Ska män få jobba med barn? utbruten från P1 dokumentär hästgården

[Anders]

Men varför ska man inte misstänkliggöra män? Det är ju män som begår övergreppen? ja förutom den enstaka procenten då som är kvinnor. Det är väl bara att se på fakta liksom, och skydda barnen från män.

Ungefär 10 procent av dem som som döms för sexuella övergrepp mot barn är kvinnor, de flesta anser att mörkertalet när det gäller kvinnors övergrepp är stort. BRIS uppskattar i en rapport att kvinnor står för ungefär 20 procent, det finns forskare som anser att siffran är högre.

 

[Singoalla]

Ungefär 10 procent av dem som som döms för sexuella övergrepp mot barn är kvinnor, de flesta anser att mörkertalet när det gäller kvinnors övergrepp är stort. BRIS uppskattar i en rapport att kvinnor står för ungefär 20 procent, det finns forskare som anser att siffran är högre.

Har du några källor på det? Undrar av intresse, givetvis.

 

[Anders]

Har du några källor på det? Undrar av intresse, givetvis.

BRIS (2005) rapport "Barn och våld".

 

[Singoalla]

BRIS (2005) rapport "Barn och våld".

Hittar den inte genom att googla så om du har den får du gärna länka!

 

[Anders]

Fick det bl.a. från en soc-uppsats "Kvinnan som förövare eller offer vid sexuella övergrepp mot barn?" (Stockholms universitet). Den hittar du på nätet.

"Några av de mest tabubelagda brotten vad gäller kvinnor är kvinnor som mördar sina barn och kvinnor som begår sexualbrott mot barn. När det gäller just sexualbrott mot barn har man uteslutande utgått ifrån att förövarna är en man, vilket dock inte är fallet.Statistik visar på att omkring 10 procent av personer lagförda för sexualbrott mot barn är kvinnor och det finns anledning att tro att mörkertalet är stort. ... En ny undersökning ifrån BRIS visar att kvinnor ofta ligger bakom övergrepp på barn, när det gäller sexuella övergrepp förekommer kvinnor i ett av fem fall."

 

[scandisk]

Fick det bl.a. från en soc-uppsats "Kvinnan som förövare eller offer vid sexuella övergrepp mot barn?" (Stockholms universitet). Den hittar du på nätet.

"Några av de mest tabubelagda brotten vad gäller kvinnor är kvinnor som mördar sina barn och kvinnor som begår sexualbrott mot barn. När det gäller just sexualbrott mot barn har man uteslutande utgått ifrån att förövarna är en man, vilket dock inte är fallet.Statistik visar på att omkring 10 procent av personer lagförda för sexualbrott mot barn är kvinnor och det finns anledning att tro att mörkertalet är stort. ... En ny undersökning ifrån BRIS visar att kvinnor ofta ligger bakom övergrepp på barn, när det gäller sexuella övergrepp förekommer kvinnor i ett av fem fall."

Varför uppmärksammar inte kvinnor att det finns potentiella kvinnliga förövare

 

[Lady_S]

Skulle du kunna förtydliga dem? Jag försöker läsa men förstår inte riktigt vilka handfasta lösningar du menar.

Här.

En lösning på problemet skulle kunna vara att faktiskt försöka påverka förbunden. Framför allt Riksidrottsförbundet, anser jag. Det är ju långt ifrån bara inom ridsporten det här är ett problem. Jag sökte i RF:s dokument för ett tag sedan (på förekommen anledning) och där finns riktlinjer för hur man ska agera när barn far illa. Men det är mer knapert när det gäller ungdomar över 15 och framför allt över 18 år. Det är ett problem. Jag tycker att dokumenten är fega och om man har fega dokument så kan man inte förvänta sig att de som söker vägledning i dokumenten kommer att vara modiga.

Jag skulle önska att RF:s policy var att ledare över 18 år inte ska ha förhållanden med aktiva under 18 år, samt att ledare oavsett ålder inte bör ha förhållanden med aktiva. Då tror jag att fler skulle vara modiga och blåsa i visslan. Och jag tror att lösningen är att vanliga människor blir modigare, det är ju ändå de vanliga människorna som ser var som pågår och kan sätta stopp. Att det inte är olagligt betyder inte att det inte är olämpligt och det skulle jag vilja att RF slog fast.

