Socialisera kattunge - hur?

[skuggi]

Vi har fått hem en kattfamilj med numera 6 ungar på 6 veckor och en kattmamma. Vi fick dem för två veckor sen.

Kattungarna är födda i ett stall, mamman var initialt mycket skygg men blev snabbt bättre och det är tydligt att hon varit någots katt tidigare.

Hursom, en av kattungarna är märkbart skyggare än de andra.
När de kom hit var hon så stressad av flytten att hon nästan inte åt, hon är minst och är också den som fortast ger upp vid spenarna.
När de får färskfoder är hon som en liten tiger och äter som en tok.
Hon leker normalt med de andra.

Men hon undviker oss i största möjliga mån, om man ändå tar henne och klappar så blir hon stel och introvert, det ser nästan ut som att hon njuter, men hon kniper med svansen och är definitivt inte avslappnad.

Hur tycker ni att man på bästa sätt ska göra för att socialisera den här lilla tjejen?
Jag vill ju att hon ska bli en trygg och glad individ som de andra.

 

[Elisha]

Vi har fått hem en kattfamilj med numera 6 ungar på 6 veckor och en kattmamma. Vi fick dem för två veckor sen.

Kattungarna är födda i ett stall, mamman var initialt mycket skygg men blev snabbt bättre och det är tydligt att hon varit någots katt tidigare.

Hursom, en av kattungarna är märkbart skyggare än de andra.
När de kom hit var hon så stressad av flytten att hon nästan inte åt, hon är minst och är också den som fortast ger upp vid spenarna.
När de får färskfoder är hon som en liten tiger och äter som en tok.
Hon leker normalt med de andra.

Men hon undviker oss i största möjliga mån, om man ändå tar henne och klappar så blir hon stel och introvert, det ser nästan ut som att hon njuter, men hon kniper med svansen och är definitivt inte avslappnad.

Hur tycker ni att man på bästa sätt ska göra för att socialisera den här lilla tjejen?
Jag vill ju att hon ska bli en trygg och glad individ som de andra.

Låta henne vara och ta egna intiativ att komma fram till er. Inte plocka upp och kela om hon själv inte kommer fram och gör tecken på att vilja bli upplyft. Så har jag gjort med en "vildkatt" från gatan som i början inte gick att ta i bokstavligen, till att på endast tre veckor frivilligt hoppa upp i soffan när man ligger där och stryka sig, rulla runt, spinna gärnet. Den katten lät vi vara i ett eget rum, pga tre andra vuxna katter. I början bara in o ge mat, vatten, kolla att den verkar okej och göra rent lådan. Lät den helt o hållet ta egna intiativ. Nu är det världens keligaste och tryggaste katt. Aldrig haft mänsklig kontakt tidigare.

Så backa ett steg och hantera inte mer än nödvändigt. Du får ju sälja tidigast om sex veckor. Det är lång tid!

 

[Lager]

Vi har fått hem en kattfamilj med numera 6 ungar på 6 veckor och en kattmamma. Vi fick dem för två veckor sen.

Kattungarna är födda i ett stall, mamman var initialt mycket skygg men blev snabbt bättre och det är tydligt att hon varit någots katt tidigare.

Hursom, en av kattungarna är märkbart skyggare än de andra.
När de kom hit var hon så stressad av flytten att hon nästan inte åt, hon är minst och är också den som fortast ger upp vid spenarna.
När de får färskfoder är hon som en liten tiger och äter som en tok.
Hon leker normalt med de andra.

Men hon undviker oss i största möjliga mån, om man ändå tar henne och klappar så blir hon stel och introvert, det ser nästan ut som att hon njuter, men hon kniper med svansen och är definitivt inte avslappnad.

Hur tycker ni att man på bästa sätt ska göra för att socialisera den här lilla tjejen?
Jag vill ju att hon ska bli en trygg och glad individ som de andra.

Det är jättebra att hon ser sin mamma och syskon kela och vara sociala med människor. Perfekta förebilder.

Jag skulle klappat. Inte hålla fast, inte jaga och skrämmas givetvis, inte lyfta upp om hon blir rädd. Men klappa om hon är nära. Det är bra att vänja sig vid att människor tar i henne, liksom vid att hon alltid kan komma bort om hon vill.

 

[skuggi]

Tack hörni!
Då kanske jag ska fortsätta handmata färskfodret, det blir ett naturligt tillfälle där jag är bäst i världen och hon vågar klättra på mig. Igår tog jag henne åt sidan och gav lite extra med fingrarna medan jag klappade henne med andra handen. Verkade rätt ok och idag kunde jag stycka henne över ryggen när hon kom förbi på soffkanten.

Jag oroade mig lite för tidsaspekten då jag läste att man ska socialisera dem innan 7 veckors ålder eller vad det var, så jag kände mig lite stressad

Jag försöker också gosa mycket med de andra när hon ser, just nu är det väldigt mycket aktivitet dock, de antingen leker som vildar eller ligger medvetslösa..

 

[Gnapp]

Vi plockade in en kull med fem ungar och deras tämligen vilda mamma för fem år sedan. De borde ha varit sju-åtta veckor då, och tre av dem hade vi matat någon vecka innan vi fångade in dem, men de två sista hade vi inte ens sett förrän de började jama ynkligt, ett par dagar efter att vi fångat in mamma katt. (Någon hade haft en gissning på fem kattungar, dock, så vi hade haft ögonen öppna.) Ena ungen (en av de som var minst hanterade) går just nu i cirklar runt mig och tycker jag är tråkig som inte gullar med honom. Det vi gjorde var att ha dem på ett ganska litet utrymme, i ett badrum, och vara med dem så mycket det gick; bara sitta där och läsa eller data eller så. Det gick ganska fort från att de var panikslagna till att de satte sig längs ens ben, när man satt där på golvet - men tittade man upp ovanför boken eller skärmen så flög de alla tillbaks till under hyllan där de bodde. Men mat var en nyckel. Mycket handmatning. Vi hade ju inte en mamma katt som kunde visa att vi var ofarliga - hon åt ur handen, men hade annars mycket måttligt intresse av att komma nära. Men det blev bra katter av dem ändå. (Tre placerade vi ut - två av dem får vi regelbundna rapporter om - och den sista förlorade vi i astma för ett år sedan (sniff). Mamma katt är steriliserad och tillbaka i stallet.) Så handmata och vara (kravlöst) nära är mina tips. Och heart till dig som gör en insats för kattfamiljen!

 

[skuggi]

Vi plockade in en kull med fem ungar och deras tämligen vilda mamma för fem år sedan. De borde ha varit sju-åtta veckor då, och tre av dem hade vi matat någon vecka innan vi fångade in dem, men de två sista hade vi inte ens sett förrän de började jama ynkligt, ett par dagar efter att vi fångat in mamma katt. (Någon hade haft en gissning på fem kattungar, dock, så vi hade haft ögonen öppna.) Ena ungen (en av de som var minst hanterade) går just nu i cirklar runt mig och tycker jag är tråkig som inte gullar med honom. Det vi gjorde var att ha dem på ett ganska litet utrymme, i ett badrum, och vara med dem så mycket det gick; bara sitta där och läsa eller data eller så. Det gick ganska fort från att de var panikslagna till att de satte sig längs ens ben, när man satt där på golvet - men tittade man upp ovanför boken eller skärmen så flög de alla tillbaks till under hyllan där de bodde. Men mat var en nyckel. Mycket handmatning. Vi hade ju inte en mamma katt som kunde visa att vi var ofarliga - hon åt ur handen, men hade annars mycket måttligt intresse av att komma nära. Men det blev bra katter av dem ändå. (Tre placerade vi ut - två av dem får vi regelbundna rapporter om - och den sista förlorade vi i astma för ett år sedan (sniff). Mamma katt är steriliserad och tillbaka i stallet.) Så handmata och vara (kravlöst) nära är mina tips. Och heart till dig som gör en insats för kattfamiljen!

Tack för din historia!
Det går faktiskt framåt, lite, lite varje dag. Handmatning var bra, igår försökte jag smöra in mig med lite grädde på ett finger, men hon såg ut som att hon trodde jag skulle förgifta henne tydligen är grädde och kattmammamjölk inte ens lite lika.. Jaja, jag får fortsätta med färskfodret.

Och ärligt, att vara jourhem åt ett gäng kattungar är av helt egoistiska skäl. Jag får se ett helt gäng gulliga ullbollar växa upp till härliga individer, finns det något bättre love: