Självskadebeteende, maniskt? sjukt? stört?

[Grazing]

Lite störd fråga kanske men, ni som har ett självskadebeteende i form av att skära. Har ni någonsin upplevt efter ett uppehåll att när ni väl börjat att ni inte kan sluta? Så konstig känsla att det aldrig är riktigt nog? Att det blir lite av en manisk känsla och man bara skär och skär och skär?

Jag har en ganska sån känsla just nu, dock försökt att sluta men känner hela tiden denna ofullständiga känsla att det "perfekta" såret inte är gjort än vilket gjort att hela armen är förstörd igen. Var alltså årsen nu jag skar mig, ärren på armar etc har börjat blekna och jag såg sommaren som något ljusare med tanken att kunna visa mig för familj etc på sommaren när det är varmt, det är ju inte riktigt normalt att gå i långärmat jämt.

Men nu, av någon underlig anledning och känsla jag inte kan sätta fingret på så började jag igen och känner hur jag har "saknat" denna otäcka känsla av både kontroll och ickekontroll. Denna känsla att både vilja trycka till hårdare men samtidigt så säger självbevarelsedriften nej. Är verkligen som att båda sidorna slåss och den känslan är väldigt konstig.

Är det vanligt detta här?

Jag har haft ett litet helvete med skadad häst det senaste halvåret som nu ska sätta igång, är det någongång under detta halvår jag skulle må bra så är det ju nu eller? Han har liten liten chans dock att hålla men den finns. Är det det att allting kommer ikapp mig nu när jag börjat slappna av och faktiskt känner att hoppet för en hållbar häst existerar? Att kroppen/psyket på något vis känner att den behöver få utlopp för all ångest och förtvivlan som funnits under dessa månader?

Bara behöver skriva av mig lite för att förhoppningsvis kunna sluta med detta ikväll. Ska ju upp tidigt, det kom mycket olämpligt känner jag..om det nu finns någon lämplig tid.

 

[hier]

Sv: Självskadebeteende, maniskt? sjukt? stört?

Skulle tro att det är väldigt vanligt, men jag kan inte tala för alla som skär sig. Jag har också ett självskadebeteende och känner igen mig mycket i det du skriver. För mig var det också en känsla av en ritual, en slags rening, nästan som åderlåtning. Och då bestämde jag hur många snitt som skulle vara lämplig "dos", men så blev det fler än vad man tänkt sig, djupare än vad man tänkt sig, osv. Ett engångsåterfall kan leda till en period med att skära sig varje dag. Man har hittat en ventil som fungerar. För det är det värsta med självskada: det fungerar.

Det är ju ett missbruk på sätt och vis. Inte bara endorfinerna, utan känslan av att ha kontroll, som du säger. Och ändå ett slags icke-kontroll.

Om det är maniskt eller inte beror väl på vad man har för tillstånd i övrigt. Men det är ju ett symptom på ett sjukt tillstånd. Eller ett sjukt beteende, om man vill säga så. Det låter inte trevligt att säga så, men det är ju sjukt.

Har du någon kontakt med psykiatrin?

 

[Ackela]

Sv: Självskadebeteende, maniskt? sjukt? stört?

Jag kan inte uttala mig om detta eftersom att jag inte har någon personlig erafarenhet men jag skulle tro att det är ganska vanligt så som du beskriver det. Det är mycket möjligt att allt kommer ifatt dig nu även fast du kanske "borde" vara glad nu. Det är ju oftast så, man slappnar liksom av lite och då börjar man känna allt igen om det inte är bearbetat.

Har du någon du kan prata med? Har du försökt få hjälp genom psykiatrin? Ingen ska behöva må som du gör eller behöva använda sig av självskadebeteende, det finns hjälp att få även om det kanske känns långt bort.

Finns det något du kan göra "istället" för att skada dig? Något som distraherar dig? Eller tror du att det bara blir att du skjuter bort känslorna mer då och dom förblir obearbetade?