Silver Labrador retriver

Faktum är att den urblekta bruna färgen brukar gå under namnet lila. Jag antar att gällande "silver labrador" så räknar man in både blått och lila och förmodligen även en dilutionsblekt gul som bör benämnas isabell. Skillnad i pigment bör det också bli beroende på om den gula hunden har svart eller brunt pigment...
Faktum är att den går under massvis med olika namn beroende på vilken ras. Weimaraner är det silver, Border Collie är det lila (eller rättare sagt Syrén, alltså lilac). Genetiskt är det samma färg : bb DD : dilute brun.

Precis som att merle hos berger kallar harleqin, hos Aussie merle och hos tax dapple. Precis som att brun kallas "röd" hos Aussie men "brun" hos labrador, trots att båda är genetiskt brun.

Vad man kallar det spelar ingen roll, det spelar bara roll var det genetiskt sett är. Du skulle lika gärna kunna kalla silver för musgrå.

Och varför skulle dilute inte finnas naturligt hos labrador? Man vet inte exakt vilka raser som använts när man avlat fram labradoren, och att Weimaraner skulle använts är inte helt orimligt.
 
Nja, har svårt att tro det?

Svart är alltid dominant över brunt, oavsett om färgen är dilute eller inte. BB = svart, Bb = svart med brunt anlag, bb = brunt.
Det är alltså genetiskt omöjligt att få fram en svart hund ur en bb + bb-kombination.

Svart hund med dilute = blå.
Brun hund med dilute = silver.

Dilute gör ingen skillnad på detta faktum. Dilute är en recessiv gen som bara blir aktiv om båda föräldrarna antingen är dilute, ena är dilute och den andra har anlag, eller båda har anlag. DD = dilute, Dd = ej dilute men anlag, dd = ej dilute, inga anlag.

Det är alltså fullt möjligt för dilute-gener att ligga och lura i en ras i många generationer utan att det för den delen produceras blå- eller silverfärgade hundar. Det kan alltså, rent genetiskt teoretiskt, födas helt renrasiga labradorer med aktiv dilute.

Apropå dilute och sjukdomar finns det en variant av dilute-genen som är kopplad till sjukdomarna bland annat blå och silver Dobermanns dras med. Denna väldigt ovanliga (i jämförelse med den friska varianten) gen är, iallafall enligt den senaste studien jag läste om den, dominant till den friska dilute-varianten och skulle således kunna avlas bort helt utan större svårigheter, precis som att man med lätthet kunnat avla bort vit ur schäfer och sable ur Aussie, eftersom båda färgerna är genetiskt dominanta = behövs enbart en kopia av genen för att den ska synas (plus att den gen som ger helvit med svarta nos-, trampdyne- och ögonkantspigment har jag för mig går över ALLA andra genetiska färger, även svart och saker så som tan-teckning och ticking) Avlar man inte på de hundarna blir bara de utan anlag kvar = man har avlat bort en färg helt. Merle skulle man till exempel kunna avla bort fort eftersom det är en sådan dominant färg som enbart behöver en kopia för att synas. Att avla bort en recessiv gen som är dominant över en annan recessiv gen är ju lite krångligare, men fortfarande fullt möjligt.

Färggenetik är fascinerande!
Du ser, jag är inte alls så insatt som jag borde;)
Jag tänker att det finns en anledning till att weimaraner bara är godkänd i en färg då, dvs att silver skulle försvunnit annars..?
 
Du ser, jag är inte alls så insatt som jag borde;)
Jag tänker att det finns en anledning till att weimaraner bara är godkänd i en färg då, dvs att silver skulle försvunnit annars..?
Jag älskar att nörda ner mig i färggenetik :rofl:

Dock kan man ju fråga sig hur inavlade Weimaraners är då de selekterat ut till en dubbelrecessiv färg. Det kan omöjligt varit bara de bästa som gick i avel. Mer troligt att det hela baserades på färgavel på ett fåtal individer med den färgmutationen.
 
Jag älskar att nörda ner mig i färggenetik :rofl:

Dock kan man ju fråga sig hur inavlade Weimaraners är då de selekterat ut till en dubbelrecessiv färg. Det kan omöjligt varit bara de bästa som gick i avel. Mer troligt att det hela baserades på färgavel på ett fåtal individer med den färgmutationen.
Säkerligen. Men det är ju en väldigt gammal ras, säger sägnen, så det är inget nypåfund. Antagligen som de flesta andra äldre raser tänker jag..?
 
Säkerligen. Men det är ju en väldigt gammal ras, säger sägnen, så det är inget nypåfund. Antagligen som de flesta andra äldre raser tänker jag..?
Nej det är inget nytt påfund att avla efter färg ;)
Själv är jag en sån där tråkig person som tycker att alla färger som naturligt förekommer i en ras borde vara godkända, utom de som är kopplade till hälsoprobled, så som Dobermanns dilute-variant som är kopplad till hudproblem och övertecknad vit som kan orsaka dövhet. Och så klart dubbelmerle.

Ser liksom ingen anledning att begränsa en avelsbas bara för att några gubbar bestämde sig för vilka färger de ville ha. :angel: De mest lämpade hundarna borde gå i avel, punkt.
 
Nej det är inget nytt påfund att avla efter färg ;)
Själv är jag en sån där tråkig person som tycker att alla färger som naturligt förekommer i en ras borde vara godkända, utom de som är kopplade till hälsoprobled, så som Dobermanns dilute-variant som är kopplad till hudproblem och övertecknad vit som kan orsaka dövhet. Och så klart dubbelmerle.

Ser liksom ingen anledning att begränsa en avelsbas bara för att några gubbar bestämde sig för vilka färger de ville ha. :angel: De mest lämpade hundarna borde gå i avel, punkt.
Såklart. Men då hade vi inte haft så många raser;)
 
Såklart. Men då hade vi inte haft så många raser;)
Tycker du det? Det gör inte jag :p
För mig skulle en labrador fortfarande vara en labrador även om den var brindle och vit, en pudel fortfarande en pudel även om den var viltfärgad, en BC fortfarande en BC om den så vore vit med svarta prickar.

En hundras är ju så mycket mer än sin färg. Det är vilken benstomme den har, om den är kvadratisk eller avlång, vilken pälstyp, vilka sorts öron, vilken utstrålning den har och vilket arbetssätt. Att människor ofta har lättast att känna igen hundraser via deras färger betyder inte att färgerna är det som gör raserna.

Men det är ju bara hur jag tänker :angel:
 
Tycker du det? Det gör inte jag :p
För mig skulle en labrador fortfarande vara en labrador även om den var brindle och vit, en pudel fortfarande en pudel även om den var viltfärgad, en BC fortfarande en BC om den så vore vit med svarta prickar.

En hundras är ju så mycket mer än sin färg. Det är vilken benstomme den har, om den är kvadratisk eller avlång, vilken pälstyp, vilka sorts öron, vilken utstrålning den har och vilket arbetssätt. Att människor ofta har lättast att känna igen hundraser via deras färger betyder inte att färgerna är det som gör raserna.

Men det är ju bara hur jag tänker :angel:

Jag håller med dig, men om vi inte sållar raserna på färg så motiverar det ju inte till att sortera på öron, kroppsform, pälstyp osv heller. I så fall ska det ju bara sorteras på egenskaper :)
 
Jag håller med dig, men om vi inte sållar raserna på färg så motiverar det ju inte till att sortera på öron, kroppsform, pälstyp osv heller. I så fall ska det ju bara sorteras på egenskaper :)
Ja isåfall ska det ju bara sorteras på exteriöra grejer som faktiskt hjälper hunden utföra sitt arbete - inte vad människorna tycker är snyggt. (T.ex att labradorer har oljig päls för att stöta bort vatten och simhud mellan tårna.) Vi skulle kanske inte få lika många raser, och de skulle antagligen inte de så dramatiskt olika ut - men det hade nog varit bättre för hundarna.

