Ryttare med neuropsykiatriska diagnoser, hur funkar det med träning?

[Fazeem]

Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän jag fick diagnosen förklarad för mig för ett drygt år sedan. Jag känner att diagnosen jag nu fått har gett mig mycket större förståelse för mig själv både arbetslivet, men också i hästlivet. Jag förstår varför jag reagerar som jag gör och lätt blir till exempel rädd eller uppgiven. Jag förstår nu också varför jag ofta känt att jag bara INTE FÖRSTÅR vad tränaren menar. Ibland har jag förstått bättre och ibland inte, beroende på tränare eller ridlärare. Många instruktioner på samma gång har alltid lett till härdsmälta.

Nu när jag har större förståelse kring min egen hjärna vill jag ju såklart anpassa mitt liv så att jag kan leva "som vanligt", med större fokus och bättre självkänsla. På arbetsplatsen är det tämligen lätt, i vardagen hemma likaså. Men hur utbrett är det bland tränare och ridlärare att ha kunskap om hur man kan anpassa sitt sätt att lära ut på, så att det passar till exempel personer med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Sedan jag fick min diagnos har jag bara ridit islandshäst och har ännu inte känt att någon jag tränat för har passat min hjärna. Min häst ja - men inte mig själv. Jag har såklart nämnt att jag har ADHD, och att jag behöver uppdelade instruktioner och tid för att smälta saker, bland annat. Och såklart försöker tränarna uppfylla detta, men jag märker att det kan vara svårt att ändra sitt sätt att lära ut, särskilt då få säkert har en utbildning kring just neuropsykiatriska diagnoser. Och det klandrar jag ingen för.

Hur ser era erfarenheter ut? Oavsett disciplin och om ni själva har en diagnos. Kan er tränare anpassa sig till elevens sätt att lära? Är någon här tränare och kanske har insyn i vilka utbildningar som finns?

 

[Elo]

Jag har autism och har väl egentligen inte tänkt på att det på något sätt påverkar min upplevelse av tränare. Dock föredrar jag tränare som försöker "fixa" ett problem i taget hos mig. Jag har hittat (flera) tränare i både hoppning och dressyr som passar mig (och hästen).

Har jag valt bort tränare för att jag inte pallar med dem? - Ja. Oklart om min diagnos är anledningen till att jag inte orkar med dem, dock.

 

[parellikusken]

Jag har ADHD, haft diagnosen i typ 16 år nu. Äter ingen medicin för det numera.

Jag har under min vuxna hästtid både ridit, kört och tränat från marken för tränare. Det som inte fungerar alls för mig är att träna i grupp. Jag har riktigt svårt för att koncentrera mig på både mig själv, hästen och samtidigt intd vara ivägen för de andra ekipagen. Slutar alltid med kaos för mig.

Den träning för instruktör som passat mig bäst var det året jag bodde på ett ställe där jag kunde träna AR för en mycket pedagogisk instruktör varje vecka. Hon kunde anpassa träningen bra efter både mig och hästen. Dessutom passar pedagogiken i AR mig bra, tydligt uppdelade hjälper och det går inte så snabbt heller.

Körningen har dock passat mig bättre än ridningen. Det blir färre hjälper att koordinera, vilket passar mig bra.
Dock har det fungerat dåligt för mig att tävla i körning, lära sig banorna i både precision och maraton har varit svårt. Fördelen med körning är dock att man har en groom med sig som hjälper till, men banan bör man ju komma ihåg själv.

Ursäkta för allt svammel, men ja.

 

[gammalek]

Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän jag fick diagnosen förklarad för mig för ett drygt år sedan. Jag känner att diagnosen jag nu fått har gett mig mycket större förståelse för mig själv både arbetslivet, men också i hästlivet. Jag förstår varför jag reagerar som jag gör och lätt blir till exempel rädd eller uppgiven. Jag förstår nu också varför jag ofta känt att jag bara INTE FÖRSTÅR vad tränaren menar. Ibland har jag förstått bättre och ibland inte, beroende på tränare eller ridlärare. Många instruktioner på samma gång har alltid lett till härdsmälta.

Nu när jag har större förståelse kring min egen hjärna vill jag ju såklart anpassa mitt liv så att jag kan leva "som vanligt", med större fokus och bättre självkänsla. På arbetsplatsen är det tämligen lätt, i vardagen hemma likaså. Men hur utbrett är det bland tränare och ridlärare att ha kunskap om hur man kan anpassa sitt sätt att lära ut på, så att det passar till exempel personer med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Sedan jag fick min diagnos har jag bara ridit islandshäst och har ännu inte känt att någon jag tränat för har passat min hjärna. Min häst ja - men inte mig själv. Jag har såklart nämnt att jag har ADHD, och att jag behöver uppdelade instruktioner och tid för att smälta saker, bland annat. Och såklart försöker tränarna uppfylla detta, men jag märker att det kan vara svårt att ändra sitt sätt att lära ut, särskilt då få säkert har en utbildning kring just neuropsykiatriska diagnoser. Och det klandrar jag ingen för.

Hur ser era erfarenheter ut? Oavsett disciplin och om ni själva har en diagnos. Kan er tränare anpassa sig till elevens sätt att lära? Är någon här tränare och kanske har insyn i vilka utbildningar som finns?

Jag tycker att de tränare/ridlärare som har utbildning inom centrerad ridning (Sally Swift) är de som bäst kan förmedla kunskap till ja, i stort sett alla. Dels för att de pratar i bilder och dels för att de har en förståelse och känsla för både hästar och ryttare, alla sorters hästar och alla sorters ryttare.

 

[Brie]

Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän jag fick diagnosen förklarad för mig för ett drygt år sedan. Jag känner att diagnosen jag nu fått har gett mig mycket större förståelse för mig själv både arbetslivet, men också i hästlivet. Jag förstår varför jag reagerar som jag gör och lätt blir till exempel rädd eller uppgiven. Jag förstår nu också varför jag ofta känt att jag bara INTE FÖRSTÅR vad tränaren menar. Ibland har jag förstått bättre och ibland inte, beroende på tränare eller ridlärare. Många instruktioner på samma gång har alltid lett till härdsmälta.

Nu när jag har större förståelse kring min egen hjärna vill jag ju såklart anpassa mitt liv så att jag kan leva "som vanligt", med större fokus och bättre självkänsla. På arbetsplatsen är det tämligen lätt, i vardagen hemma likaså. Men hur utbrett är det bland tränare och ridlärare att ha kunskap om hur man kan anpassa sitt sätt att lära ut på, så att det passar till exempel personer med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Sedan jag fick min diagnos har jag bara ridit islandshäst och har ännu inte känt att någon jag tränat för har passat min hjärna. Min häst ja - men inte mig själv. Jag har såklart nämnt att jag har ADHD, och att jag behöver uppdelade instruktioner och tid för att smälta saker, bland annat. Och såklart försöker tränarna uppfylla detta, men jag märker att det kan vara svårt att ändra sitt sätt att lära ut, särskilt då få säkert har en utbildning kring just neuropsykiatriska diagnoser. Och det klandrar jag ingen för.

Hur ser era erfarenheter ut? Oavsett disciplin och om ni själva har en diagnos. Kan er tränare anpassa sig till elevens sätt att lära? Är någon här tränare och kanske har insyn i vilka utbildningar som finns?

Om jag svarar utifrån perspektivet ridlärare (och chef, för den delen!) så har det ju underlättat när jag vetat om det, dvs då har jag ju medvetet och snabbt kunnat anpassa mig och lektionerna Har tex haft föräldrar till ridelever som ringt och berättat att ”mitt barn har X utmaning, så tänk gärna på Y under lektionerna”. Men även utan den vetskapen vill man ju individanpassa sina instruktioner, det kanske dock tar lite längre tid att hitta fram.

 

[Fazeem]

Om jag svarar utifrån perspektivet ridlärare (och chef, för den delen!) så har det ju underlättat när jag vetat om det, dvs då har jag ju medvetet och snabbt kunnat anpassa mig och lektionerna Har tex haft föräldrar till ridelever som ringt och berättat att ”mitt barn har X utmaning, så tänk gärna på Y under lektionerna”. Men även utan den vetskapen vill man ju individanpassa sina instruktioner, det kanske dock tar lite längre tid att hitta fram.

Säg ifrån om du inte vill svara på frågor! Men hur ser ridlärarutbildningen ut, tas det upp hur ni som lärare kan hantera elever med särskilda behov?

Är inte på något sätt kritisk vill jag tillägga. Jag är bara nyfiken på den här "nya" världen som jag står i nu. Hur kompetensen ser ut!

 

[Brie]

Säg ifrån om du inte vill svara på frågor! Men hur ser ridlärarutbildningen ut, tas det upp hur ni som lärare kan hantera elever med särskilda behov?

Är inte på något sätt kritisk vill jag tillägga. Jag är bara nyfiken på den här "nya" världen som jag står i nu. Hur kompetensen ser ut!

Jag skulle gärna svara mer, men min utbildning är så gammal vid det här laget och det är många år sedan jag jobbade som ridlärare Så någon med färskare examen (och minne) är bättre lämpad att svara!

Ska jag ändå blicka tillbaka till tidigt 00-tal så låg styrkan för min del i att jobba på en klubb som hade eldsjälar som drev frågor om funktionsförmåga, mångfald och inkludering i internt format för oss instruktörer. Kan inte komma ihåg att SvRF-utbildningarna tog upp det i nån större utsträckning då, men som sagt — länge sedan…

 

[animalasia]

Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän jag fick diagnosen förklarad för mig för ett drygt år sedan. Jag känner att diagnosen jag nu fått har gett mig mycket större förståelse för mig själv både arbetslivet, men också i hästlivet. Jag förstår varför jag reagerar som jag gör och lätt blir till exempel rädd eller uppgiven. Jag förstår nu också varför jag ofta känt att jag bara INTE FÖRSTÅR vad tränaren menar. Ibland har jag förstått bättre och ibland inte, beroende på tränare eller ridlärare. Många instruktioner på samma gång har alltid lett till härdsmälta.

Nu när jag har större förståelse kring min egen hjärna vill jag ju såklart anpassa mitt liv så att jag kan leva "som vanligt", med större fokus och bättre självkänsla. På arbetsplatsen är det tämligen lätt, i vardagen hemma likaså. Men hur utbrett är det bland tränare och ridlärare att ha kunskap om hur man kan anpassa sitt sätt att lära ut på, så att det passar till exempel personer med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Sedan jag fick min diagnos har jag bara ridit islandshäst och har ännu inte känt att någon jag tränat för har passat min hjärna. Min häst ja - men inte mig själv. Jag har såklart nämnt att jag har ADHD, och att jag behöver uppdelade instruktioner och tid för att smälta saker, bland annat. Och såklart försöker tränarna uppfylla detta, men jag märker att det kan vara svårt att ändra sitt sätt att lära ut, särskilt då få säkert har en utbildning kring just neuropsykiatriska diagnoser. Och det klandrar jag ingen för.

Hur ser era erfarenheter ut? Oavsett disciplin och om ni själva har en diagnos. Kan er tränare anpassa sig till elevens sätt att lära? Är någon här tränare och kanske har insyn i vilka utbildningar som finns?

Min erfarenhet är att ridlärare överlag är dåliga på didaktik, alltså undervisning. De har kunskap om hästens utveckling och utbildning men hur den kunskapen skall överföras till en elev tycker jag är sämre. Och kunskapen om att eleverna kan ha individuella behov och lära sig på olika sätt (oavsett diagnos) verkar obefintlig.

Jag har genom åren provat olika tränare och hittat en jag trivs med. Jag behöver kunna ställa frågor och få teoretiskt genomgångar. En del tränare känner sig ifrågasätta av att få frågor och ibland beror det faktiskt på att de inte har kunskap nog att svara. Så mitt tips är att prova dig fram och fortsätt tills du hittar en du är trygg med.

 

[Habina]

Jag tror jag är autistisk, men får ingen utredning pga ”högfungerande”.

Har inte tränat för tränare sen jag förstod min problematik, men i backspegeln kan jag se att jag följer instruktioner väldigt bokstavligt och litar blint på att tränaren har rätt. Det har gjort att jag satt min stackars häst i lite för tuffa situationer, där tränaren bara sett kapaciteten och inte dagsformen. Har tex ridit hoppträning där hästen gått omkull av trötthet, med förvånad tränare trots att jag lite osäkert sagt att hon känns för trött för att hoppa mer.

Så det har gjort att jag tvekar att träna igen. Det gäller att hitta en lyhörd tränare, som inte blir arg om jag vill ta pauser eller nöjer mig innan träningen är slut (har hänt…).

 

[Fabian In Memoria]

Jag tror jag är autistisk, men får ingen utredning pga ”högfungerande”.

Har inte tränat för tränare sen jag förstod min problematik, men i backspegeln kan jag se att jag följer instruktioner väldigt bokstavligt och litar blint på att tränaren har rätt. Det har gjort att jag satt min stackars häst i lite för tuffa situationer, där tränaren bara sett kapaciteten och inte dagsformen. Har tex ridit hoppträning där hästen gått omkull av trötthet, med förvånad tränare trots att jag lite osäkert sagt att hon känns för trött för att hoppa mer.

Så det har gjort att jag tvekar att träna igen. Det gäller att hitta en lyhörd tränare, som inte blir arg om jag vill ta pauser eller nöjer mig innan träningen är slut (har hänt…).

Oj! När jag är med på hoppträningar är det alltid på min och hästens villkor! Vissa gånger nöjer jag mig med uppvärmningen över småhinder och bommar när hopprädslan slår till. Om det behövs så sänker tränaren hindren för oss (kombinationen c-ponny med hopprädd ryttare på storhästträning kräver sänkningar ganska ofta ). Det är alltid jag som avgör om min häst orkar mer, eller om vi nöjer oss efter tex halva banan.

 

[Grazing]

Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän jag fick diagnosen förklarad för mig för ett drygt år sedan. Jag känner att diagnosen jag nu fått har gett mig mycket större förståelse för mig själv både arbetslivet, men också i hästlivet. Jag förstår varför jag reagerar som jag gör och lätt blir till exempel rädd eller uppgiven. Jag förstår nu också varför jag ofta känt att jag bara INTE FÖRSTÅR vad tränaren menar. Ibland har jag förstått bättre och ibland inte, beroende på tränare eller ridlärare. Många instruktioner på samma gång har alltid lett till härdsmälta.

Nu när jag har större förståelse kring min egen hjärna vill jag ju såklart anpassa mitt liv så att jag kan leva "som vanligt", med större fokus och bättre självkänsla. På arbetsplatsen är det tämligen lätt, i vardagen hemma likaså. Men hur utbrett är det bland tränare och ridlärare att ha kunskap om hur man kan anpassa sitt sätt att lära ut på, så att det passar till exempel personer med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Sedan jag fick min diagnos har jag bara ridit islandshäst och har ännu inte känt att någon jag tränat för har passat min hjärna. Min häst ja - men inte mig själv. Jag har såklart nämnt att jag har ADHD, och att jag behöver uppdelade instruktioner och tid för att smälta saker, bland annat. Och såklart försöker tränarna uppfylla detta, men jag märker att det kan vara svårt att ändra sitt sätt att lära ut, särskilt då få säkert har en utbildning kring just neuropsykiatriska diagnoser. Och det klandrar jag ingen för.

Hur ser era erfarenheter ut? Oavsett disciplin och om ni själva har en diagnos. Kan er tränare anpassa sig till elevens sätt att lära? Är någon här tränare och kanske har insyn i vilka utbildningar som finns?

Ser inte riktigt vad för anpassningar som hade behövts göra för mig pga min diagnos, däremot så är jag tydligt med när jag inte förstår och ber dom vara övertydliga. Men det har nog inte med min autism eller så att göra utan att jag ibland tycker tränare går för fort fram.

Oavsett diagnos eller inte så får man ju berätta när det inte fungerar och berätta att man vill ta det långsammare eller vad det nu är. Alla med diagnoser fungerar ju olika dessutom och dom är ju inga tankeläsare.

 

[Grazing]

Jag tror jag är autistisk, men får ingen utredning pga ”högfungerande”.

Har inte tränat för tränare sen jag förstod min problematik, men i backspegeln kan jag se att jag följer instruktioner väldigt bokstavligt och litar blint på att tränaren har rätt. Det har gjort att jag satt min stackars häst i lite för tuffa situationer, där tränaren bara sett kapaciteten och inte dagsformen. Har tex ridit hoppträning där hästen gått omkull av trötthet, med förvånad tränare trots att jag lite osäkert sagt att hon känns för trött för att hoppa mer.

Så det har gjort att jag tvekar att träna igen. Det gäller att hitta en lyhörd tränare, som inte blir arg om jag vill ta pauser eller nöjer mig innan träningen är slut (har hänt…).

Det där låter mer som en otroligt kass tränare, självklart ska man lita på tränaren om man ska träna för den. Det har ju inte med någon diagnos att göra. Däremot som ryttare och ägare diagnos eller ej så måste man lära sig att säga nej till det som känns fel. Känns det inte rätt för en tränare så slutar man träna för den.

 

[Fazeem]

Ser inte riktigt vad för anpassningar som hade behövts göra för mig pga min diagnos, däremot så är jag tydligt med när jag inte förstår och ber dom vara övertydliga. Men det har nog inte med min autism eller så att göra utan att jag ibland tycker tränare går för fort fram.

Oavsett diagnos eller inte så får man ju berätta när det inte fungerar och berätta att man vill ta det långsammare eller vad det nu är. Alla med diagnoser fungerar ju olika dessutom och dom är ju inga tankeläsare.

Givetvis får man berätta om vad man behöver. Ingen kan ju veta annars, för som du säger kan det vara olika mellan personer.

Jag menar inte att tränare och ridlärare inte vill anpassa sig, utan hur kunskaperna kring "alla lär sig olika" ser ut. Jag antar ju inte att varenda tränare ska kunna anpassa sig efter mina önskemål, men om kunskapen inte finns är det ju jag som ställer orimliga krav.

 

[Fazeem]

Oj! När jag är med på hoppträningar är det alltid på min och hästens villkor! Vissa gånger nöjer jag mig med uppvärmningen över småhinder och bommar när hopprädslan slår till. Om det behövs så sänker tränaren hindren för oss (kombinationen c-ponny med hopprädd ryttare på storhästträning kräver sänkningar ganska ofta ). Det är alltid jag som avgör om min häst orkar mer, eller om vi nöjer oss efter tex halva banan.

Det är ju det som jag tänker är signumet för att alla lär sig olika, och beter sig olika i till exempel situationer där en är tränare = auktoritär finns.

Jag till exempel litar sällan på tränaren, även om jag borde. Ibland vågar jag ingenting även om det "bara" är att rida. Jag tänker att om man istället litar blint på tränaren kanske man känner att man inte ska avbryta. Som att jag ibland avbryter hela tiden.

På temat "alla lär sig olika"

 

[Efwa]

Jag tänker att kommunikation är viktigare än något annat i dessa sammanhang. En tränare som förstår din grund men kanske inte nödvändigtvis är utbildad på neuropsykiatriska diagnoser.
Det viktiga är att du kan stanna och säga att det är här är mycket för dig och att tränaren kan ta kritiken och backa av och anpassa sig, samt att du givetvis förstår att tränaren i många fall kanske halkar tillbaka till det sätt den i vanliga fall gör.

 

[Fazeem]

Min erfarenhet är att ridlärare överlag är dåliga på didaktik, alltså undervisning. De har kunskap om hästens utveckling och utbildning men hur den kunskapen skall överföras till en elev tycker jag är sämre. Och kunskapen om att eleverna kan ha individuella behov och lära sig på olika sätt (oavsett diagnos) verkar obefintlig.

Jag har genom åren provat olika tränare och hittat en jag trivs med. Jag behöver kunna ställa frågor och få teoretiskt genomgångar. En del tränare känner sig ifrågasätta av att få frågor och ibland beror det faktiskt på att de inte har kunskap nog att svara. Så mitt tips är att prova dig fram och fortsätt tills du hittar en du är trygg med.

Det är lite den uppfattningen jag också har fått, men klandrar samtidigt ingen då utbildningen kring det kanske inte är så heltäckande. Och jag kräver liksom inte det heller, utan kan ju leta vidare efter en tränare som passar mig bättre. Men det har ju ändå fått mig att fundera på om det kanske finns tränare som faktiskt har kunskap om det? Genom någon utbildning. Går det liksom att hitta? Hur mycket kan jag kräva?

Obs menar inte att du ska svara på de frågorna, de är mer retoriska/knapplån

 

[Fazeem]

Jag tycker att de tränare/ridlärare som har utbildning inom centrerad ridning (Sally Swift) är de som bäst kan förmedla kunskap till ja, i stort sett alla. Dels för att de pratar i bilder och dels för att de har en förståelse och känsla för både hästar och ryttare, alla sorters hästar och alla sorters ryttare.

Jag har hört om centrerad ridning inom min gren, tror jag i alla fall. Jag ska kika mer på det!

 

[Fazeem]

Jag har ADHD, haft diagnosen i typ 16 år nu. Äter ingen medicin för det numera.

Jag har under min vuxna hästtid både ridit, kört och tränat från marken för tränare. Det som inte fungerar alls för mig är att träna i grupp. Jag har riktigt svårt för att koncentrera mig på både mig själv, hästen och samtidigt intd vara ivägen för de andra ekipagen. Slutar alltid med kaos för mig.

Den träning för instruktör som passat mig bäst var det året jag bodde på ett ställe där jag kunde träna AR för en mycket pedagogisk instruktör varje vecka. Hon kunde anpassa träningen bra efter både mig och hästen. Dessutom passar pedagogiken i AR mig bra, tydligt uppdelade hjälper och det går inte så snabbt heller.

Körningen har dock passat mig bättre än ridningen. Det blir färre hjälper att koordinera, vilket passar mig bra.
Dock har det fungerat dåligt för mig att tävla i körning, lära sig banorna i både precision och maraton har varit svårt. Fördelen med körning är dock att man har en groom med sig som hjälper till, men banan bör man ju komma ihåg själv.

Ursäkta för allt svammel, men ja.

Jösses vad jag känner igen mig. Är det mycket runt omkring är jag verkligen överallt i tankarna och vill hålla koll på ALLT. Många tränare (innan jag förstod min problematik och kunde förklara) har nog blivit frustrerade för att jag verkar glömma saker direkt. Och det gör jag ju inte, men hjärnan har fullt sjå med att hålla koll på allt att jag bara inte kan skicka ut signaler till kroppen om att t ex sträcka på mig, rida innanför spåret eller vad det nu är. Jag behöver påminnelse hela tiden för att helt enkelt påminna min hjärna.

Jag kan svamla vidare hur länge som helst

 

[Fazeem]

Min stora fundering är väl egentligen hur mycket jag kan "kräva" innan jag letar vidare. Eller vart jag ska leta efter tränare. Hur ser utbildningen kring didaktik ut för gemene tränare? För vem som helst kan ju egentligen kalla sig för tränare (i alla fall inom min gren), utan att för den sakens skull ha en utbildning i att lära ut.

 

[parellikusken]

Jösses vad jag känner igen mig. Är det mycket runt omkring är jag verkligen överallt i tankarna och vill hålla koll på ALLT. Många tränare (innan jag förstod min problematik och kunde förklara) har nog blivit frustrerade för att jag verkar glömma saker direkt. Och det gör jag ju inte, men hjärnan har fullt sjå med att hålla koll på allt att jag bara inte kan skicka ut signaler till kroppen om att t ex sträcka på mig, rida innanför spåret eller vad det nu är. Jag behöver påminnelse hela tiden för att helt enkelt påminna min hjärna.

Jag kan svamla vidare hur länge som helst

Jag glömmer också saker snabbt och det blir allmänt kaos emellanåt.
Nu har jag av flera skäl lagt ridningen på paus och håller bara på med markarbete och körning. Den häst jag hjälper till med nu klickertränas enbart, vilket passar mig utmärkt. Tydligt, kreativt och med mycket pauser.