Bukefalos 28 år!

Sörjer min älskade häst

cello

Trådstartare
Igår fick min älskade pensionär vandra vidare, och det gör så ont så ont, efter 12 år tillsammans. Tårarna slutar inte rinna, det gör fysiskt ont i hjärtat, och trots att jag var helt trygg i mitt beslut ångrar jag mig nu, tänker att jag kunde gjort mer.

Men jag märker att det ger viss tröst att läsa om andra som varit med om samma, även om ingen situation/sorg är den andra lik. Jag känner mig inte så ensam och får samtidigt en förhoppning om att det kan göra mindre ont en dag.

Vill någon dela med sig?
 
Jag har inte behövt ta bort min, men jag beklagar din förlust :heart Det är aldrig lätt att ta bort ett högt älskat djur. Jag som varit med vid många avlivningar av familjens katter tycker det blir jobbigare för varje gång. De glöms aldrig, men minnena bleknar med åren och sorgen är inte längre lika påtaglig.
 
Jag gissar att hästen inte mådde så bra och att det var därför den fick sluta sina dagar?

Beklagar sorgen! En dag kan du tänka på din vän igen och komma ihåg de positiva stunder ni hade tillsammans.
 
Jag tog bort min häst för lite mer än en månad sedan. Vi fick nästan 11 år tillsammans. Sorgen går inte att beskriva med ord. Men samtidigt försöker jag "trösta" mig med tacksamheten att han fick leva hela sitt liv. Ett förhållandevis friskt, lyckligt, långt liv. Han blev 31 år gammal.

Jag tycker det absolut jobbigaste i hela "processen" var tiden från att jag bestämde mig tills det var gjort. Det var en helvetes vecka rent ut sagt. Det var hemskt att bara gå och vänta och veta vad som komma skulle. När det väl var över var det ändå lite av en lättnad. Såhär en månad senare börjar jag se allting lite klarare, men självklart är saknaden enorm.

Jag förstår att allt känns tungt just nu, men jag lovar dig att det blir bättre! Du får aldrig din älskade häst tillbaka, men ingen kan någonsin ta ifrån dig minnena!
 
Igår fick min älskade pensionär vandra vidare, och det gör så ont så ont, efter 12 år tillsammans. Tårarna slutar inte rinna, det gör fysiskt ont i hjärtat, och trots att jag var helt trygg i mitt beslut ångrar jag mig nu, tänker att jag kunde gjort mer.

Men jag märker att det ger viss tröst att läsa om andra som varit med om samma, även om ingen situation/sorg är den andra lik. Jag känner mig inte så ensam och får samtidigt en förhoppning om att det kan göra mindre ont en dag.

Vill någon dela med sig?
Styrkekramar till dej, aldrig ett lätt beslut att behöva skiljas från en kär vän :heart

För snart fyra år sedan tog vi bort min älskade medryttarponny på grund av hög ålder. Hon blev 27 år och var i fin form nästan hela tiden, det sista halvåret gick formen och orken stadigt neråt och vi valde att ta bort henne innan hon blev riktigt dålig. Man märkte att hon var trött och slut helt enkelt, men hon fick en fin sista sommar med pyssel och vi fick tid att ta farväl. Inget lätt beslut men det var rätt, vi ville inte att hon skulle behöva lida bara för att vi ville ha kvar henne en liten stund till. Det kom inte på fråga, efter alla fina stunder hon gett oss.

Det blir lättare med tiden, jag saknar henne fortfarande men minns våra fina och roliga stunder med glädje. Den hästen lärde mig så mycket och jag är glad att vi fick 8 fina år tillsammans. :heart
 
Igår fick min älskade pensionär vandra vidare, och det gör så ont så ont, efter 12 år tillsammans. Tårarna slutar inte rinna, det gör fysiskt ont i hjärtat, och trots att jag var helt trygg i mitt beslut ångrar jag mig nu, tänker att jag kunde gjort mer.

Men jag märker att det ger viss tröst att läsa om andra som varit med om samma, även om ingen situation/sorg är den andra lik. Jag känner mig inte så ensam och får samtidigt en förhoppning om att det kan göra mindre ont en dag.

Vill någon dela med sig?

Jag tog bort min första ponny för ca 4 år sedan. Då hade vi hängt ihop i 20 år. Han blev 30 år och togs bort innan han blev dålig.
Det var fruktansvärt trots att jag vet och visste att beslutet var rätt. Jag saknar honom än idag. Men det känns skönt att jag kunde ge min vän ett värdigt avslut. Så jag ångrar mig inte det minsta.

Man lär sig leva med sorgen. Det gör inte lika ont. Och man har rum i hjärtat för fler.
För mig hjälpte det att jag hade en till häst. Han ersätter inte. Men han krävde sitt och gav mig något att fokusera på mer än saknaden.

Stor kram till dig!
 
Min häst är 25 nu och jag har haft honom i 20 år , vi har gjort så mkt tillsammans.. det enda jag kommer ångra är om jag tar bort honom för sent, försöker för mkt, låter honom gå lite för länge! Jag hoppas att när den dagen kommer så är jag en klarsynt person som ser när det är dags och inte håller kvar honom av egoistiska skäl! Så nej TS du ska inte tänka att du inte försökte mer....
 
Tack för era tröstande ord och att ni delar med er, det värmer.

Hon blev 21 år, hon har haft så många olika skador genom åren och de senaste åren har det blivit som en ond cirkel som vi inte lyckades ta oss ur. Det var flera olika skador som gjorde att hon inte kunde hållas igång, vilket gjorde det hela ännu värre. Hon har ändå gått med sina kompisar i hagen, men började tappade formen och energin alltmer. Det blev en lång process från själva beslutet till avlivningen igår. Så jag har verkligen hunnit vänja mig vid tanken på att hon inte kommer finnas mer, men det känns ändå så fruktansvärt tomt nu. :(

Någonstans vet jag att det var rätt, men ändå sitter jag hela tiden och tänker att det fanns mer jag hade kunnat kolla upp, hitta kärnan till alla hennes problem och få henne bra igen.

Jag har två hästar till och det känns bra att vara ute hos dem, samtidigt som det känns så oerhört tomt. Och de står vid staketet och ropar och ropar efter henne :cry:
 
Min häst är 25 nu och jag har haft honom i 20 år , vi har gjort så mkt tillsammans.. det enda jag kommer ångra är om jag tar bort honom för sent, försöker för mkt, låter honom gå lite för länge! Jag hoppas att när den dagen kommer så är jag en klarsynt person som ser när det är dags och inte håller kvar honom av egoistiska skäl! Så nej TS du ska inte tänka att du inte försökte mer....
Tack, jo jag vet ju att det är så egentligen. Hon var en oerhört pigg liten häst som förtjänar att få röra sig precis som hon vill. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka tankarna..
 
Igår fick min älskade pensionär vandra vidare, och det gör så ont så ont, efter 12 år tillsammans. Tårarna slutar inte rinna, det gör fysiskt ont i hjärtat, och trots att jag var helt trygg i mitt beslut ångrar jag mig nu, tänker att jag kunde gjort mer.

Men jag märker att det ger viss tröst att läsa om andra som varit med om samma, även om ingen situation/sorg är den andra lik. Jag känner mig inte så ensam och får samtidigt en förhoppning om att det kan göra mindre ont en dag.

Vill någon dela med sig?

Vi tog bort familjens häst år 2015, då var hon 26 år gammal. Jag önskar jag kunde säga att saknaden försvinner men för min del blir det nog bara starkare och starkare. Hela året 2016 orkade jag knappt rida längre, tagit mitt livs längsta riduppehåll. All lycka man känt bara försvann från en. Och nu lever endast minnen kvar. Tyvärr....hoppas det känns bättre för dig med tiden.
 
Tack för era tröstande ord och att ni delar med er, det värmer.

Hon blev 21 år, hon har haft så många olika skador genom åren och de senaste åren har det blivit som en ond cirkel som vi inte lyckades ta oss ur. Det var flera olika skador som gjorde att hon inte kunde hållas igång, vilket gjorde det hela ännu värre. Hon har ändå gått med sina kompisar i hagen, men började tappade formen och energin alltmer. Det blev en lång process från själva beslutet till avlivningen igår. Så jag har verkligen hunnit vänja mig vid tanken på att hon inte kommer finnas mer, men det känns ändå så fruktansvärt tomt nu. :(

Någonstans vet jag att det var rätt, men ändå sitter jag hela tiden och tänker att det fanns mer jag hade kunnat kolla upp, hitta kärnan till alla hennes problem och få henne bra igen.

Jag har två hästar till och det känns bra att vara ute hos dem, samtidigt som det känns så oerhört tomt. Och de står vid staketet och ropar och ropar efter henne :cry:

Jag tycker ABSOLUT INTE du ska känna någon ånger eller dåligt samvete! Du gjorde helt rätt! Du skriver att hon har haft olika skador under flera år. Jag förstår att du verkligen har gjort ditt yttersta och gett henne många chanser. Nu hade hon också börjat tappa energin, så du ska vara stolt över dig själv att du tog detta beslutet innan det blev värre!
 
Jag fick ta bort min älskade surtant ganska fort, fick ingen vidare förberedelse. Hon fick somna in hemma. Fick massa äpplen och så mycket kel att hon nog blev irriterad på mig.

Kan fortfarande inte vara hemma hos mamma där stallet är utan att bli illa tillmods 5 år efter. Jag verkligen älskade henne så mycket. Varför tog jag inga bilder?

Tog ett par års paus för jag stod inte ut med någon annan häst, det var ju inte Bellinda.

Nu försöker jag komma in i hästandet igen, rida, utvecklas och vara glad, utan Bella. Det känns konstigt.
Någon bättre häst kommer aldrig finnas för mig, men jag kanske finner en god tvåa i framtiden, gärna efter Bellini.
 
Okej, förbered er på en novell :p
Men kanske hjälper det TS lite iallafall, om än bara lite.

Jag tog bort hästen med stort H i oktober, efter 10 år tillsammans. Akut trauma i hagen, och efter fem veckor med alla försök fick jag inse att han inte läkte. Just då var overkligheten störst, det här hände liksom inte. De sista dagarna var bara en enda lång utomkropplig upplevelse. Det är så oåterkalleligt, jag har aldrig tidigare tagit ett beslut som inte går att "fixa" eller ändra i efterhand. Är det gjort så är det, ingen väg tillbaka och det var så svårt att greppa.
Jag hade planerat minutiöst, med min långtida veterinär och han skulle hämtas och kremeras i samma veva, han skulle inte bli liggande.
I efterhand kan jag tänka att det kunde inte ha blivit bättre, allt gick smidigt och snabbt, enligt plan.
Sorgen efteråt är den värsta sorg jag upplevt, precis som du skriver gjorde det fysiskt ont. Det känns hemskt, men jag sörjer honom mer än någon människa jag har förlorat.
Tankar på allt jag gjort fel under våra tio år, alla gånger jag blivit arg på honom, allt jag kunde ha gjort bättre, alla gånger jag gjort fel, det gjorde mig riktigt deprimerad och halvt galen. Jag fixade inte sorgen och skuldkänslan helt enkelt, och idag, nästan nio månader senare kan jag fortfarande inte se på bilder av honom eller tänka så mycket på honom. Bara att skriva det här är faktiskt ganska svårt.

Förra fredagen hämtade jag min nya prinsessa! :d Vägen till en ny häst var inte lätt, ingenting dög åt mig, ingenting var han. Jag ville ha häst, men jag ville inte prova några, ville inte titta på några. Jag ville bara ha tillbaka MIN häst. En dag fick jag ett tips om det här stoet, mycket lovande unghäst, egentligen inte till salu men fyllde alla mina krav så jag åkte och tittade på henne. Hon slickade på mamma och motsvarade alla mina krav så jag lade ett bud och köpte henne, och det är jag glad för idag! Där och då blev jag mer eller mindre tvingad av mina föräldrar som sett hur dåligt jag mått utan häst. Jag trodde det skulle vara svårt med en ny häst, men det är lättare än jag trott. Innan kände jag sådan enorm skuld för att jag köpte en ny, "ersatte" honom liksom. Det kändes som ett svek att köpa en ny häst, som att han inte betytt något, men det försvann så fort hon knallade ur transporten. Sorgen och skulden är kvar, absolut, men en ny häst att älska har hjälpt mer än jag trodde.
Kom tillbaka till hästarna på ett eller annat sätt så snart som möjligt är mitt tips!
Jag vet inte om det blir lättare med tiden, jag tror inte det, men det blir annorlunda. Lycka till!:heart
 
Okej, förbered er på en novell :p
Men kanske hjälper det TS lite iallafall, om än bara lite.

Jag tog bort hästen med stort H i oktober, efter 10 år tillsammans. Akut trauma i hagen, och efter fem veckor med alla försök fick jag inse att han inte läkte. Just då var overkligheten störst, det här hände liksom inte. De sista dagarna var bara en enda lång utomkropplig upplevelse. Det är så oåterkalleligt, jag har aldrig tidigare tagit ett beslut som inte går att "fixa" eller ändra i efterhand. Är det gjort så är det, ingen väg tillbaka och det var så svårt att greppa.
Jag hade planerat minutiöst, med min långtida veterinär och han skulle hämtas och kremeras i samma veva, han skulle inte bli liggande.
I efterhand kan jag tänka att det kunde inte ha blivit bättre, allt gick smidigt och snabbt, enligt plan.
Sorgen efteråt är den värsta sorg jag upplevt, precis som du skriver gjorde det fysiskt ont. Det känns hemskt, men jag sörjer honom mer än någon människa jag har förlorat.
Tankar på allt jag gjort fel under våra tio år, alla gånger jag blivit arg på honom, allt jag kunde ha gjort bättre, alla gånger jag gjort fel, det gjorde mig riktigt deprimerad och halvt galen. Jag fixade inte sorgen och skuldkänslan helt enkelt, och idag, nästan nio månader senare kan jag fortfarande inte se på bilder av honom eller tänka så mycket på honom. Bara att skriva det här är faktiskt ganska svårt.

Förra fredagen hämtade jag min nya prinsessa! :d Vägen till en ny häst var inte lätt, ingenting dög åt mig, ingenting var han. Jag ville ha häst, men jag ville inte prova några, ville inte titta på några. Jag ville bara ha tillbaka MIN häst. En dag fick jag ett tips om det här stoet, mycket lovande unghäst, egentligen inte till salu men fyllde alla mina krav så jag åkte och tittade på henne. Hon slickade på mamma och motsvarade alla mina krav så jag lade ett bud och köpte henne, och det är jag glad för idag! Där och då blev jag mer eller mindre tvingad av mina föräldrar som sett hur dåligt jag mått utan häst. Jag trodde det skulle vara svårt med en ny häst, men det är lättare än jag trott. Innan kände jag sådan enorm skuld för att jag köpte en ny, "ersatte" honom liksom. Det kändes som ett svek att köpa en ny häst, som att han inte betytt något, men det försvann så fort hon knallade ur transporten. Sorgen och skulden är kvar, absolut, men en ny häst att älska har hjälpt mer än jag trodde.
Kom tillbaka till hästarna på ett eller annat sätt så snart som möjligt är mitt tips!
Jag vet inte om det blir lättare med tiden, jag tror inte det, men det blir annorlunda. Lycka till!:heart

Jag är jättetacksam att du delar med dig, och ni andra!
Ja, sorgen efter ett djur är på så många plan. Just det du skriver om beslutet, att det är så oåterkalleligt, ingen ångerrätt, det är så kallt och rått. Och sätter i efterhand igång så många tankar och känslor.
Och på det alla skuldkänslor över det som har blivit fel genom åren.

Jag beklagar att du förlorade din fina vän, önskar så att de kunde leva för alltid. :(:heart

Mina andra två hästar går utanför fönstret, och det känns skönt. Just nu är jag väldigt osugen på att göra något mer med dem än att gråta i deras man, men jag känner ändå att viljan finns därinne någonstans. Hade jag inte haft någon mer än henne vet jag inte hur lång tid det hade tagit att komma tillbaka, om jag någonsin hade gjort det..
 
Igår fick min älskade pensionär vandra vidare, och det gör så ont så ont, efter 12 år tillsammans. Tårarna slutar inte rinna, det gör fysiskt ont i hjärtat, och trots att jag var helt trygg i mitt beslut ångrar jag mig nu, tänker att jag kunde gjort mer.

Men jag märker att det ger viss tröst att läsa om andra som varit med om samma, även om ingen situation/sorg är den andra lik. Jag känner mig inte så ensam och får samtidigt en förhoppning om att det kan göra mindre ont en dag.

Vill någon dela med sig?

Det är några år sedan nu men... hade min Vit i 13 år innan jag tog beslutet att ta bort honom blott 16 år gammal.
Här är tråden, jag går tillbaka och läser den ibland

http://www.bukefalos.com/threads/fina-fina-zinzano-alltid-alskad-foralltid-saknad.1241729/
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag. Jag ska besluta mig. För...
2
Svar
21
· Visningar
1 512
Senast: tuaphua
·
Hundhälsa Hej! Jag har en Cocker spaniel på 3 år där situationen nu är väldigt ohållbar. Ända sedan han var liten har han varit osäker, speciellt...
Svar
6
· Visningar
700
Senast: Myrten
·
Övr. Katt Idag finns inga ord. Bara tårar och ett oändligt svart mörker. Ensamhet och en brutal och obarmhärtig sorg som sliter i bröstet. Elvis...
Svar
16
· Visningar
1 795
Senast: Eva S
·
Hästmänniskan Hej, Jag vet att det finns många trådar om detta men av de som jag hittat är det många inaktiva och jag önskar verkligen stöd just nu...
Svar
10
· Visningar
2 370

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Hjälp! Mina hästar äter ombunkar!
  • Dressyrsnack 17
  • Föl 2020

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp