Psykiatrin idag

[skiesabove]

Ja, och under tiden så är mediciner livsviktiga att ge. Finns det något mirakel som kan bota psykiska sjukdomar utan mediciner så absolut men jag tvivlar på att det har med samhället att göra alltid.

Ja absolut. Antidepressiva, antipsykotika, you name it, det är viktigt att vi har de verktygen just nu.

Men intressant ordval, mirakel. Det blir så, det är så lite vi vet. Vi hamnar direkt i ett konstigt mellanland där vetenskap och religion aldrig separerade ordentligt som dom gjorde med kroppslig medicin. "Psyket" och "själen" likställs fortfarande kulturellt och det har påverkat forskningen.

 

[MiniLi]

Ja absolut, i nuläget behövs det kemiska verktyg. Jag menar dock själva paradigmen, att det blir knas att ta ett mekanistiskt patologi-paradigm från den "kroppsliga medicinen" in i ett fält som behöver en vetenskaplig omstart.

Mer kognitionsvetenskap och oberoende studier, mindre filosofi och politik.

Jag tror att det är lite naivt att tro att vi kommer komma helt bort från "kemiska verktyg". Och varför skulle vi? Anser du att all annan sjukvård också ska bort från läkemedel eller varför är det just vid psykisk ohälsa som man inte ska ta hjälp av det som funkar på vägen mot att bli bättre?

Framförallt så är det ju realitet att orsak till insjuknande och vidmakthållandefaktorer inte behöver vara samma. Man kan insjukna i psykisk ohälsa av en anledning och många människor kommer fortsätta att vara sjuka även om vi tar bort den faktorn. Det är ett väldigt förenklat sett att se på psykisk ohälsa. Och om något hjälper - varför skulle vi avstå bara för att vi inte vet varför det funkar?
Jag har aldrig trott på serotoninförklaringsmodellen som primär orsak till depression (de enda jag stött på som verkligen trott helhjärtat på den modellen är outbildade personal inom slutenvården) men det går ju inte att bortse från att antidepressiva räddar liv. Nu pratar vi ju dessutom psykiatri och inte primärvård, då är det generellt medelsvår och svår depression och där har verkligen medicinering sin plats. Plus då alla andra diagnosgrupper i psykiatrin där medicin är avgörande, som vid bipoläritet, olika former av psykossjukdomar, svår ADHD etc.

Varför vi skulle behöva en vetenskaplig omstart vet jag inte riktigt? Det är inte så att fältet står still. Det händer jättemycket och det är defintivt "inne" att ta ett funktionellt perspektiv på psykisk ohälsa.
Har svårt att se hur kognitionsvetenskap skulle vara lösningen, och oberoende studier finns det gott om om man tittar bredare än just läkemedelsforskning. Vet inte riktigt vad du menar med filosofi? Såg att du nämnde Jung och Freud i ett inlägg och det är knappast namn som har någon direkt bäring på modern psykiatri.

 

[MiniLi]

Jättebra att du hittat något som funkar för dig .

Det enda jag säger är att det är dags att vi ordentligt tar reda på varför det funkar.

Har du uppfattningen att man inom det psykiatriska området är ointresserade av att lära sig varför saker fungerar eller vad som ligger bakom psykisk ohälsa? Det stämmer isf inte alls med min uppfattning.

 

[skiesabove]

Jag tror att det är lite naivt att tro att vi kommer komma helt bort från "kemiska verktyg". Och varför skulle vi? Anser du att all annan sjukvård också ska bort från läkemedel eller varför är det just vid psykisk ohälsa som man inte ska ta hjälp av det som funkar på vägen mot att bli bättre?

