Sv: Pepptråden 2013
Men du, du har ju matschemat du fick av mig! Försök följa det nu när du inte har något annat. Med det matschemat garanterar jag att du inte kommer gå upp i vikt. Och om du skulle göra det rör det sig om så lite, lite bara för att din kropp kanske inte är van vid den sortens mat. Men jag tror inte det är så stor risk alls för det.
Jag bor helt ensam och sköter också allt med maten helt själv på hemmaplan. Jag kan se för och nackdelar både med det och med när jag bodde hemma. När jag bodde hemma blev det mycket bråk, oro, fusk och ljug kring maten och min och mina föräldrars relation blev inte som en vanlig förälder/barnrelation och inte heller som den relationen som man tänker sig att den vuxna kvinna jag faktiskt hann bli under sjukdomstiden skulle ha med sina föräldrar.
Det positiva var att dom kunde sitta med mig när jag åt så att jag fick i mig det jag lagt upp på tallriken och dom kunde vakta på mig så jag inte var ute och gick och dom såg till att jag överhuvudtaget åt för i långa perioder åt jag inget om inte någon tvingade mig, så när jag var ensam gick det ju inte så bra helt enkelt. Men sen när det gick bättre njöt jag av att få äta själv, utan att någon satt och tittade på mig, att känna att jag tog ansvar för mig själv och klarade det. Jag behövde inte anpassa hela mitt liv efter när någon kunde sitta med mig och hela familjen var inte längre styrd av mina måltider.
Nu är jag glad att jag bor själv, dagvårdspersonalen har frågat om jag kan be mina föräldrar om hjälp men jag vill verkligen inte det. Jag är 25 år och jag vill inte att någon ska behöva ta ansvaret för att jag äter (ja alltså det gör ju dom när jag är på dagvården men jag menar utanför behandlingen/sjukvården). Och det är mitt val att äta även på dagvården. Jag vill klara det själv och jag känner att det stärker känslan av att jag faktiskt kämpar för min egen skull, jag äter för att jag vill bli frisk. Jag känner att jag har lättare att äta på egen hand för att jag har svårt att slappna av bland andra människor och då har jag svårt att äta. Jag vill att vår relation inte ska kretsa kring maten och sjukdomen utan om de andra sakerna i livet, att vi ska ha en "normal" relation om du förstår vad jag menar?
I perioder behöver man stöd och hjälp och jag får det stödet tre gånger i veckan på dagvården just nu. När jag har behövt mina föräldrar som t.ex. när jag varit inlagd och bara fått äta med dom om jag skulle ha permission så har jag tagit emot hjälpen och varit glad för den. Även om jag just nu inte vill ha hjälp av dom i matsituationer hjälper dom mig med min tvätt, min hund och jag åker med dom och handlar.
Det är jätte bra att din man hjälper dig när han kan, ta emot den hjälpen av honom. Det vore kanske bra om han hade matschemat så han kan se att du äter så som du ska och kan stötta dig när du ska lägga upp maten? I olika perioder behöver man hjälp med olika saker och just nu behöver du hjälp i matsituationerna. Men försök att kämpa på likadant även när du är ensam, det är för din skull du äter och inte för hans skull.
Hur fungerar eran relation när han ska hjälpa dig? Går det bra eller blir det tjaffs eller att du fuskar/ljuger för honom?
Jag skulle ibland vilja att jag kunde be om hjälp, att jag inte skulle vara så självständig hela tiden men jag skäms så mycket för att äta med andra människor. Det är en av dom sakerna jag behöver jobba med. Men just nu är jag nöjd med att klara det på egen hand, om det ändras så hoppas jag att jag är stark nog att be om hjälpen.
Det här kanske låter hårt och det är absolut inte menat som så. Jag om någon vet verkligen att det är sjukt svårt. Och i perioder klarar man inte av det själv men man får aldrig sluta kämpa. Jag tror på dig!
