Psykoser, hur fungerar det egentligen?

[Shudde]

Ja, det är ju den där rackarns stressen alltså som ställer till det.



Svar till båda: Jag har nog en annan typ av besvär, jag känner mig helt vaken (men håller egentligen på att somna precis) och ser någon stå vid min säng. Det är så jävla verkligen att det skrämmer skiten ur mig och jag vaknar i bästa fall skrikandes och i värsta fall så vaknar jag halvvägs ut genom dörren när jag flyr i panik. Det händer särskilt ofta när jag reser och sover på nya platser och jag har helt fått sluta sova i sovsal på hostel till exempel. Tyvärr händer det hemma också och både jag och min man får total hjärtattack när jag får ett sånt här 'anfall'. Suck.

Ungefär samma sak drabbar mig, men inte vid insomnande utan jag vaknar av det och sen återkommer det när jag somnar om. Har aldrig vaknat "uppe" men vaknat i soffan ett par gånger och en gång med dörren vidöppen, dock inte kopplat detta till just dessa fenomen, utan sett det som ngn annan typ av sömnstörning (typ sömngång ), vid hallucinogena drömmar är jag alltid paralyserad, vad jag vet. Jag sover däremot alltid bättre borta och när jag sov i sovsal sist i vintras var jag själv fascinerad över hur bra jag sov trots störningar (dvs stördes typ inte alls fast jag sover ganska lätt hemma). Har sällan dessa fenomen när jag sover ihop med andra, oavsett om det är samma säng, samma rum eller bara samma ganska trånga utrymme. Antar att det har ngt med trygghet att göra.

Spännande och lite jobbigt fenomen.

 

[ekra]

Det låter vidrigt läskigt att upprepade gånger se en person vid sängen. Hoppas att du får hjälp på någotvis att slippa!

Redigerade inlägget när jag såg att du kan röra dig när detta händer. Då hjälper kanske inte mitt tips.

 

[AgentCarter]

Ni andra med hallucinagena drömmar, gick ni i sömnen som små?
Jag har fått för mig att det hänger ihop men är bara en egen teori.
Jag hade mer som yngre och bara nu när jag är stressad, men mina är svåra då jag tror de har hänt på riktigt. Vet inte hur många falska minnen jag har. Numera är en variant där jag inte kan vakna vanligast, den är värre då jag är vid medvetande men kan inte öppna ögonen och går fram och tillbaka i medvetande
är nog vanlig sömnparalys vid eftertanke, men är inte lika van vid det.
Men det räknas nog inte som sjukligt då jag kan ha en vardag med det.

 

[Sar]

Ja, det är ju den där rackarns stressen alltså som ställer till det.



Svar till båda: Jag har nog en annan typ av besvär, jag känner mig helt vaken (men håller egentligen på att somna precis) och ser någon stå vid min säng. Det är så jävla verkligen att det skrämmer skiten ur mig och jag vaknar i bästa fall skrikandes och i värsta fall så vaknar jag halvvägs ut genom dörren när jag flyr i panik. Det händer särskilt ofta när jag reser och sover på nya platser och jag har helt fått sluta sova i sovsal på hostel till exempel. Tyvärr händer det hemma också och både jag och min man får total hjärtattack när jag får ett sånt här 'anfall'. Suck.

Att inte känna att man kan lita på sin kropp/ hjärna när man sover är fruktansvärt obehagligt... Under studietiden drömde jag en mardröm om att jag slogs med en orm och hann springa ur lägenheten naken och låsa mig ute mitt i vintern innan jag vaknade. Vidrigt. Tur i oturen följde täcket med.
Hoppas att det finns någon hjälp för dig så du slipper de fär upplevelserna

 

[Wysiwyg]

Jag har nog en annan typ av besvär, jag känner mig helt vaken (men håller egentligen på att somna precis) och ser någon stå vid min säng. Det är så jävla verkligen att det skrämmer skiten ur mig och jag vaknar i bästa fall skrikandes och i värsta fall så vaknar jag halvvägs ut genom dörren när jag flyr i panik.

Jag har precis samma problem! Dock inte särskilt frekvent men jag har skrämt slag på många sovsällskap och stackars hostel-boende.

Det är helt vidrigt. Ett tag i tonåren såg jag huvudlösa personer men det gör jag tack och lov inte längre. Att lyssna på någon gammal välkänd serie medan jag somnar är det enda som hjälpt så nu har jag Solsidan och Desperate housewives som går varv efter varv att somna till. Det blir jag störd av men hellre störd än vettskrämd.

 

[fio]

Ja, det är ju den där rackarns stressen alltså som ställer till det.



Svar till båda: Jag har nog en annan typ av besvär, jag känner mig helt vaken (men håller egentligen på att somna precis) och ser någon stå vid min säng. Det är så jävla verkligen att det skrämmer skiten ur mig och jag vaknar i bästa fall skrikandes och i värsta fall så vaknar jag halvvägs ut genom dörren när jag flyr i panik. Det händer särskilt ofta när jag reser och sover på nya platser och jag har helt fått sluta sova i sovsal på hostel till exempel. Tyvärr händer det hemma också och både jag och min man får total hjärtattack när jag får ett sånt här 'anfall'. Suck.

Du exakt samma saker hände mig titt som tätt för ett antal år sedan och jag har varit med om rent sjukt läskiga saker i samband med detta. Idag fattar jag att jag har haft det sen jag var liten med tanke på vad jag har sagt till min mamma om att varelser kommer ur väggarna och jag var helt galet mörkrädd som barn. Nu var det ett tag sedan det hände tack gode gud!

 

[fio]

@Kethets Jag gick väldigt mycket i sömnen som liten.

 

[AgentCarter]

@Kethets Jag gick väldigt mycket i sömnen som liten.

Jag med, tror inte jag går nu men gjorde det när jag var gravid (till toa )

 

[em-pirre]

Alltså, hur mycket jag än pratar med läkaren och försöker förstå, försöker läsa på internet om psykossjukdomar osv så förstår jag inte riktigt. Jag har och har haft hörselhallucinationer som ökat successivt under ett par år, nu minskar mer och mer allteftersom medicinen prövas ut. Men det försvinner inte, hur vet man vad som är friskt och vad som är sjukt? Om det nu egentligen spelar någon roll.

På läkaren så verkar det som att sålänge inte rösterna påverkar livet för mycket så är det ingen fara egentligen, alltså sålänge det är hanterbart så att säga även ifall målet med medicinen är att dom ska försvinna helt och jag ska bli återställd så att säga. Men vad räknas det som när det påverkar livet? Jag kan komma på mig själv med att prata med mig själv, både frågar och svarar mig själv så att säga, är det normalt om man är frisk? Att diskutera med sig själv?

Läste någonstans att en stor del av befolkningen hör röster, men varför räknas vissa som friska och vissa som sjuka? Vad avgör där? När jag läser om verklighetsuppfattning tex så hur vet man vad som är den riktiga verkligheten och inte?

Jag har ingen diagnos, ingen misstanke om något som läkaren vill säga iallafall. Jag har är lite rädd att aldrig komma ur psykosen, eller spelar det någon roll om man kommer ur den eller inte? Kan man tex lära sig att leva med rösterna om dom inte försvinner helt? Alltså lära sig vad som är vad och fungera bra iallafall?

Äsch, rörigt som tusen men jag är så förvirrad, ingen har ju något svar någonstans. Kanske inte finns något iofs.

Den viktigaste frågan är väl om du känner dig påverkad av rösterna? Styr de nånsin handlingar åt dig? Ger de dig ro? Har du svårt att veta om rösterna är verkliga? Har du svårt att veta om verkliga röster är verkliga eller hallucinationer? Är rösterna dumma?

Självklart vill man försöka få bort alla röster, men går inte det så vill man åtminstone att de röster som är kvar är snälla röster som ger dig utrymme att tänka och leva själv.

 

[filiduttan]

Jag har också (i perioder) problem med att det känns som att det står någon (en ond närvaro) vid sängen. Behöver inte vara sömnparalyser med men ofta ökar dessa under samma period. Paralyser fattar jag ju vad det är redan när de börjar (men paniken kommer ändå). Känslan/upplevelsen av en "ond närvaro" är jävligare för där tänker jag inte direkt "jaha nu igen" utan blir lika jävla skrämd varje gång och tror det är verkligt. Jag ser inte "närvaron" men "vet att den är där". Hade det varit synhallis tror jag att jag kunnat lära mig att fortare avfärda den...

Haft så här sedan barnsben. Det är extremt i stressiga perioder och jag märker ju hur det för mig hör ihop med bipolära svängningar... Och såklart som bipolär patient får jag höra psykotiskt/gränspsykotiskt så fort jag berättar... Men detta och liknande tror jag är rätt vanligt utan att det behöver börja pratas om psykotiskt. Stress som sagt tror jag är oerhört vanlig trigger, vad tror ni som upplever sömnparalyser och liknande tilllstånd? Är det stress som kan vara stora boven?

 

[sthu]

Min pojkvän är schizofren. Innan vi träffades hade han haft flera psykoser på kort tid, var extremt paranoid och tvångsvårdades på sjukhus i några månader.

Han kunde inte hantera tillvaron, så hans röster var ju ett problem. Med medicin är det bättre, det märks ingenting på honom idag. Han säger att han mår bra och är symptomfri.

 

[Wysiwyg]

Du exakt samma saker hände mig titt som tätt för ett antal år sedan och jag har varit med om rent sjukt läskiga saker i samband med detta. Idag fattar jag att jag har haft det sen jag var liten med tanke på vad jag har sagt till min mamma om att varelser kommer ur väggarna och jag var helt galet mörkrädd som barn.

Du hade en smartare formulering med "hänt sjukt läskiga grejer" än min beskrivning

Jag har också i vuxen ålder förstått varför jag var så jädra mörkrädd. När jag var liten trodde jag alla hade det så.

 

[Monifa]

dubbelt.

 

[Monifa]

alltså min telefon lever sitt egna liv.... Får skriva om

 

[Monifa]

Ni andra med hallucinagena drömmar, gick ni i sömnen som små?

(försöker igen)

Jag gick mycket i sömnen som barn. Nu för tiden snackar jag mycket i sömnen istället.
Har inte så mycket hallucinagena drömmar men med stress + ångest kan jag ha det och då är det dofter (oftast rök) eller att det är extremt varmt eller kallt i sovrummet i kombination med att jag inte kan röra mig. Om jag drömmer att jag ligger på mage kan jag inte andas, väldigt otrevligt att vara förlamad och uppleva att man kvävs. Men peppar peppar ta i trä det är oftast "bara" sömnparalyser.

Vet inte om det räknas som gå i sömnen men jag kan uppföra mig precis som om jag vore vaken. Mindre trevligt både för mig och min sambo då det hänt ett par gånger att jag betat av ett helt förspel sovandes. Det märks inte på mig att jag inte är vaken till min sambos försvar, han tycker det är minst lika otrevligt som jag gör.

Appropå röster i huvudet så pratar jag mycket med mig själv och fantiserar konversationer med andra. Men jag anser inte det som onormalt (det är inte något jag lider av) utan antagit att de flesta har det. Jag jobbar mycket själv så någon måste jag ju lösa alla världens problem med Hör även mitt namn när jag är på jobbet men min egna teori om det är att jag i en miljö med mycket ljud är uppmärksam på om någon skulle vilja mig något och hör mitt namn på radion eller ord som är snarlika och då reagerar på det.

Tror att linjen mellan friskt och sjukt är när det påverkar och styr ens liv. När man utsätter sig själv eller andra för fara. Eller när man själv tycker att det är jobbigt och inte kan styra över det trots att man vill.

 

[Raderad medlem 6459]

Hoppas att det finns någon hjälp för dig så du slipper de fär upplevelserna

Tack .

@Wysiwyg @fio Nämen, flera med samma bekymmer! Jag har aldrig träffat nån med samma problem och alla verkar bara tro att det handlar om mardrömmar - vilket ju är nåt helt annat. Jag har tyvärr perioder där jag vaknar i princip varje natt - den längsta perioden var tre månader och då var jag ett totalt vrak pga sömnstörningen.

Har dock aldrig sökt hjälp för det för det känns som att de bara kommer säga att jag ska tänka på att inte stressa, att ha bra rutiner etc etc.

Oh well.

 

[Gotthard]

Appråpå konversationer med sig själv

https://www.instagram.com/p/BF1mYJJNGcL/

 

[Wysiwyg]

@Wysiwyg @fio Nämen, flera med samma bekymmer! Jag har aldrig träffat nån med samma problem och alla verkar bara tro att det handlar om mardrömmar - vilket ju är nåt helt annat. Jag har tyvärr perioder där jag vaknar i princip varje natt - den längsta perioden var tre månader och då var jag ett totalt vrak pga sömnstörningen.

Har dock aldrig sökt hjälp för det för det känns som att de bara kommer säga att jag ska tänka på att inte stressa, att ha bra rutiner etc etc.

Oh well.

@niphredil Herregud, ja du har det helt klart värre än jag. Jag förstår att det är skitjobbigt!

Och ja, bra rutiner är ju nummer 1 vid sömnstörningar. Kan du googla runt lite själv bland tips och kanske försöka göra lite sånt själv? Om det inte hjälper eller du inte lyckas med det själv tycker jag faktiskt du ska söka hjälp, tre månader är ju tortyr.

 

[Milosari]

Här är en till med sömnparalys. Har aldrig hallucinerat eller känt av någon "närvaro" men vaknar ibland av att jag är helt förlamad och inte kan andas. Just när det känns som om jag håller på att tuppa av av syrebristen brukar andningen komma igång och så småningom vaknar resten av kroppen. Mycket obehagligt!

Jag gick mycket i sömnen som barn och har även promenerat runt en del i vuxen ålder. Har en mormor som har mycket hallucinationer nattetid. Hon får besök av allt från krokodiler till döda släktingar på nätterna och hon skriker en hel del. Lite otäckt när man sover i rummet bredvid . Gissar att det är ärftligt?

 

[ekra]

Här är en till med sömnparalys. Har aldrig hallucinerat eller känt av någon "närvaro" men vaknar ibland av att jag är helt förlamad och inte kan andas. Just när det känns som om jag håller på att tuppa av av syrebristen brukar andningen komma igång och så småningom vaknar resten av kroppen. Mycket obehagligt!

Jag gick mycket i sömnen som barn och har även promenerat runt en del i vuxen ålder. Har en mormor som har mycket hallucinationer nattetid. Hon får besök av allt från krokodiler till döda släktingar på nätterna och hon skriker en hel del. Lite otäckt när man sover i rummet bredvid . Gissar att det är ärftligt?

Så var det för mig med den ena gången jag var med om fenomenet. Jag kunde inte andas och upplevde att jag tuppade av innan det började om igen. (Jag tror att jag svimmade, det var väldigt svårt att skilja på vad som var verkligt)

Det som händer som jag förstått det vid sömnparalys är att hjärnan vaknar (eller halvvaknar) men kroppen är inställd på sömn, musklerna är avslappnade och andningen går på autopilot. Lite mindre läskigt när man förstår det, det påstås att det släpper fortare om man inte drabbas av panik och försöker slappna av. Och möjligen fokuserar på att försöka röra en liten kroppsdel typ en tå. Inte hela kroppen som ju gärna är reflexen.