Framförallt så är det ju realitet att orsak till insjuknande och vidmakthållandefaktorer inte behöver vara samma. Man kan insjukna i psykisk ohälsa av en anledning och många människor kommer fortsätta att vara sjuka även om vi tar bort den faktorn. Det är ett väldigt förenklat sett att se på psykisk ohälsa. Och om något hjälper - varför skulle vi avstå bara för att vi inte vet varför det funkar?
Jag har aldrig trott på serotoninförklaringsmodellen som primär orsak till depression (de enda jag stött på som verkligen trott helhjärtat på den modellen är outbildade personal inom slutenvården) men det går ju inte att bortse från att antidepressiva räddar liv. Nu pratar vi ju dessutom psykiatri och inte primärvård, då är det generellt medelsvår och svår depression och där har verkligen medicinering sin plats. Plus då alla andra diagnosgrupper i psykiatrin där medicin är avgörande, som vid bipoläritet, olika former av psykossjukdomar, svår ADHD etc.

Varför vi skulle behöva en vetenskaplig omstart vet jag inte riktigt? Det är inte så att fältet står still. Det händer jättemycket och det är defintivt "inne" att ta ett funktionellt perspektiv på psykisk ohälsa.
Har svårt att se hur kognitionsvetenskap skulle vara lösningen, och oberoende studier finns det gott om om man tittar bredare än just läkemedelsforskning. Vet inte riktigt vad du menar med filosofi? Såg att du nämnde Jung och Freud i ett inlägg och det är knappast namn som har någon direkt bäring på modern psykiatri.

För att psykiatrin har inte gjort upp med sitt ursprung ännu, även om det rör sig.

Kognitionsvetenskap har tagit fart rätt nyligt, och det finns fortfarande många rapporter som kommer ut där det är uppenbart att forskarna jobbar efter modeller som inte har vetenskaplig förankring. Men det är ju ett supersvårt fält att skaffa vetenskaplig förankring i såklart. Det blir kvantfysik innan man kunde mäta kvarkar.

Dvs, hur fungerar det "i våra huvuden"? Vi kan spåra det fysiska som händer, men hur ska vi konceptualisera det icke-fysiska? Vad är skillnaden mellan hormonsläpp och upplevd emotion? När man "trasslat till det" i sina tankegångar, vad är det som trasslat och vad är det vi reder ut? Är det ett fysiskt spår i hjärnan eller enbart ett abstrakt, ickefysiskt spår? Hur många olika sätt kan man tänka på? Vad är en tanke ens för något? Vars kommer en "intrusiv tanke" från, och vad är den egentliga skillnaden mellan den och en "bestämd tanke från en själv"? Hur uppstår egentligen DID? Än så länge så hamnar man just i olika filosofiska system, eller ännu värre, religösa.

Vet inte om jag förklarar mig bra här, får se om du förstår vad jag är ute efter .

Eller så har du kanske en länk om just bra moderna förklaringsmodeller och systematiseringar för den icke-fysiska, upplevda delen som är helt frikopplat från kulturella uppfattningar, och då blir jag glad, läser gärna, och ändrar mig gärna om det resonerar .

 

[MiniLi]

Spinner vidare. Jag har svårt att se varför det skulle vara ett självändamål att komma bort från medicinering osv. Däremot är det såklart ett mål att utveckla bättre mediciner/metoder som ger bättre effekt med mindre biverkningar. Tyvärr har ju medicinerna som är aktuella vid "tung psykiatri" väldigt mycket bieffekter, det är ju fortfarande mest de gamla medicinerna som funkar där med undantag för några nya varianter som fortfarande är på utvärderingsstadie.

Även när det gäller terapi så är det jättestort att förstå varför terapi funkar, för vem terapi funkar, vilka interventioner från en terapi som funkar för vilka personer och hur vi kan vidareutveckla bättre behandlingar som hjälper fler. Det här går såklart hand i hand med forskning som kartlägger psykiatriska svårigheter och försöker nå fördjupad kunskap om vad det är som både orsakar och vidmakthåller.

 

[MiniLi]

För att psykiatrin har inte gjort upp med sitt ursprung ännu, även om det rör sig.

Kognitionsvetenskap har tagit fart rätt nyligt, och det finns fortfarande många rapporter som kommer ut där det är uppenbart att forskarna jobbar efter modeller som inte har vetenskaplig förankring. Men det är ju ett supersvårt fält att skaffa vetenskaplig förankring i såklart. Det blir kvantfysik innan man kunde mäta kvarkar.

Dvs, hur fungerar det "i våra huvuden"? Vi kan spåra det fysiska som händer, men hur ska vi konceptualisera det icke-fysiska? Vad är skillnaden mellan hormonsläpp och upplevd emotion? När man "trasslat till det" i sina tankegångar, vad är det som trasslat och vad är det vi reder ut? Är det ett fysiskt spår i hjärnan eller enbart ett abstrakt, ickefysiskt spår? Hur många olika sätt kan man tänka på? Vad är en tanke ens för något? Vars kommer en "intrusiv tanke" från, och vad är den egentliga skillnaden mellan den och en "bestämd tanke från en själv"? Hur uppstår egentligen DID? Än så länge så hamnar man just i olika filosofiska system, eller ännu värre, religösa.

Vet inte om jag förklarar mig bra här, får se om du förstår vad jag är ute efter .

Eller så har du kanske en länk om just bra moderna förklaringsmodeller och systematiseringar för den icke-fysiska, upplevda delen som är helt frikopplat från kulturella uppfattningar, och då blir jag glad, läser gärna, och ändrar mig gärna om det resonerar .

Jag tror jag förstår vad du menar men jag delar varken din bild av hur fältet ser ut idag eller vilken kunskap vi behöver för att komma framåt på bästa sätt. Framförallt så tror jag aldrig att vi kommer nå den där detaljkunskapen om hur vi fungerar kognitivt eller emotionellt. Jag tror att vi är alldeles för komplexa, men vem vet. Någon gång i framtiden kanske, det känns dock lite som science fiction utifrån vart vi befinner oss idag. Och som sagt, jag tror att vi kan nå framåt utan att ha den detaljkunskapen.

Så länge vi förhåller oss till att det handlar om konstrukt så ser jag inte problemet med det du verkar uppfatta som filosofi. Jag tycker inte vi är ens nära filosofi (religion förstår jag inte vart du får in), men jag gissar att vi inte kommer enas i den frågan.

 

[skiesabove]

Jag tror jag förstår vad du menar men jag delar varken din bild av hur fältet ser ut idag eller vilken kunskap vi behöver för att komma framåt på bästa sätt. Framförallt så tror jag aldrig att vi kommer nå den där detaljkunskapen om hur vi fungerar kognitivt eller emotionellt. Jag tror att vi är alldeles för komplexa, men vem vet. Någon gång i framtiden kanske, det känns dock lite som science fiction utifrån vart vi befinner oss idag. Och som sagt, jag tror att vi kan nå framåt utan att ha den detaljkunskapen.

Så länge vi förhåller oss till att det handlar om konstrukt så ser jag inte problemet med det du verkar uppfatta som filosofi. Jag tycker inte vi är ens nära filosofi (religion förstår jag inte vart du får in), men jag gissar att vi inte kommer enas i den frågan.

Religionen kommer in via konceptet själen. Inte lika stort problem i Sverige som i USA, där dom fortfarande har skit som konversionsterapi .

Jag är jätteglad att du förstod vad jag menade . Jag tror absolut vi kommer att komma dit, och snart dessutom, ett decennium kanske.

Det är ett av de sista områdena för vetenskapen att etablera sig ordentligt på. Kroppen blev vetenskapsmännens och själen kyrkans för några hundra år sen, om du förstår referensen . Och det är väldigt nyligt som man kunde börja gå till en psykolog istället för att välja mellan "kroppsläkaren" eller prästen.

 

[MiniLi]

Religionen kommer in via konceptet själen. Inte lika stort problem i Sverige som i USA, där dom fortfarande har skit som konversionsterapi .

Jag är jätteglad att du förstod vad jag menade . Jag tror absolut vi kommer att komma dit, och snart dessutom, ett decennium kanske.

Det är ett av de sista områdena för vetenskapen att etablera sig ordentligt på. Kroppen blev vetenskapsmännens och själen kyrkans för några hundra år sen, om du förstår referensen . Och det är väldigt nyligt som man kunde börja gå till en psykolog istället för att välja mellan "kroppsläkaren" eller prästen.

Jag hoppas att vi kommer lägga resurserna på annat. Även om vi når dit så tror inte jag att det kommer lösa behandlingsdelen.

