Bukefalos 28 år!

Stämgaffel någon?

Sluta tro, anta och gissa och fråga honom istället vid ett passande tillfälle - t ex vid ett parterapitillfälle- om ni kan prata om hur ni kommunicerar och när ni gör det så tala inte om för honom vad du tror att han menar utan fråga istället vad han menar.

När man tror, antar och gissar vad ens partner menar och framför det som ett påstående, så leder det ofelbart till irritation.

Ingen av er verkar ju kunna kommunicera med den andre på ett vettigt och fungerande sätt.
Om du bara visste antalet gånger jag kärlek sagt till honom "förklara för mig, jag förstår inte",
"hjälp mig förstå vad du menar".
"berätta varför du känner såhär när jag gör såhär. .."
"Jag missförstod dig, vill du ge mig en chans till att lyssna på vad du har att säga?"
 
Såklart omöjligt att avgöra i ett forum.

Jag är ju bara så rädd att förlora honom.
Han är det bästa jag har. Och han är den enda människa jag någonsin litat på.
Jag vill verkligen försöka så långt jag kan innan vi ger upp

Men är det verkligen det bästa du har möjlighet att ha? Ett förhållande med upprepade bråk där du upplever att ni inte kan kommunicera? Det jag hör är "Det bästa i mitt liv om han förändrar sig". Och det kanske han vill, eller inte. Eller så står ni så långt ifrån varandra i vad som är lösningen att ni passar bättre ihop med någon som är mer lik er på varsitt håll.

Jag tycker absolut att det kan vara värt ett försök till, om HAN OCKSÅ vill. Men jag tror inte ni kommer att lösa detta genom att grubbla på varsitt håll över hur den andre fungerar och tänker, utan i så fall bör ni ta hjälp av en utomstående, som parterapi.

Och vill han inte det så tycker jag du ändå ska överväga att lämna. Detta förhållande bryter enligt dina egna ord ned dig på ett sätt du inte känner igen från andra relationer. Vad vore så hemskt med att leva själv ett tag, och att du därifrån har utrymme att hitta någon du är mer kompatibel med?
 
Jag hade nog slagit bakut precis som din sambo om jag liksom inte bara kunde få gå och sura lite hemma utan att det ska ifrågasättas och granskas i minsta detalj. Han berättar ju varför han är stressad och irriterad, där hade jag liksom bara släppt det. Att börja fråga om han är arg på dig och att du inte städar känns ganska onödigt.

Oavsett om vi här tycker att det är ett allvarligt bråk eller ej och oavsett vad vi tycker är rätt och fel så verka ju ni ha problem med hur ni ska hantera era konflikter om detta bråk gör dig så upprörd, är det något som ni kan jobba på eller är det något du kan stå ut med i längden? Om inte, vad ser du som nästa steg då?
 
Jag fick ont i magen av att läsa trådstarten.
Det där var jag i mitt fd äktenskap. Hela förloppet i diskussionerna kunde vara exakt sådär. Min magkänsla sa då att det var fel men jag vrängde ut och in på mig för att göra allt bra. Jag hamnade tillslut i en manipulativ, nedåtgående spiral som min fd man skapade och jag la all skuld på mig själv. Det gjorde även han.
Nu tre år efter att jag valde att lämna så får jag fortfarande ångest och depressioner ibland över hur mentalt misshandlad jag blev under de där åren.

Mitt råd till alla i en sån sits: Dra! :heartheart:heart
 
Jag fick ont i magen av att läsa trådstarten.
Det där var jag i mitt fd äktenskap. Hela förloppet i diskussionerna kunde vara exakt sådär. Min magkänsla sa då att det var fel men jag vrängde ut och in på mig för att göra allt bra. Jag hamnade tillslut i en manipulativ, nedåtgående spiral som min fd man skapade och jag la all skuld på mig själv. Det gjorde även han.
Nu tre år efter att jag valde att lämna så får jag fortfarande ångest och depressioner ibland över hur mentalt misshandlad jag blev under de där åren.

Mitt råd till alla i en sån sits: Dra! :heartheart:heart
Mår du bättre nu sedan du lämnat honom? ❤️
 
Som sagt, känner också igen mig. Och jag valde att lämna. Eller det var ett gemensamt beslut. Vi kunde inte kommunicera, vi förstod inte varann. Jag kände mig dålig, förminskad och ledsen. Min partner mådde inte heller bra. Jag var inte mig själv längre.

Jag ville heller inte att mitt vårt barn skulle växa upp i ett förhållande som var på det viset.