Mvh,
Lady_S

Mvh,
Lady_S

 

[Borttaget konto]

Något jag tror ibland glöms bort, kanske på grund av den höga förekomsten av män som i första hand griper efter kvinnliga förövare för att skydda gruppen män från problematiserande och inte för att skydda de utsatta, är att idén om en skadlig mansroll och förekomsten av kvinnliga förövare inte står i något som helst motsatsförhållande. Tvärtom hade det varit mycket märkligt om kvinnor hade badats i manssamhällets skeva föreställningar om sådant som sex, övergrepp, förövare och offer, att de hade exponerats för allt detta (om än på ett annorlunda vis än män) och sedan kommit fullständigt oskadda ut på andra sidan, på någon form av feministiskt upphöjd mark, fria från alla potentiellt skadliga uppfattningar.

Det är just för att mansrollen (med tillhörande problem) är kulturellt bunden till män, inte fysiskt bunden, inte med ödesmättade kedjor, samt för att vi lever i ett manssamhälle där den manliga uppfattningen och det manliga perspektivet fullkomligen dominerar, som övergrepp förekommer i så tragiskt hög utsträckning och i så många olika miljöer. Förekomsten av kvinnliga förövare är på så sätt lika given som överrepresentationen av manliga förövare, om man följer den förklaringsmodell som bygger på att (det sexistiska) samhället har ett genomgående osunt förhållande till de här frågorna.

 

[pollex]

Det är OK att du inte håller med mig.
Men jag tycker fortfarande att det är väldigt problematiskt att demonisera alla män. Bara för att de är män.
Det leder inte till något gott.

Jag invänder mot en grov generalisering som i mina ögon skadar debatten.

Hur man hindrar övergrepp inom idrotten?
närvarande föräldrar.

Närvarande föräldrar verkar vara en bristvara i många situationer i barns och ungdomars liv.
I vad de gör på internet, i vad de gör med kompisar. När de är på fest och "super skallen av sig" och föräldrarna antingen vet om det och tycker att det är OK att 15-16-åringar är grovt berusade, eller så vet de inte om det för de är inte tillräckligt närvarande för att se.

Närvarande föräldrar, som sagt.

Jag tror att närvarande föräldrar är bra och ska uppmuntras. Det kan dock inte vara enda lösning eftersom

1) alla barn inte har tillgång till det (de som är i störst behov av skydd troligen minst) och
2) själva poängen med vissa av de situationer där barnen är hos andra än sina föräldrar är att föräldrarna inte kan vara närvarande*, det gäller till exempel förskolan.

* Närvarande kan ju betyda många olika saker, men för små barn som inte kan tala för sig kan jag bara se att det är fysisk närvaro av andra vuxna som kan förhindra övergrepp. För övrigt tror jag att de åtgärder som kan motverka övergrepp måste vara olika beroende på barnets ålder - de åtgärder som @Lady_S föreslår är ju till exempel tydligt riktade mot det äldre segmentet av ”barn och unga” medan två ständigt närvarande vuxna verkar orimligt att få till för den gruppen.

 

[pollex]

Lite mer funderingar kring åtgärder... I form av en lista med de fördelar/+ och nackdelar/- jag spontant ser.

1) förskole- (och skol-, utgår jag från)personal har en lagstadgad skyldighet att visa upp registerutdrag från belastningsregistret. Jag vet att vissa organisationer, bl.a. en där jag själv är aktiv, kräver detsamma från sina ideella ledare.

+ minimerar risken för det som absolut inte får hända: att någon som tidigare upptäckts som - och dessutom blivit dömd! - förövare får möjligheten att göra om samma sak.
- dålig pricksäkerhet, jag utgår från att övergrepp mot barn liksom andra sexualbrott har ett stort mörkertal. Det finns även en risk för falsk trygghet, att man/organisationen tycker att man gjort sitt när en person visat upp ett rent registerutdrag. Denna åtgärd är bara möjlig i organiserade sammanhang, inte i ”Nisses privatstall”.

2) förbjuda män inom verksamheter riktade mot barn och unga.

+ en stor andel, oavsett om det nu är 80 eller 99 % (för att ta de uppgifter som förekommit i tråden) av förövarna är män, och dessa skulle då förhindras att få (organiserad) tillgång till barn.
- ett stort bakslag för jämställdheten, barn blir enbart kvinnors uppgift. Barn får radikalt minskade möjligheter att se män i omvårdande/stöttande roller och går därmed miste om viktiga - för båda könen - förebilder som t.ex. hade kunnat ha en positiv påverkan på framtida jämställdhet. Det är diskriminerande. Barnen får lära sig att män är farliga och ska misstros och de som identifierar sig som pojkar kommer vid en tidpunkt (18-årsdagen?) att gå från att höra till de skyddsvärda till att vara något som barn ska skyddas från. Den mindre andel, oavsett om det nu är 1 eller 20 %, förövare som är kvinnor kommer att finnas kvar. Åtgärden är bara möjlig i organiserade sammanhang.

