Skaffa barn trots psykisk ohälsa?

[LBR]

Hej Buke. Nu hoppas jag att ni har många tankar till mig.

Jag har blivit diagnostiserad med GAD och residiverande (återkommande) depression och det har jag kommit överens med efter många om och men. Jag vet att jag inte kommer att någonsin vara helt frisk och att jag kommer behöva hantera depression och ångest av och till resten av mitt liv.

I tisdags träffade jag en psykiater i mitt nya landsting. Han var superbra och jag kände mig trygg med honom, men han frågade mig om vi har barn eller om det är några barn på gång (för att få en uppfattning om familjesituationen). Jag svarade nej, men frågan växte tankar i mig.

Den depressionen jag är i nu har varit extremt jobbig. Jag har haft mycket utmattningssymptom. Sovit väldigt mycket, inte klarat av arbetet hemma och liknande. Så min tanke blir såklart hur i hela friden ska jag någonsin klara av ett barn?

Utöver det så har mina diagnoser en mycket hög ärftlighet, och något som gnager mig är - hur ska jag någonsin kunna utsätta någon för den smärta jag gått igenom i mitt liv?¨

Vad säger ni? Är mina funderingar rimliga? jag vet att min sambo vill ha barn så småningom, tänk om han lämnar mig om jag bestämmer mig för att jag inte fixar det?

Hjälp mig med råd och tankar snälla.

 

[Bleuh]

Jag vet inte om jag hjälper dig direkt, men jag har också GAD. En ganska "högfungerande" sådan, men jag störs av det varje dag och varje besvärlig händelse eller lite större grej ger mig rätt mycket ångest. Mitt liv måste liksom tugga på i samma hjulspår hela tiden för att jag ska må hyfsat. Depression har jag tack och lov varit ganska förskonad från åtminstone de senaste 15 åren, men den ligger där och lurar ganska nära ändå. Har nästan halkat dit några gånger.

Jag har valt bort barn helt, dels för att den biologiska klockan aldrig riktigt tickat igång och dels för de argument du nämner ovan. Hur ska jag orka, och tänk om barnet ärver...? Tänk om jag får ett barn som är sjukt på något sätt och kräver massor av stöd och energi från min sida? Nej, JAG klarar det inte. Nu är min sambo helt med på det tåget tack och lov, så jag behöver inte fundera på den biten.

Men visst har man tänkt. Och det är lite bittert bitvis...
Det är jättesvårt att ge råd i det här tycker jag. Jag kan bara säga hur jag har gjort, därmed inte sagt att du aldrig skulle klara av det.
Vad får du för behandling i nuläget?

 

[Killaloe]

Den här tråden hade lika gärna kunnat vara skriven av mig - för det är verkligen svåra funderingar.

Själv är jag i en ålder där "alla" runtomkring mig nyss har fått eller ska få barn vilket gör att jag påminns om min situation väldigt ofta.

Nu kan jag bara tala för mig själv, eftersom det som är rätt för mig inte behöver vara rött för någon annan, men jag har valt att skjuta ev barn några år framåt (eftersom jag förhoppningsvis kan bli gravid även om några år, om det nu är aktuellt). Det som får mig att vilka ha barn är att jag tycker om barn (nåja, inte alla kanske) och tror att jag skulle bli en bra förälder när jag mår bra. Problemet är ju bara att jag ju inte vet vad som händer för även om jag mår relativt bra nu (sett till hur jag har mått) så är jag långt ifrån välfungerande och jag vill inte lägga över allt på min sambo vilket blir fallet när jag mår dåligt. Så i kombination med att både jag och sambon har depressioner/bipolaritet i familjen (sambon är iofs inte någotdera) samt att jag vuxit upp med en bipolär mamma gör att jag mer och mer lutar mot att det inte blir några barn.

Det är ju som sagt inget definitivt beslut, men det känns mer och mer rimligt att jag inte ska bli förälder även om det samtidigt känns otroligt sorgligt.

Så med det sagt har jag egentligen inga bra råd att komma med, eftersom det är så himla individuellt. Men är det så att du kan vänta och känna efter, så tror jag att detr bra att låta funderingarna landa lite och inte ta några definitiva beslut just nu. Saker och ting kan ju ändra sig och som visar om det är rätt för dig med barn eller inte.

 

[Amk]

Jag har själv ingen psykisk ohälsa, men min syster lider sedn många år av det. Hon har återkommande problem med ångest och depressioner och har också neurppsykiatriska funktionshinder. För några år sedan valde hon att få barn, och grabben är nu runt tre år. Det märks relativt tydligt att han har ärvt vissa bekymmer från henne, och man har också gjort tester där man sett att de har liknande störningar på någon del av DNA om jag minns rätt. Den störningen/avvikelsen skulle vara vanlig hos människor inom autismspektrat (återigen, om jag minns rätt...).

Trots att pojken inte har det jättelätt på alla områden, och trots att det ofta är enormt tufft för henne att klara vardagen så har han gett så otroligt mycket glädje, och han är verkligen en solstråle själv. Jag kan aldrig döma hennes val även om jag var hemskt orolig under graviditeten- för hennes del mår hon så otroligt mycet bättre nu och grabben har det på det stora hela väldigt bra. Sedan vet man aldig vad som kommer hända framöver, och är det så att hon går under isen har hon en backup i familjen, vilket jag skulle säga har varit otroligt viktigt för hennes trygghet som mamma. Hon sätter alltid barnet först, och när hon haft tuffa perioder har hon sett till att han fått vara hos sin pappa eller morfar.

Kanske kan detta vara till någon hjälp för dig, jag har själv väldigt svårt att tycka att det finns rätt och fel i detta så länge man alltid sätter barnet först. Det är lätt att innan det där barnet har kommit säga att "alla barn förtjänar friska, välfungerande föräldrar", men när barnet är här och ger och hr sådan glädje kan jag inte tycka att det håller hela vägen.

 

[Görel]

Som socialsekreterare ser jag ur barnperspektivet och tänker att man ska se till om man är kapabel att ta hand om ett barn, inte om barnet ger en glädje eller inte.

 

[rubytoo]

Jag har sett alldeles för många barn fara illa av föräldrar med psykiska besvär, så nej jag tycker inte man skall skaffa barn när man har så stora besvär själv

 

[mandalaki]

Jag tänker så här:

Det din doktor frågade om barn är sådant de alltid frågar. Det vet du ju. De frågar om yrke, barn, familj osv för att det hör till. Och man svarar snällt och närmast automatiskt, det går in genom ena örat på en och ut genom det andra.

Men på dig gjorde det inte det nu. Det där med barn stannade kvar och du började grubbla - och det tror jag beror på att du är svårt deprimerad just nu. Är man deprimerad kan man vända det mesta till svåra grubblerier, allt från att han gör skidbacke av osten till livets stora frågor.

Så jag skulle råda dig att försöka släppa barntankar just nu. De kan vara svåra till och med för någon som är totalt odeprimerad och lever ett tjosan-hejsan-liv.

En tråd på det här temat riskerar bli ett väldigt svartsynt slagsmål som inte gör dig det minsta klokare, bara svartare.

 

[Grazing]

Ja, man kan skaffa barn även om man inte är helt frisk själv. Men det är bra med ett bra kontaktnät runt omkring så man kan få stöd vilket det ju är för alla som ska skaffa barn. Det handlar om att kunna hantera sina problem på rätt sätt och vara medveten om dom, och är man det och känner sig själv, då kan man utan tvekan skaffa barn.

Tänk bara på alla dessa sen innan friska som skaffar barn och sen går in i förlossningsdepressioner, det kan ta flera år att komma igång efter det. Alltså jag menar att risk finns det alltid, du vet ju iallafall hur du kan hantera din ångest och allt det där, har du dom verktygen så är inte barn några problem.

Kan ju faktiskt vara så att du till och med kommer må bättre med barn, du kanske inte alls får problem med det. Dock ska ju beslutet tas när du mår bra så du kan tänka igenom det ordentligt.

 

[ztsu]

Jag har mått dåligt i hela mitt liv, och blev som vuxen diagnostiserad med borderline och PTSD (efter ett trauma). Jag har även i perioder haft dissiciativa störningar.

När jag var 22 år blev jag som ensamstående gravid som en del av mitt destruktiva beteende. Han är 10 år nu och det har inte varit lätt. Inte förrän han var 4 år gammal och jag gick igenom ett trauma (då bodde han hos sin mormor i över ett halvår när jag låg inlagd på psyket under en lång tid och faktiskt nästan strök med) och kom ut på andra sidan kunde jag knyta an till honom. De första fyra åren av hans liv var han bara mitt arbete som jag plikttroget skötte efter bästa förmåga, dvs inte så värst bra alltid. Han hade alltid hela och rena kläder och han var alltid mätt, men den känslomässiga biten var bristfällig. Tom obefintlig skulle jag säga.

