Överreagerar jag?

[Lyan]

Förlåt för lång och förvirrad text.

Jag har tidigare haft praktik två timmar om dagen men efter mitt självmordsförsök i slutet av november så har jag inte varit där. Jag har haft en del kontakt med en som jobbar där och har varit och hälsat på den andra på praktiken och båda vet vad som har hänt och hur jag tänker osv. I tisdags så var jag där på möte ihop med hon som håller i den dagliga verksamheten på kommunen (min "chef" blir det väl) och då bestämde vi att jag troligen skulle börja där igen 1-2dagar i veckan (skulle till min läkare på onsdagen och eftersom jag ev. ska få ect-behandling så ville jag inte bestämma något på praktiken innan jag vet hur det blir med den behandlingen).

Det blev en del prat om hur jag mådde och jag var ärlig med att jag fortfarande inte vet om jag vill leva och att mitt liv mer troligt kommer att avslutas genom självmord än genom naturliga orsaker (de frågade massor och jag är tyvärr sådan att jag svarar även på "olämpliga" frågor av bara farten om jag inte har gått igenom frågor och svar i huvudet sedan tidigare) och även om de hade svårt att förstå hur jag tänker så verkade de acceptera mina tankar. Jag sa inte att jag ska ta livet av mig.

När jag kom till min läkare så hade en person ringt och ville prata om mig. Min läkare hade ingen aning om vem det var och hon vägrar att prata med någon utan att ha pratat med mig först. Min läkare ringde upp när jag var med och det visade sig att det var en person som jobbar som boendestöd och hon ville "varna" min läkare om att jag hade sagt att jag inte ville leva och att jag tänkte fortsätta försöka att ta livet av mig tills jag lyckades. Denna personen har inget med mig att göra och hon var inte med på mötet jag hade haft på praktiken men det visade sig att en av de som jobbar på praktiken (hon som jag har haft kontakt med även privat och hon vet allt om hur jag tänker osv) hade pratat med henne och ville att hon skulle ringa min läkare och berätta vad jag hade sagt på mötet!

Jag konfronterade hon på praktiken och hennes förklaring är att hon var så orolig för mig, tyckte så mycket om mig, bla bla bla massa positiva saker hon tyckte om mig och om sin oro, att hon ville att min läkare skulle veta att jag inte vill leva (min läkare vet ALLT ALLT ALLT som rör sig i mitt huvud så det behövs verkligen inga varningar) trots att jag hade berättat hur jag tänkte och hur allt funkade.

Jag tycker att detta är helt oacceptabelt och jag sa till henne att jag kommer pga detta inte komma tillbaka till praktiken (och jag som faktiskt såg fram emot att få komma tillbaka ). Att jag var jätteledsen och besviken och känner att hon har gått bakom min rygg (jag har stora problem med tillit sedan tidigare och det vet denna människan). Hon hade kunnat ringa till min "chef" som hade kunnat ta kontakt med min läkare, hon har mammas nummer, vet var mormor bor, hade kunnat ringa direkt till psykiatrin, eller helr enkelt frågat mig om telefonnumret till min läkare (som jag utan att tveka hade gett ut, jag har inget att dölja), men nej. Hon tar kontakt med en person som inte har ett skit med mig att göra och har den personen att ringa till min läkare!

Detta kan väl verkligen inte vara okej?!

 

[sjoberga]

Det må vara utanför reglerna, men det är säkert genuin omtanke som ligger bakom. Det är otäckt att lyssna på människor med destruktiva tankar och det är lätt att haussa upp dem och skulle något hända, ge sig själv skulden för att man inte gjorde nåt.

 

[kamomillo]

Jag hade en vän som tog sitt liv för 20 år sedan, och jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte fattade allvaret...
Vore det idag skulle jag säkert dra i alla trådar, oavsett om jag sårade vederbörande Jag vill aldrig någonsin var med om att någon jag älskar väljer att ta sitt liv....

* Jenny *

 

[Lyan]

Fast hon hade ju hur många olika alternativ som helst för att få kontakt med min läkare! Istället så väljer hon att dra in en utomstående människa som inte har ett dugg med saken att göra! Det är det jag är ledsen för. Hade hon tagit kontakt med min läkare själv eller tex genom min "chef" eller mamma så hade jag knappt ens reagerat. Nu kommer jag inte klara att gå tillbaka till min praktik för jag kommer inte att kunna lita på henne och det är dessutom risk att jag möter människan hon drog in, vilken jag redan tycker är skitobehagligt att mötas med. Jag såg faktiskt fram emot att börja där lite igen, och nu kan jag inte det. Och på pga olika anledningar så kommer jag inte att klara att börja på en annan praktik vilket betyder att pga henne är nu mina chanser till daglig sysselsättning körd!

