- Svar: 49
- Visningar: 11 684
Kan ni fatta? Jag har hunnit fylla 30. Det är helt galet så fort tiden går.
Något annat som också är galet är att jag fortfarande inte har hittat "meningen med livet" (i brist på bättre ordval/förklaring).
(Läs det här med en gnutta humor, för det är ju ändå rätt komiskt. Tragikomiskt kanske?)
Första gången jag hörde ordet samhällsparasit var här, på Buke. Jag minns inte vem det var (och det spelar ändå ingen roll) som sa det, men jag minns att det var till mig. Sen den gången så har ordet verkligen etsat sig fast i mitt huvud. För det stämmer ju. Kolla här:
Kopierat från wikipedia: Zoologiskt menas med parasit en organism som lever vidhäftad vid en annan organism (ett värddjur eller en värdväxt) och tar sin näring ifrån denna.
Jag jobbar inte, jag tjänar inte mina egna pengar. Jag tillför inte något till samhället.
Jag lever på mina medmänniskors skattepengar och suger energi ur folk. Jag är definitionen av en samhällsparasit!
För ett par år sen så fick jag frågan om jag ville börja arbetsträna. Eller ja, det var dels jag själv som ville, och sen var det ett krav från FK och Försörjningsstöd (förkortar det till FÖS). Jag var supertaggad och tänkte att "ÄNTLIGEN!!! Nu kanske jag kan komma igång med något." Jag hade träffat handläggaren på det stället som arbetsträningen skulle vara på (för de som behöver lite extra stöd) och allt kändes jättebra. Men that´s it. Den gången hann inte ens påbörjas innan den avslutades. Anledning? Jag var sjuk för ofta och kom inte på inbokade tider. (Bör kanske tillägga att jag alltid är noga med att förklara när jag avbokar en tid, varför jag avbokar, och jag avbokar alltid i så god tid jag bara kan för att inte förstöra ännu mer för andra än vad jag redan gör).
Jag blev så besviken på mig själv att jag inte klarade av det här.
Ett år gick och det var dags för ett nytt försök på samma ställe. Jag var fortfarande lika taggad (vilket jag har varit hela tiden). Jag fick träffa en ny handläggare och vi kom så långt att jag var på besök på den arbetsplats som jag skulle arbetsträna på. Chefen på det stället verkade toppen och det kändes spännande och kul. Men samma sak hände. Jag är sjuk alldeles för ofta och då funkar det inte. Så åter igen blev jag avslutad. Denna gången så tog jag det extremt hårt och mitt vanligtvis ostabila mående föll isär helt och hållet.
Jag och min handläggare på FÖS (som för övrigt var så otroligt otroligt bra!!!) kom fram till att vi skulle ha ett sip-möte. Det här är alltså våren 2018. Mötet blev inbokat i mitten av oktober om jag inte minns helt fel. Det var jag, FÖS-handläggaren, min läkare på neuro, min läkare på vårdcentralen, kurator och arbetsterapeut från neuro samt en person som har hand om boendestöd och liknande insatser. Och mamma.
Mötet kändes bra. Vi kom fram till att jag skulle få hjälp av ett boendestöd. Men det skulle ta ett tag, så efter jul var det sagt att det skulle dra igång. Sen skulle jag göra åter igen ett nytt försök med arbetsträning, nu med hjälp av boendestödet. Sagt och gjort. Jag väntade. Och väntade. Och väntade. Och väntade lite till. Och ytterligare lite till. Nu minns jag inte exakta datum, men jag tror att min nya handläggare från arbetsträningen hörde av sig i slutet på april. Ungefär samtidigt som jag fick första kontakten med boendestödet.
Första träffen med boendestödet kändes bra. Han verkade trevlig och jag var positivt inställd till att få hjälp av honom.
Första träffen med handläggaren på arbetsträningen var hemsk. Eller ja, egentligen som vilket nytt möte som helst. Jag fick rabbla min livshistoria och svara på en miljard frågor. Alltid samma sak oavsett vem det är jag träffar. Och jag förstår ju att det är nödvändigt.
