Relationer Stora Herotråden

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag har inte kollat på Buke på typ en vecka, så jag hade 30 (!) sidor i den här tråden att läsa från det att jag var på väg till skolan imorse till att jag, smått berusad (efter studentpub med tillhörande strategispel, dodgeball efteråt och en försvarlig mängd shots på krogen innan stängning) var på väg hem inatt. Så beakta det faktum att jag är långt ifrån nykter just nu i form av stavfel och meningsuppbyggnad osv.

För det första, minns inte vem som ställde frågan kring hur killar uppfattar tjejer som bor hemma hos sina föräldrar (svarar i mån av "kille"), hade jag varit 20 så hade jag nog kanske inte reagerat jättekraftigt på det. I dagsläget (30+) så hade jag garanterat gjort det. Visst finns det legitima anledningar till att folk, både män och kvinnor lever med sina föräldrar i samma bostad och det behöver inte nödvändigtvis vara en anledning att dra öronen åt sig. Jag skulle dock själv vara väldigt skeptisk till att (försöka) inleda ett förhållande med en tjej som inte inte bott själv åtminstone ett tag i sitt liv i dagsläget (något som aktualiserats när jag precis börjat plugga och majoriteten av mina klasskamrater är mellan 19-20 och många av dessa bor hos sina föräldrar). Det handlar inte om en statusmarkör överhuvudtaget, utan är snarare ett kriterie för personlig mognad. Har man inte upplevt ansvaret i att bo själv och se till att det finns frukost, pålägg och toalettpapper hemma, eller är medveten om behovet av att betala räkningar så är det i min värld något som saknas i form av personlig utveckling (i den åldersgrupp jag själv söker partner).

När det kommer till @Hero och hans amorösa äventyr (eller avsaknad därav) så har jag i någon annan tråd försökt komma med positiva genmälen tidigare. @Hero, du har väldigt många kraftiga åsikter om hur kvinnor som grupp är. Du säger själv att du läst mycket om hur sex, samlevnad och socialt samspel fungerar. Mitt råd till dig är att fullkomligt SKITA I ALLT DU LÄST! Ta till dig av den feedback du fått från både män och kvinnor på Buke snarare än att hämta dina sanningar från populärvetenskapliga nätpublikationer. Seriöst, jobba på social interaktion i allmänhet och det kommer att gå bättre. Din bitterhet och offerkofta som du stoltserar med här är EXTREMT oattraktivt, om det lyser igenom i dina interaktioner på Tinder är jag inte förvånad att kvinnor inte är intresserade av att prata med dig. Att du dessutom misstolkar i princip allt som skrivs här tyder på att du är URKASS på att förstå vad fan folk menar när dem skriver till dig (eller att du är ett troll, oavsett vilket så framstår du som en rätt trist individ).

Rent konkret, socialisera mer med andra människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet, utan att ha som målsättning att enkom leta en kontakt som du kan inleda ett partnerförhållande med. Personligen så tror jag, precis som både män och kvinnor vittnat om i tråden, att social kompetens är A och O för att fånga en kvinnas intresse.

Jag känner dock igen mig i situationen du beskriver, jag är också ganska introvert. Inte mycket för att släppa folk i allmänhet in på livet. Jag har ett fåtal VÄLDIGT nära vänner, både pojkar och flickor, som jag skulle göra det mesta för. Även om vi inte har daglig eller ens månatlig kontakt så finns jag alltid där för dessa människor vid behov och de finns där för mig när jag behöver det.

Trots att jag är ganska introvert, är typ 174 lång (min senaste sambo är lika lång och tycker om högklackat och därmed framstår som längre än mig varje gång vi går ut tillsammans), inte särskilt vältränad och enligt egen bedömning ligger på typ en femma av tio i "snygghetsskalan" har ändå lyckats både ha förhållande med och haft samlag med typiskt "normsnygga" tjejer (mitt senaste ex har t.ex haft modelluppdrag). Vad beror då detta på? Mina två samboförhållanden skiljer sig åt i det att jag i det första fallet var väldigt attraherad av och kär i den första tjejen utan att veta hur jag skulle förmedla detta. Jag vill tro dock att det faktum att jag inte var en jävla douchebag i allmänhet och, du vet, pratade med henne om allt möjligt och bara hängde ihop ledde till ett förhållande. I det andra fallet så var det en ytlig bekantskap som kultiverades av att jag fann henne som person intressant (fysiskt var jag inte särskilt intresserad till en början, då min föreställning om en partner inte innefattade muslim som inte ens var uppvuxen i Sverige), vi pratade och umgicks i ett par månader innan en typisk filmkväll ledde till hångel, sen samlag och till slut inflytt.

Mina poänger är att i samboförhållande ett så sprang det ur ett visst intresse av varandra som personer, snarare än att jag (eller hon, vet inte säkert såklart) sökte ett romantiskt förhållande eller fann varandra superattraktiva från start (eller ja, hon var typ snyggast i min värld då, men själv är jag som sagt på sin höjd en femma ;) ).

I samboförhållande två så var hon tillsammans med en kollega till mig som jag umgicks ytligt med. Jag tyckte inte att han var superintressant, men en helt okej ytlig bekantskap. Hon däremot var väldigt trevlig, empatisk och underhållande att umgås med. När deras förhållande till slut surnade så hade vi fortsatt kontakt och det ena ledde till det andra. Det här var alltså tjejen som inte passade in i min (rent estetiskt) förutfattade bild av en framtida partner, men tycke uppstod då vi hade en till viss del intellektuell men framförallt en känslomässigt fin dialog med varandra. Nu visade det sig förvisso så här ett antal år senare att även det sket sig och jag är numer singel, men du vet, shit happens. Det var trevligt och givande för oss bägge så länge det varade.

Emellan dessa två seriösa förhållanden så har jag också haft en del flirtar och även ett eller två "ligg" (inget jag själv är superförtjust i, med risk för att vara väldigt utlämnande och personlig så finner jag ingen som helst tillfredsställelse i sex med någon jag inte har ett känslomässigt band med), trots att jag än en gång bara på sin höjd kan klassas som "alldaglig" och är ganska introvert. Under min "vuxna" ålder (typ 25-30) så har jag främst mötts av attraktion i jobbsammanhang. Antagligen för att jag i min yrkesroll 1) Inte aktivt söker en sex- eller livspartner (alltså inte utstrålar desperation)m 2) är ganska säker i mig själv (snarare utstrålar trygghet), 3) är ganska avslappnad (se förra), 4) utstrålar en viss säkerhet i mig själv som person och 5) intresserat mig för dessa människor som individer och är ganska empatisk då det förväntats av mig både som chefsperson och med folk jag stött på när jag jobbat som ordningsvakt i olika publika miljöer.

För övrigt är mitt i särklass mest smickrande ragg en snubbe, en riktig 10-poängare, som förstörde både en och två tjejers kväll när han visade sig vara homosexuell och raggade på mig istället för att ta med sig en av alla tjejer som hängde runt honom på dansgolvet hem. Hade jag haft någon som helst dragning till män hade han lätt fått ligga den kvällen).

Så, TL;DR, Renfis tips för att träffa en partner:
Var inte bitter (vem fan orkar med en gnällspik?).
Framställ inte dig själv som ett offer (vem vill vara med en självömkande krake?).
Försök vara säker i dig själv (confidence is key, fake it 'til you make it. Ta tillvara på dina egna positiva egenskaper och förmedla dessa).
Intressera dig för den andras personlighet och inte bara hennes kropp (tycke och attraktion kan uppstå även om personen ifråga inte vid första anblick fyller din inbillade kravspecifikation). Spontant tror jag att det är ganska kontraproduktivt att bygga ett förhållande på initial fysisk attraktion. Utgår jag ifrån mig, när jag jobbat som dörrvakt eller som ordningsvakt i handelsmiljö så träffar jag MASSOR med "normsnygga" tjejer som vid första anblick framstår som (fysiskt/estetiskt) attraktiva, men som blir ganska oattraktiva när man inser att man inte klickar på ett socialt eller intellektuellt plan. Poängen här är att den initiala, rent fysiska, attraktionen är extremt flyktig. Den verkliga och långvariga, eller hållbara, attraktionen kommer ur att man uppskattar varandra som personer. Än en gång, mina två "riktiga" förhållanden har varit med tjejer som varit normsnygga, men bägge dessa har med åren bara blivit mer och mer attraktiva i mina ögon för att jag tyckt om deras personligheter och jag ser inte hur detsamma inte skulle kunna hända med någon som inte är "normsnygg", vilket (ur just min synpunkt) var fallet med min senaste sambo som tillhörde en etnisk folkgrupp som jag bara ett par år tidigare aldrig föreställt mig som särskilt attraktiv i min värld.

blablabla. Hoppas att jag inte framstod som allt för fladdrig. Än en gång, klockan är halv fem och jag har spenderat kvällen med att berusa mig med en kär gammal kollega som jag inte träffat på länge.

Jag är för övrigt sämst på Tinder, jag sveper mest runt när jag har tråkigt, har på min höjd ett par, tre matcher i veckan, om ens det, och chattar mest med dessa om de verkar intressanta, utan att ha som mål att få en dejt eller ett ligg för det. Träffa folk på riktigt istället om inte Tinder funkar, öva på det sociala samspelet och visa att du är trygg i dig själv :)
Fan, jag vet inte hur du ser ut men efter det här inlägget hade du klart haft god chans att ligga med mig! :laugh: Om jag inte var i ett monogamt förhållande då ;) :D
 
Jag har inte kollat på Buke på typ en vecka, så jag hade 30 (!) sidor i den här tråden att läsa från det att jag var på väg till skolan imorse till att jag, smått berusad (efter studentpub med tillhörande strategispel, dodgeball efteråt och en försvarlig mängd shots på krogen innan stängning) var på väg hem inatt. Så beakta det faktum att jag är långt ifrån nykter just nu i form av stavfel och meningsuppbyggnad osv.

För det första, minns inte vem som ställde frågan kring hur killar uppfattar tjejer som bor hemma hos sina föräldrar (svarar i mån av "kille"), hade jag varit 20 så hade jag nog kanske inte reagerat jättekraftigt på det. I dagsläget (30+) så hade jag garanterat gjort det. Visst finns det legitima anledningar till att folk, både män och kvinnor lever med sina föräldrar i samma bostad och det behöver inte nödvändigtvis vara en anledning att dra öronen åt sig. Jag skulle dock själv vara väldigt skeptisk till att (försöka) inleda ett förhållande med en tjej som inte inte bott själv åtminstone ett tag i sitt liv i dagsläget (något som aktualiserats när jag precis börjat plugga och majoriteten av mina klasskamrater är mellan 19-20 och många av dessa bor hos sina föräldrar). Det handlar inte om en statusmarkör överhuvudtaget, utan är snarare ett kriterie för personlig mognad. Har man inte upplevt ansvaret i att bo själv och se till att det finns frukost, pålägg och toalettpapper hemma, eller är medveten om behovet av att betala räkningar så är det i min värld något som saknas i form av personlig utveckling (i den åldersgrupp jag själv söker partner).

När det kommer till @Hero och hans amorösa äventyr (eller avsaknad därav) så har jag i någon annan tråd försökt komma med positiva genmälen tidigare. @Hero, du har väldigt många kraftiga åsikter om hur kvinnor som grupp är. Du säger själv att du läst mycket om hur sex, samlevnad och socialt samspel fungerar. Mitt råd till dig är att fullkomligt SKITA I ALLT DU LÄST! Ta till dig av den feedback du fått från både män och kvinnor på Buke snarare än att hämta dina sanningar från populärvetenskapliga nätpublikationer. Seriöst, jobba på social interaktion i allmänhet och det kommer att gå bättre. Din bitterhet och offerkofta som du stoltserar med här är EXTREMT oattraktivt, om det lyser igenom i dina interaktioner på Tinder är jag inte förvånad att kvinnor inte är intresserade av att prata med dig. Att du dessutom misstolkar i princip allt som skrivs här tyder på att du är URKASS på att förstå vad fan folk menar när dem skriver till dig (eller att du är ett troll, oavsett vilket så framstår du som en rätt trist individ).

Rent konkret, socialisera mer med andra människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet, utan att ha som målsättning att enkom leta en kontakt som du kan inleda ett partnerförhållande med. Personligen så tror jag, precis som både män och kvinnor vittnat om i tråden, att social kompetens är A och O för att fånga en kvinnas intresse.

Jag känner dock igen mig i situationen du beskriver, jag är också ganska introvert. Inte mycket för att släppa folk i allmänhet in på livet. Jag har ett fåtal VÄLDIGT nära vänner, både pojkar och flickor, som jag skulle göra det mesta för. Även om vi inte har daglig eller ens månatlig kontakt så finns jag alltid där för dessa människor vid behov och de finns där för mig när jag behöver det.

Trots att jag är ganska introvert, är typ 174 lång (min senaste sambo är lika lång och tycker om högklackat och därmed framstår som längre än mig varje gång vi går ut tillsammans), inte särskilt vältränad och enligt egen bedömning ligger på typ en femma av tio i "snygghetsskalan" har ändå lyckats både ha förhållande med och haft samlag med typiskt "normsnygga" tjejer (mitt senaste ex har t.ex haft modelluppdrag). Vad beror då detta på? Mina två samboförhållanden skiljer sig åt i det att jag i det första fallet var väldigt attraherad av och kär i den första tjejen utan att veta hur jag skulle förmedla detta. Jag vill tro dock att det faktum att jag inte var en jävla douchebag i allmänhet och, du vet, pratade med henne om allt möjligt och bara hängde ihop ledde till ett förhållande. I det andra fallet så var det en ytlig bekantskap som kultiverades av att jag fann henne som person intressant (fysiskt var jag inte särskilt intresserad till en början, då min föreställning om en partner inte innefattade muslim som inte ens var uppvuxen i Sverige), vi pratade och umgicks i ett par månader innan en typisk filmkväll ledde till hångel, sen samlag och till slut inflytt.

Mina poänger är att i samboförhållande ett så sprang det ur ett visst intresse av varandra som personer, snarare än att jag (eller hon, vet inte säkert såklart) sökte ett romantiskt förhållande eller fann varandra superattraktiva från start (eller ja, hon var typ snyggast i min värld då, men själv är jag som sagt på sin höjd en femma ;) ).

I samboförhållande två så var hon tillsammans med en kollega till mig som jag umgicks ytligt med. Jag tyckte inte att han var superintressant, men en helt okej ytlig bekantskap. Hon däremot var väldigt trevlig, empatisk och underhållande att umgås med. När deras förhållande till slut surnade så hade vi fortsatt kontakt och det ena ledde till det andra. Det här var alltså tjejen som inte passade in i min (rent estetiskt) förutfattade bild av en framtida partner, men tycke uppstod då vi hade en till viss del intellektuell men framförallt en känslomässigt fin dialog med varandra. Nu visade det sig förvisso så här ett antal år senare att även det sket sig och jag är numer singel, men du vet, shit happens. Det var trevligt och givande för oss bägge så länge det varade.

Emellan dessa två seriösa förhållanden så har jag också haft en del flirtar och även ett eller två "ligg" (inget jag själv är superförtjust i, med risk för att vara väldigt utlämnande och personlig så finner jag ingen som helst tillfredsställelse i sex med någon jag inte har ett känslomässigt band med), trots att jag än en gång bara på sin höjd kan klassas som "alldaglig" och är ganska introvert. Under min "vuxna" ålder (typ 25-30) så har jag främst mötts av attraktion i jobbsammanhang. Antagligen för att jag i min yrkesroll 1) Inte aktivt söker en sex- eller livspartner (alltså inte utstrålar desperation)m 2) är ganska säker i mig själv (snarare utstrålar trygghet), 3) är ganska avslappnad (se förra), 4) utstrålar en viss säkerhet i mig själv som person och 5) intresserat mig för dessa människor som individer och är ganska empatisk då det förväntats av mig både som chefsperson och med folk jag stött på när jag jobbat som ordningsvakt i olika publika miljöer.

För övrigt är mitt i särklass mest smickrande ragg en snubbe, en riktig 10-poängare, som förstörde både en och två tjejers kväll när han visade sig vara homosexuell och raggade på mig istället för att ta med sig en av alla tjejer som hängde runt honom på dansgolvet hem. Hade jag haft någon som helst dragning till män hade han lätt fått ligga den kvällen).

Så, TL;DR, Renfis tips för att träffa en partner:
Var inte bitter (vem fan orkar med en gnällspik?).
Framställ inte dig själv som ett offer (vem vill vara med en självömkande krake?).
Försök vara säker i dig själv (confidence is key, fake it 'til you make it. Ta tillvara på dina egna positiva egenskaper och förmedla dessa).
Intressera dig för den andras personlighet och inte bara hennes kropp (tycke och attraktion kan uppstå även om personen ifråga inte vid första anblick fyller din inbillade kravspecifikation). Spontant tror jag att det är ganska kontraproduktivt att bygga ett förhållande på initial fysisk attraktion. Utgår jag ifrån mig, när jag jobbat som dörrvakt eller som ordningsvakt i handelsmiljö så träffar jag MASSOR med "normsnygga" tjejer som vid första anblick framstår som (fysiskt/estetiskt) attraktiva, men som blir ganska oattraktiva när man inser att man inte klickar på ett socialt eller intellektuellt plan. Poängen här är att den initiala, rent fysiska, attraktionen är extremt flyktig. Den verkliga och långvariga, eller hållbara, attraktionen kommer ur att man uppskattar varandra som personer. Än en gång, mina två "riktiga" förhållanden har varit med tjejer som varit normsnygga, men bägge dessa har med åren bara blivit mer och mer attraktiva i mina ögon för att jag tyckt om deras personligheter och jag ser inte hur detsamma inte skulle kunna hända med någon som inte är "normsnygg", vilket (ur just min synpunkt) var fallet med min senaste sambo som tillhörde en etnisk folkgrupp som jag bara ett par år tidigare aldrig föreställt mig som särskilt attraktiv i min värld.

blablabla. Hoppas att jag inte framstod som allt för fladdrig. Än en gång, klockan är halv fem och jag har spenderat kvällen med att berusa mig med en kär gammal kollega som jag inte träffat på länge.

Jag är för övrigt sämst på Tinder, jag sveper mest runt när jag har tråkigt, har på min höjd ett par, tre matcher i veckan, om ens det, och chattar mest med dessa om de verkar intressanta, utan att ha som mål att få en dejt eller ett ligg för det. Träffa folk på riktigt istället om inte Tinder funkar, öva på det sociala samspelet och visa att du är trygg i dig själv :)
Faen du, detta var det mest jordnära inlägget på buke på många år. :bow: Nu återfick jag tron litegranna på mänskligheten igen.
 
Jag har inte kollat på Buke på typ en vecka, så jag hade 30 (!) sidor i den här tråden att läsa från det att jag var på väg till skolan imorse till att jag, smått berusad (efter studentpub med tillhörande strategispel, dodgeball efteråt och en försvarlig mängd shots på krogen innan stängning) var på väg hem inatt. Så beakta det faktum att jag är långt ifrån nykter just nu i form av stavfel och meningsuppbyggnad osv.

För det första, minns inte vem som ställde frågan kring hur killar uppfattar tjejer som bor hemma hos sina föräldrar (svarar i mån av "kille"), hade jag varit 20 så hade jag nog kanske inte reagerat jättekraftigt på det. I dagsläget (30+) så hade jag garanterat gjort det. Visst finns det legitima anledningar till att folk, både män och kvinnor lever med sina föräldrar i samma bostad och det behöver inte nödvändigtvis vara en anledning att dra öronen åt sig. Jag skulle dock själv vara väldigt skeptisk till att (försöka) inleda ett förhållande med en tjej som inte inte bott själv åtminstone ett tag i sitt liv i dagsläget (något som aktualiserats när jag precis börjat plugga och majoriteten av mina klasskamrater är mellan 19-20 och många av dessa bor hos sina föräldrar). Det handlar inte om en statusmarkör överhuvudtaget, utan är snarare ett kriterie för personlig mognad. Har man inte upplevt ansvaret i att bo själv och se till att det finns frukost, pålägg och toalettpapper hemma, eller är medveten om behovet av att betala räkningar så är det i min värld något som saknas i form av personlig utveckling (i den åldersgrupp jag själv söker partner).

När det kommer till @Hero och hans amorösa äventyr (eller avsaknad därav) så har jag i någon annan tråd försökt komma med positiva genmälen tidigare. @Hero, du har väldigt många kraftiga åsikter om hur kvinnor som grupp är. Du säger själv att du läst mycket om hur sex, samlevnad och socialt samspel fungerar. Mitt råd till dig är att fullkomligt SKITA I ALLT DU LÄST! Ta till dig av den feedback du fått från både män och kvinnor på Buke snarare än att hämta dina sanningar från populärvetenskapliga nätpublikationer. Seriöst, jobba på social interaktion i allmänhet och det kommer att gå bättre. Din bitterhet och offerkofta som du stoltserar med här är EXTREMT oattraktivt, om det lyser igenom i dina interaktioner på Tinder är jag inte förvånad att kvinnor inte är intresserade av att prata med dig. Att du dessutom misstolkar i princip allt som skrivs här tyder på att du är URKASS på att förstå vad fan folk menar när dem skriver till dig (eller att du är ett troll, oavsett vilket så framstår du som en rätt trist individ).

Rent konkret, socialisera mer med andra människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet, utan att ha som målsättning att enkom leta en kontakt som du kan inleda ett partnerförhållande med. Personligen så tror jag, precis som både män och kvinnor vittnat om i tråden, att social kompetens är A och O för att fånga en kvinnas intresse.

Jag känner dock igen mig i situationen du beskriver, jag är också ganska introvert. Inte mycket för att släppa folk i allmänhet in på livet. Jag har ett fåtal VÄLDIGT nära vänner, både pojkar och flickor, som jag skulle göra det mesta för. Även om vi inte har daglig eller ens månatlig kontakt så finns jag alltid där för dessa människor vid behov och de finns där för mig när jag behöver det.

Trots att jag är ganska introvert, är typ 174 lång (min senaste sambo är lika lång och tycker om högklackat och därmed framstår som längre än mig varje gång vi går ut tillsammans), inte särskilt vältränad och enligt egen bedömning ligger på typ en femma av tio i "snygghetsskalan" har ändå lyckats både ha förhållande med och haft samlag med typiskt "normsnygga" tjejer (mitt senaste ex har t.ex haft modelluppdrag). Vad beror då detta på? Mina två samboförhållanden skiljer sig åt i det att jag i det första fallet var väldigt attraherad av och kär i den första tjejen utan att veta hur jag skulle förmedla detta. Jag vill tro dock att det faktum att jag inte var en jävla douchebag i allmänhet och, du vet, pratade med henne om allt möjligt och bara hängde ihop ledde till ett förhållande. I det andra fallet så var det en ytlig bekantskap som kultiverades av att jag fann henne som person intressant (fysiskt var jag inte särskilt intresserad till en början, då min föreställning om en partner inte innefattade muslim som inte ens var uppvuxen i Sverige), vi pratade och umgicks i ett par månader innan en typisk filmkväll ledde till hångel, sen samlag och till slut inflytt.

