Psykiatrin idag

[Hallonsoda]

Mitt påstående kommer av att jag själv blivit erbjuden antidepp flera gånger när jag sökt för trötthet (alltså efter typ fem minuter i telefon där jag säger att jag har svårt att sova ibland!) och en gång när jag bad om psykologtid endast så ville allmänläkaren inte ge mig det förrän jag testat med antidepp, jag fick verkligen tjata mig till psykologtiden - och det var ingen kö till de tiderna heller. Jag mådde inte allmänt dåligt utan behövde hjälp att hantera sorg, och det sa jag också. Detta är tre olika VC/läkare vi pratar om bara för mig som erbjudit antidepp i helt fel situationer. Sen finns det otaliga vänner och bekanta som upplever samma. Så jag står fast vid min kritik.

Det där låter såklart urkasst! Men jag vill iaf lyfta fram att det definitivt inte är så det ska gå till. Det finns liksom ingen konsensus i allmänläkarkollegiet som är att allt ska behandlas med SSRI, och allmänläkarna ska kunna behandla många psykiatriska tillstånd. Och visst, säkert hemfaller många läkare till att de vill ”göra nåt”, och en lite mer gedigen utredning går inte att remittera till, tiderna till psykolog är också ofta knappa. Det hela kan nog landa i att förskrivning av läkemedel sker alltför lättvindigt. Tror dock sådan förskrivning hör mer ihop med strukturella problem snarare än att läkarna i allmänhet inte är tillräckligt kompetenta i diagnostiken

 

[Lillefrun]

Problemet med mediciner finns inte bara i primärvården. Jag räknas nog som rätt svårbehandlad med flera diagnoser man inte bara kan trolla bort. Behöver en blandning av samtal och praktisk hjälp och mediciner. Men när en person som jag som bara fortsätter vara väldigt sjuk eller har bättre perioder men sen alltid faller igen så har läkarna svårt att veta vad dom ska göra med mig. Jag har ätit så många olika mediciner och avslutat dom, jag har fått Anfranildropp och ECT och varit inlagd och gått i öppenvård sen jag var 16 år.

Varje gång jag träffar en ny läkare blir dom chockade över hur många mediciner jag har och vilka höga doser, men jag går alltid därifrån med antingen en utbytt medicin, eller en ny som läggs till utöver dom jag redan har eller höjda doser. Jag äter 15 olika psykofarmaka i nuläget. 15 olika mediciner bara för att jag inte klarar att överleva på något annat sätt. Men det känns inte rimligt med den här medicinska behandlingen.

Men ingen vet vad dom ska göra med mig. Jag har fått helt fel vård, det har missats diagnoser, jag har fått jätte bra hjälp av fantastiska människor, jag har stått i långa köer, jag har provat gruppbehandling och varit inlagd både på psykiatrin och behandlingshem. Men ändå är jag trasig.

Jag skulle vilja äta mindre mediciner men jag fungerar inte utan vissa av dom i alla fall. Men om någon läkare skulle ha tid att verkligen gå igenom min medicinering finns det säkert något som skulle gå att ta bort men när jag själv slutade med en nu i somras som jag plockade ur dospåsen fick jag till svar när jag sa det till läkaren att jag inte får sluta, att jag måste ta den. Men jag vill ju inte men nu sitter jag här med den medicinen upptrappad till tre gånger den styrkan jag vägrade ta.

Undrar ibland hur jag vore utan mediciner, började med SSRI när jag var ca 17 år så jag var ju inte ens vuxen. Jag har aldrig upplevt vuxenlivet med pigga och nyfikna ögon, bara medicinerade ögon.

 

[Nahar]

Det där låter såklart urkasst! Men jag vill iaf lyfta fram att det definitivt inte är så det ska gå till. Det finns liksom ingen konsensus i allmänläkarkollegiet som är att allt ska behandlas med SSRI, och allmänläkarna ska kunna behandla många psykiatriska tillstånd. Och visst, säkert hemfaller många läkare till att de vill ”göra nåt”, och en lite mer gedigen utredning går inte att remittera till, tiderna till psykolog är också ofta knappa. Det hela kan nog landa i att förskrivning av läkemedel sker alltför lättvindigt. Tror dock sådan förskrivning hör mer ihop med strukturella problem snarare än att läkarna i allmänhet inte är tillräckligt kompetenta i diagnostiken

Det är klart att det inte är nån slags regel att det ska gå till så, men trots allt så gör det ju det - och bevisligen inte alltid i brist på andra möjligheter.

Vilka strukturella problem tänker du på? Jag tänker också att det är strukturellt, men att det handlar mycket om okunskap kring psykisk ohälsa (alltså inte brist på förmåga att diagnostisera eller behandla, men en bristande kunskap kring samhälleliga perspektiv), en övertro på medicin, en rädsla för att inte göra "tillräckligt", och en utbredd idé om att allt lidande/sorg är sjukligt.

 

[Hallonsoda]

Det är klart att det inte är nån slags regel att det ska gå till så, men trots allt så gör det ju det - och bevisligen inte alltid i brist på andra möjligheter.

Vilka strukturella problem tänker du på? Jag tänker också att det är strukturellt, men att det handlar mycket om okunskap kring psykisk ohälsa (alltså inte brist på förmåga att diagnostisera eller behandla, men en bristande kunskap kring samhälleliga perspektiv), en övertro på medicin, en rädsla för att inte göra "tillräckligt", och en utbredd idé om att allt lidande/sorg är sjukligt.

Strukturen för arbetet syftar jag på, sorry om jag var otydlig . På de psykiatriska mottagningar jag har lite insyn i handlägger läkarna kanske 3-5 patienter per dag. På vårdcentralen bör läkarna i typfallet kanske snarare träffa 10-12 patienter dagligen. Ofta måste dessutom VC-läkarna lägga mer tid på exempelvis sjukintyg då det är svårare att få igenom ett intyg som kommer från VC än ett som kommer från specialistpsykiatrin. Det finns, som @Enya nämner, bättre tillgång till psykologer än kuratorer i dagsläget än vad som fanns för kanske 20 år sedan, men resurserna är ändå oftast knappa (obs mest min känsla/anekdotiskt, ej sett siffror på detta).

Sen håller jag verkligen mer att det finns en övertro på (vissa) läkemedels potentiell, och det genomgående! Jag tror dock att psykiatrin kan vara extra ”utsatt”, då psykiatrikerna traditionellt har en chefsroll i behandlingsteamen. Det avspeglar sig också i att läkarna är den yrkesgrupp som kan utfärda intyg för tvångsvård/har andra befogenheter enl LPT. Behandlingsmässigt styr dock läkarna främst över medicineringen. Tror att vissa läkare känner sig kastrerade när de inte får laborera med mediciner så de blir benägna att sätta in sådana behandlingar trots att det kanske inte är det bästa för patienterna. Liknande tänk går säkert igen hos allmänmedicinare. Vet dock inte om det verkligen är utbrett att se lidande/sorg som en sjukdom, har inte märkt sådana attityder själv, men jag kan ha fel . Däremot tror jag att det kan vara helt naturligt, och inte sjukligt, att inte kunna fungera på jobbet pga. sorg, men för att FK ska godkänna sjukskrivningen behöver man kalla sorgen för depression och därmed medikalisera symtom i onödan, i min mening alltså.

 

[Nahar]

Strukturen för arbetet syftar jag på, sorry om jag var otydlig . På de psykiatriska mottagningar jag har lite insyn i handlägger läkarna kanske 3-5 patienter per dag. På vårdcentralen bör läkarna i typfallet kanske snarare träffa 10-12 patienter dagligen. Ofta måste dessutom VC-läkarna lägga mer tid på exempelvis sjukintyg då det är svårare att få igenom ett intyg som kommer från VC än ett som kommer från specialistpsykiatrin. Det finns, som @Enya nämner, bättre tillgång till psykologer än kuratorer i dagsläget än vad som fanns för kanske 20 år sedan, men resurserna är ändå oftast knappa (obs mest min känsla/anekdotiskt, ej sett siffror på detta).

