Ska jag behöva vänta ett år?

_FiA_

Trådstartare
Behöver era kloka råd nu känner jag..

varnar för att det blir långt..

Jag har diagnosen svårt Tvångssyndrom som en del av er här inne redan vet, jag var riktigt sjuk i det och till slut så fick jag hjälp när jag kom till öppenvårdspsykiatrin, fick börja hos en Psykolog med KBT terapi. Jag hade nått nedersta botten och det fanns bara en sak att göra, kämpa arslet av mig i terapin eller ta livet av mig. Jag valde det första. Jag gav terapin mitt allt och ett års tid gick jag hos henne, jag blev väldigt mycket friskare tack vare att jag kämpade så mycket och verkligen gjorde alla övningar och exponeringar för allt som jag tyckte var riktigt jobbigt. Efter ett år så meddelar hon att hon är gravid och kommer snart att gå på mamma ledighet och att jag då kommer få en ny psykolog. Jag fick en annan tjej och jag var väldigt orolig att hon inte skulle vara lika bra, eller att vi inte skulle passa ihop, men hon var precis lika duktig som den andra, till och med bättre. Jag blev ännu friskare, och efter ett halvår med henne så kunde jag för första gången någonsin känna mig nästan normal! Jag har inte varit så lycklig som jag var den sommaren på många många år, Vilket var helt galet med tanke på hur sjuk jag varit. Psykologen började känna att jag var färdig med terapin, vilket jag inte alls kände själv att jag var. Jag mådde ju så mycket bättre med terapi, så varför skulle jag sluta?! Det där besöket en gång i veckan hade räddat mitt liv och det var SÅ värt det att kämpa! Men hon försäkrade mig om att det var precis så här alla känner när man ska avsluta en terapi, alla är rädda men det kommer gå galant. Hon sa att alla får en utfasning där man ses mer och mer sällan, först en gång varannan vecka sen en gång i månaden osv.. men så säger hon också att hon ska flytta till en annan stad och att detta kommer då ske med en ny psykolog för min del.

Jag blev inte alls glad över detta, men vad hade jag för val? Hur som helst så fick jag träffa den nya, och det var en kille i min egen ålder, efter två sessioner inser jag att vi inte alls passar ihop. Och att jag dessutom är obekväm när det är en snygg kille i min egen ålder, och jag håller inne med saker. Hur som helst så åkte jag på influensa och kunde inte komma på ett möte så jag ringde mottagningen (hade inte hans nummer) och talar om för dom att dom ska meddela honom detta och att jag vill att han hör av sig med en ny tid. Det gjorde han aldrig så jag hörde av mig två gånger till , men ingenting händer. Jag bokar då in ett läkarbesök och talar om för läkaren att jag inte är nöjd med psykologen, då vi inte passar ihop och att han inte hör av sig eller verkar bry sig. Läkaren säger att det ju är viktigt att man har en passande psykolog och att jag själv inte behöver berätta för psykologen att jag inte vill gå till honom mer, utan det skulle läkaren göra åt mig. Han sa också att han skulle sätta upp mig på väntelistan för terapi hos någon annan. Detta var i Februari. jag var från och med nu alltså utan terapi, och samtidigt i detta så träffade jag min pojkvän.

Utan att jag märkte det själv riktigt så slutade jag exponera mig och utsätta mig för saker.. jag ville på något sätt inte visa den sidan för min nya pojkvän han hade ju bara sett mig när jag inte hade ångest. Jag styrde och ställde mycket utan att han ens märkte/märker det själv, jag har liksom kontrollen. Jag har alltså mer och mer tappat terapin och gått tillbaka till mitt gamla mönster. Och jag kan inte fatta att jag lät mig själv hamna här igen!! men det var ju det här jag visste skulle hända när terapin tog slut!! Vissa grejer har jag fortsatt att utsätta mig för, jag är inte riktigt lika sjuk som jag var i början, men ändå mycket sämre än förra sommaren.

Jag ringde igår till mottagningen och ville veta hur jag låg till i kön, då säger sköterskan att jag inte ens är med i kön?! Då har alltså Läkar idioten inte satt mig i kön trots att han sa det, sen sa hon också att Psykologen har undrat varför jag missade våran session osv, trots att jag ju hade ringt och talat om att jag var sjuk?! Sen säger hon att det är ett års väntetid minst i kö för terapi? . 1 år?! Jag är ju redan inne i svängen så att säga, ska jag behöva vänta ett år då för att få terapi igen, och jag kommer ju bara bli sämre och tappa mer och mer om man inte fångar upp detta nu.

Förlåt om det här blev väldigt långt, men är det någon som har någon ide vad jag kan göra nu, vad gäller med vårdgarantin? Om man redan har haft psykologer, hamnar man liksom på noll i vårdkön i alla fall? Och eftersom läkaren inte satte in mig i kön i Februari när han sa att han hade gjort det, borde inte dom lägga in mig före i kön nu från Februari? Det är väl inte mitt fel att han inte gör sitt jobb som han ska.

Känner mig uppgiven..
 
Men jösses...så där får det ju inte gå till!
Kanske kan du vända dig till patientombudet eller något? För den här striden ska du inte behöva ta själv (men dessvärre är det ju vida känt att man behöver strida för sin hjälp idag...) usch och fy! :mad:
Var rädd om dig!
 
Jag tycker att du ska strida för det här. Jag kan inget om sånt här - men först skulle jag nog begära ut min journal för att se vad läkaren skrev i februari. Skrev han att han ställer dig i kö så har du det nedskrivet - skrev han det inte så får du argumentera för att övertyga dem om att han sa så. Liksom du måste övertyga dem om att du verkligen försökte få ny psykologtid.

Du har allt att vinna på att försöka strida, för vägen till ett bättre liv är kortare nu än den var första gången du kämpade dig dit.
 
Ja jag tänker då definitivt strida för detta.. accepterar inte ett års väntetid, Ska ge att få min journal sen,. och ´hoppas att han skrivit med att jag skulle ställas i kö.

Men är det inte någon so´m vet vad som gäller om man har en psykolog men som man inte trivs med och vill byta, är det då verkligen rimligt att man ska vänta på den nya i 1 års tid.

Min sista kvinnliga psykolog sa ju att om du inte kommer trivas med den nya killen så har du rätt att byta, hon sa också att om du börjar må sämre igen och behöver tätare kontakt så säger du till honom att du behöver det så ordnas det.
 
Men är det inte någon so´m vet vad som gäller om man har en psykolog men som man inte trivs med och vill byta, är det då verkligen rimligt att man ska vänta på den nya i 1 års tid.

Nej, det är inte rimligt. De har sina prioriteringar... och bråkar man inte tillräckligt så prioriteras man ned, tyvärr. Jag har fått kämpa som fan för att få hjälp, då psykiatrin bestämde sig för att jag var för sjuk så dom kunde inte hjälpa mig. Det slutade med att landstinget får bekosta privat terapi för mig.

Stå på dig! Ring avdelningschef/enhetschef.
 
Nej, det är inte rimligt. De har sina prioriteringar... och bråkar man inte tillräckligt så prioriteras man ned, tyvärr. Jag har fått kämpa som fan för att få hjälp, då psykiatrin bestämde sig för att jag var för sjuk så dom kunde inte hjälpa mig. Det slutade med att landstinget får bekosta privat terapi för mig.

Stå på dig! Ring avdelningschef/enhetschef.
Nej nu när värsta chocken lagt sig så känner jag bara nej nu jävlar. Ska stå på mig. Dom skulle ha teammöte idag så imorgon ringer jag igen och frågar vad dom kom fram till.
 
Nej nu när värsta chocken lagt sig så känner jag bara nej nu jävlar. Ska stå på mig. Dom skulle ha teammöte idag så imorgon ringer jag igen och frågar vad dom kom fram till.
Problemet är väl att dom inte vet hur pass mycket sämre jag mår. jag har ju inte fått prata med någon psykolog ens nu som man göra en bedömning.
 
Ja jag tänker då definitivt strida för detta.. accepterar inte ett års väntetid, Ska ge att få min journal sen,. och ´hoppas att han skrivit med att jag skulle ställas i kö.

Men är det inte någon so´m vet vad som gäller om man har en psykolog men som man inte trivs med och vill byta, är det då verkligen rimligt att man ska vänta på den nya i 1 års tid.

Min sista kvinnliga psykolog sa ju att om du inte kommer trivas med den nya killen så har du rätt att byta, hon sa också att om du börjar må sämre igen och behöver tätare kontakt så säger du till honom att du behöver det så ordnas det.

Som du redan fått tips om: se till att få din journal och hoppas läkaren iaf journalfört korrekt.

Det är inte rimligt att du ska behöva vänta så länge som ett år.

Jag har också råkat ut för liknande. Min psykolog blev förflyttad och de glömde bort mig. Sen var budgeten satt och de hade inte råd med mig. I komb med detta hade de gjort en massa annat idiotiskt som fanns journalfört. En hel del annat de sagt och gjort hade åhörts av andra.

När jag bad min pappa(herr rutinerad affärsman modell auktoritär) om hjälp eskalerade han från chef till chef och nådde till slut chefen för all psykvård i Stockholm. Denne man var vettig och jäkligt mycket mer tillmötesgående.
När min far då drog upp att "pressen ju nu utreder en del kring psykvården" och de visste att vi hade mina journaler fick jag plötsligt ypperlig hjälp och snabbt psykolog. Jag blev tom beviljad att få gå till min gamla, på nya stället.
Klinikchefen på gamla stället blev förflyttad.

Så jag hade nog gjort något liknande det min pappa gjorde. Om jag orkat.. Vilket är förståeligt om du inte gör. Då hoppas jag du har något som kan ta den grejen åt dig.
Tyvärr har de inte lika stor respekt alltid för en ung och sjuk tjej som för en sur gammal gubbe som är van att bli åtlydd.
När man fightas åt någon annan som man älskar kan man ju inte sällan klara av att vara tuffare än då det gäller en själv.

Ang avslutande av terapi så är det normalt att känna panik kring det.
Men man behöver en ordenlig utfasning.

Lycka till och heja dig!
 
Som du redan fått tips om: se till att få din journal och hoppas läkaren iaf journalfört korrekt.

Det är inte rimligt att du ska behöva vänta så länge som ett år.

Jag har också råkat ut för liknande. Min psykolog blev förflyttad och de glömde bort mig. Sen var budgeten satt och de hade inte råd med mig. I komb med detta hade de gjort en massa annat idiotiskt som fanns journalfört. En hel del annat de sagt och gjort hade åhörts av andra.

När jag bad min pappa(herr rutinerad affärsman modell auktoritär) om hjälp eskalerade han från chef till chef och nådde till slut chefen för all psykvård i Stockholm. Denne man var vettig och jäkligt mycket mer tillmötesgående.
När min far då drog upp att "pressen ju nu utreder en del kring psykvården" och de visste att vi hade mina journaler fick jag plötsligt ypperlig hjälp och snabbt psykolog. Jag blev tom beviljad att få gå till min gamla, på nya stället.
Klinikchefen på gamla stället blev förflyttad.

Så jag hade nog gjort något liknande det min pappa gjorde. Om jag orkat.. Vilket är förståeligt om du inte gör. Då hoppas jag du har något som kan ta den grejen åt dig.
Tyvärr har de inte lika stor respekt alltid för en ung och sjuk tjej som för en sur gammal gubbe som är van att bli åtlydd.
När man fightas åt någon annan som man älskar kan man ju inte sällan klara av att vara tuffare än då det gäller en själv.

Ang avslutande av terapi så är det normalt att känna panik kring det.
Men man behöver en ordenlig utfasning.