Mina poänger är att i samboförhållande ett så sprang det ur ett visst intresse av varandra som personer, snarare än att jag (eller hon, vet inte säkert såklart) sökte ett romantiskt förhållande eller fann varandra superattraktiva från start (eller ja, hon var typ snyggast i min värld då, men själv är jag som sagt på sin höjd en femma ;) ).

I samboförhållande två så var hon tillsammans med en kollega till mig som jag umgicks ytligt med. Jag tyckte inte att han var superintressant, men en helt okej ytlig bekantskap. Hon däremot var väldigt trevlig, empatisk och underhållande att umgås med. När deras förhållande till slut surnade så hade vi fortsatt kontakt och det ena ledde till det andra. Det här var alltså tjejen som inte passade in i min (rent estetiskt) förutfattade bild av en framtida partner, men tycke uppstod då vi hade en till viss del intellektuell men framförallt en känslomässigt fin dialog med varandra. Nu visade det sig förvisso så här ett antal år senare att även det sket sig och jag är numer singel, men du vet, shit happens. Det var trevligt och givande för oss bägge så länge det varade.

Emellan dessa två seriösa förhållanden så har jag också haft en del flirtar och även ett eller två "ligg" (inget jag själv är superförtjust i, med risk för att vara väldigt utlämnande och personlig så finner jag ingen som helst tillfredsställelse i sex med någon jag inte har ett känslomässigt band med), trots att jag än en gång bara på sin höjd kan klassas som "alldaglig" och är ganska introvert. Under min "vuxna" ålder (typ 25-30) så har jag främst mötts av attraktion i jobbsammanhang. Antagligen för att jag i min yrkesroll 1) Inte aktivt söker en sex- eller livspartner (alltså inte utstrålar desperation)m 2) är ganska säker i mig själv (snarare utstrålar trygghet), 3) är ganska avslappnad (se förra), 4) utstrålar en viss säkerhet i mig själv som person och 5) intresserat mig för dessa människor som individer och är ganska empatisk då det förväntats av mig både som chefsperson och med folk jag stött på när jag jobbat som ordningsvakt i olika publika miljöer.

För övrigt är mitt i särklass mest smickrande ragg en snubbe, en riktig 10-poängare, som förstörde både en och två tjejers kväll när han visade sig vara homosexuell och raggade på mig istället för att ta med sig en av alla tjejer som hängde runt honom på dansgolvet hem. Hade jag haft någon som helst dragning till män hade han lätt fått ligga den kvällen).

Så, TL;DR, Renfis tips för att träffa en partner:
Var inte bitter (vem fan orkar med en gnällspik?).
Framställ inte dig själv som ett offer (vem vill vara med en självömkande krake?).
Försök vara säker i dig själv (confidence is key, fake it 'til you make it. Ta tillvara på dina egna positiva egenskaper och förmedla dessa).
Intressera dig för den andras personlighet och inte bara hennes kropp (tycke och attraktion kan uppstå även om personen ifråga inte vid första anblick fyller din inbillade kravspecifikation). Spontant tror jag att det är ganska kontraproduktivt att bygga ett förhållande på initial fysisk attraktion. Utgår jag ifrån mig, när jag jobbat som dörrvakt eller som ordningsvakt i handelsmiljö så träffar jag MASSOR med "normsnygga" tjejer som vid första anblick framstår som (fysiskt/estetiskt) attraktiva, men som blir ganska oattraktiva när man inser att man inte klickar på ett socialt eller intellektuellt plan. Poängen här är att den initiala, rent fysiska, attraktionen är extremt flyktig. Den verkliga och långvariga, eller hållbara, attraktionen kommer ur att man uppskattar varandra som personer. Än en gång, mina två "riktiga" förhållanden har varit med tjejer som varit normsnygga, men bägge dessa har med åren bara blivit mer och mer attraktiva i mina ögon för att jag tyckt om deras personligheter och jag ser inte hur detsamma inte skulle kunna hända med någon som inte är "normsnygg", vilket (ur just min synpunkt) var fallet med min senaste sambo som tillhörde en etnisk folkgrupp som jag bara ett par år tidigare aldrig föreställt mig som särskilt attraktiv i min värld.

blablabla. Hoppas att jag inte framstod som allt för fladdrig. Än en gång, klockan är halv fem och jag har spenderat kvällen med att berusa mig med en kär gammal kollega som jag inte träffat på länge.

Jag är för övrigt sämst på Tinder, jag sveper mest runt när jag har tråkigt, har på min höjd ett par, tre matcher i veckan, om ens det, och chattar mest med dessa om de verkar intressanta, utan att ha som mål att få en dejt eller ett ligg för det. Träffa folk på riktigt istället om inte Tinder funkar, öva på det sociala samspelet och visa att du är trygg i dig själv :)
:love: Faith in humanity restored
 
Jag vill bara skriva en sak innan jag lämnar denna tråd. Jag känner mig ofta lite missförstådd. Men jag fattar att jag många gånger här ses som en kall, hård, analytisk och osympatisk kille. Men på insidan och den som lär känna mig så är det tvärtom. Inombords har jag en otrolig sympati och mkt känslor som brinner otroligt starkt för min familj och dom jag älskar. Jag skulle utan tvekan försvara dom jag älskar med mitt eget liv. Att jag sen utåt framstår som osympatisk är nog en form av skyddslig barriär jag har satt upp. Eftersom jag är så sårbar. Skulle jag gå och känna sympati för allt som händer i omvärlden skulle jag rasa ihop till en ynklig liten hög. Därmed inte sagt att jag känner ånger för mycket jag har sagt till många här på buke. Framförallt @stjarnhimmel som verkar vara en fantastik person :heart. Världen är inte bara matte och formler utan känslor och det ångrar jag djupt. Sen är jag otroligt trött på att bli missförstådd för att bara gå efter utseende. Jag älskar den kvinnliga kroppen, varje kruva och figur. Men det jag har älskat mest hos mina partners har varit deras personlighet, intelligens m.m. Well, with that said. Har jag inget mer att tillägga i denna tråd.
Om du skulle återvända till tråden..

Jag tvivlar inte på att det är som du säger. Men det kan ändå vara bra att veta att man utåt ofta uppfattas/lätt uppfattas som annorlunda än man är. Jag är likadan, med nya människor uppfattas jag på ett helt annat sätt än jag är. Ofta negativt. Jag är medveten om det och vad det beror på (eftersom jag lyssnat på andra och sen funderat på varför det blir så) och ser därför till att aktivt tänka på det och förhindra det.

Och det kanske kan vara bra för dig att tänka på i dejtande och andra kontakter. Att den du har en interaktion med kan uppfatta dig på ett vis som inte stämmer med den du egentligen är, men som innebär att personen inte kommer försöka lära känna dig. Och fundera på hur du kan minska skillnaden mellan hur du uppfattas och hur du egentligen är.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Hästar nu

  • Varför har Isabell Werth...
  • Foderboost
  • Annonsera mera V

Övrigt nu

Dagbok

Radannonser

  • Springpony sælges

Hästnyheter

Bukefalos

  • Syns inte
Rekommenderas av Google:
Upp