Om en av oss inte vill ha barn.

Utsikt

Trådstartare
Jag håller verkligen med vem det nu var som skrev, även om du skulle ändra dig och vilja skaffa barn så kommer det inte att fixa det andra som gör dig galen i förhållandet. Min erfarenhet är att det framträder ännu tydligare, att få ett förhållande att överleva barn är ingen walk in the park, rent krasst.

Så jag skulle ha tagit mig en ordentlig funderare på allt det där andra som du stör dig på, och varit rak mot både mig själv och partner.

Eller ja, i den bästa av världar hade jag det. Det haade varit det kloka att göra, därmed inte sagt att jag skulle ha fixat det.

Ja, det är ju det. Det är det kloka att göra, och jag har ju gått igenom så mycket av det här i mitt huvud en längre period. Men det är ohyggligt svårt att ta fram det och ta tag i det. Det här är väl bra första steg, men då har man ändå allt det verkligt svåra framför sig. Men det är väl en process... Inte något jag lyckas med i en handvändning.

Det är jättebra att skriva, om ingenting annat för att få ner sina tankar i klartext. Ett tips där är att sedan läsa upp det och fråga dig själv om det du skrivit verkligen stämmer, upprepa det för dig själv och sen ändrar du och gör förändringar i texten.

Håller helt med. Det får nog bli nästa steg nu, att verkligen få ned det på papper till mig själv.
Och blir det så att jag pratar med någon utomstående också så är det ju alltid bra att ha..

@Utsikt Jag vill bara säga att jag tycker att du resonerar så himla klokt! Lyssna på dig själv. :)

Tack! Jag vet nog egentligen vad jag tycker och tänker, när jag funderar på situationen utan känslor... Men det är svårt "i verkligheten" .. ❤

Nu sticker jag ut lite och säger att även partnern har ett ansvar för att se till att ta diskussionen och sen lämna om han inser att det inte blir barn på det sätt som han vill i det nuvarande förhållandet. Det känns fantastiskt omodernt att lämpa över den biten på att kvinnan ska ta ett aktivt beslut och sen göra grovarbetet när det gäller barn. Vill en man ha barn så är det lika mycket upp till honom att prata om det, planera och även lämna i de fall förhållandet inte utvecklas som han vill.

Jag är också en sån som ”nog” inte vill ha barn, vilket jag också sagt till min nuvarande särbo och även exet. För min egen del så är det lika med helst inte. Jag trivs bra barfri som det är och pysslar hellre med djur och odlingar på fritiden. Allting som kommer kring barn låter svintråkigt även om jag säkert skulle gilla barnet i sig och antagligen vara en hyfsad förälder.
Men skulle min partner absolut vilja ha barn (vilket han i dagsläget säger att han inte vill) så visst kan jag diskutera det. Med då är det han som vill få till en förändring och då hans ansvar att initiera diskussionen, planera för det, han kommer få sköta huvuddelen av hämtandet och lämnandet, aktiviteter, skolgång osv. Massor med par som vill ha barn lyckas inte med det trots att hur mycket vilja som helst finns. En del som inte vill ha barn får det ändå, så är livet, och det är bara att göra det bästa av det.

Jo, i sak håller jag med. Men det är väl kanske också en av anledningarna till osäkerhet i förhållandet i stort. Jag är absolut projektledaren från allt till resor till att gå ut och träffa vänner och ser knappast att det skulle ändras om ett barn kom in i bilden.
 
Ok, du har förstås rätt till din åsikt men jag tror de allra flesta som pratar igenom det innan inser att den ena eller andra parten kommer att ha det största praktiska ansvaret beroende på barnets ålder, jobb osv osv.
Du får fortfarande gärna motivera varför det skulle bli en mardröm för barnet.

Jag tror helt enkelt att ett sådant uttalat och medvetet oengagemang i barnet från den ena föräldern som du beskriver påverkar barnet negativt.
 

Utsikt

Trådstartare
Jag tror att det är viktigt att du konstaterar för dig själv att du inte vill ha barn (iaf inte med honom), och i så fall måste ni gå isär. Livet är för kort. Det är elakt att hålla honom kvar i ett förhållande där du inte vill ha barn men han vill. Tiden rinner ju lätt ifrån en och åren går fort.

