, kom han när vi var ute så gasade han upp bilen och styrde rakt emot oss för att i sista sekund köra ut från oss. Han ringde till mamma (där jag bodde, vågade inte bo själv) och var så fjäskig och trevlig, och frågade försynt vad jag gjorde och var. Dum nog så berättade jag inte för mamma vad han gjort, men jag bad henne att aldrig säga vart jag var eller gjorde. Varför jag inte sa något var för att JAG skämdes. JAG skämdes för att JAG blev misshandlad, du hör ju själv...

Jag flyttade sen och bytte stad. Jag har sett honom en gång efter det, inne på en mataffär. Först fick jag panik, och sen blev jag så arg, så fruktansvärt jävla arg! Hade jag inte varit och handlat med jobbet så vet jag inte vad jag hade gjort...

Idag hatar jag honom, och jag skulle ärligt talat inte ens pissa på han om han brann. Jag kommer alltid hata honom, varje dag i resten av mitt liv. Så mycket han har förstört för mig, som jag aldrig får tillbaka. Och allt började med att han tyckte jag hade fel frisyr...
:heart Det är så jävligt att vi som offer (ja, jag har också varit där) ska gå runt och känna skam. Säger en del om den värld vi lever i... :mad:
 
:heart Det är så jävligt att vi som offer (ja, jag har också varit där) ska gå runt och känna skam. Säger en del om den värld vi lever i... :mad:
Jag tror det handlar mycket om att skulle vi berätta, så får vi bara höra: ”Varför lämnade du bara inte för?” Och det har man ju själv inget svar på. Det låter så enkelt när dom säger det, att det är det enda självklara, men när man sitter där så är det inte så ”bara”...

Det kan dels handla om hot, rädsla vad som händer den dagen man faktist lämnar, att man inte har någonstans att ta vägen, att självförtroende inte existerar ens, och man är så inpräntad att man är värdelös, dum i huvudet, inte kan nånting, och att ingen annan i hela världen skulle ens tänka tanken på att vara med en.

Många står nog också i en beroendeställning. Medans den ena jobbat och dragit in pengarna så kanske den misshandlade mått så psykiskt dåligt så den inte kunnat ha ett jobb, så många blåmärken och konstiga sjukskrivningar så den fått sparken, kanske varit hemma i flera år och tagit hand om barn och hem. Det kanske inte finns någonting eller något alls denne kan luta sig emot, hur ska man då finna styrkan att faktist lämna?

Skulden och frågan som borde ställas egentligen är ju varför i helvete den ena misshandlar en annan människa....
 
Jag tror det handlar mycket om att skulle vi berätta, så får vi bara höra: ”Varför lämnade du bara inte för?” Och det har man ju själv inget svar på. Det låter så enkelt när dom säger det, att det är det enda självklara, men när man sitter där så är det inte så ”bara”...

Det kan dels handla om hot, rädsla vad som händer den dagen man faktist lämnar, att man inte har någonstans att ta vägen, att självförtroende inte existerar ens, och man är så inpräntad att man är värdelös, dum i huvudet, inte kan nånting, och att ingen annan i hela världen skulle ens tänka tanken på att vara med en.

Många står nog också i en beroendeställning. Medans den ena jobbat och dragit in pengarna så kanske den misshandlade mått så psykiskt dåligt så den inte kunnat ha ett jobb, så många blåmärken och konstiga sjukskrivningar så den fått sparken, kanske varit hemma i flera år och tagit hand om barn och hem. Det kanske inte finns någonting eller något alls denne kan luta sig emot, hur ska man då finna styrkan att faktist lämna?

Skulden och frågan som borde ställas egentligen är ju varför i helvete den ena misshandlar en annan människa....
Ja verkligen och även frågan vad var det som gjorde att du ändå tillslut kunde lämna honom?
 
Knallar på, har inte landat i mig själv. Känns som om jag är på upptäcktsresa i mitt inre.

Har inrett klart min lgh. Mitt hem. Men lyckan i mitt ansikte finns inte än, det är en ”bekymmersrynka” ett minfält att gå på, vägskäl o hur ska jag välja.

Ytligheten sitter som berget i mitt huvud, utseende. Orden om rätta, klass o stil har graverats in, sitter som gjutet i betong.

Det finns ett jag innan - det finns ett jag efter....
Det tar tid, men jag lovar att ljuset är inom räckhåll. Ta en dag i taget, var snäll mot sig själv, träffa människor som lyfter dig. Du är stark, snart kommer du att se på det här med helt nya ögon :heart

Hälsningar från en som varit i liknande situation och fått livet åter
 
Jag tittade på den här idag och tänkte på dig @norrsol
Malou efter tio med brottsoffer. En kvinna som levt md en våldsam man som nu sitter inne för att ha mördat två personer, som har hotat och misshandlat henne och de gemensamma barnen osv.
Hon berättar att det började med att han hade åsikter om hur hon skulle klä sig.
 

norrsol

Trådstartare
Hur gick det sedan? Törs knappt skriva det!

Känslorna dog inte riktigt ”smekaslå” principen kom o gick för kontakten var inte bruten. Förnuftet gick inte med hjärtat och (!) jag gick tillbaka!

Senaste veckorna har varit ett h-vete. Och idag ringde jag polisen.

Hoten om hur dum jag var, knäpp, att jag hade diagnoser, borde söka hjälp osv haglade över mig.

Känslorna är döda o jag är tom!

Hur kunde jag gå tillbaka?!
 
Hur gick det sedan? Törs knappt skriva det!

Känslorna dog inte riktigt ”smekaslå” principen kom o gick för kontakten var inte bruten. Förnuftet gick inte med hjärtat och (!) jag gick tillbaka!

Senaste veckorna har varit ett h-vete. Och idag ringde jag polisen.

Hoten om hur dum jag var, knäpp, att jag hade diagnoser, borde söka hjälp osv haglade över mig.

Känslorna är döda o jag är tom!

Hur kunde jag gå tillbaka?!
Du gick tillbaka för att det är så många av oss fungerar ❤

Det som spelar roll är vad du gör nu, har du flyttat ut igen?
 
Hur gick det sedan? Törs knappt skriva det!

Känslorna dog inte riktigt ”smekaslå” principen kom o gick för kontakten var inte bruten. Förnuftet gick inte med hjärtat och (!) jag gick tillbaka!

Senaste veckorna har varit ett h-vete. Och idag ringde jag polisen.

Hoten om hur dum jag var, knäpp, att jag hade diagnoser, borde söka hjälp osv haglade över mig.

Känslorna är döda o jag är tom!

Hur kunde jag gå tillbaka?!
Tyvärr är det inte jätteförvånande - för det är så otroligt vanligt att det fungerar sådär :( Det är inte ditt fel, utan det enda "felet" är att vi är människor och det är självklart att man vill tro gott om personer man tycker om. Annat vore ohållbart, men det gäller också att kunna se nyktert på saker och ting och agera om det sedan visar sig vara annat än bra.

Är du hos honom nu eller har du tagit dig någon annanstans? Behöver du hjälp med något? Vet dina närstående om läget så att de kan hjälpa dig? Vad sa polisen när du ringde?

Ta hand om dig. Och kom ihåg att buke alltid finns här med all möjlig hjälp. Här finns personer som både vill och kan hjälpa. Du är värd att ha det bra.
 
Hur gick det sedan? Törs knappt skriva det!

Känslorna dog inte riktigt ”smekaslå” principen kom o gick för kontakten var inte bruten. Förnuftet gick inte med hjärtat och (!) jag gick tillbaka!

Senaste veckorna har varit ett h-vete. Och idag ringde jag polisen.

Hoten om hur dum jag var, knäpp, att jag hade diagnoser, borde söka hjälp osv haglade över mig.

Känslorna är döda o jag är tom!

Hur kunde jag gå tillbaka?!
Lycka till @norrsol :heart. Hoppas att du fick hjälp av polisen och att du kan gå vidare åt något håll.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • Välkommen in i juvelgrottan

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp