Mänskligt Så sorgsen

cassiopeja

Trådstartare
Jag funderar mycket över vad det egentligen var som hände med mitt förhållande och hur det kunde bli som det blev…

Jag funderar på om det möjligtvis kan ha gått till såhär:
Jag blev jättekär och ordnade mitt liv som jag ville ha det. Allt kändes helt perfekt och det var frid och fröjd och lycka i riktigt många år.
Men nånstans längs med vägen så växte det fram andra önskemål och behov inifrån - något jag inte lyssnade på överhuvudtaget eller tog den minsta notis om, för jag hade ju redan “det perfekta livet”. Och jag har aldrig tänkt på att mina behov kan ändras med tiden. Inte när jag har ordnat allt så “perfekt”. Jag trodde att om man hade ordnat allting till det bästa så skulle allt vara lugnt och frid och fröjd. Inte att nån ogripbar inneboende källa skulle få för sig att den vill nånting helt annat helt plötsligt...

Jag har inte varit så begåvad på att ta hänsyn till mina känslor tyvärr, har levt nästan hela mitt liv enbart efter logik och praktiskt resonemang. Och om allting rent logiskt är ordnat efter “det perfekta livet”, så har jag verkligen inte förstått att jag kunde få andra önskemål eller behov efterhand. Jag har inte förstått hur viktigt det är att lyssna på mina känslor för att må bra.

Så där hade kanske känslorna försökt att försynt knacka på dörren till mitt medvetande - kanske under flera års tid - för att berätta att jag ville lite andra saker och hade andra behov. Men jag hörde inte det överhuvudtaget. Så tillslut ruttnade de fullständigt och sprängde upp dörren med en bazooka istället. Vilket orsakade totalt kaos inombords och fullständigt översköljde och dränkte mig i vantrivsel, ilska, missnöje, irritation, sorg, dysterhet, mm.

Men själv fattade jag ingenting. “Vad i hela världen var det som hände?!...”
Jag har rent intellektuellt fortfarande levt i tron att jag har “det perfekta livet”, så att bli så översköljd av negativa känslor har varit minst sagt förvirrande. Varför känner jag såhär? Var kommer missnöjet ifrån? Är det något som är fel, och i så fall vad?

Jag har också funderat mycket på det här med svek. Jag har som sagt ordnat mitt liv och byggt upp det tillsammans med en annan människa. En människa som i sin tur litar på att jag finns där. Men plötsligt har min ogripbara inneboende källa alltså fått för sig att jag har behov av nånting helt annat, kanske ett helt annat liv. För jag längtar BORT. Hur ska jag då kunna fullfölja mina åtaganden gentemot vårt gemensamma “vi”?

Jag har i över två års tid nu försökt att halta vidare i den vardag och det “vi” som vi har byggt upp åt oss, samtidigt som missnöjeskänslostormarna inombords bara har blivit allt starkare och får mig att må allt sämre och sämre. Det är fruktansvärt vad nedbrytande det är att leva emot mina känslor. Och nu börjar ett nytt stadium smyga sig på. Jag orkar knappt bry mig om nånting längre. Det är anmärkningsvärt hur apatisk jag har blivit mot det mesta i livet på sista tiden. Ingenting spelar någon roll längre känns det som. Allt är bara skit. Jag har som gett upp, på väldigt många punkter. De stormande känslorna börjar typ dö av utmattning, för att jag vägrar lyssna på dem.

Visst, jag längtar numera jättemycket till något eget - men rent logiskt har jag ju redan byggt upp mitt “perfekta liv” och min del av vårt “vi”, och det kan jag ju inte lämna bara sådär! Då sviker jag ju! Man ska inte svika!!!

Samtidigt sitter jag här och bryter samman och smulas sönder inifrån av en vrålande känslostorm av missnöje och längtan efter att flytta och bo själv. Mitt logiska resonemang - som säger att “Såhär gör man bara inte!” och “Jag borde faktiskt trivas för jag har det jättebra och det är inget som är fel sådetså!” - blir bara som små viskningar, som drunknar fullständigt i missnöjesdånet.

Jag vet inte om det hade varit lättare om det hade funnits något att TA på. Nåt konkret. Men nu är det jag som mot min vilja har blivit en bödel bara för att jag inte klarar av att vara en del av vårt “vi” längre, för att jag inte orkar ställa upp på vårt gemensamma liv och vårt paradis längre. Bara för att nån förbannad ogripbar inneboende källa har bestämt sig för att jag har andra behov, att jag inte trivs längre, inte är kär längre, att “känslorna har försvunnit”.

Men så GÖR man ju bara inte!! Man gör inte så. JAG gör inte så.

Jag kan inte acceptera att kärleken har försvunnit. Den kan ju inte bara ta slut sådär!?! Det är som att jag sitter med en tom spargris i min hand, och förtvivlat och desperat bankar, slår och skakar på den för att det ska ramla ut några slantar. Bara det att det gör det inte. Men jag vägrar att acceptera det. Det är så fruktansvärt. JAG är så fruktansvärd som sviker på det här viset. Jag vill inte vara en svikare! Det måste vara nåt jag har missat eller gjort fel eller inte fattat? För det här kan väl inte vara sant?

Jag begriper inte vad jag ska göra. Håller på att gå fullständigt sönder och samman av missnöje och vantrivsel och längtan bort. I två års tid har jag försökt ignorera mina känslor och liksom väntat ut att de ska “ta sitt förnuft tillfånga” och bli som tidigare igen. Så hittills har jag vägrat göra något åt saken utan bara försökt bita ihop och tuffa på, för jag vill inte acceptera vad jag känner (och inte känner). Men nu börjar jag bli orolig för att jag faktiskt börjar känna mig allt mer död inombords. Och trots att de negativa känslostormarna är skitjobbiga, så är apatin långt mycket värre… Den andas verkligen DÖD.

Jag funderar på att jag kanske MÅSTE göra något åt min situation snart, för annars är jag rädd för att jag eventuellt riskerar att förlora min psykiska hälsa… Men en separation är ju inget mindre än en total kris och katastrof för alla inblandade, med tanke på all smärta och all förtvivlan man måste gå igenom. Jag vet inte ens om jag klarar av att leva i ensamhet utan att må dåligt. Och jag vill absolut inte vara den som tvingar min man in i separationshelvetet mot hans vilja. Jag vill ju honom absolut inget illa! Så jag vågar inte göra nåt åt situationen heller. Men jag mår riktigt jävla dåligt (och bara allt sämre), och så kan jag inte ha det länge till.

Stanna kvar och försöka bita ihop och bara må sämre och inte se nån ljusning, eller separera och må dåligt och svika? Inget enkelt val.
 

cassiopeja:s ev trådar under: Dagbok Annonser Överallt
Så tufft att vara där du är. Inte vilja göra nån illa och då istället göra våld på dig själv. Är det relationen i sig eller är det livet tillsammans du inte vill ha? Visst provade du att bo själv ett tag?
 

cassiopeja

Trådstartare
Så tufft att vara där du är. Inte vilja göra nån illa och då istället göra våld på dig själv. Är det relationen i sig eller är det livet tillsammans du inte vill ha? Visst provade du att bo själv ett tag?
Det är relationen i sig, men det har också lett till att jag (åtminstone för närvarande) känner att jag absolut inte vill leva tillsammans med någon igen. Jag tror att jag har glömt bort hur en bra och rolig relation skulle kunna vara, för jag kan inte ens längre föreställa mig hur det skulle se ut eller varför man skulle vilja ha en parrelation överhuvudtaget... :(

Jag hyrde en stuga i en månad i början av 2018 och bodde själv, åtminstone i veckorna, och det var helt underbart! Jag har längtat tillbaks till det sen dess! :heart
 
Det är relationen i sig, men det har också lett till att jag (åtminstone för närvarande) känner att jag absolut inte vill leva tillsammans med någon igen. Jag tror att jag har glömt bort hur en bra och rolig relation skulle kunna vara, för jag kan inte ens längre föreställa mig hur det skulle se ut eller varför man skulle vilja ha en parrelation överhuvudtaget... :(

Jag hyrde en stuga i en månad i början av 2018 och bodde själv, åtminstone i veckorna, och det var helt underbart! Jag har längtat tillbaks till det sen dess! :heart
Jag tror du har svaret här!
Du kommer inte orka göra våld på dig själv hur länge som helst bara för att inte göra någon annan ledsen som du egentligen inte vill ha en relation med.
 

cassiopeja

Trådstartare
Jag tror du har svaret här!
Du kommer inte orka göra våld på dig själv hur länge som helst bara för att inte göra någon annan ledsen som du egentligen inte vill ha en relation med.
Det är förmodligen helt sant.

Samtidigt är det förbannat svårt att svika någon man känt i ca 25 år och som man lovat att älska i nöd och lust tills döden skiljer oss åt... Det var inte såhär jag ville att det skulle bli. 😔
 
Det är förmodligen helt sant.

Samtidigt är det förbannat svårt att svika någon man känt i ca 25 år och som man lovat att älska i nöd och lust tills döden skiljer oss åt... Det var inte såhär jag ville att det skulle bli. 😔
Har du kommit till en punkt där du inte kan längre, så tycker jag inte det ska ses som något svek.
Du har ju gjort allt som var i din makt. Mer än så kan man inte ge.
Ser det som att löftet är att man ska göra allt man kan - inte mer än man kan.
 

cassiopeja

Trådstartare
Jag tror inte du ska se det som att svika honom.
Hade du velat leva ihop med någon som stannar med dig bara för att inte göra dig ledsen?
Nej, jag hade inte velat det, och det mest logiska är väl att man inte vill det. Men alla tänker eller fungerar inte så, vilket jag ändå känner att jag måste förhålla mig till med respekt.
 
Nej, jag hade inte velat det, och det mest logiska är väl att man inte vill det. Men alla tänker eller fungerar inte så, vilket jag ändå känner att jag måste förhålla mig till med respekt.
Det är ju en svår fråga såklart. Jag hade nog inte pallat att fråga rakt ut - vill du att jag är med dig även om jag inte vill?

Jag tror att du måste lyssna på dig själv och vad du vill. Ett uppbrott kommer göra ont men jag tror att du har sönder dig om du inte bryter.
 
Det är ju en svår fråga såklart. Jag hade nog inte pallat att fråga rakt ut - vill du att jag är med dig även om jag inte vill?

Jag tror att du måste lyssna på dig själv och vad du vill. Ett uppbrott kommer göra ont men jag tror att du har sönder dig om du inte bryter.
Dessutom ska man ställa frågan "Vill du att jag ska gå sönder för att jag ställer upp på att vara med dig fast jag inte vill?"

Det borde vara få som vill det. Och om de ändå vill det så är det ju inte någon ömsesidig överenskommelse om att vårda och värna varandra man har. Då är man, enligt min mening, igen utanför vad man förband sig till med löftena från början...
 
Vad säger maken om du har pratat med honom? Stor chans att även han känner att något är fel i förhållandet?
 
Samtidigt är det förbannat svårt att svika någon man känt i ca 25 år och som man lovat att älska i nöd och lust tills döden skiljer oss åt... Det var inte såhär jag ville att det skulle bli. 😔
Är han inte värd att få en chans på lycka tillsammans med någon som älskar och vill vara med honom? Är inte du värd den chansen till lycka?

Känns som du tänker dig att du dömer er båda till misär om ni går separata vägar, men jag gissar på att ingen av er är lycklig med livet -som det ser ut nu- ni har tillsammans och förmodligen skulle både han och du bli gladare och lyckligare personer på varsitt håll.
 

cassiopeja

Trådstartare
Vad säger maken om du har pratat med honom? Stor chans att även han känner att något är fel i förhållandet?
Nej, tyvärr gör han inte det. Jag "tvingade" med honom på parterapi för nåt år sen, men det var inget som gav nåt direkt. Han säger bara att han inte tycker att det finns några problem i förhållandet (och då har vi varken någon närhet, glädje eller fungerande kommunikation i förhållandet om du frågar mig). Jag har även sagt till honom för några månader sen att jag vill separera, men han har gjort klart att han absolut inte vill det. Han säger att han är lika kär som tidigare och vill att vi bara tuffar på som vanligt, och att det skulle vara en katastrof för honom om vi separerade. Han vill verkligen inte göra det.

Så jag är helt ensam i beslutet och verkställandet, och det är jag som sviker vårt "vi". Sen har jag absolut insett att jag inte orkar leva såhär längre, men det är jävligt hårt att vara den som sviker och avslutar - mot den andres vilja. 😔
 

cassiopeja

Trådstartare
...förmodligen skulle både han och du bli gladare och lyckligare personer på varsitt håll.
Jag önskar SÅ att det skulle kunna bli så!
Jag har de senaste åren i hemlighet önskat att han skulle hitta nån annan att bli kär i, så att han kunde få bli glad och lycklig. Han är så mycket värd det! :heart
 
Men du kan inte stanna kvar för att han vill. Du måste också vilja. Det är inte schysst av honom att ”hålla fast dig” när du inte vill.

Ja det kan vara tufft att separera men det får liksom inte vara hindret för att fortsätta må bra på varsitt håll.
 
Nej, tyvärr gör han inte det. Jag "tvingade" med honom på parterapi för nåt år sen, men det var inget som gav nåt direkt. Han säger bara att han inte tycker att det finns några problem i förhållandet (och då har vi varken någon närhet, glädje eller fungerande kommunikation i förhållandet om du frågar mig). Jag har även sagt till honom för några månader sen att jag vill separera, men han har gjort klart att han absolut inte vill det. Han säger att han är lika kär som tidigare och vill att vi bara tuffar på som vanligt, och att det skulle vara en katastrof för honom om vi separerade. Han vill verkligen inte göra det.

Så jag är helt ensam i beslutet och verkställandet, och det är jag som sviker vårt "vi". Sen har jag absolut insett att jag inte orkar leva såhär längre, men det är jävligt hårt att vara den som sviker och avslutar - mot den andres vilja. 😔
Fast vet du, jag tycker att han sviker ert "vi" redan genom att vägra att inse att problemen finns, trots att det verkar helt uppenbart. Du har tagit med honom på parterapi och pratat om att du vill separera, du har t om flyttat ifrån honom för att vara särbo på prov och han vill ändå inte lägga två strån i kors för att få ert "vi" att fungera. Du har gjort mer än man kan begära och även om det så klart är tungt att vara den verkställande som avslutar mot den andras vilja, så har han som sagt svikit er för länge sedan.
 
Nej, tyvärr gör han inte det. Jag "tvingade" med honom på parterapi för nåt år sen, men det var inget som gav nåt direkt. Han säger bara att han inte tycker att det finns några problem i förhållandet (och då har vi varken någon närhet, glädje eller fungerande kommunikation i förhållandet om du frågar mig). Jag har även sagt till honom för några månader sen att jag vill separera, men han har gjort klart att han absolut inte vill det. Han säger att han är lika kär som tidigare och vill att vi bara tuffar på som vanligt, och att det skulle vara en katastrof för honom om vi separerade. Han vill verkligen inte göra det.

Så jag är helt ensam i beslutet och verkställandet, och det är jag som sviker vårt "vi". Sen har jag absolut insett att jag inte orkar leva såhär längre, men det är jävligt hårt att vara den som sviker och avslutar - mot den andres vilja. 😔
Varför ska det han tycker och känner vara viktigare för dig än dina egna tankar och känslor? Speciellt när han inte verkar bry sig ett spår om vad du känner. Han har redan svikit erat vi när han blev den enda i förhållandet som betyder något.
Att lämna i det läget är snarare att sluta göra våld på sig själv än att svika någon annan. Du måste vara viktigast i ditt liv.
 

cassiopeja

Trådstartare
Fast vet du, jag tycker att han sviker ert "vi" redan genom att vägra att inse att problemen finns, trots att det verkar helt uppenbart. Du har tagit med honom på parterapi och pratat om att du vill separera, du har t om flyttat ifrån honom för att vara särbo på prov och han vill ändå inte lägga två strån i kors för att få ert "vi" att fungera. Du har gjort mer än man kan begära och även om det så klart är tungt att vara den verkställande som avslutar mot den andras vilja, så har han som sagt svikit er för länge sedan.
Det kändes väldigt huvudet på spiken. :heart
 

cassiopeja

Trådstartare
Varför ska det han tycker och känner vara viktigare för dig än dina egna tankar och känslor? Speciellt när han inte verkar bry sig ett spår om vad du känner. Han har redan svikit erat vi när han blev den enda i förhållandet som betyder något.
Att lämna i det läget är snarare att sluta göra våld på sig själv än att svika någon annan. Du måste vara viktigast i ditt liv.
Jag är så bra på att se saker ur bägges perspektiv, och jag har svårt att se att den enas bild och uppfattning av situationen skulle vara mer "rätt" eller "fel" än den andras. Jag kan absolut förstå hans sida också. Om det i hans värld är JAG som sviker, så är det ju sanningen för honom, och det har jag full respekt för. Plus att jag fortfarande efter två års olycklighet har svårt att acceptera att vårt förhållande inte funkar längre. Vi var ju så himla lyckliga i 15 år. Om och om igen dyker tanken upp: "Men är jag verkligen helt säker på att det är olösligt?"......

Sen är jag väldigt dålig på att sätta mig själv främst, för jag har inte riktigt förstått hur jag ska få ihop det med att människor är flockdjur som behöver varandra och att jag inte känner mig bekväm med den ultraindividualistiska tidsanda som råder. Men den punkten jobbar jag på. Jag skulle helt klart behöva mer av din inställning där! :)
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp