Parasympatiska nervsystemet och autonomi

[the_connemara]

aldrig sagt att man inte ska prata om stress, tycker bara inte att det ger så mkt att dra in komplexa saker som nervsystemet (ordval osv alltså)

Jag förstår bara inte hur man kommer vidare från vad jag beskrev i min trådstart? Det ger mig liksom ingen ny info?

 

[skiesabove]

Skrev ett allmänt svar först där jag taggade dig. Har precis som du märkt massa sådana saker med Tiger, väldigt intressant nu när han tvingades byta hästkompis också i sommar. Är väl kanske ännu lite mer därför jag känt större behov av att diskutera kring detta nu. För precis som du skriver så har inte mitt liv varit på topp det senaste och då har jag nog ännu lite mer behov av försöka hitta "en väg framåt", istället för att bara fastna i att mår jag dåligt så mår min häst dåligt. För jag börjar vela på om det inte finns ett större mått av att vara autentisk än att "må bra", även om man ju får mycket gratis när man lyckas ordna upp det så att man mår bättre. Jag vet inte, jag är ju egentligen fullt "nöjd" med hur vår relation är nu, den är helt ok/bra trots allt vilket ju ä ett jäkla framsteg om jag ser tillbaka. Men då blir jag också ännu mer nyfiken på hur/varför lägstanivån är så mycket högre nu och vill rota lite mer i det. Typ

Om du är lite ostadig just nu, så kanske det är dags att vara autentisk med det inför Tiger och fråga om han är redo att hjälpa dig?

Hästar brukar vara oerhört generösa och sällan säga nej, är min erfarenhet. Och svaret brukar ofta vara...

"Det gör jag redan" (infoga störtbölande här )

 

[the_connemara]

Ok då ska vi se om jag kan förklara mig här... nu blir det flum med vetenskaplig bas .

Hästar har inte ett lika starkt "jag" som människor har. Precis som ett litet människobarn, så skiljer dom inte på "jag känner" och "vi känner".

Och ovanpå det så är dom extremt bra på att läsa av kroppar, både medveten signalering och status, och dom har inga problem att läsa det tvärs över artgränserna.

Så om jag upplever att min häst är mer stressad än vanligt, så är det första jag gör att kolla min egen stress-status. Göra en riktig känslocheck. Dra igång andningen ordentligt. Och är det så, att jag känner stress, och det spelar faktiskt ingen roll om det är för att jag plockar upp hästens eller det var jag själv som "började", så ligger bollen hos mig.

Det Roheryn skrev om ledarskap kommer in här. Inte ledarskap som en militärisk chef. Utan ledarskap som en förälder till ett barn. Vi som har framlobskapacitet kan styra känsloskutan medvetet (en häst som tar ledarrollen gör det mer instinktivt/kulturellt inlärt, vi kan lära oss göra det från logiskt tänkande om vi inte har det med oss naturligt).

Vi kan "kliva ur" och se på det hela med ett "jag" som har distans, som kan tänka klart och inte bara reagera (Freud kallar det superegot, KBT-terapeuter lär dig använda det, finns fler namn, det är din inre vuxna). Och det är inte bara hästens stress som ska modifieras - när du är runt hästen är NI en FLOCK. Flocken är en "känslomässig enhet", inte en grupp separata känslojag.

Ett exempel på hur min tankegång går:

"Hmm, vad stressad han verkar idag.
Hur mår jag själv idag?
Jaha, jag har också en liten grundstress. Vi tar en liten kli- och andningsstund och så kanske vi kan reglera våra nervsystem tillsammans."

Ungefär här brukar även shettisen smyga fram och så kliar vi varandra alla tre tills det börjar gäspas, axlar sänks, huvuden sänks, och en glad känsla infinner sig, och fortsätter vi och kan fokusera på det allihop så kommer som ett sprittande, som en kärlekskänsla, från rotchakrat och uppåt. Fin flock-bondning.

...