Tänk på dig själv i första hand ❤️
 
Mår du bättre nu sedan du lämnat honom? ❤️
Ja det gör jag rent generellt. Jag lever i en ny, väldigt respekfull relation osv. Men det kommer dagar där allt väller fram. När jag inser att någon jag litade på och älskade mig faktiskt grundlurade mig och smulade sönder väldigt mycket i mitt liv och det som är jag. De dagarna mår jag skit och drar mig undan.

Psykisk misshandel är också ett trauma.
 
Ja det gör jag rent generellt. Jag lever i en ny, väldigt respekfull relation osv. Men det kommer dagar där allt väller fram. När jag inser att någon jag litade på och älskade mig faktiskt grundlurade mig och smulade sönder väldigt mycket i mitt liv och det som är jag. De dagarna mår jag skit och drar mig undan.

Psykisk misshandel är också ett trauma.
Jag förstår känslan av att något gammalt trsuma kan skava och sippra fram. Det är en hemsk känsla.
Jag har bara svårt att se hur jag traumatiserade av relationen? (jag har fortfarande svårt att erkänna att vi kanske inte ska vara ihop)
Jag undrar vad som skulle jaga mig mentalt om jag skulle lämna relationen, vad som skulle göra mest skada för mig. Eller vad vi gjort för varandra.
 
Fler referenser underlättar❤️
Jag är ju rädd för var som finns på "andra sidan" om man säger så.
Jag har blivit så rädd för att vara ensam senaste åren. Ser inte varför
Jag har en vän som hade stora problem med sin dåvarande, ett inslag av allt han gjorde mot henne var psykisk misshandel. Hon var, liksom du, livrädd för att framtiden kunde innebära och för ensamheten. I slutändan förstod hon att även om framtiden som singel är oviss så var det bättre än framtiden som hans sambo/fru, då den skulle innebära att hon aldrig skulle få kunna säga vad hon ville och aldrig heller få slappna av då hon konstant gick på tå hemma och inte heller på jobbet till slut. Det var inte värt hennes självkänsla, integritet eller självförtroende, resonerade hon.
 
Jag har en vän som hade stora problem med sin dåvarande, ett inslag av allt han gjorde mot henne var psykisk misshandel. Hon var, liksom du, livrädd för att framtiden kunde innebära och för ensamheten. I slutändan förstod hon att även om framtiden som singel är oviss så var det bättre än framtiden som hans sambo/fru, då den skulle innebära att hon aldrig skulle få kunna säga vad hon ville och aldrig heller få slappna av då hon konstant gick på tå hemma och inte heller på jobbet till slut. Det var inte värt hennes självkänsla, integritet eller självförtroende, resonerade hon.
Tänk att det kan göra så stora avtryck..
Jag tror det tuffaste jag står inför är att jag kan inte föreställa mig ens vara intresserad av en annan människa.
Min hjärna har ställt in sig på den här personen och bestämt att den pusselbiten passar
 
Jag förstår känslan av att något gammalt trsuma kan skava och sippra fram. Det är en hemsk känsla.
Jag har bara svårt att se hur jag traumatiserade av relationen? (jag har fortfarande svårt att erkänna att vi kanske inte ska vara ihop)
Jag undrar vad som skulle jaga mig mentalt om jag skulle lämna relationen, vad som skulle göra mest skada för mig. Eller vad vi gjort för varandra.
Jag förstod inte hur illa behandlad jag faktiskt blev. Jag förstod inte ens att jag utsattes för härskarteknik, att han klev omkring i en stor offerkofta och att jag faktiskt utsattes för psykisk misshandel.
Jag tycker själv att jag är en stark och klartänkt person som inte tar skit och kan resonera vettigt.
Ca 6 månader efter jag lämnat så anförtrodde jag mig åt en manlig vän. Jag återberättade mycket om vad som hänt.
Han sa "du vet om va att du blivit utsatt för psykisk misshandel va? Du får sluta analysera vad DU skulle ha gjort annorlunda. Du hade aldrig kunna nått fram till honom".

Jag kunde inte ta det till mig alls. Inte kunde väl jag ha hamnat i en sån relation? Nog för att mycket inte känts bra men så illa? Nä...

Sen började jag läsa på och lät det sjunka in. Perioden när jag insåg var min botten. Sen har jag gradvis jobbat mig uppåt. Längtan efter mitt glada, påhittiga jag som tyckte livet var KUL har varit min drivkraft. Jag insåg att jag har saknat MIG.

Det har varit otroligt befriande att bli mig igen. Jag märkte inte själv hur förändrad och dämpad jag faktiskt blev i relationen. Jag tyckte själv att jag var lycklig.

Nu när jag ser tillbaka tycker jag bara att den var tung. Fylld av oro för tjaffs. Sällan några skratt, jag anpassade mig mycket.
Vissionen om vad vi kunde få var nog det som fick mig att stanna så länge. Önskan om att det skulle bli sådär fint och kärt som det var i början. Och korta stunder var det det. När han hade tjaffsat och bråkat med mig så körde han silce treatment. Och jag försökte förstå och laga det som hänt. Jag försökte....aldrig han. Han teg. Och lagom när jag höll på att gå sönder av oro så blev han det där supergulliga och snälla och då tänkte jag "tack gode gud" och då kändes det som vi var som gjorda för varandra.
Jag kunde däremot inte få lämna ett gräl för att få luft och tänka när hans ilska och anklagelser gick i taket. Då var jag i hans ögon en provikatör som ville starta bråk för att sen dra.
Skulden var alltid min.
 
Jag förstod inte hur illa behandlad jag faktiskt blev. Jag förstod inte ens att jag utsattes för härskarteknik, att han klev omkring i en stor offerkofta och att jag faktiskt utsattes för psykisk misshandel.
Jag tycker själv att jag är en stark och klartänkt person som inte tar skit och kan resonera vettigt.
Ca 6 månader efter jag lämnat så anförtrodde jag mig åt en manlig vän. Jag återberättade mycket om vad som hänt.
Han sa "du vet om va att du blivit utsatt för psykisk misshandel va? Du får sluta analysera vad DU skulle ha gjort annorlunda. Du hade aldrig kunna nått fram till honom".

Jag kunde inte ta det till mig alls. Inte kunde väl jag ha hamnat i en sån relation? Nog för att mycket inte känts bra men så illa? Nä...

Sen började jag läsa på och lät det sjunka in. Perioden när jag insåg var min botten. Sen har jag gradvis jobbat mig uppåt. Längtan efter mitt glada, påhittiga jag som tyckte livet var KUL har varit min drivkraft. Jag insåg att jag har saknat MIG.

Det har varit otroligt befriande att bli mig igen. Jag märkte inte själv hur förändrad och dämpad jag faktiskt blev i relationen. Jag tyckte själv att jag var lycklig.

Nu när jag ser tillbaka tycker jag bara att den var tung. Fylld av oro för tjaffs. Sällan några skratt, jag anpassade mig mycket.
Vissionen om vad vi kunde få var nog det som fick mig att stanna så länge. Önskan om att det skulle bli sådär fint och kärt som det var i början. Och korta stunder var det det. När han hade tjaffsat och bråkat med mig så körde han silce treatment. Och jag försökte förstå och laga det som hänt. Jag försökte....aldrig han. Han teg. Och lagom när jag höll på att gå sönder av oro så blev han det där supergulliga och snälla och då tänkte jag "tack gode gud" och då kändes det som vi var som gjorda för varandra.
Jag kunde däremot inte få lämna ett gräl för att få luft och tänka när hans ilska och anklagelser gick i taket. Då var jag i hans ögon en provikatör som ville starta bråk för att sen dra.
Skulden var alltid min.
Det känns som om du läser från något jag skrivit. Jag känner både en hoppfullhet och sorg över ödet för oss. Inget är bestämt ännu. Men fortsätter det gå åt det här hållet så...
Jag har bara ingen ork för en stor livsförändring för tillfället. Har en dålig ekonomi pga sjukskrivning för panik och utmattningssyndrom.
Jag kommer att ligga lågt en tid framöver.
Inga bindande framtidsplaner dvs
 
Det känns som om du läser från något jag skrivit. Jag känner både en hoppfullhet och sorg över ödet för oss. Inget är bestämt ännu. Men fortsätter det gå åt det här hållet så...
Jag har bara ingen ork för en stor livsförändring för tillfället. Har en dålig ekonomi pga sjukskrivning för panik och utmattningssyndrom.
Jag kommer att ligga lågt en tid framöver.
Inga bindande framtidsplaner dvs
Har du någon samtalskontakt inom vården pga/tack vare din sjukskrivning?
Om så är fallet; kan du prata om din hemsituation med denne?
Skjut mig inte, men ditt mående och tillfrisknande påverkas ju enormt av din situation där hemma.
Jag har inte bara en nära vän som tillfrisknat oerhört snabbt från utmattningssyndrom när de kommit ifrån en rutten relation..

Edit: Beklagar verkligen din sjukskrivning och hoppas att du snart får må bättre! :heart
 
Har du någon samtalskontakt inom vården pga/tack vare din sjukskrivning?
Om så är fallet; kan du prata om din hemsituation med denne?
Skjut mig inte, men ditt mående och tillfrisknande påverkas ju enormt av din situation där hemma.
Jag har inte bara en nära vän som tillfrisknat oerhört snabbt från utmattningssyndrom när de kommit ifrån en rutten relation..
Jag har både psykolog och psykiatriker nära till hands med regelbunden kontakt.
Min psykolog har yttrat sig att hans beteende är omoget och att vi kommunicerar dåligt, men inget om psykisk misshandel eller så
 
Det känns som om du läser från något jag skrivit. Jag känner både en hoppfullhet och sorg över ödet för oss. Inget är bestämt ännu. Men fortsätter det gå åt det här hållet så...
Jag har bara ingen ork för en stor livsförändring för tillfället. Har en dålig ekonomi pga sjukskrivning för panik och utmattningssyndrom.
Jag kommer att ligga lågt en tid framöver.
Inga bindande framtidsplaner dvs
Nej jag läser inte in något utan som jag skrev innan, det var så det började för mig.
Det jag skrev sen är hur det utvecklade sig sedan (tog ca 3-4 år att nå dit)
Jag hoppas innerligt att du inte hamnar i något liknande.

Det är många som läser på Buke. Ffa unga tejer. Fysisk misshandel känner alla till. Men vad som är psykiskt misshandel vet få. Och vet hur manipulativt och skadligt beteende det är med tex silenc treatment, att få den andra att bära all kommunikation, att projektera beteende och känslor, gapa, gestikulera och vara obehaglig eller konstant oresonlig i meningsskiljaktigheter.

Vi borde prata mer om detta.
 
Nej jag läser inte in något utan som jag skrev innan, det var så det började för mig.
Det jag skrev sen är hur det utvecklade sig sedan (tog ca 3-4 år att nå dit)
Jag hoppas innerligt att du inte hamnar i något liknande.

Det är många som läser på Buke. Ffa unga tejer. Fysisk misshandel känner alla till. Men vad som är psykiskt misshandel vet få. Och vet hur manipulativt och skadligt beteende det är med tex silenc treatment, att få den andra att bära all kommunikation, att projektera beteende och känslor, gapa, gestikulera och vara obehaglig eller konstant oresonlig i meningsskiljaktigheter.

Vi borde prata mer om detta.
Jag tror att @Atintwgulsno95 menade att din text lät som något som hon hade kunnat skriva, det var så jag tolkade det i alla fall :)
 
Tänk att det kan göra så stora avtryck..
Jag tror det tuffaste jag står inför är att jag kan inte föreställa mig ens vara intresserad av en annan människa.
Min hjärna har ställt in sig på den här personen och bestämt att den pusselbiten passar
Det är så man känner när man är i en relation. Jag var i en sån i närmare 27 år. Jag trodde inte det fanns någon annan man som jag ens skulle vilja ta i. Den enda som kändes rätt var han. Det har gått över med råge och är så förbannat befriande att du inte anar. Jag är inte i en ny relation och har inte bråttom in i en sån heller
 
Nej jag läser inte in något utan som jag skrev innan, det var så det började för mig.
Det jag skrev sen är hur det utvecklade sig sedan (tog ca 3-4 år att nå dit)
Jag hoppas innerligt att du inte hamnar i något liknande.

Det är många som läser på Buke. Ffa unga tejer. Fysisk misshandel känner alla till. Men vad som är psykiskt misshandel vet få. Och vet hur manipulativt och skadligt beteende det är med tex silenc treatment, att få den andra att bära all kommunikation, att projektera beteende och känslor, gapa, gestikulera och vara obehaglig eller konstant oresonlig i meningsskiljaktigheter.

Vi borde prata mer om detta.
Jag menade att det låter så likt min situation, det du beskrev, att jag kunde relatera som om jag skrivit det själv.

Jag tycker nästan generellt att folk ska utbildas i konfliktlösning utan att kriga utan regler.. Långsökt, men det är som du säger - det är något viktigt som bör uppmärksammas mer.
Jag tror det viktigaste för "utsatta" är att våga ifrågatta och tala med en utomstående part för att få perspektiv.
 

Liknande trådar

Relationer Min sambo släppte bomben att han vill göra slut. Jag är helt förkrossad. Visst vi har bråkat ganska mycket på sistone och vi...
6 7 8
Svar
142
· Visningar
12 151
Senast: tott
·
Kropp & Själ Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag. Jag ska besluta mig. För...
2
Svar
21
· Visningar
1 523
Senast: tuaphua
·
S
Relationer Hej. Jag har har en relation med en man sedan 21 månader. Väldigt mkt kärlek mellan oss. Vi bor på olika orter men träffas så ofta vi...
4 5 6
Svar
112
· Visningar
4 962
Senast: Sassy
·
Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
5 168
Senast: Jahaja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp