Sinfonie
Trådstartare
Jag vet inte om den här tråden hör hemma här, eller under något annat forum, men jag gör ett försök.
Jag har ett problem, jag vet inte om det är jag som är problemet eller vad
Jag köpte min 4 åring från en naturbruksskola där hon dagligen hanterades av olika människor, alla med olika syn på hästhållning (på gott och väldigt mycket ont).
Av vad jag hört av dom som höll på med henne så är det en helt annan häst mot den jag äger (en tjej fick världens raseriutbrott bara jag nämnde min hästs namn..).
Temperamentsfull, lätt för att sparkas, och svårhanterad.
Dagen jag hämtade henne så sa till och med stallchefen att hon såldes dels för sin skada (kan inte garantera full hållbarhet) samt för hennes temperament.
Är det bara jag och hon så uppför hon sig nästan alltid utan undantag exemplariskt, jämt.
Hon vill verkligen vara mig till lags och gör sitt yttersta vad det än gäller. Väldigt cool.
Men, så fort det är någon annan med så är det som om hon tappar lusten till ALLT - med undantag för en tjej i stallet, som hon trivs ganska bra med, oftast lugn i hennes närhet.
Exempel 1.
Jag har löshoppat henne några gånger de senaste två månaderna, på olika nivå. Ibland bara det allra lägsta på sockerbitarna, vid ett par tillfällen hjälphinder samt ett större hinder bakom (som högst dryga metern).
Så fort hon sett hindren har hon ökat och hoppat med stor glädje.
- Är det dock någon mer med så håller hon knappt galoppen och man får driva henne för att hon ens ska komma över.
Exempel 2.
Vi brukar busa i ridhuset, hon är lös och jag springer med henne.
Det resulterar alltid i bockserier och ordentliga repor längs långsidorna.
Det kan ta upp till en halvtimme innan hon stannar, hon bara brallar.
- Är någon mer där, så springer hon visserligen, men efter max 5 minuter så vill hon inte mer. Hon stannar och vill inte röra sig.
Exempel 3.
I stallgången har hon gått från en studsig hoppetossa, till en häst man utan problem kan ha lös i gången utan att hon tar ett steg.
Börjar hon gå, så räcker det med att jag säger hennes namn bestämt så stannar hon.
- Är någon annan (kompis, annan hästägare, etc) i stallet så går hon oroligt fram och tillbaka och luftsnappar konstant, ibland väldigt svår att kratsa hovarna, och ibland svårtränsad.
Exempel 4.
Tömkörning i ridhuset, något min häst är ganska ny på, och tycker är stenkul.
Hon är ambitiös och ivrig, arbetar jättefint "på egen hand", går utan problem att tömköra henne i alla gångarter.
- Är det andra i ridhuset så krävs pisk för att hon ens ska masa sig fram i trav..
Exempel 5.
Longering. Min häst har mycket energi och busar och brallar gärna när vi longerar. Behöver knappt ge kommando för att hon ska trava/galoppera.
- Är någon annan där får jag gå efter henne och "jaga" henne upp i gångarterna, eller använda pisken åtskilliga gånger (i luften!).
Bara att leda henne i närheten av andra får henne att verka "koppla bort" omvärlden, gå långsamt och reagerar inte på mycket.
Kan det vara så att det är ren unghästtrots?
Eller kan det ha att göra med hennes 'barndom'?
Någon annan orsak..?
Jag har ett problem, jag vet inte om det är jag som är problemet eller vad
Jag köpte min 4 åring från en naturbruksskola där hon dagligen hanterades av olika människor, alla med olika syn på hästhållning (på gott och väldigt mycket ont).
Av vad jag hört av dom som höll på med henne så är det en helt annan häst mot den jag äger (en tjej fick världens raseriutbrott bara jag nämnde min hästs namn..).
Temperamentsfull, lätt för att sparkas, och svårhanterad.
Dagen jag hämtade henne så sa till och med stallchefen att hon såldes dels för sin skada (kan inte garantera full hållbarhet) samt för hennes temperament.
Är det bara jag och hon så uppför hon sig nästan alltid utan undantag exemplariskt, jämt.
Hon vill verkligen vara mig till lags och gör sitt yttersta vad det än gäller. Väldigt cool.
Men, så fort det är någon annan med så är det som om hon tappar lusten till ALLT - med undantag för en tjej i stallet, som hon trivs ganska bra med, oftast lugn i hennes närhet.
Exempel 1.
Jag har löshoppat henne några gånger de senaste två månaderna, på olika nivå. Ibland bara det allra lägsta på sockerbitarna, vid ett par tillfällen hjälphinder samt ett större hinder bakom (som högst dryga metern).
Så fort hon sett hindren har hon ökat och hoppat med stor glädje.
- Är det dock någon mer med så håller hon knappt galoppen och man får driva henne för att hon ens ska komma över.
Exempel 2.
Vi brukar busa i ridhuset, hon är lös och jag springer med henne.
Det resulterar alltid i bockserier och ordentliga repor längs långsidorna.
Det kan ta upp till en halvtimme innan hon stannar, hon bara brallar.
- Är någon mer där, så springer hon visserligen, men efter max 5 minuter så vill hon inte mer. Hon stannar och vill inte röra sig.
Exempel 3.
I stallgången har hon gått från en studsig hoppetossa, till en häst man utan problem kan ha lös i gången utan att hon tar ett steg.
Börjar hon gå, så räcker det med att jag säger hennes namn bestämt så stannar hon.
- Är någon annan (kompis, annan hästägare, etc) i stallet så går hon oroligt fram och tillbaka och luftsnappar konstant, ibland väldigt svår att kratsa hovarna, och ibland svårtränsad.
Exempel 4.
Tömkörning i ridhuset, något min häst är ganska ny på, och tycker är stenkul.
Hon är ambitiös och ivrig, arbetar jättefint "på egen hand", går utan problem att tömköra henne i alla gångarter.
- Är det andra i ridhuset så krävs pisk för att hon ens ska masa sig fram i trav..
Exempel 5.
Longering. Min häst har mycket energi och busar och brallar gärna när vi longerar. Behöver knappt ge kommando för att hon ska trava/galoppera.
- Är någon annan där får jag gå efter henne och "jaga" henne upp i gångarterna, eller använda pisken åtskilliga gånger (i luften!).
Bara att leda henne i närheten av andra får henne att verka "koppla bort" omvärlden, gå långsamt och reagerar inte på mycket.
Kan det vara så att det är ren unghästtrots?
Eller kan det ha att göra med hennes 'barndom'?
Någon annan orsak..?