Överleva utan min bästavän

[Ozi]

Jag skulle behöva tips på hur man överlever sin hunds bortgång. Just nu känner jag ingen anledning till att ens existera själv då han var mitt allt.

Han behövde åka in akut för operation , och risken att överleva var 50/50. Han överlevde , och dagen efter skulle vi hämta honom och flytta han till annan veterinär som hade helgöppet. När vi sitter i väntrummet kommer en veterinär utspringandes och berättar att han fått hjärtstopp , och ett tag senare kommer dom ut igen och berättar att hans liv inte gick att rädda.

Han var en väldigt sjuk hund , redan gjort ett flertal operationer och hade svåra allergier som aldrig riktigt blev bra. Så jag försöker bara intala mig själv hela tiden att han har det bättre nu. Men han var bara 2,5 år gammal. Han hade knappt hunnit leva. Jag är så ledsen att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Bara tanken av att han inte fick träffa oss hans sista dygn och säkert undrade vart vi var någonstans. Mitt hjärta går sönder.

 

[Motacilla]

Beklagar sorgen. Förstår att det är jobbigt för dig.
Låt alla känslor komma ut, tänd ljus men försök ta hand om dig själv.
Ta nån promenad om dagen, se till så du får mat i dig.

Kanske det kan hjälpa lite att lyssna på detta:
https://poddtoppen.se/podcast/13618...att-ta-farval-av-sin-hund-med-anders-hallgren

Anders Hallgren medverkar i en podd, avsnittet handlar om hur det är när hunden går bort.

 

[snorp]

Man tar en sekund i taget till en början, sedan en minut, en timme osv. Det är fruktansvärt tufft att förlora sin älskade vän

 

[Myrten]

Jag förlorade en hund i samma ålder som din hastigt i sjukdom för nitton år sedan. Det var mitt livs hund (har svårt att tänka mig att någon annan kommer att komma så nära). Hennes liv hade knappast börjat och hon gick från helt frisk på söndagen till död på onsdagen i autoimmun anemi.

Jag skaffade en valp ganska snart och det lindrade lite, men det tog säkert ett år innan jag insåg att jag inte grät varje dag i alla fall. Men det är som @snorp skriver ovan - minut för minut tar man sig igenom det.

Såhär många år senare har minnet bleknat och när jag tänker på henne nu gör det inte ont längre. Så har det varit i säkert tio år. Men jag kan fortfarande känna en sorts sorg över alla de år vi inte fick.