Senare träffade jag en man och när jag var 30 år fick jag mitt andra barn. Då som sagt tillsammans med en man och under ordnade förhållanden eller hur man skall säga.

Jag har alltså två barn och skulle vilja påstå att jag lever ett fullt "normalt" liv idag tillsammans med min lilla familj och mina diagnoser. Jag och min man har alltid haft en öppen dialog kring mitt mående och han visste från start att han skulle bli tvungen att i perioder ta ett stort ansvar. Det funkar bra och jag mår så bra som jag kan må, men jag har fortfarande svårigheter. Med tioåringen har jag en dialog, vi pratar mycket och ofta om att man ibland kan vara ledsen utan någon egentlig orsak och att mamma ibland behöver vara för sig själv och liknande. Jag tror stenhårt på att involvera barnen och prata med dem. Jag tror att det skapar empati och förståelse. Märker man att barnen behöver stöd så finns det massor med stödföreningar för barn till föräldrar med psykiska besvär. Jag har aldrig känt behovet av det, men efter mitt trauma då min stora kille fick bo hos mormor engagerade jag förskolan och han fick en person i personalstyrkan som höll ett extra öga på honom och la extra tid och energi på att prata med honom osv.

Om man är medveten om sin problematik och har ett stöd i den blivande pappan eller en annan närstående så ser jag inga hinder. Dessutom tror jag att man när man själv har diagnoser är mer uppmärksam på sina barn och snabbar upp eventuella problem hos dem betydligt snabbare än de föräldrar som är "helt normala".

 

[sillysinta]

Och jag ar sadan som tycker att man ar oansvarig om man skaffar biologiska barn nar man har svara sjukdomar som ar arftliga, svar depression inkluderat. Vi skulle aldrig gora sa med djur men med manniskor ar det tydligen skit samma for en del.

Men sedan maste jag halla med Mandalaki. Detta ar inte nagot som du maste tanka over nu. Du kommer i forsta hand. Ta hand om dig sjalv forst. Depression forvranger valdigt latt verkligheten for en sjalv sa det ar svart att palitligt analysera nagonting oht.

 

[Grazing]

Och jag ar sadan som tycker att man ar oansvarig om man skaffar biologiska barn nar man har svara sjukdomar som ar arftliga, svar depression inkluderat. Vi skulle aldrig gora sa med djur men med manniskor ar det tydligen skit samma for en del.

Fast det är skillnad på djur och människor på det sättet, människor kan lära sig hantera sin ångest och lära sig hantera med medicin osv att inte falla ner i derpressioner och trots det ha ett underbart liv. Det kan inte djur göra på det sättet. Tycker inte det där går att jämföra. Ska man enbart avla på människor som inte har något i släkten av psykiska besvär då lär det inte finnas särskilt många människor kvar. Det kan ju trots allt hoppa över generationer osv sånt där.

Jag har inte någon psykisk sjukdom i min släkt (som jag vet om eller märkt av) men jag har ändå drabbats av en viss hysterisk känslighet som gör att jag otroligt lätt faller. Jag är trots det ändå glad åt livet på ett sätt, det innehåller mycket vackert och när jag nu lärt mig hantera dom starka känslorna osv så blir det lättare och lättare.

Jag skulle nästan se det som positivt att ha förälder som har lärt sig hantera sin sjukdom, då kan man fungera mer eller mindre som vanligt plus att den då kan hjälpa barnet otroligt mycket då den vet vad den går igenom. Om det ens är så att barnet ärver någonting.

 

[Skjøldur]

Jag har en kompis som är 50 % sjukpensionär av psykiskt grund. Hon fick en psykos då hon var i tjugofemårsåldern och sedan dess har hon aldrig blivit lika stark som innan. Det var inget medfött och ärftlig som gjorde henne sjuk. Som hon är nu är hon bara lite överkänslig och behöver få styra sin dag själv för att orka med. Så ser jag det hela i alla fall och jag har känt henne länge. Hon har en son på tre år och han är pigg och trevlig unge. Han är känslig och inte så tuff, men helt normal. Pappan har inga psykiska problem, men han är invandrare och har det inte så lätt. På grund av hennes diagnos så kommer socialen på regelbundna besök och hon har kontakt med psykiatrin också. Ibland är hon väldigt trött på dom men hon vågar inte säga ifrån pga hon är rädd att dom ska ta sonen ifrån henne. Hennes familj stöttar henne och sonen är hos mormor en helg ibland. Så det går bra ändå, och jag tycker inte hon gjorde fel som lät honom födas.

 

[DressageNerd]

Jag tycker att man endast bör skaffa barn om man är i ett skede i livet så att man kan tillfredsställa deras emotionella och ekonomiska behov.

Delvis kan det vara mer eller mindre själviskt att skaffa barn när det finns ärftlighet med i bilden, både psyiska och fysiska tillstånd. Jag vet ett par som avråddes starkt att skaffa ett till barn efter att de fött en flicka med ett svårt tillstånd som kommer förkorta hennes liv avsevärt. Paret skaffade dock ett till barn och nu har de två svårt sjuka flickor.

Har även en avlägsen bekant vars mor var schizofren, och hon har först under barndomen fått leva med de svårigheter det innebar för henne, och efter det har hon fått leva med rädslan för att själv utveckla schizofreni. Det är inget jag skulle vilja välja för mig själv eller mitt barn.

En vän till mig som sedan tonåren kämpat med svårt självskadebetéende, depressioner och en BPD diagnos har barn tillsammans med en karl som jag inte skulle lita på att han kunde uppfostra ett marsvin. Ingen av dem har någon utbildning eller möjlighet till arbete för ekonomisk trygghet, och min vän har aldrig mått tillräckligt bra för att faktiskt jobba. Alla andras åsikt (Inkl. hennes psykologer/psykiatrikers) kan sammanfattas till "Åh kära nån hur ska det här sluta", och även om jag inte är osympatisk för henne och tycker mycket om henne så håller jag med.

Barn borde inte tas för lätt på. Det är en helt ny människa som man har ansvar för, och går det helt fel kan man förstöra denna människa otroligt mycket. Social missanpassning pga. dysfunktionell barndom är inte helt ovanlig, något att väga in förutom ärftliga faktorer.

 

[monster1]

Hej Buke. Nu hoppas jag att ni har många tankar till mig.

Jag har blivit diagnostiserad med GAD och residiverande (återkommande) depression och det har jag kommit överens med efter många om och men. Jag vet att jag inte kommer att någonsin vara helt frisk och att jag kommer behöva hantera depression och ångest av och till resten av mitt liv.

I tisdags träffade jag en psykiater i mitt nya landsting. Han var superbra och jag kände mig trygg med honom, men han frågade mig om vi har barn eller om det är några barn på gång (för att få en uppfattning om familjesituationen). Jag svarade nej, men frågan växte tankar i mig.

Den depressionen jag är i nu har varit extremt jobbig. Jag har haft mycket utmattningssymptom. Sovit väldigt mycket, inte klarat av arbetet hemma och liknande. Så min tanke blir såklart hur i hela friden ska jag någonsin klara av ett barn?

Utöver det så har mina diagnoser en mycket hög ärftlighet, och något som gnager mig är - hur ska jag någonsin kunna utsätta någon för den smärta jag gått igenom i mitt liv?¨

Vad säger ni? Är mina funderingar rimliga? jag vet att min sambo vill ha barn så småningom, tänk om han lämnar mig om jag bestämmer mig för att jag inte fixar det?

Hjälp mig med råd och tankar snälla.

GAD är ju en ganska ny diagnos om jag förstått det rätt (jag är själv diagnostiserad med det), depression och utmattning kommer inte sällan som en bieffekt av GADen.

Jag blir väldigt osäker på om det är så att depression och generaliserat ångestsyndrom verkligen är ärftligt.

Jag vet att man misstänker ärftlighet på autismspektrat (Autism, asperger, adhd, add) och schizofreni möjligen bipolaritet. Men jag har faktiskt inte hört det om depression och gäller det i såfall all form av depression. Många gånger är ju depression en konsekvens av något annat t ex utmattning, sorg etc. Ångestspektrat som GAD ingår i har jag inte heller hört att det skulle vara något som är genetiskt.

Förövrigt så tycker jag att din frågeställning här är en typisk GAD reaktion, man hakar upp sig på något någon sa och sedan ältar man det och skapar avgrundscenarier. Ska du ta upp frågan med någon så bör du ta upp den med din sambo och kanske först dina tankar kring detta med din terapeut.

 

[monster1]

Lite statistik, var tredje kvinna och var femte man upplever någon gång ångest eller har en ångestdiagnos, var fjärde svensk får någon gång en depression så svår att den behöver behandlas. Med tanke på det är det nog väldigt få som inte bär på en genetisk förutsättning för att bli deprimerad eller få ångest (om det nu är genetiskt). Enligt Hjärnfonden så är biologisk sårbarhet bara en komponent i en depression: "Flera faktorer bidrar till en depression. Exempel på detta är biologisk sårbarhet, ärftlighet och stress. En depression kan också vara ett tidigt tecken på en fysisk sjukdom som demens, brist på sköldkörtelhormon eller hjärt- och kärlsjukdomar." http://www.hjarnfonden.se/diagnoser/depression__29

På den regelrätta frågan så tycker jag det snarast handlar om ditt mående inte dina diagnoser.

 

[purity_666]

Jag är bipolär och kommer aldrig skaffa barn. Mina depressioner gör att jag ibland inte ens orkar duscha, äta, kolla posten osv. Jag går upp, ger djuren mat och sen sover jag. Jag skulle inte kunna ge mina barn det de behöver. Jag skulle nog fixa att ge dom mat och klä på dom, men det känslomässiga engagemanget skulle saknas helt i perioder. Att ta hand om dom skulle göra slut på den lilla ork jag har i dåliga perioder. Kul att ha en mamma som sover dygnet runt i ett par veckor.

Min pappa och syster lider av panikångest, vilket jag också har. Så nej, jag är inte lämplig helt enkelt.

 

[stjarnhimmel]

Visst jag kan tänka att man kanske bör avstå från att skaffa barn om man har ett mående som kommer att påverka barnet. Men jag ser samtidigt människor omkring med sjukdomar och diagnoser som byggt upp ett bra kontaktnät och får det att fungera.
Sen är det ju ingen lätt fråga vem som egentligen är lämplig som förälder. Ser runt omkring mig många som är friska men samtidigt jiobbar väldigt mycket, eller som är överviktig etc. Vem avgör då om dessa inte är lämpliga som föräldrar?

 

[mandalaki]

GAD är ju en ganska ny diagnos om jag förstått det rätt (jag är själv diagnostiserad med det), depression och utmattning kommer inte sällan som en bieffekt av GADen.

Jag blir väldigt osäker på om det är så att depression och generaliserat ångestsyndrom verkligen är ärftligt.

Jag vet att man misstänker ärftlighet på autismspektrat (Autism, asperger, adhd, add) och schizofreni möjligen bipolaritet. Men jag har faktiskt inte hört det om depression och gäller det i såfall all form av depression. Många gånger är ju depression en konsekvens av något annat t ex utmattning, sorg etc. Ångestspektrat som GAD ingår i har jag inte heller hört att det skulle vara något som är genetiskt.

Förövrigt så tycker jag att din frågeställning här är en typisk GAD reaktion, man hakar upp sig på något någon sa och sedan ältar man det och skapar avgrundscenarier. Ska du ta upp frågan med någon så bör du ta upp den med din sambo och kanske först dina tankar kring detta med din terapeut.

Vad gäller ärftlighet så har jag en högst hemmasnickrad teori om att det kanske finns annan ärftlighet än genetisk när det gäller psykisk sjukdom. Jag tror att den kan nedärvas som mönster - man lär sig de beteenden som föräldrarna hade, framförallt kanske flyktbeteenden, det man tar till vid press.

Det som gör att jag tror det är dels en stark tro på att uppväxtmiljöns prägel inte går att överskatta - samt de många vittnesmålen från människor med psykiska problem i vuxen ålder. Ofta beskriver de en förälder med ungefär samma problematik. De lärde sig mönstren - även om det inte finns någon fastställd genetisk nedärvbarhet.

 

[monster1]

Vad gäller ärftlighet så har jag en högst hemmasnickrad teori om att det kanske finns annan ärftlighet än genetisk när det gäller psykisk sjukdom. Jag tror att den kan nedärvas som mönster - man lär sig de beteenden som föräldrarna hade, framförallt kanske flyktbeteenden, det man tar till vid press.

Det som gör att jag tror det är dels en stark tro på att uppväxtmiljöns prägel inte går att överskatta - samt de många vittnesmålen från människor med psykiska problem i vuxen ålder. Ofta beskriver de en förälder med ungefär samma problematik. De lärde sig mönstren - även om det inte finns någon fastställd genetisk nedärvbarhet.

Det tror jag också (alltså mer miljö än arv). Ett beteende mönster går att ändra på medan man inte kan göra detsamma med sin dna.

 

[mandalaki]

Det tror jag också (alltså mer miljö än arv). Ett beteende mönster går att ändra på medan man inte kan göra detsamma med sin dna.

Ungefär så, ja. Fast det innebär ju inte att det är enkelt.