En sak som gör allt ännu värre är att jag har en för mig obehaglig historia med människan hon drog in. Nu visste inte hon det men ändå. Jag vill inte att människor jag inte tycker om och som inte har ett dugg med mina förehavanden att göra ska ringa till min läkare och säga att jag kommer att försöka och försöka ta livet av mig tills jag lyckas, vilket inte ens är sant. (det är enorm skillnad på att kanske komma att ta livet av sig i framtiden och att försöka gång på gång tills man lyckas!)

 

[Lyan]

Min läkare och familj är införstådda i allt som försigår i mitt huvud och det vet denna människan. Så jag tror inte att hon innerst inne ville hjälpa mig, hon ville bara hjälpa sig själv! Hade hon velat hjälpa mig så borde hon aldrig ha dragit in en utomstående. Jag är väldigt öppen med allt. Hon hade bara behövt be mig så hade hon kunnat få både telefonnummer och rätt att tala fritt om mig med min läkare eller till och med följa med och prata med min läkare personligen

 

[tanten]

Som de flesta som mår dåligt så tror du att ditt mående är din ensak.
Faktum är att det påverkar massor av människor i din omgivning, hur mycket du än vägrar tro det.

Jag skulle inte ha tvekat att göra exakt samma sak.

Ingen människa är en ö.
Du lever mitt i en flock, vare sig du vill det eller inte. Människor bryr sig om dig. Sedan må du bli förbaskad över det men det är sant.

Jag tycker det var strongt gjort av den personen. All heder till den.

 

[Lyan]

Som de flesta som mår dåligt så tror du att ditt mående är din ensak.
Faktum är att det påverkar massor av människor i din omgivning, hur mycket du än vägrar tro det.

Jag skulle inte ha tvekat att göra exakt samma sak.

Ingen människa är en ö.
Du lever mitt i en flock, vare sig du vill det eller inte. Människor bryr sig om dig. Sedan må du bli förbaskad över det men det är sant.

Jag tycker det var strongt gjort av den personen. All heder till den.

Hade hon självt ringt eller bett min "chef" att ringa så hade jag inte reagerat. Eller någon av dem på praktiken som jag har haft med att göra, eller hennes sambo. Men att blanda in en person som inte har ett skit med saken att göra och be den personen att ringa? Hur kan det vara okej?!
Sedan reagerar jag absolut starkare eftersom jag inte tycker om människan som ringde och jag känner väldigt obehaglskänslor för att just hon har blandats in, men jag tycker ändå inte att det är okej eftersom det som sades till min läkare inte ens var sant!

 

[labb]

Förlåt för lång och förvirrad text.

Jag har tidigare haft praktik två timmar om dagen men efter mitt självmordsförsök i slutet av november så har jag inte varit där. Jag har haft en del kontakt med en som jobbar där och har varit och hälsat på den andra på praktiken och båda vet vad som har hänt och hur jag tänker osv. I tisdags så var jag där på möte ihop med hon som håller i den dagliga verksamheten på kommunen (min "chef" blir det väl) och då bestämde vi att jag troligen skulle börja där igen 1-2dagar i veckan (skulle till min läkare på onsdagen och eftersom jag ev. ska få ect-behandling så ville jag inte bestämma något på praktiken innan jag vet hur det blir med den behandlingen).

Det blev en del prat om hur jag mådde och jag var ärlig med att jag fortfarande inte vet om jag vill leva och att mitt liv mer troligt kommer att avslutas genom självmord än genom naturliga orsaker (de frågade massor och jag är tyvärr sådan att jag svarar även på "olämpliga" frågor av bara farten om jag inte har gått igenom frågor och svar i huvudet sedan tidigare) och även om de hade svårt att förstå hur jag tänker så verkade de acceptera mina tankar. Jag sa inte att jag ska ta livet av mig.

När jag kom till min läkare så hade en person ringt och ville prata om mig. Min läkare hade ingen aning om vem det var och hon vägrar att prata med någon utan att ha pratat med mig först. Min läkare ringde upp när jag var med och det visade sig att det var en person som jobbar som boendestöd och hon ville "varna" min läkare om att jag hade sagt att jag inte ville leva och att jag tänkte fortsätta försöka att ta livet av mig tills jag lyckades. Denna personen har inget med mig att göra och hon var inte med på mötet jag hade haft på praktiken men det visade sig att en av de som jobbar på praktiken (hon som jag har haft kontakt med även privat och hon vet allt om hur jag tänker osv) hade pratat med henne och ville att hon skulle ringa min läkare och berätta vad jag hade sagt på mötet!

