I höstas irriterat jag mig gravt på en äldre brittisk turist som i två dagar klev i vattnet i samma lilla vik med mask, snorkel, våtdräkt, harpun och fångstsäck. Sedan dammsög han viken, fram och tillbaka. Men jag såg honom aldrig komma tillbaka med något i säcken, vilket gladde mig.
Andra dagens eftermiddag gick jag i vattnet just när han gått upp. Det tog mig ungefär fyra minuter att hitta först en bläckfisk och sedan en sepiabläckfisk. Har ALDRIG spelat större ointresse, vilket var en bedrift eftersom detta var första gången på alla år som jag sett sepiabläckfisk. Men i stället för att visa hur exalterad jag var visslade jag i princip obekymrat genom snorkeln och lämnade inte platsen förrän viktigpettern packat ihop sina grejer och gått. Då gick jag upp till tavernan ovanför stranden och berättade för ägarfamiljen vad som nyss utspelat sig. De gapskrattade, mannen i familjen slet tag i mig och försökte springa efter viktigpettern och ropade ”hallå, du, hon här ...”. Fast som tur är fick jag stopp på honom.
