Släktträff, gå eller inte gå?

Jag bor med familj man och två barn i skolpliktsålder i Göteborg, träffen är i Dalarna en lördag i september. Med kalas så lär bli sent = jag kommer inte kunna köra/ åka tåg därifrån förrän nån gång efter lunch på söndagen Mest troligt är det bara jag i min familj som har något som helst intresse av att gå.
Det är mina kusiner, Moster, tremänningar, kanske en och annan fyrmänning också. Mammas faster, kusiner, deras barn Människor jag i vissa fall inte träffat på sisådär 20+ år. Flera av de som sannolikt kommer är gamla 70-80+, så mest sannolikt sista chansen många i min ålder kring 40. Flera som jag hade roligt med som barn, så det vore absolut roligt att träffa dem och inte så stor chans det blir fler sådana här träffar. Jag har även flera gånger ångrat att jag inte var med och firade när mammas farmor fyllde 90.

Till saken hör att vi pratat lite löst om att åka till Oslo samma helg med mannens moster och mamma (de är kring 70 )(som vi träffar åtminstone några gånger / år.

Hur skulle ni ha gjort och hur skulle ni motiverat det för dels er själva och dels er familj.

Familjen följer med
Åka själv, resten av familjen gör vad de känner för, åker till Oslo stannar hemma, vad de vill.
Följa med till Oslo, för att ni ju pratat om det.

Annat alternativ, finns det något sådant?
Jag skulle åkt och jag skulle tagit minst barnen med mig (helst man för att kunna både umgås och turas om att rådda barn). För att jag hade tyckt det var kul att barnen fick en kontakt med familjen och fick träffa de äldre innan den sista chansen är passerad. Och att de får en chans att möta och kanske leka med dina kusinbarn. Jag hade tänkt att det är barnen som har störst intresse av att åka (även om de inte vet det än).

Min tweenie minns absolut hur han mötte gammelfarmor innan hon dog, trots att hon var ganska virrig, och han minns absolut att han ätit kakor med min mormors syster på ålderdomshemmet och jag är glad över att han har den kontakten bakåt och fick konversera de äldre. Och jag är glad över att de äldre fick möta sina ätteläggar några sista gånger. Och själv minns jag med kärlek min egen gammelfarmor som jag mötte när jag var mycket liten. (så jag hade btw inte heller pushat bort barnen ut i lek hela tiden utan även låtit dem/uppmuntrat dem prata med/vara artig mot de äldre.) Och att springa i flock med alla kusinbarn och bryllingar som liten är underbara minnen också.

En helg i Oslo med min mamma som jag möter ofta hade absolut hamnat på andra plats mot en sådan träff.
 
Senast ändrad:
Andra barn kommer finnas men jag har ingen koll på ifall det kommer finnas någon att direkt umgås med för min 15 åring, eller ifall de äldsta barnen är i 11 årsåldern.
En 15 åring kan ju ha jättekul med en gammelmormor. Dessutom kommer hen ju definitivt ihåg mötet och skapar minnen av det och om inte annat är det ju kul att vara på en stor middag med mycket folk. Min tweenie kan absolut konversera vuxna och ha kul i några timmar men är också fullt kapabel att ha kul med en 7 åring.
När jag var 15 föredrog jag iofs också vuxna framför random jämnårig.
 
Det tycker inte jag att man ska behöva. Jag förstår verkligen inte varför man ska tvingas till sånt man verkligen inte vill bara för att ”göra någon annan glad ”. Jag blir inte glad av att se någon plåga sig själv.

Jag själv är väldigt social men har en förälder som absolut inte är det och jag har förstått hur oerhört påfrestande denne tyckt det varit i vissa situationer.

Ja, hade min sambo ansett att jag ska ställa upp och bita ihop så hade jag dumpat honom för länge sen 😅
Jag är vuxen, jag gör vad jag vill 😑
Hade heller aldrig tvingat med honom på något han inte tycker är roligt, hur kul är det att veta att personen inte har någon behållning av aktiviteten utan bara gör det för att vara snäll?

Nu är jag inte bara introvert utan har även en hjärntrötthet efter en olycka så nu är det verkligen ett minimum av sociala aktiviteter. Men även innan olyckan hade vi noll krav och förväntningar på varandra att ställa upp.
 
Alltså, jag kan inte släppa tanken på den här tråden, för jag är helt övertygad om att det här är ett extremt könat "problem". Mammor sätter resten av familjen i fokus och det krävs liksom en tillräckligt "giltig" ursäkt för rättfärdiga ett beslut att prioritera det hon helst vill göra.

Mannen hade utan eftertanke tackat ja och sen hade mamman börjat rådda med logistiken för att få ihop det.
 
Alltså, jag kan inte släppa tanken på den här tråden, för jag är helt övertygad om att det här är ett extremt könat "problem". Mammor sätter resten av familjen i fokus och det krävs liksom en tillräckligt "giltig" ursäkt för rättfärdiga ett beslut att prioritera det hon helst vill göra.

Mannen hade utan eftertanke tackat ja och sen hade mamman börjat rådda med logistiken för att få ihop det.
Jaa! Och förmodligen varit den som fått köpa presenter, blommor eller liknande, att ge till mannens familj vid ankomsten.
 