Jag konfronterade hon på praktiken och hennes förklaring är att hon var så orolig för mig, tyckte så mycket om mig, bla bla bla massa positiva saker hon tyckte om mig och om sin oro, att hon ville att min läkare skulle veta att jag inte vill leva (min läkare vet ALLT ALLT ALLT som rör sig i mitt huvud så det behövs verkligen inga varningar) trots att jag hade berättat hur jag tänkte och hur allt funkade.

Jag tycker att detta är helt oacceptabelt och jag sa till henne att jag kommer pga detta inte komma tillbaka till praktiken (och jag som faktiskt såg fram emot att få komma tillbaka ). Att jag var jätteledsen och besviken och känner att hon har gått bakom min rygg (jag har stora problem med tillit sedan tidigare och det vet denna människan). Hon hade kunnat ringa till min "chef" som hade kunnat ta kontakt med min läkare, hon har mammas nummer, vet var mormor bor, hade kunnat ringa direkt till psykiatrin, eller helr enkelt frågat mig om telefonnumret till min läkare (som jag utan att tveka hade gett ut, jag har inget att dölja), men nej. Hon tar kontakt med en person som inte har ett skit med mig att göra och har den personen att ringa till min läkare!

Detta kan väl verkligen inte vara okej?!

Jag tycker nog att du har rätt och kan förstå att du tog vid dig. Precis som du skriver kunde hon tagit det direkt med dig istället.

MEN jag tycker inte du skall bry dig, eller åtminstone försöka låta bli att göra det. Hon är obetydlig i sammanhanget, utan för dig är det är du som gäller och det som får dig att må bättre. Folk gör så mycket konstigt oavsett, det är inget man kan göra något åt ändå så strunta i det tycker jag.

 

[Lyan]

Jag tycker nog att du har rätt och kan förstå att du tog vid dig. Precis som du skriver kunde hon tagit det direkt med dig istället.

MEN jag tycker inte du skall bry dig, eller åtminstone försöka låta bli att göra det. Hon är obetydlig i sammanhanget, utan för dig är det är du som gäller och det som får dig att må bättre. Folk gör så mycket konstigt oavsett det är inget man kan göra något åt ändå så strunta i det tycker jag.

Problemet är att hon är inte obetydlig för nu kan jag inte längre komma ut på praktik Jag klarar inte att byta praktikplats (har försökt på flera ställen) och på denna praktikplatsen så jobbar jag i så fall direkt ihop med henne

 

[labb]

Problemet är att hon är inte obetydlig för nu kan jag inte längre komma ut på praktik Jag klarar inte att byta praktikplats (har försökt på flera ställen) och på denna praktikplatsen så jobbar jag i så fall direkt ihop med henne

Jag menade inte så, utan försök att se henne som obetydlig eller kanske det hon gjorde om man vill vara snäll. Bryr du dig inte är det inget problem oavsett, lättare sagt än gjort förstås det förstår jag.

 

[sjoberga]

Problemet är att hon är inte obetydlig för nu kan jag inte längre komma ut på praktik Jag klarar inte att byta praktikplats (har försökt på flera ställen) och på denna praktikplatsen så jobbar jag i så fall direkt ihop med henne

Fast det är nog det @AndersB menar, låt henne inte ha en betydelse du inte vill att hon ska ha. Säg också att du inte vill att hon ska bete sig så.

Jag anar fortfarande att det handlar om genuin omtanke, och då har jag alltid svårt för att bli arg, även om det i praktiken blev tokigt.

 

[Lyan]

Jag menade inte så, utan försök att se henne som obetydlig eller kanske det hon gjorde om man vill vara snäll. Bryr du dig inte är det inget problem oavsett, lättare sagt än gjort förstås det förstår jag.

Aha, då förstår jag hur du menade. Just nu ligger det ju så pass nära i tiden så förhoppningsvis så känns det mindre snart, men lär nog inte klara att gå tillbaka till praktiken. Jäkla skit för jag trivdes ju där överlag

 

[labb]

... förhoppningsvis så känns det mindre snart ...

Det tror jag på

 

[Jamtland]

Jag har vänner som försökt begå självmord och jag kan ibland känna att det är lättare att prata om dem med folk som inte egentligen har med dem att göra eller som inte känner dem alls, mest som en verifiering av mina tankar och om jag gör "rätt" även i en utomståendes ögon i hur jag bemöter den självmordsbenägna. Så jag kan till viss del förstå varför hon på din praktikplats gjorde som hon gjorde. Och även om hon (och jag i mina fall) hade möjlighet att ta det via en du känner och litar på så kanske det var just det som hände? Hon behövde någon lite mer utomståendes perspektiv/råd/hjälp och det råkade bara bli fruktansvärt fel och bli en du inte alls kommer överens med?

 

[Jamtland]

Jag har vänner som försökt begå självmord och jag kan ibland känna att det är lättare att prata om dem med folk som inte egentligen har med dem att göra eller som inte känner dem alls, mest som en verifiering av mina tankar och om jag gör "rätt" även i en utomståendes ögon i hur jag bemöter den självmordsbenägna. Så jag kan till viss del förstå varför hon på din praktikplats gjorde som hon gjorde. Och även om hon (och jag i mina fall) hade möjlighet att ta det via en du känner och litar på så kanske det var just det som hände? Hon behövde någon lite mer utomståendes perspektiv/råd/hjälp och det råkade bara bli fruktansvärt fel och bli en du inte alls kommer överens med?

Så som svar på din rubrik, Ja, jag tycker du överreagerar.

 

[Lovisaleonora]

Problemet är att hon är inte obetydlig för nu kan jag inte längre komma ut på praktik Jag klarar inte att byta praktikplats (har försökt på flera ställen) och på denna praktikplatsen så jobbar jag i så fall direkt ihop med henne

Du målar in dig i ett hörn och skyller på andra att du fattar de beslut du fattar. Gör dig till ett offer för förorätter du anser dig ha rätt att reagera utifrån.

Jag förstår hur samtalet kom sig, och jag förstår hur vägen kom sig. Det är inte lätt att stå bredvid. Du anser att du har rätt att bestämma hur andra ska reagera och hur deras handlande ska se ut, eftersom du är involverad. Men livet fungerar inte så. Människor reagerar och är sig själv. Det har de rätt till. Visst kan du bryta kontakten med någon som genuint bryr sig om dig - men varför? För att straffa henne för att hon inte tänker som du och gör som du vill? För att straffa dig själv? För att använda henne som ursäkt för andra beslut du fattar? (som att inte återgå till praktiken).

Det här är ett praktexemplar på hur livet ser ut. Vi får förutsättningar givna som vi inte kan påverka, men ska fatta beslut utifrån detta. Jag fattar de beslut som gynnar mig. I ditt fall kan jag inte se att det gynnar DIG att DU fattar beslut att inte återgå till praktiken. Det finns INGET förutom din egen inställning som hindrar dig från att återgå till praktikplatsen.

Det kan vara ett bra tillfälle att fundera över på vilka grunder du fattar beslut i ditt liv och vad som gynnar dig själv i längden. Och hur mycket andras handlande ska få styra över dina egna livsval - när det egentligen bara är din egen inställning som styr dina livsval.

 

[monster1]

Förlåt för lång och förvirrad text.

Jag har tidigare haft praktik två timmar om dagen men efter mitt självmordsförsök i slutet av november så har jag inte varit där. Jag har haft en del kontakt med en som jobbar där och har varit och hälsat på den andra på praktiken och båda vet vad som har hänt och hur jag tänker osv. I tisdags så var jag där på möte ihop med hon som håller i den dagliga verksamheten på kommunen (min "chef" blir det väl) och då bestämde vi att jag troligen skulle börja där igen 1-2dagar i veckan (skulle till min läkare på onsdagen och eftersom jag ev. ska få ect-behandling så ville jag inte bestämma något på praktiken innan jag vet hur det blir med den behandlingen).

Det blev en del prat om hur jag mådde och jag var ärlig med att jag fortfarande inte vet om jag vill leva och att mitt liv mer troligt kommer att avslutas genom självmord än genom naturliga orsaker (de frågade massor och jag är tyvärr sådan att jag svarar även på "olämpliga" frågor av bara farten om jag inte har gått igenom frågor och svar i huvudet sedan tidigare) och även om de hade svårt att förstå hur jag tänker så verkade de acceptera mina tankar. Jag sa inte att jag ska ta livet av mig.

