Det finns ju många olika sorters ögonkontakt, tänker jag... En sorts "uppmärksamhet mot den som talar", dvs man har blicken vänd mot den man pratar med och tittar ibland i ögonen, ibland "vid sidan av". Det är liksom normal artighet, tycker jag, och när jag pratar med någon vill jag gärna ha den sortens bekräftelse på att vederbörande har sin uppmärksamhet på mig. Att hen tittar mig direkt i ögonen är i det läget inte viktigt för mig, så länge det är tydligt att vi har uppmärksamheten mot varandra.
En annan sort är när man gör en överenskommelse med någon - jag tänker på ett samtal jag hade med min högste chef om nya arbetsuppgifter, ny lön etc. När vi var klara och överens tog vi varandra i hand och då var det liksom naturligt med en lite fastare ögonkontakt - rakt i varandras ögon - i några sekunder. För mig hade det känts konstigt om han vänt bort blicken då - som om han inte hade kunnat stå för sin del av överenskommelsen...
Och så finns det den där ögonkontakten man har med nära vänner, partner, familj... Där man kan se varandra rakt in i ögonen utan att vara obekväm med det och utan "tidsgräns". Typ när man delar ett ögonblick och inte behöver kommentera, det räcker att se på varandra...
Och så den flirtiga ögonkontakten - den som betyder "hej, jag är intresserad av dig". Tror att de flesta känner igen den!
Jag använder också medvetet ibland brist på ögonkontakt för att signalera "jag vill vara ifred". Typ tittar ut genom bussfönstret när någon sätter sig på sätet bredvid, undviker ögonkontakt med okända som jag går förbi på stan etc... Brukar också vara effektivt på oönskad "flirtig ögonkontakt"!
Så nog är både ögonkontakt och dess motsats viktiga sociala redskap, skulle jag säga!