Jaa! Och förmodligen varit den som fått köpa presenter, blommor eller liknande, att ge till mannens familj vid ankomsten.
Oj, nånting sånt har jag aldrig gjort. Ex skötte allt själv vad det gällde hans släkt och jag min. Jag har aldrig hållit reda på födelsedagar och annat åt honom, det har han fått sköta själv. Varför skulle "hon" vara den som höll reda på sånt? 🤔
 
Oj, nånting sånt har jag aldrig gjort. Ex skötte allt själv vad det gällde hans släkt och jag min. Jag har aldrig hållit reda på födelsedagar och annat åt honom, det har han fått sköta själv. Varför skulle "hon" vara den som höll reda på sånt? 🤔
Det är JÄTTEvanligt!!! Kvinnan sköter t.ex. julklappsinköp åt mannens familj, liksom åt barnen. Det finns massor av exempel där barnet öppnar julklappen "från pappa" och han inte har en aning om vad mamman köpt åt barnet.... Kvinnan ser till att julkort etc blir skickade - till hans familj också. Liksom födelsedagar etc. "Inte alla män" förståss (...) men alltför många. Alltför många.....
 
Det är JÄTTEvanligt!!! Kvinnan sköter t.ex. julklappsinköp åt mannens familj, liksom åt barnen. Det finns massor av exempel där barnet öppnar julklappen "från pappa" och han inte har en aning om vad mamman köpt åt barnet.... Kvinnan ser till att julkort etc blir skickade - till hans familj också. Liksom födelsedagar etc. "Inte alla män" förståss (...) men alltför många. Alltför många.....
Fast hur vanligt är det egentligen? Jag tror inte jag känner till en enda som gör det och varför? Är det ens någon som skickar julkort längre, till någon?
 
När jag var 9 och min bror var 5 gifte sig en av mammas kusiner. Nu vet jag ju inte hur diskussionerna gick mellan mina föräldrar, men vi packade in oss i bilen och åkte över till finland för att vara där på bröllopet.

Varken jag, min bror eller min pappa kan finska så skulle vi prata med någon fick mamma vara med och översätta. Alla var vuxna så det var inga barn i vår ålder heller. För att vara helt ärlig så var det nog inte så kul för varken mig, min bror eller pappa. Men vi visste att det bröllopet betydde mycket för mamma så alla följde med och gjorde det för hennes skull :)

En del som kunde lite svenska försökte prata/leka/busa med oss, men för det mesta var vi osynliga. Så när vi började prata om att vilja åka hem så satte de oss i en soffa med iPaden. Det var ju som sagt bara vuxna där så det var en ren vuxenfest och inte barnanpassat alls.

Vi var visserligen borta lite längre, en vecka, men det är ändå 8h bil + 12h finlandsfärja en väg, så det blev mycket resande för en relativt kort tid. Idag känns det bra och viktigt att ha varit med på den resan ändå. När mamma pratar om någon släkting kan hon ofta säga "det var hon med det gröna håret" eller "han med det vita krulliga håret" och då vet vi vem det är. Och även om det inte alls var den roligaste resan i våra liv så har vi trots allt en del roliga minnen därifrån. Tex släktingen som dansade med oss på bröllopet, hon som lät oss köra traktor på deras gård eller när en av de vi bodde hos tog kastrullen med gröt och gick in på toaletten för att spola ner det och sen kom ut och sa "nej, just det, X ville ha också" och ställde tillbaka den på spisen som ingenting :D

Nu blev det långt, men det jag ville säga var egentligen bara att om du har möjlighet: åk!
Oslo finns kvar senare. Även om inte resten av familjen tycker att det är kalas-kul just då så kommer de inte dö och det är ändå något ni kan se tillbaka på och minnas att ni gjort tillsammans som en familj.
 
Alltså, jag kan inte släppa tanken på den här tråden, för jag är helt övertygad om att det här är ett extremt könat "problem". Mammor sätter resten av familjen i fokus och det krävs liksom en tillräckligt "giltig" ursäkt för rättfärdiga ett beslut att prioritera det hon helst vill göra.

Mannen hade utan eftertanke tackat ja och sen hade mamman börjat rådda med logistiken för att få ihop det.
Haha du träffar så rätt förutom att svaret mycket väl kunnat vara ett Nej tack.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Vi försöker hjälpa en vän till min mamma som nyss än en gång blivit katastrofdåligt bemött av vården, jag är så arg att jag kokar varje...
Svar
19
· Visningar
2 617
Senast: Saigon
·
Kropp & Själ Jag är sedan en tid tillbaka sjukskriven på grund av utmattningssyndrom, och har från flera håll fått höra att jag ska "ge mig själv tid...
7 8 9
Svar
161
· Visningar
11 250
Senast: MML
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 848
Senast: jemeni
·
Övr. Barn Jag är lite rådvill... dottern vill ju ha ett husdjur, och jag har tittat på massor av olika djur som kanske kunde funka men jag vet...
2 3
Svar
41
· Visningar
2 972

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp