Samsovning - hur länge?

[Nicknytt]

Nytt nick osv. Ja ni fattar... Jag behöver hjälp med att reda i dessa tankar med andra. Jag är bonusförälder åt två härliga ungar, den ena något år in i tonåren och den andra något yngre (tänk 11-15 år ungefär). De har bara en förälder kvar, så de bor hos oss på heltid. Båda barnen har bra kontakt med släkten runt föräldern som inte finns kvar.

Men... den yngsta har sovit i föräldrarnas sängar hela livet och vill inte sova själv. Vi har kommit så långt att denne sover i egen säng för det mesta, men med premissen att sängen står i vårt sovrum. Några gånger per vecka sover barnet tillsammans med föräldern. Vill helst inte sova över hos kompisar, men ska en kompis sova över hos oss så sover de i eget rum efter barnets önskemål.

Ibland vill den äldre (någon gång i veckan) sova hos sin förälder, vilket innebär att jag får sova i soffan eller gästrummet. Eller trängas på en kant

Jag själv är uppväxt med att vi barn kunde få sova i föräldrarnas säng vid mardrömmar, sjukdom mm. upp till någonstans runt skolåldern. Sedan kunde föräldern sitta/ligga brevid i ens egen säng en stund. När jag var i den äldstas ålder så skulle jag aldrig kommit på tanken att gå och lägga mig tillsammans med mina föräldrar. Så, det är här jag går lost! Vad är rimligt?! Är jag uppväxt med föräldrar som varit tuffa, snälla eller normala kring samsovning? Är vår situation som brukligt? Kanske är det så att jag kommer från förhållanden som varit för tuffa och detta är mer normalt...

Hjälp mig! Hur ser ni på det? Vad tycker ni är rimligt? När sov era barn själva?
Detta tär på min och partnerns relation och jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Enda gången vi skulle kunna vara ensamma i sovrummet är när barnen är i skolan känns det som... Jag mår dåligt och tycker situationen är jättejobbig, känner mig väldigt ofta bortvald och vet inte om det är mig det är fel på? Kanske är det såhär som det brukar vara?

 

[Eli]

Usch så svårt. Jag tycker ju att barn ska få sova tryggt alltid oavsett ålder, men förstår att det är jobbigt för dig som inte är biologisk förälder. Kan man göra någon lösning med att barnen sover tillsammans och inte med er?

 

[vinkelina]

Funderar om det varit mycket förändringar i barnens liv som kanske gjort dem lite otrygga? Och den enda tryggheten de känner till (svårt att formulera det bra) är just att sova med biologiska föräldern. Skulle det vara värt att testa att de får en stor säng att dela på själva? Finns ju högsängar där undersängen är bredare, så kan de välja var de sover

 

[Fille]

Svårt läge, jag håller med @Eli att mitt barn ska få sova hos oss så länge han vill om han känner sig mest trygg hos oss. Men jag vet inte hur jag hade uppskattat att ha ev rätt stora bonusbarn i sängen.

 

[Grazing]

Nytt nick osv. Ja ni fattar... Jag behöver hjälp med att reda i dessa tankar med andra. Jag är bonusförälder åt två härliga ungar, den ena något år in i tonåren och den andra något yngre (tänk 11-15 år ungefär). De har bara en förälder kvar, så de bor hos oss på heltid. Båda barnen har bra kontakt med släkten runt föräldern som inte finns kvar.

Men... den yngsta har sovit i föräldrarnas sängar hela livet och vill inte sova själv. Vi har kommit så långt att denne sover i egen säng för det mesta, men med premissen att sängen står i vårt sovrum. Några gånger per vecka sover barnet tillsammans med föräldern. Vill helst inte sova över hos kompisar, men ska en kompis sova över hos oss så sover de i eget rum efter barnets önskemål.

Ibland vill den äldre (någon gång i veckan) sova hos sin förälder, vilket innebär att jag får sova i soffan eller gästrummet. Eller trängas på en kant

Jag själv är uppväxt med att vi barn kunde få sova i föräldrarnas säng vid mardrömmar, sjukdom mm. upp till någonstans runt skolåldern. Sedan kunde föräldern sitta/ligga brevid i ens egen säng en stund. När jag var i den äldstas ålder så skulle jag aldrig kommit på tanken att gå och lägga mig tillsammans med mina föräldrar. Så, det är här jag går lost! Vad är rimligt?! Är jag uppväxt med föräldrar som varit tuffa, snälla eller normala kring samsovning? Är vår situation som brukligt? Kanske är det så att jag kommer från förhållanden som varit för tuffa och detta är mer normalt...

Hjälp mig! Hur ser ni på det? Vad tycker ni är rimligt? När sov era barn själva?
Detta tär på min och partnerns relation och jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Enda gången vi skulle kunna vara ensamma i sovrummet är när barnen är i skolan känns det som... Jag mår dåligt och tycker situationen är jättejobbig, känner mig väldigt ofta bortvald och vet inte om det är mig det är fel på? Kanske är det såhär som det brukar vara?

Med tanke på åldern så kanske det är bra att skaffa någon slags hjälp utifrån så den osäkerheten och rädslan kan redas ut lite.

Inte sagt att så stora måste sova i egna rum men absolut i egen säng till att börja med iallafall, för allas trevnad. Kan inte tänka mig att det är normalt att en tonåring väljer att sova tillsammans med föräldrarna i deras säng om dom har en egen.

 

[Monkie]

Jag tycker att barn i den åldern bör kunna sova ensamma, i egna rum.

 

[Thera]

Ärligt talat, en 15-åring som sover hos föräldern, det känns inte riktigt normalt. Att yngre barn kommer in om det är nåt ja, men inte ligger där hela natten i den åldern.

Jag hade aldrig stått ut, oavsett om det är egna ungar eller bonusar.

 

[macbeth]

Med tanke på att den andra föräldern gått bort (om jag tolkat inläggen rätt?) så är det väl inte så konstigt om barnen tyr sig extra mycket till den förälder som är kvar. Hur nyligen var det sedan de blev av med ena föräldern? Har de fått proffessionell hjälp att hantera detta?
Förstår att det är jobbigt ur ts synvinkel, men känns ju jättefel att pressa barnen eller deras förälder i det läget, det är väl något som behöver få ta sin tid tänker jag. Kanske ni kan vara särbos ett tag?

 

[escodobe]

Med tanke på att den andra föräldern gått bort (om jag tolkat inläggen rätt?) så är det väl inte så konstigt om barnen tyr sig extra mycket till den förälder som är kvar. Hur nyligen var det sedan de blev av med ena föräldern? Har de fått proffessionell hjälp att hantera detta?
Förstår att det är jobbigt ur ts synvinkel, men känns ju jättefel att pressa barnen eller deras förälder i det läget, det är väl något som behöver få ta sin tid tänker jag. Kanske ni kan vara särbos ett tag?

Ja, jag håller med. Det låter inte helt normalt och då bör man man undersöka vilken hjälp still behövs utifrån att barnen ska må bra.

 

[Badger]

Det känns inte helt normalt. Dvs jmf jag låg med när barnet somnade, på efterfrågan, ganska högt upp i åldern, alltmer sällan allteftersom tiden gick. Men till slut blir man ju helt enkelt utkörd för att det är för varmt och bökigt för barnet. Nu är han 9 och man får krypa upp i sängen ibland om det är något speciellt som hänt eller en nervig tid men är ju verkligen inte välkommen varje vecka, eller månad .

Så kanske har de sovit så länge tillsammans utan ett annat alternativ att välja som liten (tex de hade bara en säng i en etta tills barnet var ganska gammalt? och inga alternativ att välja.) så att barnet aldrig ens märkt hur varmt och bökigt det blir utan bara märker att omständigheterna plötsligt liksom förändras och extra läskiga kalla sängar dykt upp i samband med en ny sambo? eller så är de lite extra nervösa?

Hmm kan inte barnen dela rum och kanske säng med varandra (vet inte hur känsligt det är om det är olika sort?)? tex ha sängar som står nära varandra med bara ett sängbord emellan så kan de hålla handen?

 

[Lingon]

Jag hade inte orkat. Jag hade inte velat leva så och hade skaffat eget boende om min partners barn hade de behoven. Särbo hade varit min lösning. Med följden att förhållandet nog tagit slut om vi aldrig fick vara ett par på riktigt och vara ensamma i sovrummet.

Sen hade jag tänkt att barnen behöver hjälp och det hade jag nog sagt till min partner och om hen varit villig att se till att barnen fick börja i någon form av terapi hade jag kunnat leva med det under en övergångsperiod. Men jag hade aldrig gått med på att dela mitt sovrum/säng permanent med så stora barn. Inte en chans.

 

[SaraXX]

Min åttaåring vill helst sova i en säng bredvid min. Det har med otrygghet att göra och jag vet lite varför, vi jobbar på det. Men jag har ju hela tiden tänkt att det ju inte kommer att vara så när hen blir äldre, det alternativet finns inte liksom. Hade det itne varit mitt eget barn hade jag varit otroligt obekväm med det. Och det finns inte på kartan att min partner (särbo) sover i samma säng som mig och barnen.

Nu ska vi göra om barnens sovrum (de delar rum), fixa loftsängar med draperier och försöka göra det så mysigt som möjligt, i ett led mot att bli trygg i att sova i eget rum.

 

[Nicknytt]

Tack alla som svarat Försöker mig på ett samlat svar...
Det är några år sedan föräldern gick bort, jag vet att de erbjöds hjälp då - men barnen ville inte och partnern stod inte på sig. (inte jag heller, framförde min åsikt till partnern om att de skulle gå fler gånger) Självklart är de oroliga, det är ju en fruktansvärd sak att förlora sin förälder och livet för dom blir aldrig som innan, det är jag medveten om. Fick nog inte fram det i trådstarten. Men anledningen till att jag frågade var för att få synvinklar på hur det "brukar" vara för att kunna hjälpa barnen på bästa sätt! Samt att få reda på om jag var överkänslig som tycker att situationen är jobbig.

Barnen var såklart yngre när föräldern gick bort, men samsovningen fanns med redan innan.

Ska genast framföra till partnern igen att de bör få träffa någon som är utbildad, är kurator/skolsyster på skolan ett bra sätt att börja?

Den yngsta har alltid sovit bredvid en förälder, då de separerade kort efter dennes födsel och ingen av dom har levt med en partner förrän jag kom in i bilden. Med ena föräldern så misstänker jag att denne uppskattade närheten av att sova ihop med barnet och det var nog aldrig tal om egen säng...

De är en av varje sort och de vill inte sova tillsammans. Vi har provat våningssäng som är bredare nere, men nej det funkade inte. Det är föräldern de vill sova med och får de sova i samma säng som föräldern så är det inga konstigheter att sova bredvid varandra. När vi bytte dubbelsäng köpte vi en extra bred därav så upplever de nog att när det inte är så trångt och bökigt.

Partnern tycker att jag överreagerar starkt på situationen. Att det är helt självklart att jag ska flytta från min säng om jag tycker det blir trångt. Relationen är verkligen inte bra och som särbos så tror jag den blir ännu sämre men det är ett alternativt jag övervägt ett tag...

 

[Pilot]

Jag hade känt mig obekväm. Kan inte särbon sova i deras säng? Barnen är ju rätt stora bör ju gå att resonera med, att prata om varför och försöka fasa ut. Först sova i deras säng, sedan sova i olika sängar i samma rum, sedan natta de där och lägga sig i sina egna. Vad händer om de inte får en kväll?

Tycker partnern att det är optimalt? Bryr sig inte partnern så är det ju svårt.

I början av tonåren hade jag svårt att sova och en del ångest, min pappa sov en period på golvet i mitt rum. Men det var ju en övergående period.

 

[Lingon]

Om din partner inte tycker att det är något problem och inte förstår varför du tycker att det är ett problem så förstår jag inte vad du kan göra. Då är det nog bara att acceptera eller flytta.

Kan du ha ett eget sovrum? Så kan partner och barn dela sovrum och så har du ett eget? Finns ju många par som har det så (t.ex. pga snarkning) och som har bra förhållanden.

 

[Lobelia]

Det verkar mer som du har problem med din sambo, inte med barnen. Klart att barnen inte kommer att gilla att ordningen ändras men de lär anpassa sig precis som "alla" andra. Vill din sambo ändra på det kommer det vara stök några dagar/veckor men barnen är stora nog att inse att man normalt sett sover i en egen säng.

I den åldern hade jag sovit borta många gånger, varit på ridläger, scoutläger mm - precis som flertalet ungar (okej då får man lägga till körhelger, fotbollsläger, pyjamasparty osv). Något som är omöjligt om man sover med sin förälder. Försök locka med något liknande kanske?

Den risk som finns är att barnen känner det som att det är ditt "fel" att sovarrangemangen ändras så se till att du inte ses som orsaken utan att det handlar om barnen, att de behöver skapa sig ett eget liv.

 

[Nicknytt]

Det verkar mer som du har problem med din sambo, inte med barnen. Klart att barnen inte kommer att gilla att ordningen ändras men de lär anpassa sig precis som "alla" andra. Vill din sambo ändra på det kommer det vara stök några dagar/veckor men barnen är stora nog att inse att man normalt sett sover i en egen säng.

I den åldern hade jag sovit borta många gånger, varit på ridläger, scoutläger mm - precis som flertalet ungar (okej då får man lägga till körhelger, fotbollsläger, pyjamasparty osv). Något som är omöjligt om man sover med sin förälder. Försök locka med något liknande kanske?

Den risk som finns är att barnen känner det som att det är ditt "fel" att sovarrangemangen ändras så se till att du inte ses som orsaken utan att det handlar om barnen, att de behöver skapa sig ett eget liv.

Tack! Helt rätt, barnen i sig är inget problem, de är två jättefina ungar i övrigt

Ska fundera på hur det bäst ska läggas upp inför partnern? Jag känner att jag behöver ha mer konkret fakta än "normalt så sover barn i den åldern i egen säng". Har ni tankar kring det?

 

[Nicknytt]

Jag hade känt mig obekväm. Kan inte särbon sova i deras säng? Barnen är ju rätt stora bör ju gå att resonera med, att prata om varför och försöka fasa ut. Först sova i deras säng, sedan sova i olika sängar i samma rum, sedan natta de där och lägga sig i sina egna. Vad händer om de inte får en kväll?

Tycker partnern att det är optimalt? Bryr sig inte partnern så är det ju svårt.

I början av tonåren hade jag svårt att sova och en del ångest, min pappa sov en period på golvet i mitt rum. Men det var ju en övergående period.

Sover föräldern i någon av deras sängar så kan inte den andra sova själv, typ... och då är vår säng störst. Får de inte blir det arga, tjuriga och ledsna barn.

Partnern tycker inte det är optimalt, men barnens trygghet går först (tycker jag såklart med men med rimlighet) och då anser denne att de behöver sova hos sin förälder om de vill det.

 

[Nicknytt]

Om din partner inte tycker att det är något problem och inte förstår varför du tycker att det är ett problem så förstår jag inte vad du kan göra. Då är det nog bara att acceptera eller flytta.

Kan du ha ett eget sovrum? Så kan partner och barn dela sovrum och så har du ett eget? Finns ju många par som har det så (t.ex. pga snarkning) och som har bra förhållanden.

Det blir ju lite så att gästrummet blir mitt, så jag kanske ska ha det så på riktigt ett tag. Får fundera på det...

 

[SaraXX]

Partnern tycker att jag överreagerar starkt på situationen. Att det är helt självklart att jag ska flytta från min säng om jag tycker det blir trångt. Relationen är verkligen inte bra och som särbos så tror jag den blir ännu sämre men det är ett alternativt jag övervägt ett tag...

Så att....?