Skaffa valp som ensamstående

[machafuko]

Man kan ju planera hur mycket som helst och ändå blir det inte som tänkt.

Jag köpte min Cessna när jag var i ett förhållande. Två veckor efter hon kommit hem blev jag singel. Nog för att jag visste att förhållandet var skakigt och tids nog förmodligen skulle ta slut, men jag hade kanske inte tänkt att det skulle vara två veckor efter att jag blivit med valp. Som tur var spelade det ingen roll, det gick alldeles utmärkt att ha henne som plötslig ensamstående. Vi flyttade tom till ny stad, från ”västkusten” till Stockholm så inte direkt nästgårds.

Så länge man vet vad man ska göra med hunden när man går tillbaka till studier, jobb eller liknande och har en plan för ensamtiden så ser jag inga större problem. Bor man så man är beroende av bil är det väl också att ta i beaktning.

 

[Happimess]

Undrar också vad civilstatus har med detta att göra, jag har man men han gör ingenting med hundarna mer än att vara sällskap och någon enstaka gång rasta dom på egen hand.

Jag hade inte velat göra om de senaste två åren (hämtade min hund som valp för exakt två år sedan) utan min partner, för då hade jag inte orkat. Både pga en krävande hund, andra krävande livsomständigheter, mycket sjukdom hos hunden osv. Det har varit guld värt att dela på allt från aktivering till rastning till vardagssysslor under den perioden.
Hyser djup respekt för de som klarar av valptiden själva, för den är fan inte rolig.

 

[Grazing]

Det känns tufft att skaffa valp som ensamstående och jag våndas jättemycket över att inte ha planerat tillräckligt. Det känns som att jag är dum i huvudet som väljer valp med allt vad det innebär, som ensamstående. Kan någon hjälpa mig bolla? Kan det gå? Har jag missat att tänka på något? Är en vuxen hund bättre?

I detta nu har jag ca en månad jag kan ta ut i ledighet, och det känns alldeles för lite. Det finns eventuellt möjlighet att utöka i flex, semester (beroende på när det är dags) och ta tjänstledigt. Efter den första tidens ledighet tänkte jag satsa på dagmatte, och när hunden blir äldre troligen hunddagis. Jag har få vänner på orten, men mina pensionerade föräldrar är gärna hundvakt (bara att de inte bor så nära).

Jag vill gärna ha valp och den där första tiden, men vuxen hund är inte omöjligt om valp inte går av olika anledningar.

Hur har ni andra som är/har varit ensamstående och skaffat hund gjort?

Jag skaffade min vovve själv, det går men det är helt klart lite jobbigt ibland. Väldigt jobbigt ibland då det blev ett väldigt springande ut och in innan han var rumsren och allt det här passande hela tiden men den perioden varar som tur är inte särskilt länge.

 

[lilstar]

När jag skaffade hund som ensamstående valde jag bort valp just för att det inte skulle vara praktiskt möjligt. Framförallt att vara hemma så länge som jag hade velat, bara semestern hade inte räckt långt. Jag hittade istället en tvååring via rasklubbens omplaceringssida.

För mig var det viktigt att välja en hund som kan vara med överallt. Lagom stor, trevlig mot folk och inget fällmonster. Jag ville inte stänga ute mig själv från sociala sammanhang för att det blir besvärligt med hunden. När jag skaffade hunden bodde jag två timmar bort från närmaste anhöriga och hade endast ytligt bekanta i närheten. Min backupplan ifall jag skulle bli sjuk och inte orka ta hand om hunden var att jag visste att mina föräldrar stöttade mitt beslut att skaffa hund och skulle komma och hämta oss båda om det krisade. Även här var det viktigt för mig att hunden är enkel så att jag dels klarar av den själv även dåliga dagar och dels att vem som helst kan ta hand om den. Häromveckan var jag väldigt tacksam över att min hund klarar av att ha några tråkiga dagar så att jag kunde sköta den själv trots magsjuka..

 

[Roheryn]

Well... Jag är singel och bor ensam på gård med två hästar o en katt. Tanken är att utöka familjen med en hund under hösten och jag drar mig inte det minsta för att göra det som ensamstående. Varför skulle jag sätta livet på vänt för att jag inte har en partner, liksom?

 

[_Taggis_]

Well... Jag är singel och bor ensam på gård med två hästar o en katt. Tanken är att utöka familjen med en hund under hösten och jag drar mig inte det minsta för att göra det som ensamstående. Varför skulle jag sätta livet på vänt för att jag inte har en partner, liksom?

Jag tänker mer i termer Vad för liv erbjuder jag mina djur i syfte att tillfredsställa mina egna behov? Jag menar inte att du inte har tänkt igenom beslutet, jag menar att människor överlag behöver tänka ur djurets perspektiv och inte bara sitt eget. Man kanske måste sätta saker lite på vänt tills man har ett lämpligt tillfälle, istället för att tänka att man ska ha allt man vill på en gång? Jag vänder mig lite emot formuleringen bara

 

[_Taggis_]

För mig var det viktigt att välja en hund som kan vara med överallt. Lagom stor, trevlig mot folk och inget fällmonster. Jag ville inte stänga ute mig själv från sociala sammanhang för att det blir besvärligt med hunden. När jag skaffade hunden bodde jag två timmar bort från närmaste anhöriga och hade endast ytligt bekanta i närheten. Min backupplan ifall jag skulle bli sjuk och inte orka ta hand om hunden var att jag visste att mina föräldrar stöttade mitt beslut att skaffa hund och skulle komma och hämta oss båda om det krisade. Även här var det viktigt för mig att hunden är enkel så att jag dels klarar av den själv även dåliga dagar och dels att vem som helst kan ta hand om den. Häromveckan var jag väldigt tacksam över att min hund klarar av att ha några tråkiga dagar så att jag kunde sköta den själv trots magsjuka..

Samma här. Jag är beroende av att kunna ha hunden med mig på jobbet, så jag måste ha en hund som passar in där. Dvs den ska kunna hantera att människor kommer och går, även om det inte är jättemånga så måste det fungera med att det är folk som passerar. Dvs inga reserverade raser som har lätt till att få problem med främmande typer.
Det måste också vara en hund som är så pass liten att den inte är i vägen, ser skrämmande ut, smutsar ner onödigt mkt eller helt enkelt tar över rummet och tillvaron. Den måste också klara att det inte alltid händer jättemkt även om det ofta gör det.

För mig blev det en lancashire heeler. Den stämmer bra in över ovanstående och ffa den indvid jag fick är som handen i handsken. Inte ens hundrädda/-ovana har bekymmer med att hon är en inventarie på jobbet. Och visst kan hon skälla och tala om att folk kommer, men hon är så harmlös så det spelar ingen större roll. Jag tror att folk har överseende med bristerna just för att hon på det stora hela inte stör så mkt. En stor och yvig hund som desutom skäller lite ibland upplevs mindre charmig än en som oftast ligger på rygg i soffan och skiter i folk men ibland för lite oljud när matte går ut...

Jag tänker på allt ovanstående, hur enkel hon är att ha i mitt liv, och då känns det plötsligt bättre än då jag tänker på det faktum att vi matchar varandra sämre i privatlivet sas. Jag hade velat ha en hund med mer glädje av motion. Men man kan inte få allt. En aktiv draghund passar mig bra när jag är ledig men skulle nog inte göra min vardag på jobbet så himla smidig...

 

[Thunderjaw]

Jag skaffade min vovve själv, det går men det är helt klart lite jobbigt ibland. Väldigt jobbigt ibland då det blev ett väldigt springande ut och in innan han var rumsren och allt det här passande hela tiden men den perioden varar som tur är inte särskilt länge.

Jag räknar med att det kommer vara asjobbigt. Valptiden är inte rolig så sett. Egentligen föredrar jag hundar på +1år, som generellt hunnit bli rumsrena, kommit förbi trotsåldern och framförallt som har hunnit skaffa sig en viss uthållighet så man kan börja hitta på saker på allvar. Men samtidigt vill jag helst inte vara utan den första tiden heller.

När jag skaffade hund som ensamstående valde jag bort valp just för att det inte skulle vara praktiskt möjligt. Framförallt att vara hemma så länge som jag hade velat, bara semestern hade inte räckt långt. Jag hittade istället en tvååring via rasklubbens omplaceringssida.

För mig var det viktigt att välja en hund som kan vara med överallt. Lagom stor, trevlig mot folk och inget fällmonster. Jag ville inte stänga ute mig själv från sociala sammanhang för att det blir besvärligt med hunden. När jag skaffade hunden bodde jag två timmar bort från närmaste anhöriga och hade endast ytligt bekanta i närheten. Min backupplan ifall jag skulle bli sjuk och inte orka ta hand om hunden var att jag visste att mina föräldrar stöttade mitt beslut att skaffa hund och skulle komma och hämta oss båda om det krisade. Även här var det viktigt för mig att hunden är enkel så att jag dels klarar av den själv även dåliga dagar och dels att vem som helst kan ta hand om den. Häromveckan var jag väldigt tacksam över att min hund klarar av att ha några tråkiga dagar så att jag kunde sköta den själv trots magsjuka..

Jag har själv funderat i de banorna du gjorde. Just att jag vill ha en ras som kan vara med överallt, är lagom stor, enkel och trevlig osv. Viktigt även att rasen inte ska vara för svår för mina föräldrar som kommer passa den, eller att det är en ras de har negativ syn på. Den största svårighetsgraden är i så fall att jag vill ha en tik, vilket inte är det populäraste valet i min släkt. En annan svår fråga är såklart om det ska bli valp eller vuxen. Jag föredrar egentligen vuxna hundar av olika anledningar, samtidigt som jag rent egoistiskt skulle vilja ha en valp. Men jag får fundera lite och se vad det kan bli

Well... Jag är singel och bor ensam på gård med två hästar o en katt. Tanken är att utöka familjen med en hund under hösten och jag drar mig inte det minsta för att göra det som ensamstående. Varför skulle jag sätta livet på vänt för att jag inte har en partner, liksom?

Jag hade nog inte tänkt vänta som så. En partner har jag ingen tanke på att skaffa, så jag får ta för mig av livet som ensamstående oavsett Men det har varit nyttigt att få läsa andras tankar, så det är jag tacksam över. Mitt intresse för hundsport är väldigt stort och det kommer absolut bli en hund så småningom, men när och på vilket sätt är oklart.

 

[_Taggis_]

Jag skaffade min vovve själv, det går men det är helt klart lite jobbigt ibland. Väldigt jobbigt ibland då det blev ett väldigt springande ut och in innan han var rumsren och allt det här passande hela tiden men den perioden varar som tur är inte särskilt länge.

Det var lite jobbigt att aldrig få avlastning, men samtidigt känner jag att det var värt just det under valptiden. Jag hade då en pojkvän med egen hund (vi bodde ej ihop och sågs sällan pga avstånd). Vi hade så fatalt olika syn på hur hundar skulle hållas och fostras så jag stod knappt ut de perioder vi sågs. Jag försökte hantera min valp som jag ville ha det och han gjorde precis tvärtom. Jag vill inte ens tänka tanken på att försöka fostra och träna en hund ihop med nån annan, just av den anledningen att jag vill ha saker på mitt sätt eller åtminstone inte på ett helt olikt sätt...

 

[Nota]

Jag hade inte velat göra om de senaste två åren (hämtade min hund som valp för exakt två år sedan) utan min partner, för då hade jag inte orkat. Både pga en krävande hund, andra krävande livsomständigheter, mycket sjukdom hos hunden osv. Det har varit guld värt att dela på allt från aktivering till rastning till vardagssysslor under den perioden.
Hyser djup respekt för de som klarar av valptiden själva, för den är fan inte rolig.

Okej själv vill jag inte dela djur med min partner och har haft många valpar när jag bott ensammen, förstår inte vad som är så förskräckligt jobbigt?

 

[Nota]

För mig är det ganska avgörande att vara ensam ansvarig, utan anhöriga och vänner som kan ställa upp. Hade jag bott närmare min hjälpsamma familj hade det haft mindre betydelse.

Det stod ju dock ensamstående, det var vad jag svarade på man kan ju såklart vara ensamstående men ha familj och vänner kring sig

 

[Myrten]

Okej själv vill jag inte dela djur med min partner och har haft många valpar när jag bott ensammen, förstår inte vad som är så förskräckligt jobbigt?

Det är intressant att så fort man ska diskutera hur det är att göra något som ensamstående kommer någon som INTE är ensamstående och förklarar att det inte är någon skillnad.

 

[Fruentimber]

Okej själv vill jag inte dela djur med min partner och har haft många valpar när jag bott ensammen, förstår inte vad som är så förskräckligt jobbigt?

Men det står ju i inlägget varför? "Både pga en krävande hund, andra krävande livsomständigheter, mycket sjukdom hos hunden osv".

 

[_Taggis_]

Okej själv vill jag inte dela djur med min partner och har haft många valpar när jag bott ensammen, förstår inte vad som är så förskräckligt jobbigt?

Det är ju en kort period men medan den pågår tyckte jag det var lite stressande att tex handla mat, med en valp som inte kunde lämnas ensam ens i bilen utan att skrika. Kan ju inte ta med den på Ica. En gång var en kollega med och höll i den utanför men den skrek oavbrutet medan jag handlade. Jag jobbade skift också och bland var det inte många timmars sömn per dygn om det osynkade med valpens sovtider och mina.

Nu gick det ju bra ändå. Men det var några exempel på där det hade varit trevligt med nån avlastning.

 

[Nota]

Det är intressant att så fort man ska diskutera hur det är att göra något som ensamstående kommer någon som INTE är ensamstående och förklarar att det inte är någon skillnad.

Har varit ensamstående med hund i över 10 år så lugna dig

 

[Nota]

Men det står ju i inlägget varför? "Både pga en krävande hund, andra krävande livsomständigheter, mycket sjukdom hos hunden osv".

Okej

 

[Wingates]

Bor förvisso med vän, men sköter allt med hunden ensam alt byter tjänst med en vän som också har dobermann.
Ser inga problem med att göra det ensam faktiskt, vet inte om en partner hade hjälpt med de sakerna jag behöver hjälp med ändå.

 

[Myrten]

Har varit ensamstående med hund i över 10 år så lugna dig

Jag är helt lugn, tack så mycket.

 

[Myrten]

Bor förvisso med vän, men sköter allt med hunden ensam alt byter tjänst med en vän som också har dobermann.
Ser inga problem med att göra det ensam faktiskt, vet inte om en partner hade hjälpt med de sakerna jag behöver hjälp med ändå.

Det JAG tycker är viss stress med kombon hund och ensamstående är till exempel:

- Ingen avlastning om jag blir sjuk. Ut med hunden trots 39 graders feber.
- Ingen avlastning om saker skiter sig. Om hunden är hemma och tåget går sönder så jag blir försenad.
- Ingen avlastning vid eventuella schema-krockar, typ veterinärtid och möte.

Typ sådana, små vardagliga saker. I många fall tror jag ändå att om man bor med någon tar hen ut hunden om jag ligger i feberfrossa. Även om det vanligen är jag som gör "allt".

 

[Nota]

Det är ju en kort period men medan den pågår tyckte jag det var lite stressande att tex handla mat, med en valp som inte kunde lämnas ensam ens i bilen utan att skrika. Kan ju inte ta med den på Ica. En gång var en kollega med och höll i den utanför men den skrek oavbrutet medan jag handlade. Jag jobbade skift också och bland var det inte många timmars sömn per dygn om det osynkade med valpens sovtider och mina.

Nu gick det ju bra ändå. Men det var några exempel på där det hade varit trevligt med nån avlastning.

Ja det förstår jag, sen beror det ju på partner med jag har haft partner som varken kunnat eller varit intresserad av en valp,partner som jobbade ungefär dygnet runt ,är skillnad på att skaffa valp tillsammans med partner.