Jag tänker att det kan vara värt att hälsa på hos mer än en uppfödare om det är en ras som verkar klaffa bra i övrigt. Olika linjer och olika socialisering ger olika resultat, jag tycker det kan vara helt fascinerande att träffa barn och barnbarn till mina hankatter och se hur vissa egenheter är väldigt igenkännbara.
Min fördom säger mig att vissa av de lugnare raserna kan vara rätt "ouppfostrade" eller ovana vid att deala med att det blir jobbigt för att de sällan sätter sig i lika hopplösa situationer som våra galenpannor som trillar ner från taklampor då och då.
När jag visat katter på utställning tycker jag att de mer introverta är jobbigare för att de ofta tar tid på sig att avreagera och kan få nog från "ingenting" om de triggerstaplat under dagen. Mina egna må låta som hin håle om de är missnöjda, men de har en väldigt tydlig eskaleringstrappa med många steg (som faktiskt aldrig gått hela vägen till "försöka sätta tänderna i folk") och avreagerar fort så att det går att nå fram även om de varit stressade. Däremot är de lite känsliga för nervösa människor och rum som luktar stress.
Nervösa veterinärer möter vi inte så ofta numera, det verkar som att katthanteringen gjort stora framsteg under de 25 år jag haft katt.