Sen håller jag verkligen mer att det finns en övertro på (vissa) läkemedels potentiell, och det genomgående! Jag tror dock att psykiatrin kan vara extra ”utsatt”, då psykiatrikerna traditionellt har en chefsroll i behandlingsteamen. Det avspeglar sig också i att läkarna är den yrkesgrupp som kan utfärda intyg för tvångsvård/har andra befogenheter enl LPT. Behandlingsmässigt styr dock läkarna främst över medicineringen. Tror att vissa läkare känner sig kastrerade när de inte får laborera med mediciner så de blir benägna att sätta in sådana behandlingar trots att det kanske inte är det bästa för patienterna. Liknande tänk går säkert igen hos allmänmedicinare. Vet dock inte om det verkligen är utbrett att se lidande/sorg som en sjukdom, har inte märkt sådana attityder själv, men jag kan ha fel . Däremot tror jag att det kan vara helt naturligt, och inte sjukligt, att inte kunna fungera på jobbet pga. sorg, men för att FK ska godkänna sjukskrivningen behöver man kalla sorgen för depression och därmed medikalisera symtom i onödan, i min mening alltså.

Jag tror att vi i mycket håller med varandra. Jag har inte jättestor insikt i hur det fungerar ute i vården idag, men min historiekunskap handlar mycket om medikalisering av känslor och identiteter, och kombinerat då med mina egna erfarenheter så tycker jag att det finns brister. Det handlar alltså inte så mycket om att läkare som individer gör fel utan att hela vårt system för att hantera psykiskt lidande grundar sig på felaktiga antaganden om att glad=frisk, eller som du säger att diagnos måste sättas för att kunna behandla/sjukskriva patienten (vilket ger problem även vid fysisk sjukdom).

 

[AbsolutEnsam]

Jag äter En hel del tabletter mot depressioner, panikångest och mot psykos. min Första och förhoppningsvis sista psykos fick jag för ett antal år sedan. Efter en djup depression förmodar jag. Har tyvärr minnesluckor från den tiden men vet att jag kände mig förföljd. Jag känner mig väldigt ensam i det hela och rädslan för att få det igen är väldigt stor. Jag känner mig väldigt bitter och stor sorg över det hela. Hur mitt liv blev. Hade inte räknat med att jag skulle bli långtidssjukskriven Och bo hos föräldrarna för man är rädd för bli sjuk igen. En av anledningarna i allefall. Har gått upp enormt mycket i vikt pga. Psykiska hälsan o medicinerna antar jag. Önskade att det fanns annan hjälp att få.

 

[Lingon]

Det där låter såklart urkasst! Men jag vill iaf lyfta fram att det definitivt inte är så det ska gå till. Det finns liksom ingen konsensus i allmänläkarkollegiet som är att allt ska behandlas med SSRI, och allmänläkarna ska kunna behandla många psykiatriska tillstånd. Och visst, säkert hemfaller många läkare till att de vill ”göra nåt”, och en lite mer gedigen utredning går inte att remittera till, tiderna till psykolog är också ofta knappa. Det hela kan nog landa i att förskrivning av läkemedel sker alltför lättvindigt. Tror dock sådan förskrivning hör mer ihop med strukturella problem snarare än att läkarna i allmänhet inte är tillräckligt kompetenta i diagnostiken

Jag gick till en allmänläkare för att jag några år på raken blivit deppig (inte deprimerad) på vinterhalvåret. Hon skrev ut sertralin utan att göra något annat. Hela besöket tog 5 min. När jag kom hem läste jag på och bestämde mig för att inte ta det.

 

[em-pirre]

Efter ECT har jag sämre minne. Och har ett halvår innan och efter mina behandlingar som är helt borta för mig. Fick två omgångar, alltså 24 behandlingar på ett halvår. Det hjälpte mig just då, men ja.. Sedan föll jag tillbaka igen.

Min antipsykotiska medicin hjälper en massa, stor skillnad, men trista biverkningar såsom viktuppgång.

Det låter helt huvudlöst! 24!?

Vårs patienter fick (om inget annat funkade och de var så gott som sängliggande) tre behandlingar rätt nära inpå, kanske under 1-2 veckor. Sen hade de paus ett halvår. Vissa kunde få fem behandlingar på den tiden, men aldrig aldrig nånsin 24!

 

[parellikusken]

Det låter helt huvudlöst! 24!?

Vårs patienter fick (om inget annat funkade och de var så gott som sängliggande) tre behandlingar rätt nära inpå, kanske under 1-2 veckor. Sen hade de paus ett halvår. Vissa kunde få fem behandlingar på den tiden, men aldrig aldrig nånsin 24!

Två omgångar med några månader emellan. En omgång var fyra veckor och 12 behandlingar. Var på LPT så hade inte så mycket att säga till om.

 

[em-pirre]

Två omgångar med några månader emellan. En omgång var fyra veckor och 12 behandlingar. Var på LPT så hade inte så mycket att säga till om.

Men herregud. Inte konstigt att du tappat minnet.

Det är en bra behandling men ska ju inte användas utan att man noggrant övervägt För- och nackdelar samt andra alternativ.

 

[parellikusken]

Men herregud. Inte konstigt att du tappat minnet.

Det är en bra behandling men ska ju inte användas utan att man noggrant övervägt För- och nackdelar samt andra alternativ.

Den läkaren var pigg på att behandla med ECT. Tyvärr.

 

[Hallonsoda]

Jag tror att vi i mycket håller med varandra. Jag har inte jättestor insikt i hur det fungerar ute i vården idag, men min historiekunskap handlar mycket om medikalisering av känslor och identiteter, och kombinerat då med mina egna erfarenheter så tycker jag att det finns brister. Det handlar alltså inte så mycket om att läkare som individer gör fel utan att hela vårt system för att hantera psykiskt lidande grundar sig på felaktiga antaganden om att glad=frisk, eller som du säger att diagnos måste sättas för att kunna behandla/sjukskriva patienten (vilket ger problem även vid fysisk sjukdom).

Mm håller helt med dig! Alla psykiatriska diagnoser vilar ju enkom på kriterier för avvikelser som bestämts av den kultur som myntade dem. Det finns biologiska korrelat men de är illa förstådda, vilket såklart inte är så konstigt men tanke på vilket enormt komplext organ hjärnan är. Jag tror de flesta som verkar inom psykiatrin håller med om de påståendena. Ändå tror jag det finns en slagsida och en övertro till kategorisering och diagnostik, där man heller kanske inte beaktar riskerna med att ge en diagnos heller. En diagnos formar en individs självförståelse så det hade ju varit bättre om diagnoserna hade större ”legitimitet” eller hur man ska kalla det.

Sen finns en till risk med diagnoser. En diagnos för med sig ett antagande om att det kan finnas en behandling. När lidande tidigare förstods på ett annat sätt, religiöst exempelvis, så betraktades det såklart mer som en del av livet och mindre som ett medicinskt tillstånd. Tror att det här ligger till grund till mkt onödig SSRI-förskrivning.

Jaja gud det här blev rörigt, vet inte var jag vill komma riktigt , men tycker de här frågorna verkligen förtjänar att lyftas!!! Tycker det är tråkigt att vi inte ser fler inlagor om det här på kultursidor exempelvis. Tror faktiskt det finns ett stort intresse ute i landet. Eller så är det jag som inte bevakar kultursidorna tillräckligt

 

[AbsolutEnsam]

Sist jag var hos läkaren på psykiatrin så gav hon förslag på magnetbehandling och även el behandling. Jag tackade nej direkt och även min anhörig som var med höll med mig. Nu är jag glag att jag gjorde det när jag läser här. I stället höjde vi Venlafaxin över 300. Men fick sänka den nu för några veckor sedan pga. röda utslag. Jag vart helt utslagen av höjningen.

Nu ska jag ta upp om att ev. Lägga till någon antidepp eller försöka byta. Någon som har några tips på bra antidepressiva? äter i dagsläget Venlafaxin 300, Buspiron ( utspridda över dygnet) Aripalzole ( psykos) lergigan utspridd över dagen och även mer vid behov på kvällen. Har apodos.

Hur äter ni andra för mediciner och hur funkar det för er?

 

[Rosett]

Sist jag var hos läkaren på psykiatrin så gav hon förslag på magnetbehandling och även el behandling. Jag tackade nej direkt och även min anhörig som var med höll med mig. Nu är jag glag att jag gjorde det när jag läser här. I stället höjde vi Venlafaxin över 300. Men fick sänka den nu för några veckor sedan pga. röda utslag. Jag vart helt utslagen av höjningen.

Nu ska jag ta upp om att ev. Lägga till någon antidepp eller försöka byta. Någon som har några tips på bra antidepressiva? äter i dagsläget Venlafaxin 300, Buspiron ( utspridda över dygnet) Aripalzole ( psykos) lergigan utspridd över dagen och även mer vid behov på kvällen. Har apodos.

Hur äter ni andra för mediciner och hur funkar det för er?

Magnetbehandling är väl samma som rTMS eller TMS? Det skulle jag kunna tänka mig att prova om jag vore väldigt deprimerad.

Bra antidepressiva … hur långt är ett snöre? En antidep som är bra för en person kan vara jättedålig för en annan person.

 

[Monimaker]

Hur äter ni andra för mediciner och hur funkar det för er?

Abilify (30 mg) på morgonen, sedan Absenor (300 mg), Cymbalta (90 mg), Zopiklon (7.5 mg vid behov), Quetiapin (50 mg), sedan Alimemazin (Upp till 120 mg vid behov).

Mycket mediciner med blandade resultat. Är fortfarande suicid men betydligt mer stabil än innan. Skulle säga att Abilify är den medicin som gjort mest för mig. Under vintern finns det planer på att byta ut Cymbalta till Litium och ta bort Quetiapin. Har tidigare haft Sertralin, Lamotrigin och Venlafaxin.

 

[Lillefrun]

Sist jag var hos läkaren på psykiatrin så gav hon förslag på magnetbehandling och även el behandling. Jag tackade nej direkt och även min anhörig som var med höll med mig. Nu är jag glag att jag gjorde det när jag läser här. I stället höjde vi Venlafaxin över 300. Men fick sänka den nu för några veckor sedan pga. röda utslag. Jag vart helt utslagen av höjningen.

Nu ska jag ta upp om att ev. Lägga till någon antidepp eller försöka byta. Någon som har några tips på bra antidepressiva? äter i dagsläget Venlafaxin 300, Buspiron ( utspridda över dygnet) Aripalzole ( psykos) lergigan utspridd över dagen och även mer vid behov på kvällen. Har apodos.

Hur äter ni andra för mediciner och hur funkar det för er?

Voxra fick jag en kick av när jag började, jag gick igenom alla garderober och byråer och förråd och lådor och skåp i köket och badrummet och allt annat som jag har i lägenheten och förråden. Det var en jätte märklig känsla. Har märkt liten effekt av andra antidepressiva också men det blev sån otrolig skillnad med Voxra. Om man bara tittar på just antidepressiva mediciner. Finns flera bra inom andra områden också.

Jag tänker att det som fungerar på vissa inte gör det på andra och att det beror på vilket som är ens största problem, det man lider mest av och att man är olika individer. Jag har flera olika antidepressiva,flera mot psykos,flera stämningsstabiliserande, flera ångestdämpande och flera sömnmediciner. Vilka som är bäst är svårt att säga eftersom alla har olika områden dom är till för.

Men det är en riktig röra bland alla mediciner och just nu håller vi på att trappa upp Zeldox som jag inte vill ha och inte märker effekt av så jag vet knappt ens varför vi fortsätter med den. Hittar knappt inget om Zeldox när jag googlar,är det någon som har erfarenhet av den? Ziprasidon heter den om man ska vara exakt.

 

[Lillefrun]

Angående behandlingar och diagnoser, jag har ca 12 gånger gått dagvård för min anorexi och sen gruppbehandling på behandlingshem. Problemet är att jag har tyckt att det varit extremt utmattande, inte kunnat vara med till 100%, fått gå färre dagar och på rasterna dragit en filt över huvudet och vägrat vara social och umgås och prata. På vilor dragit mig undan till ett hörn. Att det som behandlarna kallade vila för mig var en plåga för att jag inte kan slappna av med folk omkring mig så att jag längtat till att vilan ska vara över så att jag kan få gå iväg själv och vila på riktigt. Alla andra låg ner på vilan men jag var ständigt på min vakt och satt upp men hade en filt över huvudet. Den ”lugnande” musiken dom spelade var i mina öron på så hög nivå att det gjorde ont i mig och skar i huvudet och stressade mig och gav mig stark ångest, att vara instängd med flera andra med musiken var hemskt.

Om man hade utrett mig i tid skulle man upptäckt min autism och kanske förstått att jag inte klarar alla intryck under en hel dag, inte klarar att vara i grupp utan att få vara ifred, inte kan vara social så länge, inte koncentrera mig på det vi gör med folk omkring mig och saker i rummet att fastna i och stirra på eller saker att räkna eller mönster eller text på möbler, någons kläder, gardiner osv och hur man ska bete sig korrekt- hur mycket prata, lyssna, fråga, svara osv? Det vill säga att man kanske hade förstått att gruppbehandling och dagvård hela dagarna inte var rätt för mig.

 

[AbsolutEnsam]

Voxra fick jag en kick av när jag började, jag gick igenom alla garderober och byråer och förråd och lådor och skåp i köket och badrummet och allt annat som jag har i lägenheten och förråden. Det var en jätte märklig känsla. Har märkt liten effekt av andra antidepressiva också men det blev sån otrolig skillnad med Voxra. Om man bara tittar på just antidepressiva mediciner. Finns flera bra inom andra områden också.

Jag tänker att det som fungerar på vissa inte gör det på andra och att det beror på vilket som är ens största problem, det man lider mest av och att man är olika individer. Jag har flera olika antidepressiva,flera mot psykos,flera stämningsstabiliserande, flera ångestdämpande och flera sömnmediciner. Vilka som är bäst är svårt att säga eftersom alla har olika områden dom är till för.

Men det är en riktig röra bland alla mediciner och just nu håller vi på att trappa upp Zeldox som jag inte vill ha och inte märker effekt av så jag vet knappt ens varför vi fortsätter med den. Hittar knappt inget om Zeldox när jag googlar,är det någon som har erfarenhet av den? Ziprasidon heter den om man ska vara exakt.

Tack för ditt svar!

Tack för tipset om Voxra! Kanske det jag behöver pga. ADD jag har på pappret. Ingen startmotor alls. Tar mycket energi o komma i gång med saker. Får kolla med läkaren.

jag hoppas du får bra hjälp att bena ut bland alla dina mediciner!

 

[AbsolutEnsam]

Angående behandlingar och diagnoser, jag har ca 12 gånger gått dagvård för min anorexi och sen gruppbehandling på behandlingshem. Problemet är att jag har tyckt att det varit extremt utmattande, inte kunnat vara med till 100%, fått gå färre dagar och på rasterna dragit en filt över huvudet och vägrat vara social och umgås och prata. På vilor dragit mig undan till ett hörn. Att det som behandlarna kallade vila för mig var en plåga för att jag inte kan slappna av med folk omkring mig så att jag längtat till att vilan ska vara över så att jag kan få gå iväg själv och vila på riktigt. Alla andra låg ner på vilan men jag var ständigt på min vakt och satt upp men hade en filt över huvudet. Den ”lugnande” musiken dom spelade var i mina öron på så hög nivå att det gjorde ont i mig och skar i huvudet och stressade mig och gav mig stark ångest, att vara instängd med flera andra med musiken var hemskt.

Om man hade utrett mig i tid skulle man upptäckt min autism och kanske förstått att jag inte klarar alla intryck under en hel dag, inte klarar att vara i grupp utan att få vara ifred, inte kan vara social så länge, inte koncentrera mig på det vi gör med folk omkring mig och saker i rummet att fastna i och stirra på eller saker att räkna eller mönster eller text på möbler, någons kläder, gardiner osv och hur man ska bete sig korrekt- hur mycket prata, lyssna, fråga, svara osv? Det vill säga att man kanske hade förstått att gruppbehandling och dagvård hela dagarna inte var rätt för mig.

 

[Lillefrun]

Tack för ditt svar!

Tack för tipset om Voxra! Kanske det jag behöver pga. ADD jag har på pappret. Ingen startmotor alls. Tar mycket energi o komma i gång med saker. Får kolla med läkaren.

jag hoppas du får bra hjälp att bena ut bland alla dina mediciner!

Ja Voxra har ofta den effekten, till exempel att man får mer energi, lättare att ta sig an saker och hjälper mot depression . Den har konstigt nog i princip samma uppbyggnad som amfetamin. Det är så lite som skiljer så att om man testar för droger så kan resultatet visa på amfetamin i blodet men då kan man ta ytterligare ett noggrannare prov för då ser man skillnad. Jag vet inte längre hur jag skulle vara utan, problemet är att jag har så många mediciner som sänker energin så jag tror dom tar bort en del av effekterna. Men ta upp det med läkaren, det kanske passar dig eller inte.

Det finns en ny sorts antidepressiv medicin som har mindre biverkningar än dom andra, den är varken SSRI eller SNRI och heter Brintellix. Den vet jag hjälper många, jag har den också. En vän tog enbart den och fick extrem skillnad.

Men som sagt, jag är ingen läkare så bara mina erfarenheter.