Gnist
Trådstartare
Berättelsen om Rix
Tarras, eller Rix som vi kallar honom för är vår första jämthund och kom in i våra liv en kall februaridag 1999. Det var då han flyttade in hos oss och våra finska lapphundar.
Jag sade då att den hunden skulle nog aldrig kunna bli någon vettig älghund, för han var nog den värsta soffpotatis jag skådat i hundväg..
Nu, snart 10 år och ca 130 fällda älgar senare får jag erkänna att jag hade fel om den lille soffpotatisen.
Den första älgen sköts för honom när han var ca 9½ månad gammal och sedan har det bara rullat på.
En del av dessa älgar har grannlagen fått skjuta och en del har blivit fällda, när han varit utlånad till andra lag som haft brist på hundar.
Åren flöt på och förutom jakten, så tränades han mycket i lydnad och fungerade som min kurshund, då jag på den tiden var instruktör i vardagslydnad och behövde en hund att visa momenten med.
Sedan kom då ödesåret 2006..
Vi hade då köpt in ytterligare en jämthund. En tik denna gång, för givetvis hade jag som uppfödare önskemål att få ta valpar efter den gamle. Vi höftledsröntgade Rix som 8-åring med godkända
höfter. Han ögonlystes också senare samma år och konstaterades ha små ofarliga åldersförändringar på ett öga och i övrigt var ögonen UA, så när tiken löpte (även hon hd-röntgad och ögonlyst ua)
fram på höstkanten, så parades de och hon födde efter 8 veckor 7 stycken fina valpar och vi behöll en som det var tänkt.
När valparna var runt 4 veckor skulle Rix och Stefan ut på årets sista jakttur. Datumet var 23/12 och Rix fick för första gången träffa sina valpar innan de åkte ut på jakten. Iförd pejlhalsband hoppade
han in till valparna, hälsade på och undersökte noga dessa små grå suddar innan han åkte till skogs.
Efter några timmar kom samtalet som ingen hundägare vill ha.. Rix hade blivit påkörd av tåget under arbete med älg och var illa åtgången. Stefan var på väg dit snabbaste vägen genom skogen
och förstod på en gång vad som hänt, när tåget tutade ihållande, hundskallet tystnade och pejlen indikerade att hunden var stilla.
Jag fick tag på svärfar, vi åkte mot platsen där Rix befann sig och när vi kom dit, så mötte vi ute på lägdan mellan banvallen och bilvägen; Stefan, kompisen Tony och ett äldre par som kom och bar på
Rix.
Efter en snabb kontroll, så konstaterade jag att hans ena öga var ordentligt skadat, att han mest troligt hade en blödning i hjärnan och att lungorna var skadade. Han var helt förlamad från halva
ryggen och bakåt, så misstanken var ju att han brutit ryggen. Vi skyndade oss hem och började jakten på en veterinär, vilket inte var det enklaste kvällen före julafton.
Till slut lyckades vi komma i kontakt med personalen på djurkliniken i Sundsvall och fick besked om att komma in så fort vi kunde. De nära 20 milen har aldrig åkts så snabbt vare sig före eller
efter, kan jag avslöja..
Väl framme, så röntgades han från alla håll och kanter och en mängd prover togs och diagnosen blev: Blödning i hjärnan, rejält skadat öga, svullnad runt ryggraden, skador på luftstrupe och halsen
överlag och blåslagna lungor. Han fick dropp för att hålla chocken borta, smärtstillande, avsvällande mediciner och steroider. Mer än så kunde de inte göra, så när vi på natten for hem, så följde hunden
med och sedan var det bara att vänta och se.
Den första veckan var mest kritisk och det var en jobbig vecka för oss tvåbeningar. Rix själv tog det
hela med ro och var lugnet själv och överlevde. I två månader hade han i princip inga bakben och behövde hjälp konstant när han ville kliva upp och hälsa på valpköpare och komma ut i friska luften
korta stunder.
Tiden gick och han blev sakta men säkert bättre. Efter 2 månader så kunde han stå på sina egna ben, om än väldigt vingligt och fortfarande behövde han hjälp, när han skulle gå och vi funderade
mycket på om han någonsin skulle gå att släppa i skogen på jakt igen, eller om han var färdig som jakthund.
I maj var han så pass återställd att det bara var vid tvära rörelser i sidled som han tappade balansen lite grand. Vi beslutade att ställa ut honom i Stöndar, för vi skulle ändå dit med de yngre förmågorna.
Sagt och gjort, till Stöndar vi for och efter en hel del väntan så var det då Rix tur och förutom att han fick bra kritik överlag, så blev jag uppmanad av domaren att springa några extravarv, för att
visa upp hans steg samtidigt som domaren kommenterade i högtalarsystemet att Rix hade ett
utmärkt steg och överlinje, som var i klassen över en del av de yngre hanar som visats före honom.
Att i det läget veta att han bara någon månad innan fortfarande varit delvis förlamad och inte ens
kunnat gå själv och att han då fick det berömmet för sina rörelser var en fantastisk upplevelse.
Rehabiliteringen och träningen fortsatte under sommaren och allt efter som tiden gick och hösten kom närmare, så började tankarna att snurra; Skulle han fortfarande jaga och skälla älg?
Så kom då augusti och släppdatum för hundarna och den dagen släpptes han lös i skogen och efter en stund, så hördes han skalla. Hesare och sävligare än innan olyckan, men han skällde fullt
ståndskall och efter ett tag så smög sig husse in på det och kollade in vad han skällde på och kunde då konstatera att han i alla fall skällde björn som tidigare, då det var en hona med unge som han
hittat åt och jobbade med.
Sedan kom då till slut september och älgjakten och äntligen fick vi det besked vi väntat på; Han skällde fortfarande älg utan problem och det fälldes under hösten några stycken älgar för honom.
Senare under hösten bestämde jag att Rix hade gjort sig förtjänt att även få på papperet att han var en väl fungerande jakthund, så han fick då för första gången i sitt då nästan 9-åriga liv starta på ett
jaktprov.
Detta beslut resulterade i ett 2:a-pris på 65,5 poäng, vilket vi var nöjda med.
Det gick några månader och sedan fick jag ett sms från en kompis, där det stod ”Grattis Rix – årets veteran”. Jag fattade ingenting och ringde genast upp och frågade vad hon menade och fick då till svar att han utsetts av Västsvenska älghundklubben till årets veteran, då han var den veteran som tagit högst prispoäng på löshundsprov i Västernorrlands älghundklubbs regi under 2007.
Om detta hade jag ingen aning. Visste inte ens att det fanns ett sådant vandringspris inom klubben, men nu när jag vet och eftersom Rix i skrivande stund fortfarande är pigg och fräsch, så lär vi nog
prova att erövra det vandringspriset även i år.
Även 2007 blev det vinterjakt med den gamle och denna gång utan missöden tack och lov..
Jag vet att en del undrar varför jag ställer ut och går jaktprov med den här gamlingen och en del av svaret ges ju genom den här artikeln som summerar hans liv och vedermödor de senaste åren, men
det är även så att jag vill visa fram att även gamla hundar kan och att jag har en hållbar och duglig gammal herre här hemma.
Sedan så är det ju roligt att ställa ut och nu när vi som nya inom jämthunderiet blivit intresserade av att gå jaktprov, så måste vi börja någonstans och då var den gamle ett självklart val, även om han nu
kommer att få stå tillbaka lite för nästa generation jämthundar i stugan.
Än mår han bra och är aktiv, så det blir jakt även i höst

Tarras, eller Rix som vi kallar honom för är vår första jämthund och kom in i våra liv en kall februaridag 1999. Det var då han flyttade in hos oss och våra finska lapphundar.
Jag sade då att den hunden skulle nog aldrig kunna bli någon vettig älghund, för han var nog den värsta soffpotatis jag skådat i hundväg..
Nu, snart 10 år och ca 130 fällda älgar senare får jag erkänna att jag hade fel om den lille soffpotatisen.
Den första älgen sköts för honom när han var ca 9½ månad gammal och sedan har det bara rullat på.
En del av dessa älgar har grannlagen fått skjuta och en del har blivit fällda, när han varit utlånad till andra lag som haft brist på hundar.
Åren flöt på och förutom jakten, så tränades han mycket i lydnad och fungerade som min kurshund, då jag på den tiden var instruktör i vardagslydnad och behövde en hund att visa momenten med.
Sedan kom då ödesåret 2006..
Vi hade då köpt in ytterligare en jämthund. En tik denna gång, för givetvis hade jag som uppfödare önskemål att få ta valpar efter den gamle. Vi höftledsröntgade Rix som 8-åring med godkända
höfter. Han ögonlystes också senare samma år och konstaterades ha små ofarliga åldersförändringar på ett öga och i övrigt var ögonen UA, så när tiken löpte (även hon hd-röntgad och ögonlyst ua)
fram på höstkanten, så parades de och hon födde efter 8 veckor 7 stycken fina valpar och vi behöll en som det var tänkt.
När valparna var runt 4 veckor skulle Rix och Stefan ut på årets sista jakttur. Datumet var 23/12 och Rix fick för första gången träffa sina valpar innan de åkte ut på jakten. Iförd pejlhalsband hoppade
han in till valparna, hälsade på och undersökte noga dessa små grå suddar innan han åkte till skogs.
Efter några timmar kom samtalet som ingen hundägare vill ha.. Rix hade blivit påkörd av tåget under arbete med älg och var illa åtgången. Stefan var på väg dit snabbaste vägen genom skogen
och förstod på en gång vad som hänt, när tåget tutade ihållande, hundskallet tystnade och pejlen indikerade att hunden var stilla.
Jag fick tag på svärfar, vi åkte mot platsen där Rix befann sig och när vi kom dit, så mötte vi ute på lägdan mellan banvallen och bilvägen; Stefan, kompisen Tony och ett äldre par som kom och bar på
Rix.
Efter en snabb kontroll, så konstaterade jag att hans ena öga var ordentligt skadat, att han mest troligt hade en blödning i hjärnan och att lungorna var skadade. Han var helt förlamad från halva
ryggen och bakåt, så misstanken var ju att han brutit ryggen. Vi skyndade oss hem och började jakten på en veterinär, vilket inte var det enklaste kvällen före julafton.
Till slut lyckades vi komma i kontakt med personalen på djurkliniken i Sundsvall och fick besked om att komma in så fort vi kunde. De nära 20 milen har aldrig åkts så snabbt vare sig före eller
efter, kan jag avslöja..
Väl framme, så röntgades han från alla håll och kanter och en mängd prover togs och diagnosen blev: Blödning i hjärnan, rejält skadat öga, svullnad runt ryggraden, skador på luftstrupe och halsen
överlag och blåslagna lungor. Han fick dropp för att hålla chocken borta, smärtstillande, avsvällande mediciner och steroider. Mer än så kunde de inte göra, så när vi på natten for hem, så följde hunden
med och sedan var det bara att vänta och se.
Den första veckan var mest kritisk och det var en jobbig vecka för oss tvåbeningar. Rix själv tog det
hela med ro och var lugnet själv och överlevde. I två månader hade han i princip inga bakben och behövde hjälp konstant när han ville kliva upp och hälsa på valpköpare och komma ut i friska luften
korta stunder.
Tiden gick och han blev sakta men säkert bättre. Efter 2 månader så kunde han stå på sina egna ben, om än väldigt vingligt och fortfarande behövde han hjälp, när han skulle gå och vi funderade
mycket på om han någonsin skulle gå att släppa i skogen på jakt igen, eller om han var färdig som jakthund.
I maj var han så pass återställd att det bara var vid tvära rörelser i sidled som han tappade balansen lite grand. Vi beslutade att ställa ut honom i Stöndar, för vi skulle ändå dit med de yngre förmågorna.
Sagt och gjort, till Stöndar vi for och efter en hel del väntan så var det då Rix tur och förutom att han fick bra kritik överlag, så blev jag uppmanad av domaren att springa några extravarv, för att
visa upp hans steg samtidigt som domaren kommenterade i högtalarsystemet att Rix hade ett
utmärkt steg och överlinje, som var i klassen över en del av de yngre hanar som visats före honom.
Att i det läget veta att han bara någon månad innan fortfarande varit delvis förlamad och inte ens
kunnat gå själv och att han då fick det berömmet för sina rörelser var en fantastisk upplevelse.
Rehabiliteringen och träningen fortsatte under sommaren och allt efter som tiden gick och hösten kom närmare, så började tankarna att snurra; Skulle han fortfarande jaga och skälla älg?
Så kom då augusti och släppdatum för hundarna och den dagen släpptes han lös i skogen och efter en stund, så hördes han skalla. Hesare och sävligare än innan olyckan, men han skällde fullt
ståndskall och efter ett tag så smög sig husse in på det och kollade in vad han skällde på och kunde då konstatera att han i alla fall skällde björn som tidigare, då det var en hona med unge som han
hittat åt och jobbade med.
Sedan kom då till slut september och älgjakten och äntligen fick vi det besked vi väntat på; Han skällde fortfarande älg utan problem och det fälldes under hösten några stycken älgar för honom.
Senare under hösten bestämde jag att Rix hade gjort sig förtjänt att även få på papperet att han var en väl fungerande jakthund, så han fick då för första gången i sitt då nästan 9-åriga liv starta på ett
jaktprov.
Detta beslut resulterade i ett 2:a-pris på 65,5 poäng, vilket vi var nöjda med.
Det gick några månader och sedan fick jag ett sms från en kompis, där det stod ”Grattis Rix – årets veteran”. Jag fattade ingenting och ringde genast upp och frågade vad hon menade och fick då till svar att han utsetts av Västsvenska älghundklubben till årets veteran, då han var den veteran som tagit högst prispoäng på löshundsprov i Västernorrlands älghundklubbs regi under 2007.
Om detta hade jag ingen aning. Visste inte ens att det fanns ett sådant vandringspris inom klubben, men nu när jag vet och eftersom Rix i skrivande stund fortfarande är pigg och fräsch, så lär vi nog
prova att erövra det vandringspriset även i år.
Även 2007 blev det vinterjakt med den gamle och denna gång utan missöden tack och lov..
Jag vet att en del undrar varför jag ställer ut och går jaktprov med den här gamlingen och en del av svaret ges ju genom den här artikeln som summerar hans liv och vedermödor de senaste åren, men
det är även så att jag vill visa fram att även gamla hundar kan och att jag har en hållbar och duglig gammal herre här hemma.
Sedan så är det ju roligt att ställa ut och nu när vi som nya inom jämthunderiet blivit intresserade av att gå jaktprov, så måste vi börja någonstans och då var den gamle ett självklart val, även om han nu
kommer att få stå tillbaka lite för nästa generation jämthundar i stugan.

Än mår han bra och är aktiv, så det blir jakt även i höst