Jag har två vänner som gjort slut av just den här anledningen senaste året. I ena fallet ville han inte ha barn, i andra fallet ville hon inte ha barn. De kom i båda fallen fram till besluten gemensamt. Det gäller nog att vara tydlig med hur man känner, och inte ge någon falska förhoppningar. Ett uppbrott är alltid jobbigt oavsett orsak. Man är rädd för att bli ensam. Det handlar om att inte slösa bort vare sig sin egen eller någon annans liv i slutänden. Känns kanske krasst att säga så när man faktiskt älskar varandra, men det vore mer elakt att hålla kvar någon tills chansen om barn är borta pga ålder. Älskar du honom verkligen bör du låta honom få chansen att följa sin livsdröm, även om du inte är en del av den.

Håller helt med (innerst inne), men lätt är det inte...
Jag tror ju också helt och fullt på att det finns många kärlekar därute, och jag tror också att min partner skulle bli väldigt lycklig av att få bilda familj. Han skulle nog kunna bli en väldigt bra pappa, men med någon som verkligen vill bli mamma.
Jag tror (egentligen) inte att det är "slutet" för någon av oss, livet kommer gå vidare.

Önskar bara det inte skulle göra så ont (såklart).
 
Det är extremt få som lever 100% jämställt, det håller jag med om. Men jag tror att de flesta ändå är medvetna om problematiken och försöker, och jag tycker att det en jättestor skillnad mellan ha en ambition att leva jämställt men inte nå ända fram, och att ha inställningen att om det ska bli några barn så är det den andra som kommer att "få sköta huvuddelen av hämtandet och lämnandet, aktiviteter, skolgång osv".

Ja och nej skulle jag säga. Jag är lite chockad över vissa där män födda på 80 och 90 talet daltas något förjävligt i familjesituationen men ändå kallar de sig jämställda.
 
Jag tror helt enkelt att ett sådant uttalat och medvetet oengagemang i barnet från den ena föräldern som du beskriver påverkar barnet negativt.

Jag är som sagt uppväxt med en pappa som tagit största ansvaret och har en utmärkt relation med båda mina föräldrar och inget jag mått dåligt det minsta av.
Då har jag sett betydligt fler barn som hamnat i kläm om föräldrarna bråkar om vem som ska göra vad och åtminstone den ena parten mår dåligt i sin familjesituation.
 
Jämställt föräldraskap kanske är en annan tråd?
Fast jag tänker att man,oavsett kön, nog ska planera för att det finns en risk att man dels kommer att gå isär och kunna samarbeta kring barnet och en risk att man står helt ensam med barn.
Är man inte beredd att ta den risken så ska man nog inte skaffa barn.
Man kan inte förlita sig på att den andre kommer vara primärförälder.
 
Fast jag tänker att man,oavsett kön, nog ska planera för att det finns en risk att man dels kommer att gå isär och kunna samarbeta kring barnet och en risk att man står helt ensam med barn.
Är man inte beredd att ta den risken så ska man nog inte skaffa barn.
Man kan inte förlita sig på att den andre kommer vara primärförälder.

Fast TS har aldrig uttryckt att hon funderar på att skaffa barn med sin partner som primärförälder. Det var en helt annan användare som tog upp detta, och en tredje som svarade och sen var diskussionen igång. Jag upplever att TS landar i sin insikt att inte vilja ha barn och vad detta kommer innebära för relationen, så då är ju diskussioner om föräldraskap inte relevant. Skulle ovan dyka upp som alternativ för TS så kan väl diskussionen komma på tapeten igen men just nu tycker jag nog att det är en diskussion som inte riktigt har med TS situation att göra.
 
Jag är av den fasta åsikten att man inte bör skaffa några barn om inte alla inblandade parter är redo. Jag är öppen för att familjebildning kan se ut på många olika vis men jag anser att ett barn förtjänar helhjärtat engagemang från de föräldrar som finns. Sen KAN det ju bli bra även i fall där det inte har varit så från början, men det är en risk som bara känns onödig att ta.