3) närvarande föräldrar
+ minskar möjligheterna till faktiska övergrepp (vid fysisk närvaro) och troligtvis barnets sårbarhet för att behöva en vuxen (att ty sig till, att få uppskattning från etc) som kan utnyttja detta för övergrepp och minskar förhoppningsvis risken att barnet inte berättar om ett övergrepp ändå skett.
- alla barn har inte närvarande föräldrar. Inga föräldrar kan vara ständigt fysiskt närvarande.

4) ingen vuxen får vistas ensam med barn
+ minimerar möjligheterna för övergrepp
- ju äldre barn (ungdomar), desto mindre rimligt blir det att ha ständig dubbelbemanning (å andra sidan har det troligen en skyddseffekt att man t ex är två tränare för det mesta, även om 1-och-1-situationer förekommer, eftersom det finns fler vuxna ögon närvarande åtminstone stor del av tiden). I förskolan, där dubbelbemanningen förmodligen är som viktigast, råder ständig resursbrist. Åtgärden är bara möjlig i organiserade sammanhang.

5) organiserad utbildning, värdegrundsarbete inklusive policys och riktlinjer (t ex @Lady_S förslag om att inga relationer tränare - minderårig elev ska vara tillåtna, riktlinjer om hur man ska agera om man misstänker oegentligheter)
+ ger goda vuxna bättre möjlighet att upptäcka signaler om övergrepp, uppmuntran att agera och verktyg för att göra det. Även om åtgärden signalerar ”organiserade sammanhang” så skulle effekterna troligtvis ”läcka” även till livet i övrigt.
- risk för ”papperstigrar”. Kräver resurser/kompetens som kanske inte finns i alla organisationer på ”fotfolksnivå”, så det behövs stöttning från högre ort.

 

[pollex]

Lite mer funderingar kring åtgärder... I form av en lista med de fördelar/+ och nackdelar/- jag spontant ser.

1) förskole- (och skol-, utgår jag från)personal har en lagstadgad skyldighet att visa upp registerutdrag från belastningsregistret. Jag vet att vissa organisationer, bl.a. en där jag själv är aktiv, kräver detsamma från sina ideella ledare.

+ minimerar risken för det som absolut inte får hända: att någon som tidigare upptäckts som - och dessutom blivit dömd! - förövare får möjligheten att göra om samma sak.
- dålig pricksäkerhet, jag utgår från att övergrepp mot barn liksom andra sexualbrott har ett stort mörkertal. Det finns även en risk för falsk trygghet, att man/organisationen tycker att man gjort sitt när en person visat upp ett rent registerutdrag. Denna åtgärd är bara möjlig i organiserade sammanhang, inte i ”Nisses privatstall”.

2) förbjuda män inom verksamheter riktade mot barn och unga.

+ en stor andel, oavsett om det nu är 80 eller 99 % (för att ta de uppgifter som förekommit i tråden) av förövarna är män, och dessa skulle då förhindras att få (organiserad) tillgång till barn.
- ett stort bakslag för jämställdheten, barn blir enbart kvinnors uppgift. Barn får radikalt minskade möjligheter att se män i omvårdande/stöttande roller och går därmed miste om viktiga - för båda könen - förebilder som t.ex. hade kunnat ha en positiv påverkan på framtida jämställdhet. Det är diskriminerande. Barnen får lära sig att män är farliga och ska misstros och de som identifierar sig som pojkar kommer vid en tidpunkt (18-årsdagen?) att gå från att höra till de skyddsvärda till att vara något som barn ska skyddas från. Den mindre andel, oavsett om det nu är 1 eller 20 %, förövare som är kvinnor kommer att finnas kvar. Åtgärden är bara möjlig i organiserade sammanhang.

3) närvarande föräldrar
+ minskar möjligheterna till faktiska övergrepp (vid fysisk närvaro) och troligtvis barnets sårbarhet för att behöva en vuxen (att ty sig till, att få uppskattning från etc) som kan utnyttja detta för övergrepp och minskar förhoppningsvis risken att barnet inte berättar om ett övergrepp ändå skett.
- alla barn har inte närvarande föräldrar. Inga föräldrar kan vara ständigt fysiskt närvarande.

4) ingen vuxen får vistas ensam med barn
+ minimerar möjligheterna för övergrepp
- ju äldre barn (ungdomar), desto mindre rimligt blir det att ha ständig dubbelbemanning (å andra sidan har det troligen en skyddseffekt att man t ex är två tränare för det mesta, även om 1-och-1-situationer förekommer, eftersom det finns fler vuxna ögon närvarande åtminstone stor del av tiden). I förskolan, där dubbelbemanningen förmodligen är som viktigast, råder ständig resursbrist. Åtgärden är bara möjlig i organiserade sammanhang.

5) organiserad utbildning, värdegrundsarbete inklusive policys och riktlinjer (t ex @Lady_S förslag om att inga relationer tränare - minderårig elev ska vara tillåtna, riktlinjer om hur man ska agera om man misstänker oegentligheter)
+ ger goda vuxna bättre möjlighet att upptäcka signaler om övergrepp, uppmuntran att agera och verktyg för att göra det. Även om åtgärden signalerar ”organiserade sammanhang” så skulle effekterna troligtvis ”läcka” även till livet i övrigt.
- risk för ”papperstigrar”. Kräver resurser/kompetens som kanske inte finns i alla organisationer på ”fotfolksnivå”, så det behövs stöttning från högre ort.

Och jag tror på en kombination av 1, 3, 4 och 5 i en mix som får anpassas efter barnets ålder och den situation det gäller

 

[Snurrfian]

Jag tänker att om vi vill lösa problemet ordentligt så ska vi försöka hitta en lösning som gör just det.

Att peka finger och skuldbelägga en viss grupp är sällan en bra lösning. Framför allt inte eftersom att alla förövare finns i den gruppen. De flesta, säkert. Men inte alla. Och bortser man från övriga förövare så riskerar man dels att missa att hjälpa en del offer, som dessutom kanske blir ännu mindre benägna att tala om vad de varit med om för att förövaren inte stämmer in på fördomsprofilen.

En lösning på problemet skulle kunna vara att faktiskt försöka påverka förbunden. Framför allt Riksidrottsförbundet, anser jag. Det är ju långt ifrån bara inom ridsporten det här är ett problem. Jag sökte i RF:s dokument för ett tag sedan (på förekommen anledning) och där finns riktlinjer för hur man ska agera när barn far illa. Men det är mer knapert när det gäller ungdomar över 15 och framför allt över 18 år. Det är ett problem. Jag tycker att dokumenten är fega och om man har fega dokument så kan man inte förvänta sig att de som söker vägledning i dokumenten kommer att vara modiga.

Jag skulle önska att RF:s policy var att ledare över 18 år inte ska ha förhållanden med aktiva under 18 år, samt att ledare oavsett ålder inte bör ha förhållanden med aktiva. Då tror jag att fler skulle vara modiga och blåsa i visslan. Och jag tror att lösningen är att vanliga människor blir modigare, det är ju ändå de vanliga människorna som ser var som pågår och kan sätta stopp. Att det inte är olagligt betyder inte att det inte är olämpligt och det skulle jag vilja att RF slog fast.

Mvh,
Lady_S

Om någon blir definierad som potentiell förövare utan att de facto vara det så tror jag att det kan påverka den personens vilja att bortse från det och föreslå åtgärder för att förhindra att [bl a h*n själv] fortsätter begå sexuella övergrepp - ja, jag tror att den kopplingen kan finnas. Och jag tror inte att den är så långsökt.

Lyckligtvis är min erfarenhet att diskussionen ofta är mindre polariserad och mer nyanserad IRL än på nätforum. För egen del självcensurerar jag oftare här på Buke än jag egentligen skulle önska, eftersom min erfarenhet säger mig att vissa ämnen kan vara svåra att diskutera konstruktivt.

Men sammanfattningsvis vill jag gärna säga att män (inteallamän men många män) diskuterar sexuella övergrepp. Min erfarenhet är att män - de män som finns omkring mig - med få undantag uttrycker mycket låg acceptans för det. Jag ser ingen självklar motsättning mellan att å ena sidan ha anständiga värderingar och å andra sidan dra sig för att med själ och hjärta kasta sig in i vad man upplever som polariserade nätdiskussioner.

