Sv: Spin-off allemansrätten
Ridning
...Brottsbalkens bestämmelser om ”olovlig väg” sätter gränsen för ryttarens allemansrätt. Det är inte tillåtet att rida över tomt, dvs. området närmast ett hus där de som bor i huset ska kunna känna sig ostörda. Hur stort område som ska räknas som tomt beror på omständigheterna. Det är risken att störa som avgör hur nära huset man kan passera. Några regler om minsta avstånd finns inte. Alltför påträngande besökare kan straffas för hemfridsbrott.
Också plantering är förbjudet område. Med plantering avses i första
hand gräsmattor, plantskolor, parkplanteringar och andra liknande
områden. Oavsett risken för markskador är det förbjudet att rida över
tomt eller plantering. Risken för markskada avgör.
Med tanke på risken för markskador sträcker sig allemansrätten för
ryttaren inte lika långt som för den som tar sig fram till fots. Ett område med nyplanterad skog räknas inte som plantering i brottsbalkens mening. Men en skogsplantering med späda plantor får nog ändå betraktas som ”olovlig väg” för ryttaren. Det är inte tillåtet att rida på områden där det är risk för påtaglig skada på marken. Vid upprepad ridning på samma platser kan skaderisken vara så stor att man måste ha markägarens tillstånd att rida. Samma sak gäller om man rider i större grupper i organiserade former.
Välj rätt väg och tålig mark Det finns en hel del man kan göra som ryttare för att minska risken för markskador och konflikter:
- Undvik att rida på mjuka stigar och på stigar som vanligtvis används för vandring och motionslöpning. Rid inte heller i markerade eller uppåkta skidspår.
- Undvik också att rida över ömtålig mark som exempelvis ängar och
hagar, lavmarker och kärrmarker.
- Var extra uppmärksam på vår och höst när det är blött och mjukt i
markerna.
- Tänk på att hästens hovar kan skada granarnas rötter. Då kan det bli rotröta i trädet och virket förstörs.
- Det är bra att först kontakta markägaren om man tänker rida
regelbundet i samma område. Det är bättre än att själv bli kontaktad
av markägaren i efterhand.
Normalt är det tillåtet att rida på enskilda vägar. Men markägaren kan få rätt att sätta upp en skylt som förbjuder ridning om det orsakar stor skada på vägen. Det är också möjligt att reglera ridning på en enskild väg med hjälp av lokala trafikföreskrifter. Ett alltför intensivt och regelbundet ridande eller körning med häst på en enskild väg utan medgivande från markägaren kan möjligen betraktas som besittningsintrång och leda till straff för egenmäktigt förfarande. Markägaren har möjlighet att kräva skadestånd om vägen skadas av regelbunden ridning eller travträning.
Det finns inget allmänt förbud att rida på motionsspår och vandringsleder. Men man bör betrakta det som otillåtet. De är anlagda för vandring och motion till fots. I åtskilliga av Sveriges kommuner är ridning förbjuden i markerade motionsspår och preparerade skidspår med stöd av lokala ordningsföreskrifter. Sådana förbud är ofta skyltade med vägmärket "Ridning förbjuden".
Man är själv skyldig att ta reda på vad som gäller. Information om lokala ordningsföreskrifter finns hos kommunen och polisen.
I nationalparker och naturreservat gäller särskilda regler som oftast
inskränker allemansrätten. I allmänhet är det förbjudet att rida annat än på markerade stigar eller leder. Det kan också vara ridförbud i hela
området. Vad som gäller framgår av informationsfoldrar och av de
anslagstavlor som finns uppsatta vid området. Annars får man
upplysningar från kommunen eller länsstyrelsen.
Ridstigar och ridvägar i naturen kan skyltas på två sätt:
"Påbudsmärke" betyder att ridning är tillåten endast på den skyltade stigen eller vägen.
"Anvisningsmärke" betyder rekommenderad väg. Det är inte förbjudet, men olämpligt, att rida annat än på den markerade stigen. "Anvisningsmärke med rött snedstreck" betyder att ridning är olämplig. "Förbud mot ridning" skyltas med förbudsmärke.
Information från Naturvårdsverkets hemsida:
http://www.naturvardsverket.se/allemansratten/
........