Om man nu skulle vara osäker på vad man vill själv tycker jag det är en god idé att börja nysta i vad det är som gör att man känner tveksamhet. Jag vet flera som har varit typ "99% säkra på att dom aldrig vill ha barn", pga av kass relation eller annat i livet när dom varit runt 30, som senare ändrat sig pga att omständigheter i livet har blivit annorlunda. Och kanske för att vissa behöver längre tid på sig för att mogna in i det beslutet helt enkelt. Sen finns det också människor som faktiskt inte vill ha barn, och det kan också finnas rationella resonemang kring sådana beslut. Det finns dom som är så rädda för förändringen som det innebär i ens liv osv osv, det finns helt enkelt alla varianter. Ofta upplever jag att människor som funderat lite kring sina egna förutsättningar, känslomässiga resurser och eventuella brister, ofta blir bättre föräldrar än dom som bara skaffat barn för att "jag vill ha barn, punkt."

Så jag tror att det kan vara en god idé att gå och prata med någon om vad som är vad, något jag skulle rekommendera typ alla kvinnor som funderar i dessa banor, medan det fertila fönstret ännu är öppet.
 
Jag tror helt enkelt att ett sådant uttalat och medvetet oengagemang i barnet från den ena föräldern som du beskriver påverkar barnet negativt.
Jag har haft nära kontakt med en familj där ena partnern gärna ville ha barn, medan den andra ställde upp på det med premissen att den som ville ha barnet skulle ta huvudansvaret.
Barnet föddes tyvärr med en grav cp-skada och det hade där verkligen behövts två aktiva föräldrar. Istället blev det en förälder som inte brydde sig och en annan som blev utbränd och frånvarande av den orsaken.
Barnet mådde tydligt väldigt dåligt av situationen som blev.

En fruktansvärd situation jag aldrig skulle vilja sätta ett barn i, eller mig själv för den delen.
 
Fast jag tänker att man,oavsett kön, nog ska planera för att det finns en risk att man dels kommer att gå isär och kunna samarbeta kring barnet och en risk att man står helt ensam med barn.
Är man inte beredd att ta den risken så ska man nog inte skaffa barn.
Man kan inte förlita sig på att den andre kommer vara primärförälder.
Ja, det kan ju bli varannan vecka på 100%; om en går isär. Eller att den andre föräldern faller ifrån, så det blir 100% alltid. Svårt att krångla sig ur det ansvaret efteråt. Att bli förälder är ett ansvar; punkt. Det handlar inte om att det ene vill ha katt, "men då får du tömma kisslådan".
 
Jag har haft nära kontakt med en familj där ena partnern gärna ville ha barn, medan den andra ställde upp på det med premissen att den som ville ha barnet skulle ta huvudansvaret.
Barnet föddes tyvärr med en grav cp-skada och det hade där verkligen behövts två aktiva föräldrar. Istället blev det en förälder som inte brydde sig och en annan som blev utbränd och frånvarande av den orsaken.
Barnet mådde tydligt väldigt dåligt av situationen som blev.

En fruktansvärd situation jag aldrig skulle vilja sätta ett barn i, eller mig själv för den delen.
💔
 
Jag har haft nära kontakt med en familj där ena partnern gärna ville ha barn, medan den andra ställde upp på det med premissen att den som ville ha barnet skulle ta huvudansvaret.
Barnet föddes tyvärr med en grav cp-skada och det hade där verkligen behövts två aktiva föräldrar. Istället blev det en förälder som inte brydde sig och en annan som blev utbränd och frånvarande av den orsaken.
Barnet mådde tydligt väldigt dåligt av situationen som blev.

En fruktansvärd situation jag aldrig skulle vilja sätta ett barn i, eller mig själv för den delen.
Fast vid diverse tragiska händelser som sjuka familjemedlemmar, separation, arbetslöshet osv så hamnar man ju i ett läge där det snarare är frågan om att hålla huvudet över vattnet för alla parter. Speciellt i frågan om sjuka barn eller arbetslöshet så blir det ju oftare så att den som tjänar sämst får ta största ansvaret även om utgångsläget varit att ha så jämnställt föräldraskap/förhållande som möjligt. Så jag ser inte skillnaden alls där faktiskt utan då är det bara att gilla läget och göra det bästa av situationen oavsett utgångspunkt eller om det finns barn inblandade.

Visst får man ett mindre personligt ansvar utan barn men många skulle nog ha svårt moraliskt att inte ta ansvar för ”bara” en sjuk partner också även om det inte är så man tänkt leva.
 
Fast vid diverse tragiska händelser som sjuka familjemedlemmar, separation, arbetslöshet osv så hamnar man ju i ett läge där det snarare är frågan om att hålla huvudet över vattnet för alla parter. Speciellt i frågan om sjuka barn eller arbetslöshet så blir det ju oftare så att den som tjänar sämst får ta största ansvaret även om utgångsläget varit att ha så jämnställt föräldraskap/förhållande som möjligt. Så jag ser inte skillnaden alls där faktiskt utan då är det bara att gilla läget och göra det bästa av situationen oavsett utgångspunkt eller om det finns barn inblandade.

Visst får man ett mindre personligt ansvar utan barn men många skulle nog ha svårt moraliskt att inte ta ansvar för ”bara” en sjuk partner också även om det inte är så man tänkt leva.
Fast i det här fallet handlar det inte om inkomst utan båda föräldrarna jobbade heltid.
 
Jag skulle aldrig skaffa barn med någon på de premisserna. Alltså med en partner som är tydlig med att hen inte kommer engagera sig fullt ut i barnet. Låter som en mardröm för både den partner som får ta huvudansvaret och för barnet.
Fast det är ju du. Alla är vi olika. Och alla har vi olika behov. Många människor kan tänka sig att bli ensamstående föräldrar och vara helt själva, tex singelkvinnor som insemineras, medan andra är mycket nöjda över att ha barnen varannan vecka.

För många kvinnor är det en mardröm att deras partners försöker engagera sig i barnen. Det ser vi gång på gång i tråd efter tråd på detta forumet. Just nu har vi en där hon inte alls vill att han ska vara delaktig i barnens liv.

För mig hade det passat väldigt bra att inte vara primärförälder, trots att jag är kvinna. Jag är helt 100% säker på att den mannen jag väljer att skaffa barn med är tillräckligt kompetent att ta hand om ett barn och inte lägga 80% på mig. Tyvärr har jag träffat få pappor som faktiskt är lika engagerade i sina barn som mammorna är. Det är alltid mammor som är klassföräldrar, som samlar in pengar till fröken på avslutningen, som ser till att barnen har kläder och allting de behöver.
Det finns pappor som gör mycket saker, men de tar i grund och botten inte 100% ansvar utan gör vad han blir tillsagd. Projektledaren är mamman.
 
Men man älskar ju alltid sina egna barn om man är frisk själv.
Vad skulle man ha för sjukdom om man inte älskar sina barn menar du? Kan vi inte en gång för alla släppa den där myten om att alla föräldrar alltid älskar sina barn? Det är faktiskt inte så även om föräldrarna är fullt friska och för de barnens skull men också för de föräldrarnas skull måste vi sluta sprida den myten.
 

Liknande trådar

Övr.Barn Barnen (6 & 10) kom hem från pappan igår. Han har blivit så där arg på dem igen. Så där arg så att de blir rädda för honom. Som förälder...
Svar
1
· Visningar
336
Relationer Det gäller min bror. Varning för rörigt iinlägg Vi i familjen misstänker att han börjat droga eller har något annat "fuffens" för sig...
2 3
Svar
42
· Visningar
3 653
Relationer Hej! Jag är mitt i att gå igenom ett breakup, har precis nått cirka fem veckor. Det går väldigt upp och ner, ibland känner jag mig glad...
2 3
Svar
41
· Visningar
3 799
Relationer Hej! Jag är en tjej som skulle vilja prata om en sak nämligen om när man är bortskämd. Det var en som sa till mig att jag är bortskämd...
2
Svar
34
· Visningar
2 236

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Upp