Jag tror att man kan behöva titta strukturerat på sakfrågan. Det går att dela vyn mellan frågan om hur man minimerar skadan och frågan hur man minimerar agerandet - de två hänger förstås ihop, men kan behöva angripas på olika sätt. Några unika konkreta bra förslag tror jag mig kanske inte om att kunna prestera, det finns gott om människor som arbetar professionellt med just det och har helt andra förutsättningar.
Men jag tror som många andra att personer redan dömda för sexualbrott inte skall arbeta, avlönat eller ideellt, i miljöer och situationer som erbjuder särskilt goda möjligheter till återfall. Att ta referenser på tränare/instruktörer. Att tränare/instruktörer bör undvika att arbeta eller resa 1+1 med elever, det kan förstås vara en utmaning i sig mot bakgrund av den tilltagande utmaningen i att hitta engagerade funktionärer till föreningslivet öht. Att föräldrars engagemang i verksamheten spelar en viktig roll liksom en bra och öppen kommunikation mellan barn och föräldrar för att kunna fånga upp farhågor och problembeteenden så tidigt som möjligt.

Jag tror att löpande värdegrundsarbete och en levande diskussion, både i föreningsliv och i andra sammanhang, är viktigt. Men man behöver också tänka på att det finns enstaka personer som har ett sådant förhållande till sitt problembeteende att de inte kommer att påverkas.

Det är bra förslag ni kommer med, men samtidigt så finns det så mycket gråzoner, jag har exempel på två ungdomar som blev tillsammans, han något år äldre, han går vidare och blir ledare och går tränareutbildning som 18 åring, ska han då göra slut med sin flickvän sen tre år tillbaka eftersom han nu är tränare till henne?

Maken som är tränare till vår dotter åker många gånger 1+1 till tävlingar eftersom hon länge var ensam i föreningen på den nivån, ska det inte vara tillåtet? Visst vi kan göra undantag för vårdnadshavare då, men det var i just den situationen som Patrik Sjöberg blev utsatt?

Det här är det som är problemet när en stor riksorganisation ska sätta regler som ska kunna gälla för alla föreningar, det kommer att hamna väldigt många i kläm. Det är även därför reglerna kan kännas tandlösa eftersom de är satta just för att ingen ska kunna komma i kläm. För oavsett vad vissa tror så diskuteras det i stort sett alla föreningar, distrikt och riksföreningar för det är ett problem, hur ska vi få barn och unga att känna sig trygga och ha roligt när de utövar sitt intresse?

Att kräva utdrag från polisregistret är ett första steg för att säkra för barn och unga, att ha två ledarsystem är ytterligare ett sätt, vilket även avlastar för ledarna. Men ja problemet är att det är få som orkar och har tid att vara ledare i dagsläget.

Att ledaren inte är med i omklädningsrummet är ett sätt att minska riskerna där, samtidigt ökar istället riskerna att barnen själva utsätter sina kamrater för övergrepp och mobbing, där är det en fin balansgång för barn är heller inte snälla.

Jag vet vilket arbete som läggs ner ute i föreningar, jag hör samtalen, jag är med i samtalen, vi får stöd och råd från sisu, från RF och frågan bollas ständigt, därför tycker jag att det är väldigt ledsamt att läsa att det inte är någon som bryr sig, jag mer flera ledare har lagt ner timmar på att försöka hitta lösningar som fungerar för just våra sporter. Nej det syns varken i kvällspressen eller på tv men arbetet görs, de allra flesta av alla barn och ungdomsledare vill det bästa för barn och ungdomarna.

 

[Badger]

Mansrollen tycker jag har betydelse i många sammanhang men att anklaga mansrollen för ett litet antal pedofiler känns skumt. Jag har då aldrig hört någon man säga något positivt om att kladda på barn däremot har jag hört mycket annan skit. Kommer ämnet kladda på barn upp så brukar nackskott vara det snällaste som sägs.

Fast det är inte bara uppenbara barn vi diskuterar. Mansrollen rent historiskt sett har ju inga trösklar när det gäller 12-13+ flickor (dock pojkar till viss del, om man inte räknar Aten.). Lolita?

https://www.google.se/search?q=loli...8rHbAhUHOpoKHYi2DL0Q_AUICigB&biw=1191&bih=868

Dessa unga damer är ju kända för att förföra oskyldiga 40+ män i filmer och böcker. (snälla ta den meningen så som den är menad att läsas).

Och flickor som precis fått mens är kända för att bli bortgifta i vissa kulturer och tider. tex unga högadliga förr i Europa.

Det måste ju räknas till mansrollen? eller samhället eller kulturen? eller ngt? Det känns nog ganska problemfritt att skylla vår kultur/mansroll för en viss andel övergrepp på flickor (och pojkar) som är 12+ år. (Men inte yngre.)?

En änklings bekännelser

, berättas av en medelålders man som använder pseudonymen Humbert Humbert. Han skriver sina bekännelser i häktet efter ett mord. Här beskriver han sin livslånga kärlek till vad han kallar nymfetter, en viss typ av unga flickor, och hur han gifte sig med en änka för att få komma hennes 12-åriga dotter närmare.

skildras Lolita genom Humbert Humberts blick, som en sexuellt brådmogen flicka utan större moraliska reflektioner. Ordet Lolita har också inom exempelvis populärkultur och pornografi kommit att bli synonymt med en oskuldsfullt förförisk och samtidigt skenbart mycket ung flicka, se Lolita (term).

Lolita har filmatiserats två gånger, satts upp som musikal, teaterpjäs, opera och balett. Den första och mest kända filmatiseringen är Stanley Kubricks Lolita från 1962 med skådespelare som James Mason, Shelley Winters, Peter Sellers och Sue Lyon.[1] Nabokov blev nominerad till en Oscar för bästa manus.[2]

1997 filmatiserades romanen återigen, denna gång av Adrian Lyne. I rollerna ses Jeremy Irons, Dominique Swain, och Melanie Griffith med flera.[3]

Den här mannen på hästgården har ju i så fall inte gått ett steg utanför den traditionella mansrollen. Han har kört på flickor 13+, framför allt 16+ (har jag för mig) dvs individer som 1800-talet lugnt hade höhöat över (16+ gift sig med?) och som på 60-talet hade varit förföriska små nymfer som anfallit oskyldiga män. (De som går på unga pojkar ursäktar sig väl med att de är extra fina som kör den antika grekiska stilen.)

 

[BornAgain]

Jag tycker att det är väldigt intressant att män aldrig kan diskutera den problematiska mansrollen och det faktum att andra män är grovt överrepresenterad när det gäller att utsätta barn, kvinnor och även andra män för våld eller att utnyttja dem sexuellt utan att fastna i:

1) INTEALLAMÄN
2) Det finns minsann kvinnliga förövare också, minsann, minsann och de är fler än man kan tänka sig...kanske upp till 20% (och om man nu jämställer våldtäkt och glåpord kanske till och med ännu fler! Och män blir ju minst lika sårade av ett glåpord som en kärring eller en unge blir av... Det vet alla)
3) Alla stackars oskyldiga misstänkliggjorda män. Alla brotts sanna offer Om inte feministerna reagerade på pedofiler så skulle män minsann jobba på dagis! Stackars män! (Aldrig att man kanske skulle kunna skylla misstänkliggörandet på de MÄN som faktiskt bryter mot förtroenden - nej, det är kärringarnas fel att ingen litar på de stackars männen)

Diskussionerna kommer ju aldrig framåt - de stannar i ett konstaterande att det kan vara synd om män. Visste jag inte bättre, skulle jag tro att män inte tyckte att övergrepp mot andra människor inte ens barn var särskilt alvarligt Kanske inte alla män då.

 

[Badger]

Men det får stå för dem. Jag tyckte att det var mkt konstigt då och jag tycker det fortfarande. Och de i tråden här blev emotsagda också.

Vi kanske har fått olika intryck mest. Olika Facebook feed? typ.

Tycker det var middagskonversationen med pappa och de flesta män man stötte på, alla var privat helt chockade.

Men att inte alla män i media gick ut och sa att jag aldrig gjort något eller jag har gjort någonting där tycker jag nog de som inte hade något vettigt att säga utom oj chockad, hade rätt att inte göra det. Faktum är att vilken människa kan verkligen 100% veta att hen alltid handlat väl, bara det att man tvekar och undrar tycker jag snarare tyder på att man är en person med självinsikt som tänker efter? Och drapor om män som tvekat och undrat om de kunde ha råkat gjort något var miljarder på min Facebook.

Jobbigt att bombastiskt gå ut och säga att man är skuldfri och så kommer någon och... Lättare att diskutera det akademiskt då.

Tycker det är typiskt att ofta när det gäller glashus är det de som står i ett som börjar kasta sten. Martin Timell skulle ju tveklöst ha kunnat gå ut med en låång artikel om hur han är förfärad och aldrig skulle gjort någonting mot en kvinna -om det inte hade varit så att han blivit avslöjad. Han var ju en så fin människa.

 

[Badger]

Det är OK att du inte håller med mig.
Men jag tycker fortfarande att det är väldigt problematiskt att demonisera alla män. Bara för att de är män.
Det leder inte till något gott.

Jag invänder mot en grov generalisering som i mina ögon skadar debatten.

Hur man hindrar övergrepp inom idrotten?
närvarande föräldrar.

Närvarande föräldrar verkar vara en bristvara i många situationer i barns och ungdomars liv.
I vad de gör på internet, i vad de gör med kompisar. När de är på fest och "super skallen av sig" och föräldrarna antingen vet om det och tycker att det är OK att 15-16-åringar är grovt berusade, eller så vet de inte om det för de är inte tillräckligt närvarande för att se.

Närvarande föräldrar, som sagt.

Alltså jag är väldigt osäker på det där med närvarande föräldrar. Jag hade tyckt det var förfärligt om min mamma hade varit tvungen att följa med till stallet varje gång när jag var 14. Det var ju en otrolig frihet när man var stor nog att cykla själv. Dessutom tvekar jag om jag hade fått rida om mamma alltid skulle vara med, hon är hästallergiker.

Jag känner ändå att barn växer lite med frihet och att nuförtiden är det för lite snarare än för mycket av att barnet själv får transportera sig till aktiviteter.

 

[Badger]

Jag känner personligen att jag vill ha säkerhet i systemet snarare än "säkerhet" i att alla män ska bort från idrott och ungdomar.

Jag känner inte alls att jag litar 100% på att ingen kvinna någonsin skulle röra mitt barn otillbörligt. Det känns helt otillräckligt att radera män och 100% lita på alla kvinnor, vilken som helst. Det är sällan men det har definitivt hänt att dagisfröknar har begått övergrepp. Och absolut att lärarinnor för unga pojkar har det.

Då skulle vi återgå till blindhet och vända bort blicken -det är bara kvinnor, inget kommer att hända. Det är blindheten och vända bort blicken som varit ett av de största problemen. Folk har ju sett! Förstått! misstänkt! vänt bort blicken! Det måste vi komma åt och även elakheter, utslagning, mobbning från tränare, överträning osv. Jag tror fortfarande på att man kan försöka slå fler flugor i en smäll här.

Gymnastiken
https://www.svd.se/svensk-gymnastik-maste-hitta-en-vag-framat

den externa utredning som sociologiprofessor Jonas Stier lade fram för drygt ett år sedan och som visade på en rad missförhållanden inom sporten.

Stier påvisade bland annat att delar av verksamheten inte följde FN:s barnkonvention, att ett antal tränare inte följde samhällets normer eller idrottens värdegrunder och att flera tränare brast i kompetens.

Alltså sexuella övergrepp är en katastrof och det hände där, men att behandla barn allmänt illa, som de också gjorde, är ju inte heller jättebra.

https://www.dn.se/sport/detta-har-hant-i-gymnastik-sverige/

vissa tränare följer varken idrottens värdegrund eller samhällets normer, och tränarna brister i kompetens på flera områden. Barn skälls ut för att de äter en frukt och ledarkulten inom artistisk gymnastik är oetisk.

Sociologiprofessorn Jonas Stier ifrågasätter hur idrottsrörelsen reagerar på kritik. ”Man ser inte kritik som en väg mot något bättre, utan som något ondsint”, säger han.

Dagens Nyheter uppmärksammade

frågan i en rad artiklar och flera ex-gymnaster trädde fram och vittnade om att psykisk misshandel och viktkontroll varit en del av deras gymnastikvardag. Efter DN:s artikelserie tillsatte Svenska gymnastikförbundet två utredningar – en intern och en extern.

https://www.dn.se/sport/gymnastikforbundet-ljuger-eller-ar-helt-inkompetent/
seriöst, psykisk misshandel och viktkontroll?

 

[Singoalla]

Jag tycker att det är väldigt intressant att män aldrig kan diskutera den problematiska mansrollen och det faktum att andra män är grovt överrepresenterad när det gäller att utsätta barn, kvinnor och även andra män för våld eller att utnyttja dem sexuellt utan att fastna i:

1) INTEALLAMÄN
2) Det finns minsann kvinnliga förövare också, minsann, minsann och de är fler än man kan tänka sig...kanske upp till 20% (och om man nu jämställer våldtäkt och glåpord kanske till och med ännu fler! Och män blir ju minst lika sårade av ett glåpord som en kärring eller en unge blir av... Det vet alla)
3) Alla stackars oskyldiga misstänkliggjorda män. Alla brotts sanna offer Om inte feministerna reagerade på pedofiler så skulle män minsann jobba på dagis! Stackars män! (Aldrig att man kanske skulle kunna skylla misstänkliggörandet på de MÄN som faktiskt bryter mot förtroenden - nej, det är kärringarnas fel att ingen litar på de stackars männen)

Diskussionerna kommer ju aldrig framåt - de stannar i ett konstaterande att det kan vara synd om män. Visste jag inte bättre, skulle jag tro att män inte tyckte att övergrepp mot andra människor inte ens barn var särskilt alvarligt Kanske inte alla män då.

Jag förstår vad du säger, men jag tycker också att det är förenklat. Exempelvis har jag inte sett någon i den här tråden som pratat om att det är synd om männen, som du tar upp, jag har däremot sett många som pratar om problematiken med att banna och särbehandla män när det kommer till arbete med barn och unga. Jag har också sett många som ifrågasatt rimligheten i att vara rädd för att låta män vara ensamma med barn, given statistik som pekar emot att det i de allra allra flesta fall är säkert. Att då vrida den här diskussionen till att vi anser att det är synd om männen (gråtgubbe), stackars oskyldiga män (gråtgubbe), att säga att män inte anser att övergrepp är särskilt allvarligt.. det är helt enkelt en halmdocka och en ganska taskig argumentationsteknik. Den här tråden handlar som sagt inte om övergrepp mot barn rent generellt, utan frågan ställdes om män ska få jobba med barn och unga. Självklart kommer det då finnas folk som tycker att frågan är befängd eftersom, självklart, inte-alla-män. Jag förstår inte att folk är förvånade att diskussionen dyker upp. Vad ska vi säga? ”Ja, porta dom jävlarna!”. Så länge folk vill hindra män från umgänge med barn eller påstår att män (rent generellt) är farliga så kommer den andra sidan alltid att dyka upp och argumentera för motsatsen.

Jag skulle mycket hellre se en mer mittenorienterad diskussion där det yttersta på ena sidan inte lockar fram det yttersta på andra sidan och så blir det sandlåda. ”Hur kan vi jobba bort en mansroll som är destruktiv både för de själva och resten av samhället?”, ”Hur kan vi skydda våra barn mot förövare?”, ”Hur kan vi på kort sikt, och lång sikt, skydda oss mot mäns våld?”

 

[Badger]

Jag tror att närvarande föräldrar är bra och ska uppmuntras. Det kan dock inte vara enda lösning eftersom

1) alla barn inte har tillgång till det (de som är i störst behov av skydd troligen minst) och
2) själva poängen med vissa av de situationer där barnen är hos andra än sina föräldrar är att föräldrarna inte kan vara närvarande*, det gäller till exempel förskolan.

* Närvarande kan ju betyda många olika saker, men för små barn som inte kan tala för sig kan jag bara se att det är fysisk närvaro av andra vuxna som kan förhindra övergrepp. För övrigt tror jag att de åtgärder som kan motverka övergrepp måste vara olika beroende på barnets ålder - de åtgärder som @Lady_S föreslår är ju till exempel tydligt riktade mot det äldre segmentet av ”barn och unga” medan två ständigt närvarande vuxna verkar orimligt att få till för den gruppen.

När det gäller små barn och blöjor kan man ju ha badrummet mer öppet mot ett område där folk rör sig och -vilket jag antar redan är vanligt, inte stänga dörren till badrummet vid byte. (vilket iofs kanske kan ge problem vid pottgående). Sedan hade vår förskola en policy att vikarier aldrig bytte blöja (inte ens långtidsvikarier).

 

[Badger]

Det är bra förslag ni kommer med, men samtidigt så finns det så mycket gråzoner, jag har exempel på två ungdomar som blev tillsammans, han något år äldre, han går vidare och blir ledare och går tränareutbildning som 18 åring, ska han då göra slut med sin flickvän sen tre år tillbaka eftersom han nu är tränare till henne?

I första fallet tycker jag nog att det är bäst att han inte är hennes tränare faktiskt utan någon annan är det.

Men i övrigt kan man kanske sätta normer istället för regler? Dvs det bör normalt inte vara så, men det kan få finnas undantag.

Tex omklädningsrummet, normen, två tränare, normen, inte hänga i omklädningsrummet, men dock ha viss översyn? Gå igenom ibland, checka av? Vi hade manlig jumpalärare och ja han backade in ibland och ja folk sa euww, men jag tyckte det kändes bra att han höll ett öga. Vår kvinnliga senare gjorde samma i pojkarnas, för att checka av för mobbning säkerligen.