 

[Hazel]

jag hade nog mest önskat att man blev sedd även om man inte är så dålig att man får åka till akutpsyk eller liknande, jag har varit deprimerad i över 20 år, jag själv skulle säga att det är en allvarlig depression jag har men eftersom jag inte är speciellt utåtagerande så tas det inte på allvar trots att jag tagit upp att jag inte ser någon glädje alls i livet och inte gjort det på flera år. Numer vill läkarna inte ge mig någon medicinering alls, dom anser bara att jag provat allt och eftersom jag uppenbarligen överlever så behöver man inte göra mer.

det finns i princip bara samtalsterapi att tillgå här dessutom, oftast inte ens med en psykolog.

 

[Rosett]

Det är ju redan jättemånga i psykiatrin som jobbar med patienternas underliggande svårigheter. Jag känner verkligen inte igen att man i psykiatrin bara behandlar symptom.

Och även om medicin inte löser allt så är det ändå räddningen för många. Jag tror inte man vinner något på att det blir antingen eller..

Jag får bara läkemedelsbehandling för symtomen plus stödsamtal med kurator, tidigare en msk, före det några psykologer som slutade efter några ggr och sen bestämde verksamhetschefen att jag inte skulle få träffa psykolog mer, h*n undrade om jag verkligen behövde en samtalskontakt, om jag inte kunde klara mig själv.
Med kroniska su-tankar och -planer tycker jag att jag behöver en samtalskontakt. Fick alltså i princip tjata mig till psykologkontakt och sen fortsatt kontakt med msk.
Tar 5-6 mediciner för att kunna somna och sova tillräckligt, varav en antipsykotika som egentligen är för svåra psykoser. Den har som biverkning att man blir trött så därför fick jag den, innan dess hade jag en annan antipsykotika och innan dess en annan och innan dess en annan.
Ingen av dem har ptsd eller insomni som indikation.
Psykos har jag aldrig haft.

Förstår att du ser psykiatrin från en annan vinkel än patienterna gör, hoppas du förstår att det är många patienter som blir illa behandlade, ignorerade och t.o.m. traumatiserade inom psykiatrin.

@strawberrysylt
En sida där patienter delar med sig av sina upplevelser av psykiatrin:
https://opsynliga.se

 

[Rosett]

Edit: det är även personal som skickar in beskrivningar av psykiatrin till den där sidan
https://opsynliga.se

 

[MiniLi]

Jag får bara läkemedelsbehandling för symtomen plus stödsamtal med kurator, tidigare en msk, före det några psykologer som slutade efter några ggr och sen bestämde verksamhetschefen att jag inte skulle få träffa psykolog mer, h*n undrade om jag verkligen behövde en samtalskontakt, om jag inte kunde klara mig själv.
Med kroniska su-tankar och -planer tycker jag att jag behöver en samtalskontakt. Fick alltså i princip tjata mig till psykologkontakt och sen fortsatt kontakt med msk.
Tar 5-6 mediciner för att kunna somna och sova tillräckligt, varav en antipsykotika som egentligen är för svåra psykoser. Den har som biverkning att man blir trött så därför fick jag den, innan dess hade jag en annan antipsykotika och innan dess en annan och innan dess en annan.
Ingen av dem har ptsd eller insomni som indikation.
Psykos har jag aldrig haft.

Förstår att du ser psykiatrin från en annan vinkel än patienterna gör, hoppas du förstår att det är många patienter som blir illa behandlade, ignorerade och t.o.m. traumatiserade inom psykiatrin.

@strawberrysylt
En sida där patienter delar med sig av sina upplevelser av psykiatrin:
https://opsynliga.se

Jag menade inte att jag tror att alla patienter får den bästa vården, det finns ju tyvärr många exempel på stora brister! Men jag tänker att det främst är pga resurser och organisationen, inte pga behandlarnas bristande intresse. Var mer det jag syftade på, men var nog otydlig.

Som jag skrev i tidigare inlägg så är det ett stort problem att psykiatrin är så underfinansierad och att det inte finns mer kompetent personal till de som är svårast sjuka.

 

[BornAgain]

Ett problem är att patienter många gånger inte ens kommer till psykiatrin utan skickas hem med en pillerburk från allmänläkare

 

[Nahar]

Ett problem är att patienter många gånger inte ens kommer till psykiatrin utan skickas hem med en pillerburk från allmänläkare

Det här är en stor anledning till att jag är generellt negativ till mediciner. Det handlar inte om de som har allvarliga psykiska sjukdomar och verkligen behöver sina mediciner, utan om alla de som får mediciner utan någon egentlig kompetent utvärdering eller samtal innan.

 

[Hallonsoda]

Det här är en stor anledning till att jag är generellt negativ till mediciner. Det handlar inte om de som har allvarliga psykiska sjukdomar och verkligen behöver sina mediciner, utan om alla de som får mediciner utan någon egentlig kompetent utvärdering eller samtal innan.

Nu får jag rycka ut lite till allmänmedicinarnas försvar! Kanske finns en hel del sådana exempel, men det finns verkligen ingen konsensus inom kåren att behandla patienter som inte har en klar diagnos, och samtalsbehandling tycker nog de flesta är att föredra när sådan finns. Allmänläkare i gemen vill också följa sina patienter, och allmänläkare är naturligtvis utbildade (om än inte specialiserade) inom psykiatri. Resurserna till vårdcentralerna är dock bisarrt små i förhållande till uppdraget. Det finns bland annat en norsk studie i vilken man kollade på hur mycket läkarresurser som skulle krävas för att sköta blodtryckspatieterna helt enligt riktlinjerna. Man kunde då visa att 98% av läkarna endast skulle få hålla på med det . Sen finns det såklart inkompetenta individer som är allmänläkare också, och kontrollen borde vara hårdare. Påståendet ovan tycker jag dock är alltför svepande och inkorrekt.

Gällande ursprungsfrågan så tycker jag att att den specialiserade psykiatrin borde bli mer tillgänglig för en bredare patientgrupp. Det finns ganska många ”högfungerande” människor som ändå har ett stort psykiskt lidande som nog skulle kunna öka sin livskvalitet med interventioner som specialiserad psykiatrisk vård kan ge. Jag tror också det finns stor förbättringspotential för förbättrad inneliggande vård, med mer utbildad personal. Tror inte det skulle skada heller om vårdavdelningarna var lite trevligare/vackrare och om det fanns lite fler sätt att aktivera sig på. Sen är min känsla att en hel del psykiatrisk problematik grundar sig i svåra sociala omständigheter och fattigdom. Den typen av strukturella faktorer tror jag man behöver åtgärda. Jag tror också att man borde satsa mer på att ge barn en vettig uppgift då man sett att ju mer trauman man utsetts för som barn, desto fler både somatiska och psykiatriska sjukdomstillstånd drabbas man av som vuxen.

 

[Rosett]

Det här är en stor anledning till att jag är generellt negativ till mediciner. Det handlar inte om de som har allvarliga psykiska sjukdomar och verkligen behöver sina mediciner, utan om alla de som får mediciner utan någon egentlig kompetent utvärdering eller samtal innan.

Håller fullständigt med!
Knystar man om att man känner sig deprimerad/mår dåligt så är det direkt medicinering de vill börja med. Att utreda vad måendet egentligen är verkar inte intressant men förmodligen är det billigare att skriva ut mediciner och hoppas på att de fungerar, än att göra en ordentlig genomgång av patientens problem.

När jag träffade en ny msk på min psykmottagning för länge sen så sa jag att jag kände mig deprimerad osv. Minns inte exakt.
Men direkt föreslog hon en antidep för att, som hon sa: den är ny och bättre än de andra och många på mottagningen tar den.
Kändes som om hennes beslut att erbjuda mig den berodde på att de ger den åt många andra patienter.
Hallå individuell bedömning?

 

[Nahar]

Nu får jag rycka ut lite till allmänmedicinarnas försvar! Kanske finns en hel del sådana exempel, men det finns verkligen ingen konsensus inom kåren att behandla patienter som inte har en klar diagnos, och samtalsbehandling tycker nog de flesta är att föredra när sådan finns. Allmänläkare i gemen vill också följa sina patienter, och allmänläkare är naturligtvis utbildade (om än inte specialiserade) inom psykiatri. Resurserna till vårdcentralerna är dock bisarrt små i förhållande till uppdraget. Det finns bland annat en norsk studie i vilken man kollade på hur mycket läkarresurser som skulle krävas för att sköta blodtryckspatieterna helt enligt riktlinjerna. Man kunde då visa att 98% av läkarna endast skulle få hålla på med det . Sen finns det såklart inkompetenta individer som är allmänläkare också, och kontrollen borde vara hårdare. Påståendet ovan tycker jag dock är alltför svepande och inkorrekt.

Mitt påstående kommer av att jag själv blivit erbjuden antidepp flera gånger när jag sökt för trötthet (alltså efter typ fem minuter i telefon där jag säger att jag har svårt att sova ibland!) och en gång när jag bad om psykologtid endast så ville allmänläkaren inte ge mig det förrän jag testat med antidepp, jag fick verkligen tjata mig till psykologtiden - och det var ingen kö till de tiderna heller. Jag mådde inte allmänt dåligt utan behövde hjälp att hantera sorg, och det sa jag också. Detta är tre olika VC/läkare vi pratar om bara för mig som erbjudit antidepp i helt fel situationer. Sen finns det otaliga vänner och bekanta som upplever samma. Så jag står fast vid min kritik.

 

[lil-sis]

Bra tråd det här, ska skriva 10 sidor om psykisk ohälsa i en social kontext i helgen och behöver lite tankar så jag kommer igång!

 

[Enya]

Mitt påstående kommer av att jag själv blivit erbjuden antidepp flera gånger när jag sökt för trötthet (alltså efter typ fem minuter i telefon där jag säger att jag har svårt att sova ibland!) och en gång när jag bad om psykologtid endast så ville allmänläkaren inte ge mig det förrän jag testat med antidepp, jag fick verkligen tjata mig till psykologtiden - och det var ingen kö till de tiderna heller. Jag mådde inte allmänt dåligt utan behövde hjälp att hantera sorg, och det sa jag också. Detta är tre olika VC/läkare vi pratar om bara för mig som erbjudit antidepp i helt fel situationer. Sen finns det otaliga vänner och bekanta som upplever samma. Så jag står fast vid min kritik.

Jag förstår att situationen är som ni tar upp.

Jag ser också situationen från en annan sida, tex där jag jobbar. Där är vanligt att få tid för samtal eller för samtal och tabletter beroende om det är det som behövs eller som patienten önskar. Det är dock mycket köer för samtal också, remisser för samtal hos andra aktörer skickas flitigt. Kan det ta lång tid blir patienter ibland erbjudna att påbörja behandling med tabletter om det finns behov, men jag upplever inte alls att det är "här, ta dem, hejdå".

Min egen erfarenhet är att jag aldrig ätit antidepp, men träffade psykolog på VC för några veckor sedan, som sedan remitterade vidare mig till annan behandlare. Inte tal om att jag skulle få antidepp eller liknande utan det är samtalsbehandling som är vad som behövs. Jag är ju inte deprimerad.

Jag upplever, under åren jag jobbat, att det har blivit bättre med tillgången till samtal. Man skickar oftare remisser vidare, man börjar oftare med psykolog än tabletter där det faktiskt går. Det känns som det ändå utvecklas, i alla fall på vårdcentralerna, inom psykiatrin ser det sämre ut har jag förstått.

 

[Lingon]

Ett problem är att patienter många gånger inte ens kommer till psykiatrin utan skickas hem med en pillerburk från allmänläkare

Jag skickades hem möte två hos psykolog för att hen tyckte att jag inte mådde tillräckligt dåligt (d.v.s. i hens egna ord: jag mådde inte så dåligt att hen bedömde att jag skulle lämna min familj). Därför behövde jag inte komma tillbaka till hen igen. Jag hade då suttit och gråtit mig igenom de båda sessionerna. Men så länge kvinnan stannar hemma med familjen så är tydligen allt bra oavsett hur hon mår.