Han hade dock inte fått info om att jag har adhd och mina andra diagnoser. Så han hade enormt höga krav på att jag skulle klara både det ena och det andra. Det hade min nya handläggare på FÖS sagt enligt honom. Men jag förklarade iallafall hur jag fungerar, klart och tydligt. Mamma var även med som ett tillägg och för att förklara ur hennes perspektiv. Men han verkade ändå helt oförstående. Jag gick där ifrån med en stor klump i halsen. Livrädd att må så dåligt som jag gjorde efter avslutet förra året. Men ändå såg jag fram emot att komma igång, nu med hjälp av boendestödet.
Någon dag senare fick jag ett mail från handläggaren på arbetsträningen där han skrev att han glömde berätta att dom har två introduktionsdagar som är obligatoriska inför arbetsträningen. Det var två dagar i rad, på morgonen ena dagen och efter lunch den andra dagen. Två timmar/dag. Jag sa med en gång att jag inte kommer klara av detta. Under tidigare försök på arbetsträningen så har jag inte behövt gå på introduktionsdagarna. Jag förklarade noga att jag dels inte klarar av gruppmöten, dels inte klarar av tidiga morgnar och dels inte två dagar i rad. Detta ifrågasattes såklart och han sa att oavsett vad så är det obligatoriskt att gå på detta. Nu hade jag ju boendestödet som kunde hänga med.
Jag pratade med mitt boendestöd och han kunde inte just de tiderna som introduktionsdagarna var på. Så jag sa det och då ville handläggaren boka in ett nytt möte. Så jag gick dit och träffade honom. Egentligen kom vi inte fram till något och jag tror inte att han förstod mig alls. Däremot sa han att jag kanske inte var redo för att börja arbetsträna. Men detta skulle jag ta med handläggaren på FÖS.
Handläggaren på FÖS kontaktades och hon sa att det inte var något hon kunde hjälpa mig med. Hon sa att jag måste följa vår planering för att jag ska få pengar och det förstår jag såklart.
Jag och handläggaren på arbetsträningen sa att jag får två nya försök, och kommer jag inte på dessa introduktionsdagar så skulle han kontakta min handläggare på FÖS för att avsluta mig. Sagt och gjort. Jag kom inte iväg. Ett par dagar senare fick jag ett mail från handläggaren på FÖS som skrev och undrade varför jag avbröt arbetsträningen och avvek från vår planering. Jag svarade med att jag och den andra handläggaren kom fram till detta tillsammans, och att det var han som avslutade mig. Inte tvärtom. Jag sa aldrig att jag ville bli avslutad.
När det var dags för utbetalning så fick jag avslag. Såklart. Anledning? Handläggaren på FÖS hade sagt att handläggaren på arbetsträningen hade sagt att jag hellre vill vara uppe på nätterna och sova på morgonen än att gå på mötena. Detta ifrågasatte jag såklart eftersom det inte stämmer över huvud taget. FÖS-handläggaren slutade svara på mina mail så jag kontaktade hennes chef som sa att jag kunde göra en överklagan.
Jag pratade med arbetsträningshandläggaren och ifrågasatte varför han hade sagt sådär, vilket han inte hade gjort sa han. Alltså hade hon hittat på detta. Jag fick läsa det han skrivit till henne och där stod det bara sånt som vi hade pratat om och det var inga konstigheter alls.
Jag överklagade och blev godkänd, alltså fick jag inkomst den månaden (även om det var 2,5 vecka för sent).
Jag försökte få tag på FÖS-handläggaren som är den enda kontakten jag har på försörjningsstöd. Vi skulle boka in ett möte inom två veckor. När 1,5 vecka hade gått utan att hon hört av sig så mailade jag åter igen. Då fick jag ett mail från chefen igen som berättade att min handläggare var sjuk och att hon skulle vara borta i 3 veckor. Jahopp.
Och här står jag nu. Är helt tom. Igen. Jag har ingen aning om hur framtiden kommer se ut.
Jag känner mig så extremt jävla dålig som inte klarar av det här.
Det enda jag vill är att ha ett jobb så jag kan tjäna mina egna pengar. Att leva på bidrag är en fantastisk möjlighet för folk som behöver det, absolut. Jag är verkligen tacksam för att vi har det stödet. Men det är allt annat än kul. Bara det är ju en stress i sig och något som jag verkligen inte mår bättre av, men som jag "måste" ha för att överleva eller iallafall inte bo på gatan.
Det är slut mellan mig och pojkvännen också sen ett par månader tillbaka (vi är dock fortfarande jättebra vänner!!!). Och även om jag bor hos mamma så har jag ju bott hos honom också. Och vi har fortfarande gammelvovven tillsammans. Så vi ses och umgås ofta. Men det funkar inte heller att jag bor hos mamma. Herregud. Jag är 30 år. Jag vill inte ens bo med henne. Vi kommer snart stycka varandra då vi bor så trångt. Hon i vardagsrummet och jag i sovrummet. Jag är rädd att vår relation kommer förstöras om vi ska fortsätta bo under samma tak. Jag älskar min mamma, hon är världens bästa. Men vi ska inte bo tillsammans.
Dessutom har min energi sakta men säkert tynat bort ännu mer. För några år sen var jag i stallet i princip varje dag. Jag var ute med hundarna på långa promenader och jag orkade träffa vänner. Nu har jag knappt ork att ta en normallång promenad om dagen. Jag blir så extremt trött både psykiskt och fysiskt. En vän kom hem till mig för någon vecka sen. Hon var här i ca 40 min. Efter det slocknade jag. Jag blev så trött. Även om det var kul att hon kom förbi och pratade lite
.
Ja... Mitt liv är väl inte riktigt ett liv. Eller det är det väl, vad skulle det annars vara?
Men det är inget liv som jag tror att någon skulle vilja ha.
Jag kanske inte borde klaga. Jag har tak över huvudet och mat på bordet. Jag har visserligen inte råd med något annat än hyra, mat och räkningar och kanske något litet litet utöver det. Jag minns inte när jag köpte kläder för egna pengar senast (pengar som inte ens är mina, utan skattebetalarnas). Jag HAR det bra, men det är inget värdigt liv.
Jag vill bidra. Jag vill känna mig behövd. Jag vill orka och jag vill göra något annat än att bara sitta och oroa mig för hur nästkommande månad ser ut. Tänk om jag inte får pengar, vad händer då? Man vet aldrig...
(och sorry för universums längsta och mest osammanhängande dagboksinlägg. Men jag behövde skriva av mig och jag får inte plats med allt på instagram och bloggen har jag lagt ner för längesen.)
Något annat som också är galet är att jag fortfarande inte har hittat "meningen med livet" (i brist på bättre ordval/förklaring).
(Läs det här med en gnutta humor, för det är ju ändå rätt komiskt. Tragikomiskt kanske?)
Första gången jag hörde ordet samhällsparasit var här, på Buke. Jag minns inte vem det var (och det spelar ändå ingen roll) som sa det, men jag minns att det var till mig. Sen den gången så har ordet verkligen etsat sig fast i mitt huvud. För det stämmer ju. Kolla här:
Kopierat från wikipedia: Zoologiskt menas med parasit en organism som lever vidhäftad vid en annan organism (ett värddjur eller en värdväxt) och tar sin näring ifrån denna.
Jag jobbar inte, jag tjänar inte mina egna pengar. Jag tillför inte något till samhället.
Jag lever på mina medmänniskors skattepengar och suger energi ur folk. Jag är definitionen av en samhällsparasit!
För ett par år sen så fick jag frågan om jag ville börja arbetsträna. Eller ja, det var dels jag själv som ville, och sen var det ett krav från FK och Försörjningsstöd (förkortar det till FÖS). Jag var supertaggad och tänkte att "ÄNTLIGEN!!! Nu kanske jag kan komma igång med något." Jag hade träffat handläggaren på det stället som arbetsträningen skulle vara på (för de som behöver lite extra stöd) och allt kändes jättebra. Men that´s it. Den gången hann inte ens påbörjas innan den avslutades. Anledning? Jag var sjuk för ofta och kom inte på inbokade tider. (Bör kanske tillägga att jag alltid är noga med att förklara när jag avbokar en tid, varför jag avbokar, och jag avbokar alltid i så god tid jag bara kan för att inte förstöra ännu mer för andra än vad jag redan gör).
Jag blev så besviken på mig själv att jag inte klarade av det här.
Ett år gick och det var dags för ett nytt försök på samma ställe. Jag var fortfarande lika taggad (vilket jag har varit hela tiden). Jag fick träffa en ny handläggare och vi kom så långt att jag var på besök på den arbetsplats som jag skulle arbetsträna på. Chefen på det stället verkade toppen och det kändes spännande och kul. Men samma sak hände. Jag är sjuk alldeles för ofta och då funkar det inte. Så åter igen blev jag avslutad. Denna gången så tog jag det extremt hårt och mitt vanligtvis ostabila mående föll isär helt och hållet.
Jag och min handläggare på FÖS (som för övrigt var så otroligt otroligt bra!!!) kom fram till att vi skulle ha ett sip-möte. Det här är alltså våren 2018. Mötet blev inbokat i mitten av oktober om jag inte minns helt fel. Det var jag, FÖS-handläggaren, min läkare på neuro, min läkare på vårdcentralen, kurator och arbetsterapeut från neuro samt en person som har hand om boendestöd och liknande insatser. Och mamma.
Mötet kändes bra. Vi kom fram till att jag skulle få hjälp av ett boendestöd. Men det skulle ta ett tag, så efter jul var det sagt att det skulle dra igång. Sen skulle jag göra åter igen ett nytt försök med arbetsträning, nu med hjälp av boendestödet. Sagt och gjort. Jag väntade. Och väntade. Och väntade. Och väntade lite till. Och ytterligare lite till. Nu minns jag inte exakta datum, men jag tror att min nya handläggare från arbetsträningen hörde av sig i slutet på april. Ungefär samtidigt som jag fick första kontakten med boendestödet.
Första träffen med boendestödet kändes bra. Han verkade trevlig och jag var positivt inställd till att få hjälp av honom.
Första träffen med handläggaren på arbetsträningen var hemsk. Eller ja, egentligen som vilket nytt möte som helst. Jag fick rabbla min livshistoria och svara på en miljard frågor. Alltid samma sak oavsett vem det är jag träffar. Och jag förstår ju att det är nödvändigt.
Han hade dock inte fått info om att jag har adhd och mina andra diagnoser. Så han hade enormt höga krav på att jag skulle klara både det ena och det andra. Det hade min nya handläggare på FÖS sagt enligt honom. Men jag förklarade iallafall hur jag fungerar, klart och tydligt. Mamma var även med som ett tillägg och för att förklara ur hennes perspektiv. Men han verkade ändå helt oförstående. Jag gick där ifrån med en stor klump i halsen. Livrädd att må så dåligt som jag gjorde efter avslutet förra året. Men ändå såg jag fram emot att komma igång, nu med hjälp av boendestödet.
Någon dag senare fick jag ett mail från handläggaren på arbetsträningen där han skrev att han glömde berätta att dom har två introduktionsdagar som är obligatoriska inför arbetsträningen. Det var två dagar i rad, på morgonen ena dagen och efter lunch den andra dagen. Två timmar/dag. Jag sa med en gång att jag inte kommer klara av detta. Under tidigare försök på arbetsträningen så har jag inte behövt gå på introduktionsdagarna. Jag förklarade noga att jag dels inte klarar av gruppmöten, dels inte klarar av tidiga morgnar och dels inte två dagar i rad. Detta ifrågasattes såklart och han sa att oavsett vad så är det obligatoriskt att gå på detta. Nu hade jag ju boendestödet som kunde hänga med.
Jag pratade med mitt boendestöd och han kunde inte just de tiderna som introduktionsdagarna var på. Så jag sa det och då ville handläggaren boka in ett nytt möte. Så jag gick dit och träffade honom. Egentligen kom vi inte fram till något och jag tror inte att han förstod mig alls. Däremot sa han att jag kanske inte var redo för att börja arbetsträna. Men detta skulle jag ta med handläggaren på FÖS.
Handläggaren på FÖS kontaktades och hon sa att det inte var något hon kunde hjälpa mig med. Hon sa att jag måste följa vår planering för att jag ska få pengar och det förstår jag såklart.
Jag och handläggaren på arbetsträningen sa att jag får två nya försök, och kommer jag inte på dessa introduktionsdagar så skulle han kontakta min handläggare på FÖS för att avsluta mig. Sagt och gjort. Jag kom inte iväg. Ett par dagar senare fick jag ett mail från handläggaren på FÖS som skrev och undrade varför jag avbröt arbetsträningen och avvek från vår planering. Jag svarade med att jag och den andra handläggaren kom fram till detta tillsammans, och att det var han som avslutade mig. Inte tvärtom. Jag sa aldrig att jag ville bli avslutad.
När det var dags för utbetalning så fick jag avslag. Såklart. Anledning? Handläggaren på FÖS hade sagt att handläggaren på arbetsträningen hade sagt att jag hellre vill vara uppe på nätterna och sova på morgonen än att gå på mötena. Detta ifrågasatte jag såklart eftersom det inte stämmer över huvud taget. FÖS-handläggaren slutade svara på mina mail så jag kontaktade hennes chef som sa att jag kunde göra en överklagan.
Jag pratade med arbetsträningshandläggaren och ifrågasatte varför han hade sagt sådär, vilket han inte hade gjort sa han. Alltså hade hon hittat på detta. Jag fick läsa det han skrivit till henne och där stod det bara sånt som vi hade pratat om och det var inga konstigheter alls.
Jag överklagade och blev godkänd, alltså fick jag inkomst den månaden (även om det var 2,5 vecka för sent).
Jag försökte få tag på FÖS-handläggaren som är den enda kontakten jag har på försörjningsstöd. Vi skulle boka in ett möte inom två veckor. När 1,5 vecka hade gått utan att hon hört av sig så mailade jag åter igen. Då fick jag ett mail från chefen igen som berättade att min handläggare var sjuk och att hon skulle vara borta i 3 veckor. Jahopp.
Och här står jag nu. Är helt tom. Igen. Jag har ingen aning om hur framtiden kommer se ut.
Jag känner mig så extremt jävla dålig som inte klarar av det här.
Det enda jag vill är att ha ett jobb så jag kan tjäna mina egna pengar. Att leva på bidrag är en fantastisk möjlighet för folk som behöver det, absolut. Jag är verkligen tacksam för att vi har det stödet. Men det är allt annat än kul. Bara det är ju en stress i sig och något som jag verkligen inte mår bättre av, men som jag "måste" ha för att överleva eller iallafall inte bo på gatan.
Det är slut mellan mig och pojkvännen också sen ett par månader tillbaka (vi är dock fortfarande jättebra vänner!!!). Och även om jag bor hos mamma så har jag ju bott hos honom också. Och vi har fortfarande gammelvovven tillsammans. Så vi ses och umgås ofta. Men det funkar inte heller att jag bor hos mamma. Herregud. Jag är 30 år. Jag vill inte ens bo med henne. Vi kommer snart stycka varandra då vi bor så trångt. Hon i vardagsrummet och jag i sovrummet. Jag är rädd att vår relation kommer förstöras om vi ska fortsätta bo under samma tak. Jag älskar min mamma, hon är världens bästa. Men vi ska inte bo tillsammans.
Dessutom har min energi sakta men säkert tynat bort ännu mer. För några år sen var jag i stallet i princip varje dag. Jag var ute med hundarna på långa promenader och jag orkade träffa vänner. Nu har jag knappt ork att ta en normallång promenad om dagen. Jag blir så extremt trött både psykiskt och fysiskt. En vän kom hem till mig för någon vecka sen. Hon var här i ca 40 min. Efter det slocknade jag. Jag blev så trött. Även om det var kul att hon kom förbi och pratade lite
.Ja... Mitt liv är väl inte riktigt ett liv. Eller det är det väl, vad skulle det annars vara?
Men det är inget liv som jag tror att någon skulle vilja ha.
Jag kanske inte borde klaga. Jag har tak över huvudet och mat på bordet. Jag har visserligen inte råd med något annat än hyra, mat och räkningar och kanske något litet litet utöver det. Jag minns inte när jag köpte kläder för egna pengar senast (pengar som inte ens är mina, utan skattebetalarnas). Jag HAR det bra, men det är inget värdigt liv.
Jag vill bidra. Jag vill känna mig behövd. Jag vill orka och jag vill göra något annat än att bara sitta och oroa mig för hur nästkommande månad ser ut. Tänk om jag inte får pengar, vad händer då? Man vet aldrig...
(och sorry för universums längsta och mest osammanhängande dagboksinlägg. Men jag behövde skriva av mig och jag får inte plats med allt på instagram och bloggen har jag lagt ner för längesen.)