När jag kom till min läkare så hade en person ringt och ville prata om mig. Min läkare hade ingen aning om vem det var och hon vägrar att prata med någon utan att ha pratat med mig först. Min läkare ringde upp när jag var med och det visade sig att det var en person som jobbar som boendestöd och hon ville "varna" min läkare om att jag hade sagt att jag inte ville leva och att jag tänkte fortsätta försöka att ta livet av mig tills jag lyckades. Denna personen har inget med mig att göra och hon var inte med på mötet jag hade haft på praktiken men det visade sig att en av de som jobbar på praktiken (hon som jag har haft kontakt med även privat och hon vet allt om hur jag tänker osv) hade pratat med henne och ville att hon skulle ringa min läkare och berätta vad jag hade sagt på mötet!

Jag konfronterade hon på praktiken och hennes förklaring är att hon var så orolig för mig, tyckte så mycket om mig, bla bla bla massa positiva saker hon tyckte om mig och om sin oro, att hon ville att min läkare skulle veta att jag inte vill leva (min läkare vet ALLT ALLT ALLT som rör sig i mitt huvud så det behövs verkligen inga varningar) trots att jag hade berättat hur jag tänkte och hur allt funkade.

Jag tycker att detta är helt oacceptabelt och jag sa till henne att jag kommer pga detta inte komma tillbaka till praktiken (och jag som faktiskt såg fram emot att få komma tillbaka ). Att jag var jätteledsen och besviken och känner att hon har gått bakom min rygg (jag har stora problem med tillit sedan tidigare och det vet denna människan). Hon hade kunnat ringa till min "chef" som hade kunnat ta kontakt med min läkare, hon har mammas nummer, vet var mormor bor, hade kunnat ringa direkt till psykiatrin, eller helr enkelt frågat mig om telefonnumret till min läkare (som jag utan att tveka hade gett ut, jag har inget att dölja), men nej. Hon tar kontakt med en person som inte har ett skit med mig att göra och har den personen att ringa till min läkare!

Detta kan väl verkligen inte vara okej?!

Hon ville hjälpa dig, hon bryr sig om dig, hon vill att du ska leva och må bra. Hon visste inte hur hon skulle agera, det här var så hon hanterade situationen. Att göra exakt rätt i en skarp situation (du berättar att du inte vill leva längre) är inte så lätt hon gjorde det hon trodde var bäst för dig. Det finns tyvärr ingen manual för hur det exakt rätta sättet för hur man ska agera när någon man bryr sig om vill dö. Här finns en person som genuint bryr sig om dig, som agerar för att du ska leva och må bra, omfamna det istället. Nu vet du att hon bryr sig om dig och inte drar sig för att kliva ut ur sin egen komfortzon för att din skull, det skulle jag säga är en riktig vän. Även om du inte tycker att hon agerat enligt din regelbok.

 

[Gabbi]

Hade hon självt ringt eller bett min "chef" att ringa så hade jag inte reagerat. Eller någon av dem på praktiken som jag har haft med att göra, eller hennes sambo. Men att blanda in en person som inte har ett skit med saken att göra och be den personen att ringa? Hur kan det vara okej?!
Sedan reagerar jag absolut starkare eftersom jag inte tycker om människan som ringde och jag känner väldigt obehaglskänslor för att just hon har blandats in, men jag tycker ändå inte att det är okej eftersom det som sades till min läkare inte ens var sant!

Det var väl en person som HON hade förtroende för?

 

[Lavinia]

Hej!

På ett sätt tycker jag inte att du överreagerar, jag hade nog blivit minst lika sårad om någon jag kände gjort likadant. Som du själv säger- det är ju bara att fråga dig om numret.

Å andra sidan kan jag förstå varför hon gjorde som hon gjorde. Det är säkert minst lika jobbigt för henne, hon kanske pratade av sig med den som ringde och den blev också orolig, eller så vågade hon inte ringa själv av rädsla för att du skulle bli arg eller ledsen eller nåt sånt.

Jag tror inte hon ville vara elak, utan ville bara hjälpa, men lyckades inte göra det på ett vettigt vis. Hon kanske inte förstod att du var ok med att hon pratade direkt med din läkare (även om du sagt att det var ok)?

/Lavinia

 

[tanten]

Hej!

På ett sätt tycker jag inte att du överreagerar, jag hade nog blivit minst lika sårad om någon jag kände gjort likadant. Som du själv säger- det är ju bara att fråga dig om numret.

Fast seeriöst - om någon i din närhet talar om att vilja ta livet av sig. Inte frågar du väl om numret till dennes läkare?

Nej, men gör det som man anser vara möjligt för att förhindra, för att hjälpa till.