nypet
Trådstartare
Kan börja med att säga: Jag har aldrig gråtit såhär mycket i mitt liv, och jag har aldrig varit såhär rädd.
I dag, se eftermiddag ropar mamma på mig och frågar om jag kan ta nåt i mun på vår hund. Och jag är den som har mest pli på honom och den som han liksom har "gillat" mest eller så. Och jag brukar klara av såna situationer. Så jag gårdit och så fort jag närmar mig 50cm och han visar tänderna och morrar nåt förjävligt. Jag tryckte till honom som jag fått lära mig av våran tränare och då morrar han ännu värre. Jag känner verkligen hans energi, och då blir jag ju både arg, rädd och mer..jag-måste-få-bort-det-han-har-i-mun. Typ. Och då när jag försöker så slängar han sig upp och hugger mig i handen. DÅ blir jag ju ASrädd. Mamma med. Så kommer pappa och ser min blodiga hand, och sen hunden. Och sen blir jag ju ännu mer moteverad att ta ut saken ur mun på han. Så jag försöker igen. Och samma sak hände, men då han jag undan innan han bet till mig.
Efter det ringde pappa till alla möjliga, vår tränare, uppfödaren, veterinären och en vän till oss.
Alla tyckte att vi ska ta bort honom. Uppfödaren sa att eventuellt kan man få gå hos en psykolog och se om det blir bättre, men hon trodde att det var typ 20% chans. Och grejen är den, att jag är jätterädd för han nu, och jag litar inte på honom ett färn.
Jag känner sådan skuld, det är säkert vi som har gjort nåt fel så han betér sig så.
Förlåt om inlägget blev luddigt, men jag är så sjukt ledsen att jag knappt kan andas.


I dag, se eftermiddag ropar mamma på mig och frågar om jag kan ta nåt i mun på vår hund. Och jag är den som har mest pli på honom och den som han liksom har "gillat" mest eller så. Och jag brukar klara av såna situationer. Så jag gårdit och så fort jag närmar mig 50cm och han visar tänderna och morrar nåt förjävligt. Jag tryckte till honom som jag fått lära mig av våran tränare och då morrar han ännu värre. Jag känner verkligen hans energi, och då blir jag ju både arg, rädd och mer..jag-måste-få-bort-det-han-har-i-mun. Typ. Och då när jag försöker så slängar han sig upp och hugger mig i handen. DÅ blir jag ju ASrädd. Mamma med. Så kommer pappa och ser min blodiga hand, och sen hunden. Och sen blir jag ju ännu mer moteverad att ta ut saken ur mun på han. Så jag försöker igen. Och samma sak hände, men då han jag undan innan han bet till mig.
Efter det ringde pappa till alla möjliga, vår tränare, uppfödaren, veterinären och en vän till oss.
Alla tyckte att vi ska ta bort honom. Uppfödaren sa att eventuellt kan man få gå hos en psykolog och se om det blir bättre, men hon trodde att det var typ 20% chans. Och grejen är den, att jag är jätterädd för han nu, och jag litar inte på honom ett färn.
Jag känner sådan skuld, det är säkert vi som har gjort nåt fel så han betér sig så.
Förlåt om inlägget blev luddigt, men jag är så sjukt ledsen att jag knappt kan andas.