Lycka till och heja dig!


Min far far det som hjälpte mig att faktiskt få hjälp snabbt på psykiatrin från början. För när jag själv ringde fick jag inte ens komma dit för ett möte utan blev hänvisad till vanlig vårdcentral. När pappa ringde nästa dag hade han fixat läkarsamtal till dagen efter och en påbörjan för utredning hos psykolog. Så visst behöver man någon som man ryta till, jag ska ringa imorgon och höra vad dom kom fram till teammötet.. om det inte ger något så ber jag sen pappa ringa och hjälpa mig.

Jo visst behövs en utfasning... problemet med mig är jag tror jag skulle behöva gå längre i terapi för att verkligen få en rutin på det.. så många år som man levt med mitt tvång så är något år i terapi ingenting , och man ramlar lätt tillbaka.
 
Jag ringde nu igen.. känner mig om möjligt ännu mer ledsen. Det var en annan sköterska den här gången. Hon sa att på planeringsmötet är det ingen ide dom tar upp mig, för det finns inga tider till terapi, det är 100 ?! patienter före mig i kön till terapi. Och hon gick in och tittade på anteckningarna som läkaren skrivit i februari och han inte inte skrivit något om att sätta mig i kön, så då gills det alltså inte ens. För jag kan ju bara hitta på! Hon sa om och om igen att det var inget dom kunde göra, dem skulle behöva många fler psykologer än dem har. Jag försökte tala om att det ju är helt stört att jag ska vänta ett år på att få behandling när jag redan är inne i det så att säga. men hon upprepade bara att hon inget kunde göra. Då blev jag arg och sa att jag ville ha en läkartid. Då säger hon att det är kö till det och att jag kanske kan få en tid i höst. Skämtar hon med mig eller?! ska jag inte få en läkartid förrän möjligen i höst?!:cry:

vad betyder vårdlag 3 ? Hon sa att jag var med i vårdlag 3 men vet inte vad det innebär

Är det kört nu? finns inget mer jag kan göra..
 
Senast ändrad:
Det är inte kört!

Be din pappa ringa igen, som han gjort sist.
Kolla upp privata alternativ- det finns de som ingår i högkostnadsskyddet.
Det finns online-program som skulle kunna hålla dig flytande fram till att du faktiskt får hjälpen du ska ha.
 
Det är inte kört!

Be din pappa ringa igen, som han gjort sist.
Kolla upp privata alternativ- det finns de som ingår i högkostnadsskyddet.
Det finns online-program som skulle kunna hålla dig flytande fram till att du faktiskt får hjälpen du ska ha.

ska be pappa ringa när han kommer hem imorgon.. men vad ska det hjälpa.. säger dom att kön är så lång så är det ju det. Finns det folk som får gå före i kön? eller hur funkar det? vad innebär 100 patienter i väntetid? Hon vägrade uppge en tid, eftersom hon inte visste. Men jag sa att hon kunde säga på ett ungefär vad hon trodde. Men hon ville inte det heller.

Hon sa "du hör till vårdlag 3 och där är det lite kortare kö"
vad innebär vårdlag3 ?
 
Hon sa "du hör till vårdlag 3 och där är det lite kortare kö"
vad innebär vårdlag3 ?
Hos oss är man indelade i olika vårdlag beroende på var i kommunen man bor. Jag själv hör till vårdlag syd. Så jag antar att ni har siffror där vi har vädersträck och du hör då till vårdlag 3 då du bor där du bor.
 
okej då förstår jag..

Fan har sån jävla ångest, det här är inte bra för min ångest. Innan jag hade ringt så visste jag ju inte hur länge jag skulle få vänta på terapi, så då hade jag ju hoppet uppe och var väl naiv och trodde att jag skulle kunna få hjälp skapligt fort. Men nu när jag fick det här beskedet så panikar jag totalt. Bara gråter och gråter. Jag vill inte visa den här sidan av mig själv för min pojkvän heller, det är så pass nytt mellan oss. Han vet om mina problem och så, men han har aldrig sett mig gråta ens.

Jag blir så arg på mig själv att jag lät mig själv sluta exponera mig för det som är jobbigt, och sakta men säkert hamnade i tvångets händer igen.

Grejen är den att jag egentligen har fått alla verktyg av psykologen. Alltså hur en behandling går till, hur exponering går till. Jag har på något sätt blivit min egen expert på hur allt fungerar. Jag har fått lära mig allt om ångest och vad den gör med kroppen och hur tvång fungerar och hur man i steg utsätter sig för det man är rädd för.

Vissa saker har jag ju hållit kvar vid, och faktiskt fortsatt att utsätta mig för och det känns inte längre lika jobbigt utan vissa saker har till och med blivit en rutin. Men många saker har jag slutat att exponera mig för, och det gör mig så ledsen. Jag har ju alla verktygen för att ta tag i detta! Jag skulle säkert kunna vända den här trenden på egen hand, jag vet egentligen inte vad en psykolog mer skulle kunna göra för mig, jag har som sagt redan fått all "utbildning". Jag vet också att jag skulle bli så pass mycket starkare och tro på mig själv mer om jag lyckades vända tillbaka detta på egen hand.

Jag är bara så rädd, rädd för att misslyckas och om jag misslyckas så kommer det spä på mina tankar om att jag inte klarar detta själv. Att jag inte klarar detta utan terapi har ju blivit en självuppfyllande profetia, jag tänkte ju så när terapin avslutades "det här kommer aldrig gå, jag kommer aldrig klara detta på egen hand" och då blev det också på det viset.

På ett sätt är det kanske bra att jag inte får någon mer terapi , just för att om jag får det så kommer det ju bara göra att jag tror att när jag dippat som jag gjort nu och tappat bort mig i livet så är en psykolog enda sättet för mig att ta mig upp själv.

Det är ju som min psykolog sa " du måste vara din egen terapeut , det är det behandlingen går ut på, att du ska lära dig hur du klarar dig på egen hand , även när du dippar eller känner att du misslyckats"


Förlåt om detta är långt och rörigt, behöver stöttning och jag känner inte att jag kan prata med min pojkvän om detta just nu.
Finns det någon som har tid att prata lite?
 
ska be pappa ringa när han kommer hem imorgon.. men vad ska det hjälpa.. säger dom att kön är så lång så är det ju det. Finns det folk som får gå före i kön? eller hur funkar det? vad innebär 100 patienter i väntetid? Hon vägrade uppge en tid, eftersom hon inte visste. Men jag sa att hon kunde säga på ett ungefär vad hon trodde. Men hon ville inte det heller.

Hon sa "du hör till vårdlag 3 och där är det lite kortare kö"
vad innebär vårdlag3 ?

Kön är ju inte en strikt kö utan dom prioriterar. Jag har fått höra så många gånger att det är tvärnej till hjälp inom rimlig tid men sen med lite samtal med chefer så går det att ordna. Eller att jag blivit så dålig att jag blivit inlagd.

Du hade ju en terapi, den kan inte avbrytas bara sådär. Kan inte din pappa ringa verksamhetschef/avdelningschef?

Finns på PM om du vill prata!
 
@nexxa enligt sköterskan så är det lika lång kö överallt..
men som niyama säger så priorieteras ju ändå dom före som mår sämst. Gäller bara att få dom att förstå att man behöver stöd just nu och inte om ett år.

Jag har pratat med mina föräldrar nyss, dom vet ju om min problematik och så. Har varit med under hela resans gång. Dock har jag väl inte varit helt ärlig på sistone att jag har exponerat mig mindre och mindre. Dem har inte märkt något eftersom jag ändå varit med på tillställningar men tagit lugnande tabletter innan för att klara av det. Men dom är med på att hjälpa till och stötta om jag ska försöka på egen hand.