Undrar varför labradorer har lappöron. Kanske någon teori om att ståöron lättare skulle få vatten in i sig?
 
Ja isåfall ska det ju bara sorteras på exteriöra grejer som faktiskt hjälper hunden utföra sitt arbete - inte vad människorna tycker är snyggt. (T.ex att labradorer har oljig päls för att stöta bort vatten och simhud mellan tårna.) Vi skulle kanske inte få lika många raser, och de skulle antagligen inte de så dramatiskt olika ut - men det hade nog varit bättre för hundarna.

Undrar varför labradorer har lappöron. Kanske någon teori om att ståöron lättare skulle få vatten in i sig?

Ja, precis!

Jag vet faktiskt inte, men kanske? Floyd kör ju semi-ståöron så... :D
 
Ja, precis!

Jag vet faktiskt inte, men kanske? Floyd kör ju semi-ståöron så... :D
Benji kör med ett rosenöra :p
Nä men jag kan nog tänka mig att man avlade fram lappöron för att det skulle "stänga ute" vatten. Sen att det blev svårare att torka när det väl kom in vatten var väl inget de tänkte på :rofl:
 
Tycker du det? Det gör inte jag :p
För mig skulle en labrador fortfarande vara en labrador även om den var brindle och vit, en pudel fortfarande en pudel även om den var viltfärgad, en BC fortfarande en BC om den så vore vit med svarta prickar.

En hundras är ju så mycket mer än sin färg. Det är vilken benstomme den har, om den är kvadratisk eller avlång, vilken pälstyp, vilka sorts öron, vilken utstrålning den har och vilket arbetssätt. Att människor ofta har lättast att känna igen hundraser via deras färger betyder inte att färgerna är det som gör raserna.

Men det är ju bara hur jag tänker :angel:
Jag tänker mer att då hade kanske inte weimaraner och vorsteh varit två raser, exempelvis.
Klart att bästa arbetshunden ska gå i avel, men det vet vi ju båda att det tyvärr inte är så.
 
Faktum är att den går under massvis med olika namn beroende på vilken ras. Weimaraner är det silver, Border Collie är det lila (eller rättare sagt Syrén, alltså lilac). Genetiskt är det samma färg : bb DD : dilute brun.

Precis som att merle hos berger kallar harleqin, hos Aussie merle och hos tax dapple. Precis som att brun kallas "röd" hos Aussie men "brun" hos labrador, trots att båda är genetiskt brun.

Vad man kallar det spelar ingen roll, det spelar bara roll var det genetiskt sett är. Du skulle lika gärna kunna kalla silver för musgrå.

Och varför skulle dilute inte finnas naturligt hos labrador? Man vet inte exakt vilka raser som använts när man avlat fram labradoren, och att Weimaraner skulle använts är inte helt orimligt.
Jag köper inte att diluteanlaget skulle kunna hålla sig gömt så länge hos labbarna. Kelpien har också diluteanlaget och grundfärgerna svart och brun, och hos oss ploppar det upp rökblå (svart + dilute) samt fawn (brun + dilute) lite då och då. Jag har inte träffat så många men de fawnfärgade har haft ganska kass päls. Så det är ju inte en färg att eftersträva egentligen. Många tycker dessutom att de är ganska fula.
 
Jag köper inte att diluteanlaget skulle kunna hålla sig gömt så länge hos labbarna. Kelpien har också diluteanlaget och grundfärgerna svart och brun, och hos oss ploppar det upp rökblå (svart + dilute) samt fawn (brun + dilute) lite då och då. Jag har inte träffat så många men de fawnfärgade har haft ganska kass päls. Så det är ju inte en färg att eftersträva egentligen. Många tycker dessutom att de är ganska fula.
Jag vet att jag sa att det inte spelar till vad man kallar det, men fawn är verkligen helt fel beteckning, precis som att röd är helt fel beteckning för brun hos Aussie. Fawn är ju det man kallar den vanliga beiga mastiffärgen t.ex. Alltså en sorts sable, om jag inte minns fel.

Sen förstår jag inte ditt argument? Menar du, eftersom slumpen inte gjort att det lika oftare producerats dilute-labradorer, så betyder det att det är mindre troligt att dilute finns hos labrador?
Det är inte så genetik fungerar. Det är faktiskt väldigt svart på vitt. Parar du en hund utan anlag med en hund med anlag, kan du producera hundar med anlag. Dessa anlag tunnas inte ut med tiden. De är alltid lika starka. Även om det är 274942:e generationens hund med dilute-anlag så blir det ju lika mycket dilute.

Att Kelpie skulle ha en högre frekvens dilute-anlag är ju helt orelaterat till labradorernas frekvens av dilute.

Och att folk tycker färgen är ful är ju helt orelevant. :p
 
Jag köper inte att diluteanlaget skulle kunna hålla sig gömt så länge hos labbarna. Kelpien har också diluteanlaget och grundfärgerna svart och brun, och hos oss ploppar det upp rökblå (svart + dilute) samt fawn (brun + dilute) lite då och då. Jag har inte träffat så många men de fawnfärgade har haft ganska kass päls. Så det är ju inte en färg att eftersträva egentligen. Många tycker dessutom att de är ganska fula.
Silverlabben är ful och ser absolut inte ens ut som en renrasig labrador - så absolut är annat inkorsat på senare tid där.
 
Jag vet att jag sa att det inte spelar till vad man kallar det, men fawn är verkligen helt fel beteckning, precis som att röd är helt fel beteckning för brun hos Aussie. Fawn är ju det man kallar den vanliga beiga mastiffärgen t.ex. Alltså en sorts sable, om jag inte minns fel.

Sen förstår jag inte ditt argument? Menar du, eftersom slumpen inte gjort att det lika oftare producerats dilute-labradorer, så betyder det att det är mindre troligt att dilute finns hos labrador?
Det är inte så genetik fungerar. Det är faktiskt väldigt svart på vitt. Parar du en hund utan anlag med en hund med anlag, kan du producera hundar med anlag. Dessa anlag tunnas inte ut med tiden. De är alltid lika starka. Även om det är 274942:e generationens hund med dilute-anlag så blir det ju lika mycket dilute.

Att Kelpie skulle ha en högre frekvens dilute-anlag är ju helt orelaterat till labradorernas frekvens av dilute.

Och att folk tycker färgen är ful är ju helt orelevant. :p
Fawn betyder ju ljusbrun på engelska så det är väl en ganska rimlig benämning på färgen. Oavsett så är det den officiella benämningen hos kelpien så det spelar mindre roll vad du jag tycker. Att kalla färgen för något annat rör bara till det.

När jag skriver att många ogillar färgen så menar jag att man hos kelpien inte medvetet avlar fram hundar med diluterade färger. Men ändå så ploppar de upp då och då. Hur detta inte sker inom labradoraveln är ju en gåta när det är omöjligt att se på en svart eller brun hund om den bär på diluteanlag eller ej. Det är alltså svårt att avla bort!
 
Fawn betyder ju ljusbrun på engelska så det är väl en ganska rimlig benämning på färgen. Oavsett så är det den officiella benämningen hos kelpien så det spelar mindre roll vad du jag tycker. Att kalla färgen för något annat rör bara till det.

När jag skriver att många ogillar färgen så menar jag att man hos kelpien inte medvetet avlar fram hundar med diluterade färger. Men ändå så ploppar de upp då och då. Hur detta inte sker inom labradoraveln är ju en gåta när det är omöjligt att se på en svart eller brun hund om den bär på diluteanlag eller ej. Det är alltså svårt att avla bort!
Det är inte en gåta, det har med frekvensen av hundar med anlag och slumpen att göra.

Om du har en ras med endast ett fåtal hundar med dilute-anlag, då är det mindre sannolikt att två hundar med anlag paras.
Har du en ras med fler hundar med dilute-anlag, då ökar chansen/risken för att para två hundar med dilute-anlag.

Rasernas separata frekvens av dilute-anlag har inget med varandra att göra. Att Kelpie har fler dilute-hundar har inget att göra med antalet dilute-hundar hos Labrador. Och att dilute är svårt att avla bort är ju, som jag tidigare sagt, pga att det är recessivt, och kan ligga och lura i många generationer.

Tan points är också recessivt, så det skulle rent teoretiskt kunna dyka upp i en ras helt utan tan points, det behövs bara ha korsats in en enda gång för att det ska kunna ligga och lura i genetiken i århundraden :D
 
Det är inte en gåta, det har med frekvensen av hundar med anlag och slumpen att göra.

Om du har en ras med endast ett fåtal hundar med dilute-anlag, då är det mindre sannolikt att två hundar med anlag paras.
Har du en ras med fler hundar med dilute-anlag, då ökar chansen/risken för att para två hundar med dilute-anlag.

Rasernas separata frekvens av dilute-anlag har inget med varandra att göra. Att Kelpie har fler dilute-hundar har inget att göra med antalet dilute-hundar hos Labrador. Och att dilute är svårt att avla bort är ju, som jag tidigare sagt, pga att det är recessivt, och kan ligga och lura i många generationer.

Tan points är också recessivt, så det skulle rent teoretiskt kunna dyka upp i en ras helt utan tan points, det behövs bara ha korsats in en enda gång för att det ska kunna ligga och lura i genetiken i århundraden :D
Finns tantecken hos malle. Dyker sällan upp men det finns.
 
Det är inte en gåta, det har med frekvensen av hundar med anlag och slumpen att göra.

Om du har en ras med endast ett fåtal hundar med dilute-anlag, då är det mindre sannolikt att två hundar med anlag paras.
Har du en ras med fler hundar med dilute-anlag, då ökar chansen/risken för att para två hundar med dilute-anlag.

Rasernas separata frekvens av dilute-anlag har inget med varandra att göra. Att Kelpie har fler dilute-hundar har inget att göra med antalet dilute-hundar hos Labrador. Och att dilute är svårt att avla bort är ju, som jag tidigare sagt, pga att det är recessivt, och kan ligga och lura i många generationer.

Tan points är också recessivt, så det skulle rent teoretiskt kunna dyka upp i en ras helt utan tan points, det behövs bara ha korsats in en enda gång för att det ska kunna ligga och lura i genetiken i århundraden :D
Ja fast alltså om det förekommer så blir det allmänt känt (som långhår hos rottis, mycket ovanligt men det är nog få uppfödare som är helt omedvetna om att det kan förekomma), om det lurar i årtionden så blir det en sensation när det dyker upp och uppfödaren blir mycket mån om att dna-testa. Riktigt så har det inte varit med silverlabbarna.
 
Ja fast alltså om det förekommer så blir det allmänt känt (som långhår hos rottis, mycket ovanligt men det är nog få uppfödare som är helt omedvetna om att det kan förekomma), om det lurar i årtionden så blir det en sensation när det dyker upp och uppfödaren blir mycket mån om att dna-testa. Riktigt så har det inte varit med silverlabbarna.
De kanske helt enkelt inte bryr sig lika mycket?
Jag säger inte att det finns eller inte. Jag förklarar bara hur genetiken fungerar och att det teoretiskt sett är möjligt att det föds helt renrasiga dilute-labradorer.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Sluta rida?
  • Dräktiga ston 2020/2021
Upp