Om vi däremot är ute på promenad och han går upp i varv så gör jag en "tuffare" känslokontroll. Han får absolut lov att uttrycka sig via rörelser, på replängds avstånd om dom är stora, men jag lägger "locket på" i flockens känsloläge. Jag går mer aktivt in och styr. En häst vill inte bryta ut ur flockens känslogränser, och jag kan medvetet sätta en övre gräns för hur mycket hästen får lov att gå upp i varv. Det är inte en fysisk rörelse jag kräver att hästen ska göra. Och jag invaderar inte hästens eget psyke. Jag lägger locket på i mitt eget nervsystem - och hästen speglar mig, för så funkar hästarna. Det jag gör internt avspeglas i mitt kroppsspråk, det blir väldigt "tyst" men inte på något sätt försiktigt - bara extremt medvetet och stadigt. Alla lemmar rör sig enbart exakt i den takt jag bestämt, min andning är stadig och djup, blicken dit vi ska.

Sen så brukar jag såklart även använda små fysiska tricks, som att flytta fokus till mig osv, men att göra det är menlöst om jag inte själv är kontroll. Helt poänglöst att säga åt hästen "du behöver inte oroa dig för det där på horisonten, fokusera på mig och lägg märke till min höga stressnivå". Du måste säga "du behöver inte oroa dig, fokusera på mig och lägg märke till att jag är helt lugn. Nu ska vi lugna ner oss tillsammans."

Jag använder mig även mycket av fysiska lugnande signaler. Jag gäspar. Jag kollar bort. Jag sänker mina axlar (motsvarar hästens huvudsänkning).

Och jag använder mig mycket av kli - det är ett sätt att fysiskt manipulera hästens nervsystem. På bringan eller manken.

Och andas andas andas.

Om shanti shanti om .

Du sätter verkligen allt samman bra för mig här, tack!!

Är inte så bra på att klippa i citaten så blir lite utryckt här:

Detta var så sjukt träffande, det är ju den tanken jag behövt hitta:
"Jaha, jag har också en liten grundstress. Vi tar en liten kli- och andningsstund och så kanske vi kan reglera våra nervsystem tillsammans."
Istället för typ "Jag måste lugna ner mig så att vi kan ha en trevlig stund tillsammans" eller rent av "Jag lyckas inte vara tillräckligt harmonisk för att min häst vill vara med mig idag."

Vill du utveckla lite mer om jag vs vi? Jag har ganska lätt för att känna vi-känslan när allt känns bra, den blir väldigt fysiskt påtaglig och min häst är väldigt tydlig där (den där bjudningen och följsamheten som förr försöka skapas genom lydighet och att drillas FINNS ju där direkt och totalt då, all begränsning i rörelse försvinner poff). Och det blir påtagligt när någon av oss inte mår bra och det smittar. Men i grunden tror jag både jag och min häst levt/lever länge på att bara vara "jag" och oftast är vi lite i det läget att vi blir avvaktande och studerande på varsin kant typ.

Och lite hänger det kanske ihop med frågan om att lägga locket på flockens känsloläge, då har du ju i alla fall flockkänslan? Försvinner den inte ibland i sådana lägen eller hur funkar det?

 

[the_connemara]

Om du är lite ostadig just nu, så kanske det är dags att vara autentisk med det inför Tiger och fråga om han är redo att hjälpa dig?

Hästar brukar vara oerhört generösa och sällan säga nej, är min erfarenhet. Och svaret brukar ofta vara...

"Det gör jag redan" (infoga störtbölande här )

Mitt svar är alltid DET GÖR JAG INTE och gråter såklart redan för du har ju rätt! Haha, suck.

 

[the_connemara]

Vänja hästen/dig vid yttre saker som är läskiga är INTE där man börjar. Det kommer långt senare. Först måste man hitta ett lugnt grundläge. En avslappning i vardagen. Gör du habituering/desensitering för tidigt så kommer hästen/du bara minska det fysiska uttrycket på reaktionen, men reaktionen händer fortfarande inuti och stressläget är fortfarande högt.

Att våga slappna av, är steg 1.

Vet inte om det blir tydligare men jag tycker alltså att diskussionerna jag hittar allmänt i hästvärlden direkt är i det läget som @skiesabove beskriver som kommer långt senare @MiniLi. Därav rotandet vidare och hamnat in i lite för mig för teoretiska diskussioner och jag vill liksom hitta ett mellanläge. Från mitt irl-hästliv får jag mycket kunskap relaterat till mig och min häst men jag saknar lite att bolla med andra såhär, hur de gör och tänker, djupare än att bara undvika triggerstapling eller att desensitera.

 

[the_connemara]

Att känna sig bekväm med att "vara nybörjare" (förstå mig rätt) upplever jag är nyckeln till att komma vidare.

Acceptera läget, typ. Så att man kan jobba sig vidare. Sen når man en platå, stampar på samma ställe en kort eller lång stund, får en insikt, sen blir man nybörjare igen med den nya kunskapen man fick med den där insikten .

Ännu en sak där jag upplever mig fungera lite annorlunda och det är ju ofta en tillgång men du kan nog ha rätt i att det samtidigt är en nackdel i detta falllet. Jag har en enorm styrka i att alltid bara söka lösningar framåt, kan hantera väldigt mycket sålänge jag vet hur jag ska ta mig ifrån en svårt plats. Är väl därför jag skriver sådana här trådar Men samtidigt så är också det allra svåraste för mig när jag INTE ser min väg framåt, dvs att fullt ut bara vara nybörjare och acceptera att stå där och sno runt på samma plats innan man insett hur och vart man vill vidare. Man är ju inte nöjd med läget och då kan jag inte rent logiskt förstå hur man ska kunna acceptera det. Detta behöver jag tänka mer på!

 

[skiesabove]

Du sätter verkligen allt samman bra för mig här, tack!!

Är inte så bra på att klippa i citaten så blir lite utryckt här:

Detta var så sjukt träffande, det är ju den tanken jag behövt hitta:
"Jaha, jag har också en liten grundstress. Vi tar en liten kli- och andningsstund och så kanske vi kan reglera våra nervsystem tillsammans."
Istället för typ "Jag måste lugna ner mig så att vi kan ha en trevlig stund tillsammans" eller rent av "Jag lyckas inte vara tillräckligt harmonisk för att min häst vill vara med mig idag."

Vill du utveckla lite mer om jag vs vi? Jag har ganska lätt för att känna vi-känslan när allt känns bra, den blir väldigt fysiskt påtaglig och min häst är väldigt tydlig där (den där bjudningen och följsamheten som förr försöka skapas genom lydighet och att drillas FINNS ju där direkt och totalt då, all begränsning i rörelse försvinner poff). Och det blir påtagligt när någon av oss inte mår bra och det smittar. Men i grunden tror jag både jag och min häst levt/lever länge på att bara vara "jag" och oftast är vi lite i det läget att vi blir avvaktande och studerande på varsin kant typ.

Och lite hänger det kanske ihop med frågan om att lägga locket på flockens känsloläge, då har du ju i alla fall flockkänslan? Försvinner den inte ibland i sådana lägen eller hur funkar det?

Mmm då ska vi se här, flera frågor.

1. Måste man vara i ett bra känsloläge FÖRE man har en bra stund med flocken?

- Nej, en för alla, alla för en. Det ska mycket till för att en individ ska stötas ut/tackas nej till, eftersom flocken tillsammans "överröstar" 1 individ. Men är det bara du och hästen, så kan den ju mycket väl välja att gå ifrån för att det är för instabilt/negativt. Då brukar jag ta det som en injudan till att ta den stunden med att sitta ner och jobba igenom det som pågår, tills jag är nog grundad för att hästen ska komma tillbaka. Och egentligen är det oerhört sällan hästen väljer att helt undvika kontakten - dom kanske håller avstånd, men det betyder inte att dom inte håller kontakten. Sitt. Andas. Jobba igenom känslorna som kommer. Andas. Se vad som händer.

2. Flockkänslan, känner jag alltid kontakten / i vilken situation kan man ha den?

Jag anar en liten prestationsbundenhet här? Att du säger att du kan känna det när "det går bra"? Men det är inte det som det handlar om. Oavsett vad ni gör, så är det NI. Flock är något man är, inte gör.

Och det hästarna brukar värdesätta mest i min upplevelse, är när man bara är med dom. Hänger med dom i hagen. Vare sig det går bra eller dåligt.

Och ja, ibland så är jag ogrundad och fast i abstrakta människotankegångar och känner att det är svårt att komma ner och bara vara. Då kanske jag fokuserar på att bara få sysslorna gjorda. Men mina pojkar brukar vara ganska bra på att påminna mig, dom följer efter, ibland på avstånd, medans jag mockar, och väntar. Frågar om kontakt. Väntar. Frågar igen. Tills jag kan svara, ok nu är jag redo, nu umgås vi, nu kan jag vara HÄR.

Låt din häst berätta om han tycker att ditt känsloläge är för mycket eller inte. Vill han gå iväg, så gör han det. Men om han står där med dig, döm inte dig själv hårdare än vad han gör. Står han nära är du inte för jobbig/negativ/ångestig för han. Han har ju valt, han är kapabel till att avgöra sånt själv (om han får vara lös dvs).

Jag tycker att vi människor ofta är mycket hårdare mot oss själva än vad hästarna är. Man ska vara försiktig med att projicera sitt eget dåliga självförtroende/självkänsla/sinnesstämning som att det vore hästens åsikt. Låt hästen själv berätta vad den tycker.

 

[skiesabove]

Ännu en sak där jag upplever mig fungera lite annorlunda och det är ju ofta en tillgång men du kan nog ha rätt i att det samtidigt är en nackdel i detta falllet. Jag har en enorm styrka i att alltid bara söka lösningar framåt, kan hantera väldigt mycket sålänge jag vet hur jag ska ta mig ifrån en svårt plats. Är väl därför jag skriver sådana här trådar Men samtidigt så är också det allra svåraste för mig när jag INTE ser min väg framåt, dvs att fullt ut bara vara nybörjare och acceptera att stå där och sno runt på samma plats innan man insett hur och vart man vill vidare. Man är ju inte nöjd med läget och då kan jag inte rent logiskt förstå hur man ska kunna acceptera det. Detta behöver jag tänka mer på!

Ja precis. Mycket prestation här. Varför ska du "framåt" för? Sånt förstår inte en häst. Dom vill bara vara.

Varför inte vara nöjd med läget? Det är ju där du är.

 

[the_connemara]

Ja precis. Mycket prestation här. Varför ska du "framåt" för? Sånt förstår inte en häst. Dom vill bara vara.

Varför inte vara nöjd med läget? Det är ju där du är.

Korta svaret är nog för att ens kunna "bara vara"! Det är ju en sak jag jobbar med även utanför hästlivet. Just för att min häst i perioder varit väldigt övertydlig med att det inte känts tillräckligt bra att ens vara i närheten av mig så har jag nog även där fastnat i "framåt". Tror jag har svårt att skilja utveckling jag vill göra vs att vilja komma tillräckligt långt ifrån vad som inte känns bra för att jag ska känna mig trygg där.

Det trillar ju också tillbaka till att om jag faktiskt vill ha en relation där jag och min häst hjälper varandra så behöver jag ju ge honom den chansen också som du nämnde i typ första inlägget!

 

[Nepenthe]

Då tänker du att du fortsatt göra som jag gör i nuläget? Tänker också att den långsiktiga lösningen är ju att själv ha den där lugna och självsäkra energi och själv kunna ta kommandot över känsloläget i vår bubbla tillsammans. Men när man inte hittar bubblan eller förmår hästen att lita till att vi kan ta det lugnt och vara trygga tillsammans känner jag mig långt därifrån!

Fördelen är att jag kan välja vad jag gör på mina bra och dåliga dagar Så dåliga dagar = bara basic saker vi båda är helt ok med. Ibland inget alls.
Det fukkas tyvärr upp när de är saker som MÅSTE göras den dagen och då går relationen bakåt lite.

Prata om det med min mamma men det var lite häst kontra hundträning.
En bardomsvän som inte var så intresserad av hundar när hon va yngre, hade paus, höll på med hästar är nu tillbaka och tränar hundar och är VÄLDIGT duktig på det. Hon har "det"
Vad för fördelar man faktiskt kan få av att umgås och träna ihop med hästar. Blir lite tydligare att vi måste vara mer i bubblan då hästarna är flyktdjur och även mycket större.

 

[Habina]

Låt din häst berätta om han tycker att ditt känsloläge är för mycket eller inte. Vill han gå iväg, så gör han det. Men om han står där med dig, döm inte dig själv hårdare än vad han gör. Står han nära är du inte för jobbig/negativ/ångestig för han. Han har ju valt, han är kapabel till att avgöra sånt själv (om han får vara lös dvs).

Jag tycker att vi människor ofta är mycket hårdare mot oss själva än vad hästarna är. Man ska vara försiktig med att projicera sitt eget dåliga självförtroende/självkänsla/sinnesstämning som att det vore hästens åsikt. Låt hästen själv berätta vad den tycker.

Jag vill trycka lite extra på det här @the_connemara Har ju fått för mig att Ariel och Tiger är ganska lika mentalt. När jag var utbränd och så överstressad så unghästen försökte attackera mig (hot mot flocken) så gick Ariel bara iväg. Så lyssna på ovanstående, är Tiger kvar så är det hans bedömning att du är trevlig att umgås med. Oavsett vad du får för dig.

När jag säger "gick iväg" så menar jag att jag kommer gående mot hagen och sisådär 30 meter ifrån känner Ariel av mitt stämningsläge och traskar lugnt iväg bort från grinden. Medan unghästen stod där med bakåtstrukna öron redo att skydda sina tjejer...

 

[Habina]

Ja alltså varför är inte detta prio ett att lära sig? Hmm.

För då skulle man få så dåligt samvete över alla hästar som inte mår bra i sin nuvarande situation. Tänker tex på ridskolehästen som bits och sparkas.

 

[Efwa]

aldrig sagt att man inte ska prata om stress, tycker bara inte att det ger så mkt att dra in komplexa saker som nervsystemet (ordval osv alltså)

Och jag tänker att det är jätteviktigt för att lära sig mer, speciellt komplexa saker som nervsystemet. Du kan få så mycket svar på saker som du helt plötsligt kan koppla ihop och göra något av. Ju fler som kan mer och djupare, desto bättre.

Att man sedan gör utan att tänka så mycket är en annan sak.

 

[MiniLi]

Och jag tänker att det är jätteviktigt för att lära sig mer, speciellt komplexa saker som nervsystemet. Du kan få så mycket svar på saker som du helt plötsligt kan koppla ihop och göra något av. Ju fler som kan mer och djupare, desto bättre.

Att man sedan gör utan att tänka så mycket är en annan sak.

Problemet är väl mest (i de flesta fall) att kunskapen kring nervsystemet inte är så pass hög att man faktiskt hamnar rätt. Jag tänker mig dessutom att det här är ett område där vi inte vet tillräckligt mycket överhuvudtaget?
Vet vi att det går att applicera människokunskap på hästarnas nervsystem?
Vet vi ens tillräckligt mycket om människors nervsystem för att kunna svara på sådana frågor som tex ts ställer? Är det tex möjligt att sänka sin stressnivå genom att medvetet aktivera det parasympatiska nervsystemet och hur gör man det? Hur skiljer sig det från när parasympatiska nervsystemet aktiveras av sig självt i en stressad situation (vilket alltså är negativt)?

Lite för mycket kunskapsluckor för att det ska vara meningsfullt, imho. Plus då att man kan ha väldigt meningsfulla diskussioner om samma sak utan att dra in nervsystemet. Diskussionerna i den här tråden är ju ett jättebra exempel på det.

 

[SiZo]

Problemet är väl mest (i de flesta fall) att kunskapen kring nervsystemet inte är så pass hög att man faktiskt hamnar rätt. Jag tänker mig dessutom att det här är ett område där vi inte vet tillräckligt mycket överhuvudtaget?
Vet vi att det går att applicera människokunskap på hästarnas nervsystem?
Vet vi ens tillräckligt mycket om människors nervsystem för att kunna svara på sådana frågor som tex ts ställer? Är det tex möjligt att sänka sin stressnivå genom att medvetet aktivera det parasympatiska nervsystemet och hur gör man det? Hur skiljer sig det från när parasympatiska nervsystemet aktiveras av sig självt i en stressad situation (vilket alltså är negativt)?

Lite för mycket kunskapsluckor för att det ska vara meningsfullt, imho. Plus då att man kan ha väldigt meningsfulla diskussioner om samma sak utan att dra in nervsystemet. Diskussionerna i den här tråden är ju ett jättebra exempel på det.

Det är så bra när ett proffs kommer och talar om hur lite man egentligen vet. Det är lätt som (extrem) amatör på området att tro att vi vet så mycket mer än vad vi gör.

 

[MiniLi]

Det är så bra när ett proffs kommer och talar om hur lite man egentligen vet. Det är lätt som (extrem) amatör på området att tro att vi vet så mycket mer än vad vi gör.

Jag är definitivt inte proffs på nervsystemet, men lite koll iaf

 

[Roheryn]

Instämmer! Jag tror jag är nyfiken på allt som ingår där som jag antar går automatisk med någon som är en trygg ledare för sina hästar. Vad de läser av och in och hur de avgör om/hur det är dags att agera. Lite mer konkret: Hur identifierar du att hästen behöver hjälp av dig för att lugna ner sig? Varför kommer hästen till det läget att den behöver hjälp till att börja med? När självreglerar dina hästar bra och när gör de inte det och varför?

Jag skulle nog säga att för det allra mesta behöver man som "trygg ledare" inte göra något särskilt. Hästarna vet att det är okej att följa mig, jag är någorlunda förutsägbar och det har hittills inte hänt något hemskt när jag bett dem göra saker.

Om jag känner att jag mer "aktivt" behöver göra något är det oftast i situationer som jag har skapat, till exempel är ute och rider på en ensam häst. Då har jag redan tagit honom från flocken och satt honom i en situation han inte har valt själv och blir han då rädd/spänd/stressad är det liksom min uppgift att hjälpa honom med det. Den häst jag tänker på kan lätt bli rädd för saker på marken och då inte vilja gå (eller bli väldigt seg). I det läget är jag ju oftast lugn i mig själv från början, det har ju inte hänt något som skrämt MIG, så då brukar jag bara lite mer bestämt be honom gå framåt, ger lång tygel (men inte så lång att vi "tappar kontakten") och låter honom ta lite tid på sig att komma fram till att det inte var så farligt. Är det fortfarande läskigt då så sitter jag av och leder förbi honom vilket hittills har funkat 100% av fallen. Och så är jag bara neutralt lugn hela tiden och använder ingen förstärkning alls, varken positiv eller negativ. Möjligtvis lite kli på manken.

I övrigt så har jag inte så många situationer med mina/våra hästar som kräver att jag "lugnar ner dem". Blir de skrämda i hagen så springer de, efter en stund så betar de igen, liksom. Det händer väldigt sällan något annat som gör att jag upplever dem som stressade.

 

[SiZo]

Jag skulle nog säga att för det allra mesta behöver man som "trygg ledare" inte göra något särskilt. Hästarna vet att det är okej att följa mig, jag är någorlunda förutsägbar och det har hittills inte hänt något hemskt när jag bett dem göra saker.

Om jag känner att jag mer "aktivt" behöver göra något är det oftast i situationer som jag har skapat, till exempel är ute och rider på en ensam häst. Då har jag redan tagit honom från flocken och satt honom i en situation han inte har valt själv och blir han då rädd/spänd/stressad är det liksom min uppgift att hjälpa honom med det. Den häst jag tänker på kan lätt bli rädd för saker på marken och då inte vilja gå (eller bli väldigt seg). I det läget är jag ju oftast lugn i mig själv från början, det har ju inte hänt något som skrämt MIG, så då brukar jag bara lite mer bestämt be honom gå framåt, ger lång tygel (men inte så lång att vi "tappar kontakten") och låter honom ta lite tid på sig att komma fram till att det inte var så farligt. Är det fortfarande läskigt då så sitter jag av och leder förbi honom vilket hittills har funkat 100% av fallen. Och så är jag bara neutralt lugn hela tiden och använder ingen förstärkning alls, varken positiv eller negativ. Möjligtvis lite kli på manken.

I övrigt så har jag inte så många situationer med mina/våra hästar som kräver att jag "lugnar ner dem". Blir de skrämda i hagen så springer de, efter en stund så betar de igen, liksom. Det händer väldigt sällan något annat som gör att jag upplever dem som stressade.

Också värt att tänka på att tillfällig stress inte är något farligt, utan istället helt naturligt. Så länge de kan avreagera så kan det tillomed vara bra, som i ditt exempel med hästarna i hagen. Och jag har för mig att hästar är sådana djur som "övar" på att fly även om det inte finns något farligt. Vilket det ju sällan finns i fångenskap.

 

[Roheryn]

Också värt att tänka på att tillfällig stress inte är något farligt, utan istället helt naturligt. Så länge de kan avreagera så kan det tillomed vara bra, som i ditt exempel med hästarna i hagen. Och jag har för mig att hästar är sådana djur som "övar" på att fly även om det inte finns något farligt. Vilket det ju sällan finns i fångenskap.

Precis!

 

[skiesabove]

Problemet är väl mest (i de flesta fall) att kunskapen kring nervsystemet inte är så pass hög att man faktiskt hamnar rätt. Jag tänker mig dessutom att det här är ett område där vi inte vet tillräckligt mycket överhuvudtaget?
Vet vi att det går att applicera människokunskap på hästarnas nervsystem?
Vet vi ens tillräckligt mycket om människors nervsystem för att kunna svara på sådana frågor som tex ts ställer? Är det tex möjligt att sänka sin stressnivå genom att medvetet aktivera det parasympatiska nervsystemet och hur gör man det? Hur skiljer sig det från när parasympatiska nervsystemet aktiveras av sig självt i en stressad situation (vilket alltså är negativt)?

Lite för mycket kunskapsluckor för att det ska vara meningsfullt, imho. Plus då att man kan ha väldigt meningsfulla diskussioner om samma sak utan att dra in nervsystemet. Diskussionerna i den här tråden är ju ett jättebra exempel på det.

Ja, du har helt rätt här.

Parasympatiska nervsystemet råkar vara årets trend-ord på den här delen av instagram-världen.

Men vi vet inte så mycket än.

En del vet vi, det kommer spännande forskning just nu (på människor) som ger lite stadigare vetenskaplig grund till många gamla österländska traditioners övningar.

Oavsett, jag håller med dig. Det är bättre att vi pratar på en nivå vi alla förstår och om det vi kan enkelt observera. Inte låta oss bli förtrollade av de som svingar stora ord och vill ha mycket pengar för kurser som sen ska förklara det stora ordet.