Nu är bara problemet hur jag ska klara av att vara fullt ärlig mot min pojkvän.. vi känner ju inte varandra så väl efter bara ett år.. jag är också rädd för vad han ska tycka och tänka, jag talade visserligen om för honom när vi började ses att jag är bara " big trouble" och att han borde hålla sig borta.. men han sa att han kunde ju inte hjälpa vilka känslor han hade och att det måste ju ändå vara hans val om han är villig att vara i ett förhållande trots mina problem.

Men jag är så rädd för att allt fokus kommer bli på mig, jag kommer bara ha kraft att bry mig om mig själv, det vet jag. Ångesten kommer vara så hög när jag utsätter mig för allt jobbigt att det finns ingen kraft kvar att bry sig om någon annan.
 
Får jag fråga vad för tvång du har? och äter du nån medicin, förutom lugnande?
Själv hade jag tvång "jag var rädd att nån skulle skada sej om jag gjorde si eller så" (invecklat värre). Gick i terapi i ett år samt äter mediciner "antidepp med inriktning mot tvång" och jag är till 99% frisk i dagsläget. :-)
 
@_FiA_ Jag förstår din rädsla för att blotta dina problem även om du nämnt de för din pojkvän. Samtidigt tänker jag såhär: att om detta nu skulle vara mannen i ditt liv så måste det här ske förr eller senare, snarare förr som det låter nu. Hade min sambo haft sådan problematik när vi varit ihop under ett år så skulle jag tveklöst hugga in och hjälpa till att bana vägen! För att jag älskar honom så. Därför tror jag på att du ska låta honom få vara en del av HELA dig. Även om det innebär dina problem. Man får ett så mycket starkare och finare band mellan varandra när man delar med sig. Ibland kan det nästan vara sårande att inte bli insläppt.

Men som du är nu är du i alla fall i kön nu? Jag tycker som du själv skriver, ska prova tillämpa de råden du fått, kan och vet fungerar. Dessutom meddela hur till dina närmsta, ha nya mål att jobba mot, kanske belöna dig och din pojkvän med något? Jag upplever att om man säger till andra vad man har för mål eller krav på vad man ska utsättas för så kämpar man lite extra, för man vill klara det!

Jag vet inte vad för tvång du har. Jag tog mig ur en grotesk socialfobi för ett par år sedan. Jag försökte undslippa och planera saker för att slippa utsättas. Men det är just vad som behövs! För varje gång går det lite bättre, ibland är det smart att göra en jobbig sak systematiskt, dvs på samma sätt varje gång så kan man känna trygghet i det. Förbereda sig själv med att då ska jag göra det, och sen gör vi så..någonstans på vägen blir det lättare! Min socialafobi finns kvar men jag utsätter den varje dag och det är väldigt mycket bättre. Men om jag drar mig tillbaka? Då räcker det med bara ett par dagar tills allt känns läskigt igen

Du är välkommen att höra av dig till mig om du vill bolla med någon.
 
Får jag fråga vad för tvång du har? och äter du nån medicin, förutom lugnande?
Själv hade jag tvång "jag var rädd att nån skulle skada sej om jag gjorde si eller så" (invecklat värre). Gick i terapi i ett år samt äter mediciner "antidepp med inriktning mot tvång" och jag är till 99% frisk i dagsläget. :-)

Tvång kring mat enbart, lång historia. Medicin är inte aktuellt då jag inte tror ett dugg på det. Har ätit antidepp förut, men finns inga belägg för att det fungerar. har också svårt att äta något jag verkligen inte tror på. KBT terapi är absolut rätt väg att gå, det vet jag ju eftersom jag blev så pass frisk av det.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
4 017
Senast: Sasse
·
Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
24
· Visningar
1 961
Senast: Hazel
·
  • Artikel
Dagbok Jag tänkte jag kunde ha en egen tråd att uppdatera i istället för att drälla inlägg överallt i forumet och på dagbok. För att göra en...
2
Svar
31
· Visningar
1 855
Senast: Sasse
·
Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
3 990

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp