"Spökåldern" ???

[Joelina]

Hej alla duktiga hundmänniskor!
Nu hoppas jag verkligen att jag kommer till sinnes ro...

Jag och min sambo har en corgi hanne på tio månader som under senaste månaden totalt frusit fast i marken när vi mött andra hundar ute på promenader. Han kryper ihop som en liten boll och blir totalt okontaktbar. När det hände första gången trodde jag att det var för att det var en stor lääääääskig svart hund som stirrade ut honom. Men sedan hände det igen, igen och igen. Nu är det så JÄMT på ALLA hundar och varit så i en månad. Känns ju skitkul att ha en hund som ser alldeles misshandlad ut när man är ute och går....

Jag, som gärna vill gå till grund med problem, försökte se mönster i det här, om det är hanhundar (eftersom han var rätt sent in i mognad om han kände sig hotad av andra hanhundar eller liknande), stora hundar, svarta hundar, vita hundar.... men nej. Inga kombinationer. Han är rädd för alla hundar! Så länge han är kopplad!!! Är han lös, då har han absolut inga problem med andra hundar!

Var hos uppfödaren i helgen och då fick han träffa alla hennes 13 hundar i olika åldrar, absolut ingen fara när han var lös, trots att det var flera månader sedan han träffade dem! Berättade om problemet och hon sa något om spökåldern. Försöker googla men jag hittar inte riktigt någon ordentlig information om det?

Vad F*N ska jag göra? Jag har haft hund hela mitt liv och aldrig stött på det här innan, och nu har jag en hund som är helt isolerad från omvärlden och går absolut inte att kontakta.
På söndag ska vi på hundkurs, och jag hade velat börja ställa ut honom, men det går ju inte? Hur har era hundar reagerat i spökåldern, vad har ni gjort för att få ur dem ur dessa frysta situationer? Och när går detta över?? Får jag helt enkelt stå ut och bara dra med min hund (tacksam för att det inte är en stor schäfer) tills han är ute ur sin spökperiod eller vad ska jag göra?

Mvh, maktlös.

 

[Joelina]

Glömde tillägga att de hundar som vi hälsar på i koppel då, de är han först jätterädd för i tre sekunder, sedan vill han bara busa och leka och helt plötsligt jätteglad och vill inte gå därifrån sedan.

 

[Monstermom]

Nej, det tror jag inte är spökåldern (den brukar utmärkas av utskällda soptunnor som plötsligt fått tänder och allierat sig med den lömska grästuvan där bredvid ) och jag hade inte räknat med att det är något som kommer att gå över av sig själv. Googla skvallerträning, börja på en löjligt enkel nivå (jag menar allvar!), och träna-träna-träna.

 

[Joelina]

Näää, det är är inte föremål som han är rädd för... Och inte ljud heller. Utan hundar som har koppel på sig....
Känns ju som att om det inte är något som har med åldersfas att göra, så borde han ha råkat ut för något som gör att han reagerar på det sättet som han gör, men det har det ju inte... Och han blir ju skitglad och älskar varje hund som vi träffar och hälsar på. Det är ju bara hundarna som vi inte hälsar på som han blir helt paranoid av. Fattar NADA.

Men oavsett vad så verkar skvallerträningen en rolig träning! tack för tipset!

 

[Monstermom]

Näää, det är är inte föremål som han är rädd för... Och inte ljud heller. Utan hundar som har koppel på sig....
Känns ju som att om det inte är något som har med åldersfas att göra, så borde han ha råkat ut för något som gör att han reagerar på det sättet som han gör, men det har det ju inte... Och han blir ju skitglad och älskar varje hund som vi träffar och hälsar på. Det är ju bara hundarna som vi inte hälsar på som han blir helt paranoid av. Fattar NADA.

Men oavsett vad så verkar skvallerträningen en rolig träning! tack för tipset!

Nej, det behöver inte ha hänt något utan har troligen med könsmognaden att göra helt enkelt. Saker som funnits i bakgrunden tar sig ett nytt uttryck.

Vad gäller att han blir skitglad kan det finnas flera anledningar, det kan dels handla om att osäkerhet tar sig uttryck i överdrivna affiliativa beteenden ("döda mig inte, vi är ju koooooompisar!!! "), det kan handla om att hunden uttrycker lättnad över att den misstänkta katastrofen inte inträffade trots allt ("jaså, du är inte en stygging, JIPPIIIEEEE!!!"), och/eller så drivs en hel del av hans beteenden av frustration över att han inte kommer att få hälsa på den andra hunden helt enkelt ("dra åt skogen med dig din fuling, du gör mig bara besviken i alla fall! "). Det är riktigt vanligt att det är hundar som är hispiga i hälsning som har problem vid möten.

Att han reagerar kopplad/på andra kopplade hundar är också väldigt typiskt, kopplet hämmar både kommunikation och valfrihet. Han vet att han inte har kontroll över hur situationen kommer att falla ut, och den andra hunden rör sig på ett sätt som ofta är direkt hotfullt (att gå i rak linje mot varandra är ett starkt hot i hundkommunikation, lägg till att hunden drar lite i kopplet så är kroppsspråket stelt och framåtlutat - praktiskt taget ett beväpnat fyllo som svär åt en på busstationen...). Vi tvingar in hundarna i situationer som går rakt emot vad som är naturligt för dem och förväntar oss att de ska reda ut det själva. Många klarar av det (i alla fall hyfsat), men inte alla. Och det minsta vi kan göra är ju att hjälpa dem hantera det då.

 

[Raderad medlem 94602]

Tycker inte heller det låter som spökåldern. Oftast är den mellan 4-8 mån och som @Monstermom säger brukar det vara föremål. En buske i mörkret, tvätt som fladdrar i vinden, en cykel som plötsligt står vid den vanliga promenadslingan osv.

 

[Joelina]

Men hjälp! Vad ska jag göra??

 

[Raderad medlem 94602]

Ett svar som kanske är lite väl klichéartat men jag säger hitta en bra tränare och börja succesivt träna in hundmöten med lugna, stabila hundar.
Om han är så rädd kanske en kurs med flera, nya hundar i okänd miljö blir för mycket. Men den kurs du ska gå kanske kan hjälpa dig också.
Se hur han reagerar på kursen och vad kursledaren säger. Pröva annars att gå på enskild träning.

 

[Kilauea]

Är det oavsett hur nära de är och oberoende av hur ni passerar? Tänker att en del hundar känner sig trängda när man går rakt förbi, gör man däremot en liten böj när man passerar så kan det gå lättare.

 

[dpmatte]

Jag har genom åren träffat på ett antal hundar som alltid har lagt sig ner när det har kommit mötande hundar. De har gjort så hela livet. Helt enkelt väntat in att den mötande hunden ska komma fram till dem.

 

[Monstermom]

Men hjälp! Vad ska jag göra??

Skvallerträna. Ju.

Han har inte så stora problem än, men jag hade räknat med att han kommer att få det om man inte hjälper honom ur det. Stäm i bäcken.

 

[mandalaki]

en cykel som plötsligt står vid den vanliga promenadslingan osv.

Och plötsligt en dag STÅR DEN DÄR INTE!

(Min f d häst i ett nötskal ...)

 

[Iamia]

Jag säger som Monstermum. Skvallerträning är faktiskt jättebra just i sådana situationer! (Finns en massa att hitta om det, så en lång närmare beskrivning är kanske onödig här.) Kanske kan du ta en period nu när ni inte alls hälsar på hundar ni möter. Att möta en annan hund betyder BARA att du och din hund har kontakt och att nåt kul händer er emellan (riktigt gott godis, kul leksak kommer fram eller nåt annat - vad nu hunden uppskattar mest). Försök vara på platser där du har lite yta så att du kan börja på ett avstånd som hunden klarar av.

 

[Henbane]

Jag tror det finns två primära saker att göra i det här läget.

1. Boosta hundens självförtroende.
Hitta på nya saker som du är säker på att hunden klarar av, men som man kanske inte gör varje dag. Åk buss in till stan, lek fram lite dogparkour/agilitymoment, låt honom spåra eller söka efter saker.
Just nu tänker han att det där andra hundar är skitläskigt, men om han lägger sig ner och försvinner, så tar kanske matte hand om det där. Stärker man hans självförtroende, så kan ni ta hand om det där tillsammans.

2. Ge honom en uppgift vid hundmöten.
Din hund har ju problem med hundmöten, och oavsett om hunden gör utfall eller sjunker genom jorden, så är det bästa att ge hunden något annat att tänka på vid mötet än att fokusera på den mötande hunden. När ni möter en annan hund, gå undan den bit som behövs, och be hunden att sitta ned och vänta. Använd godis eller leksak så att hunden har så mycket fokus som möjligt på dig.
Detta är en variant av skvallerträning, som jag tycker fungerar bra när det är lite cirkus i hundens eller mattes/husses huvud.

 

[Joelina]

Jaa, alltså problemet är ju att han fryser fast i samma sekund som han ser en annan hund. Ofta hinner han ju se den innan mig, och då är det kört. För att få honom att ens reagera på någonting så måste jag nypa till honom. Inget godis i hela världen duger då. Däremot, för jag har ju testat olika vinklar för att se hur han reagerar (), och om jag nu lyckas se hunden innan honom, då börjar vi göra en massa trix, hoppa på stenar, stanna, sitta, gå, och massa beröm. Då ser han ju hunden mycket senare, men blir inte fullt lika fryst. Han stannar och hukar sig, men går ändå framåt i protest när jag ber om det. Sedan "släpper" han det fortare när vi har passerat. De gånger som han får syn på hunden först går han efter mötet och kollar bakom sig ända tills han inte ser hunden mer.
Problemet är ju bara att om han ser hunden först, då har jag ingenting som gör att han lyssnar på mig.

Igår kväll testade vi med att ha han lös hela kvällspromenaden. Mötte två hundar. Han stannade upp, men tittade nyfiket. Han hukade sig alltså ingenting, trots att ena hunden var en stor arg schäfer som såg ut att vilja äta upp honom. Och om jag bara sa helt lätt "kom nu Floke så går vi" så sprang han gladeligen till mig.

Jag blir mig inte klok! Tycker fortfarande att det är urlustigt att det bara kommer från INGENSTANS. Vi har varit mycket noga med att miljöträns och socialträna från början. Han har åkt tåg, buss, tunnelbana, vi har suttit på hundkafé, vi har gått till hundgård, vi har gått på stan och pvassivitetstränat. Han har klarat allting så galant! Och nu helt plötsligt har jag en hund som ser misshandlad ut.

 

[Iamia]

Men det måste ändå finnas ett avstånd som han klarar av? Även om det är typ 200 m? Börja där så att han fattar principen.

För mig (är absolut ingen superbra hundtränare) har det hjälpt att tänka att man helt enkelt är ute efter att ändra hundens känsla vid mötena och inte bara att få bort "symptomen". Alltså att gå från rädsla/aggression/osäkerhet till förväntan och något positivt.

Att det kommit från "ingenstans" känns för mig som att det antingen är könsmognaden (som redan nämnts) eller att det hänt nåt som för hunden varit "viktigt" men som ni som människor har missat.

 

[Joelina]

Vi har ju inte varit någonstans och träffat hundar där man kan se så långt, men i regel är det att så fort han ser en annan hund så fryser han fast och blir helt okontaktbar.

Ska höra av mig till hundinstruktören i förväg och be henne kika lite extra på Flokes reaktion på hundgruppen på söndag. För som sagt, så fort han har hälsat så vill han leka, och ber man om hans uppmärksamhet då så är han gärna med på noterna. Så det är ju verkligen bara i början. Så det vore ju super om hon kunde kika lite extra på honom bara där i början för att se om hon märker något som inte vi gör.

Såklart alltid svårt att fråga om råd på ett forum när ingen ser den exakta reaktionen, men jag fick en riktig släng av uppgivenhet

 

[Monstermom]

Nyp inte till honom! Du bygger på de dåliga associationerna.

 

[Joelina]

Nej, det gör jag inte längre. Men i början så ville jag få en reaktion och då var det det enda som gick att få kontakt igenom. Annars är det ju kört som sagt, om inte jag hinner se hunden innan.

 

[Joelina]

Är klickern ett bra redskap vid skvallerträning? Har tänkt ett tag på att inhandla en klicker, för att testa lite trickträning, men kanske fungerar super vid hundmöten också då? Det talas ju om den här "imponeringsskalan", att mitt tonläge och energi förändras beroende på hur imponerad jag blir av hunden. Och med klickar så blir det ju samma ljud hela tiden. I mitt huvud låter det ju klockrent, men vad säger ni?