Strulmagnet

[Mabuse]

Kan så vara, men det är ju helt ointressant.

Det vet jag inte, det ger ju en alternativ förklaring till varför du och "mainstreamkulturen" inte är överens om eventuella skillnader mellan partnerrelationer och vänskapsrelationer. Det handlar inte om att du har en avvikande åsikt, det handlar om att du har andra förutsättningar. Ungefär som skåningar och norrlänningar knappast är överens om hur kallt det normalt blir på vintern: inte en åsiktsfråga, utan en förutsättningsfråga.

Jag tycker inte det är ointressant om upplevda skillnader mellan olika typer av relationer beror på åsikter eller förutsättningar. Vill man öka eller minska skillnaderna, så hjälper det ju om man vet om det handlar om att ändra förutsättningar, eller få folk att ändra åsikt.

 

[Hazel]

Toppen att du är perfekt i alla lägen, det får stå för dig.
Har inget mer att diskutera i just det ämnet.

Spannet mellan -Perfekt och -Fysisk misshandel är änna ganska bred

 

[Billy]

Där har du nog det enkla svaret: de har kompatibla neuroser, som Ola Salo skulle kalla det (nu får jag automatiskt en like av @CillaW. Men det uttrycket är otroligt sant - och så finns det i en popsång! Genialiskt ...)

Jag är ingen vän av självhjälpsböcker, med ett undantag: Kvinnor som älskar för mycket av Robin Norwood. Den är gammal och slut på förlaget men beskriver just kompatibla neuroser: två kompletterande neuroser möts, dras oundvikligt till varann och blir till en destruktiv relation eftersom de bottnar i olösta konflikter hos respektive part.

Norwood har till och med med något exempel som din kompis - en kvinna som till varje pris vill vårda/hela och som därför dras till män som vill bli vårdade/helade.

(Tyvärr har jag för mig att hon inte hade någon enkel lösning på problemet men man blev i alla fall medvetandegjord).

nä, någon enkel lösning finns inte på ett komplicerat problem. Men nu har vi stött och blött detta i 25 år och jag pallar inte med henne mer, så enkelt är det. Min gräns är nådd. Det känns trist för egentligen är hon en snäll människa och vi har haft mycket kul ihop men hon är också en enegisug på sin omgivning med sina misslyckade relationer.

 

[stjarnhimmel]

Jag tänker att man kanske dras till något som känns tryggt,
Och om ens liv är rörigt kanske msn känner mer samhörighet med någon som lever likadant.
Även om jag själv är rätt skötsam så är jag dålig med rutiner, att sova ordentligt, lägga dig i tid, sköta maten. Etc.
Jag skulle nog tycka det vore jobbigt att leva med någon som var "perfekt" när det gäller detta.

 

[Tass]

nä, någon enkel lösning finns inte på ett komplicerat problem. Men nu har vi stött och blött detta i 25 år och jag pallar inte med henne mer, så enkelt är det. Min gräns är nådd. Det känns trist för egentligen är hon en snäll människa och vi har haft mycket kul ihop men hon är också en enegisug på sin omgivning med sina misslyckade relationer.

Nu gissar jag vilt... men de här struliga relationerna ger henne en möjlighet att lägga allt ljus på sig och sitt. Det blir ett sätt för henne att prata om sig själv/sin relation, och på så sätt få energi ur andras engagemang och uppmärksamhet.

 

[Hallonsoda]

En del av det låter ju - fantastiskt!

Jag vet att mainstreamkulturen och jag är på kollisionskurs i den här frågan, men själv håller jag helt enkelt inte med om att skillnaden mellan förhållanden och vänskaper är så stor. Jag ser den övertydliga skillnaden i ganska hög grad som hittepå-symbolik. Kulturen "vill" att tvåsamheten är så väldigt speciell, tänker jag.

Jag kan inget om anknytningsteorin egentligen, men upplever det jag hör om den som lite stressande och skuldbeläggande. Lite jobbigt liksom.

Jo, det är mycket möjligt att det är kulturen enkom som gör att tvåsamheten tenderar att värderas så väldigt annorlunda än vänskapen, men i så fall ger den konsekvenser på det enskilda planet, och gör så att individerna värderar respektive typ av relation annorlunda. Egentligen är det kanske dumt att redogöra för en anekdotisk bevisföring som mest rör mig och mina vänner, men jag tror det är vanligt att stora känslor av svek och ilska kommer upp när en brusten kärleksrelation kommer på tal. Samma intensiva obehag uppstår enligt mina erfarenheter inte alls lika ofta då någon påminns om att vänskapsrelationer tagit slut. Det kanske i och för sig beror på att insatserna är lägre, det är ännu ovanligt att vänner har barn ihop, och gemensam egendom är heller inte alls lika förekommande.

Anknytningsteorin som den presenterades i Hemligheten var, precis som du sa, skuldbeläggande. Om man ska ta boken på orden bär min mor och far skuld till en stor presumtiv olycka i mitt liv, som då skulle bero på att jag inte har någon kärleksrelation. Jag tyckte att forskningen i den boken presenterades med endast ett antaget samband. Det konstateras att barn grovt kan delas in i tre kategorier när man gör ett visst test (man lämnar det ettåriga barnet utan sin vårdnadshavare med en okänd vuxen under tre minuter som sedan får komma in i rummet igen, och ser hur det reagerar). Beroende av hur testet utfaller så delas barnen in i tre kategorier (trygg, otrygg-undvikande, otrygg-ambivalent). Den grupp man tillhörde som ettåring används sedan för att förklara kärleksrelationer i det vuxna livet. Jag kunde inte se att någon studie presenterades där man har följt upp barn som gjort testet som små som vuxna, utan man presenterar som sagt ett antaget samband, men det är möjligt att jag läst boken slarvigt.

Sedan presenteras KBT-figurer som verktyg för att förändra sig själv och sitt sätt att tackla relationer tyckte jag dock var ganska värdefulla. Jag har tex. ganska svårt att gå ifrån en kvinnlig könsroll som handlar om att vara passivt väntande på uppmärksamhet om jag tycker någon verkar intressant, och det beteendet tror jag ligger mig i fatet. Jag tycker dock att de teknikerna hade kunnat presenteras som ett sätt att öka mina chanser att pröva på en relation, inte som svaret på hur jag ska få det jag saknar i mitt liv när jag inte skiner i varje steg jag tar.

Well well, det här var en utvikning, och fungerade mer som en bokcirkel som nog tyvärr inte fungerar som ett cirkulärt utbyte, utan linjär monolog då jag inte vet hur många andra som läst boken . Hoppas ni har överseende!!!

 

[Mia_R]

Nej, jag håller med om att känslor inte dyker upp huxflux, det är själva odlandet jag är lite skeptisk till för egen del. Jag kan vare sig förmå mig till att odla fram kärlek och attraktion som inte växer av sig själv, eller få stopp på oönskad känslotillväxt, så att säga. Men jag tänker att det måste vara praktiskt för relationslivet att kunna styra känslorna? Aldrig olyckligt kär, aldrig relationer som slutar för att känslorna försvinner annat om man själv valt det, osv?

Jag kan absolut känna av ett frö till en känsla rätt snabbt, men jag kan inte göra så mycket för att styra den, mer observera hur den utvecklas.

Nej, det stämmer inte för även om man kan till viss mån styra sina känslor så blir man lika sårad om inte värre när man som jag tillåter mig att släppa på mina spärrar och älska någon som sedan sårar mig djupt Jag kan då välja att kväva ett spirande intresse eller helt stänga av om en gräns passeras och i mitt fall han uppför sig på ett sätt jag inte accepterar.

Jag träffar inte strulpellar, jag klipper direkt om det drar åt det hållet och drar mig inte för att beordra höge vederbörande att dra så långt bort i helvete han någonsin kan komma om det behövs, men om jag träffar någon som är "värdig" tar det väldigt hårt att släppa honom slå långt in att han kan slå där det gör ont, de andra får aldrig chansen.

 

[Billy]

Nu gissar jag vilt... men de här struliga relationerna ger henne en möjlighet att lägga allt ljus på sig och sitt. Det blir ett sätt för henne att prata om sig själv/sin relation, och på så sätt få energi ur andras engagemang och uppmärksamhet.

Inte alls omöjligt.

 

[Osthyvel]

Spannet mellan -Perfekt och -Fysisk misshandel är änna ganska bred

Ja absolut.

Man kan se på ett våldsamt förhållande utifrån och reagera, men det är svårt att veta hur man beter sig när man lever i ett sånt förhållande. När man befinner sig mitt i orkanen så är det svårt att se vad som går fel och att det är dags att gå, helst för länge sen. Innan korten rasade helt.

Är inte stolt över mitt beteende, därför skrev jag också att den elaka delen stod jag för. Jag är väl medveten om min del i det hela, men när man upplever att man är kär i en alkoholist så är det svårt att bara släppa och gå. Jag gick många gånger, men blev manipulerad och lovad att det var bara jag som gällde. Jag var ung och naiv, i efterhand inser jag hur lätt det är att fastna med fel person men så svårt att gå skilda vägar.

Min poäng är inte att visa att det är okej att slåss i ett våldsamt förhållande, men just att vem som helst kan hamna där. För de dåliga sidorna syns ofta inte början, för då stannar man oftast inte utan sidorna kommer sakta fram tills korten blir för ostabila.

 

[mino]

Nej, jag håller med om att känslor inte dyker upp huxflux, det är själva odlandet jag är lite skeptisk till för egen del. Jag kan vare sig förmå mig till att odla fram kärlek och attraktion som inte växer av sig själv, eller få stopp på oönskad känslotillväxt, så att säga. Men jag tänker att det måste vara praktiskt för relationslivet att kunna styra känslorna? Aldrig olyckligt kär, aldrig relationer som slutar för att känslorna försvinner annat om man själv valt det, osv?

Jag kan absolut känna av ett frö till en känsla rätt snabbt, men jag kan inte göra så mycket för att styra den, mer observera hur den utvecklas.

Odlandet är ju inget hokus pokus direkt. En sån sak som att älta är ett bra exempel på hur man för egen hand kan befästa en känsla. Att odla en känsla är väl helt enkelt att agera eller att medvetet undvika situationer som gör att den förstärks och etableras. Man behöver ju inte sitta och fika varenda dag med den där killen som är så nice på jobbet tex om man för tillfället inte har råd att utveckla en massa känslor.

Att folk blir olyckligt kära tror jag handlar om att de går lite för fort fram eller att de blir lite förda bakom ljuset av den andra personen. Och det misstaget har jag själv gjort femtioelva gånger men nu för tiden är jag betydligt mer försiktig innan jag släpper folk (oavsett relationstyp) in på (känslo)livet. När det gäller att sluta vara kär så ser jag det som att om det inte finns ett frö till en känsla, då finns det inget att odla. Men finns det ett frö så kan man odla det om man nu skulle tycka att det var en bra idé.

 

[Mammas]

Såsom sk "känslomänniska", så skulle jag säga att åtminstone jag inte upplever alls att det är ett val vilka känslor man upplever. Att välja känslor låter för mig lite som att välja hur ens hjärta ska slå.

Jag skulle snarare säga att förklaringen ligger i blicken på tillvaron, om man har ett kritiskt öga på världen och dess svaga sidor i alla lägen, eller om man mer okritiskt låter sig svepas med. Det finns ju fördelar med det senare förhållningssättet också, med den där kritiska skärvan i ögat blir ju medmänniskorna aldrig sådär fullkomligt rosaskimrande perfekta, som många upplever med t ex en ny kärlek eller sina barn.

Kanske inte välja känslorna, men att välja hur du agerar och inte blint följa känslorna. Om jag blir kär i någon som skulle göra att jag inte kan leva med mitt barn skulle jag välja att inte agera på de känslorna, för att den uppoffringen inte är värd den glädje jag skulle få av att träffa någon jag är kär i.

Sedan, om du känner ett frö av intresse för någon och sedan väljer att inte träffa personen mer är det ett aktivt val du gör, jämfört med att fortsätta umgås med personen. Fröet kommer ju inte att utvecklas om du inte har kontakt med personen.

 

[Mabuse]

Odlandet är ju inget hokus pokus direkt. En sån sak som att älta är ett bra exempel på hur man för egen hand kan befästa en känsla. Att odla en känsla är väl helt enkelt att agera eller att medvetet undvika situationer som gör att den förstärks och etableras. Man behöver ju inte sitta och fika varenda dag med den där killen som är så nice på jobbet tex om man för tillfället inte har råd att utveckla en massa känslor.

Dels är det ju inte alltid man undvika den andre, om man t ex jobbar tillsammans, dels är det ju nästan omöjligt svårt, upplever jag, att medvetet avstå från att träffa den man är helt uppslukande totalt förälskad i. Lite som att tacka nej till vatten när man är fruktansvärt törstig.

Att folk blir olyckligt kära tror jag handlar om att de går lite för fort fram eller att de blir lite förda bakom ljuset av den andra personen. Och det misstaget har jag själv gjort femtioelva gånger men nu för tiden är jag betydligt mer försiktig innan jag släpper folk (oavsett relationstyp) in på (känslo)livet. När det gäller att sluta vara kär så ser jag det som att om det inte finns ett frö till en känsla, då finns det inget att odla. Men finns det ett frö så kan man odla det om man nu skulle tycka att det var en bra idé.

Det är inte min erfarenhet alls, eller så menar vi olika saker med "olyckligt kär". Med "olyckligt kär" menar jag obesvarat kär, och de gånger jag har varit det så har det inte gått särskilt fort och jag har heller inte blivit förd bakom ljuset. Jag har helt enkelt blivit kär i nån som inte blivit kär i mig - det är ju inte alltid känslor är ömsesidiga. När de är det, så blir man ju lyckligt kär och blir ihop, normalt sett. Jag blir inte särskilt ofta jättekär, det har hänt fyra gånger i mitt liv, och alla fyra gånger har det varit människor jag absolut hade kunnat leva med om de varit kära i mig. Det har tagit tid att bli sådär vansinnigt kär, några månader av i princip dagligt umgänge (pga jobb eller studier), och sen har det tagit minst ett år eller två innan det gått över, såklart i kombination med att man inte längre ses dagligen pga ändrade omständigheter. Av de fyra var det en där känslorna var besvarade, och det är han som jag är gift med nu, vi har varit tillsammans i tolv år.

 

[Mabuse]

Kanske inte välja känslorna, men att välja hur du agerar och inte blint följa känslorna. Om jag blir kär i någon som skulle göra att jag inte kan leva med mitt barn skulle jag välja att inte agera på de känslorna, för att den uppoffringen inte är värd den glädje jag skulle få av att träffa någon jag är kär i.

Sedan, om du känner ett frö av intresse för någon och sedan väljer att inte träffa personen mer är det ett aktivt val du gör, jämfört med att fortsätta umgås med personen. Fröet kommer ju inte att utvecklas om du inte har kontakt med personen.

Självklart kan man välja hur man agerar. Men om man är singel, träffar en annan singel, man blir intresserad av den, och det uppenbart faktiskt skulle kunna finnas en möjlighet att bli tillsammans - varför skulle man då avstå? Såvida då inte personen ifråga har uppenbara nackdelar som man är medveten om - men om man är medveten om uppenbara nackdelar som man ogillar skarpt, då blir man väl inte särskilt kär i första läget? Det är ju rätt avtändande, så att säga. Så om man blir jättekär, så är det ju ett tecken på att man inte inser nackdelarna, och om man inte inser några nackdelar, varför skulle man då avstyra umgänge?

Alltså, man kan ju t ex råka på nån kille som vid första anblicken verkar snygg och trevlig, så umgås man lite mer och inser att han har diverse sidor som inte är så kul - jamen då falnar väl intresset alldeles av sig själv, utan att man behöver ägna sig åt medveten känslostyrning, aktivt undvika personen, kontrollera sina tankar, etc? Känslorna uppstår väl inte oberoende av åsikter och information?

 

[Petruska]

Det vet jag inte, det ger ju en alternativ förklaring till varför du och "mainstreamkulturen" inte är överens om eventuella skillnader mellan partnerrelationer och vänskapsrelationer. Det handlar inte om att du har en avvikande åsikt, det handlar om att du har andra förutsättningar. Ungefär som skåningar och norrlänningar knappast är överens om hur kallt det normalt blir på vintern: inte en åsiktsfråga, utan en förutsättningsfråga.

Jag tycker inte det är ointressant om upplevda skillnader mellan olika typer av relationer beror på åsikter eller förutsättningar. Vill man öka eller minska skillnaderna, så hjälper det ju om man vet om det handlar om att ändra förutsättningar, eller få folk att ändra åsikt.

Tolkar jag dig rätt om jag förstår det som att du skriver att det här med hur relationer och relationsmönstren i samhällen ser ut inte på något sätt handlar om normer och kulturella mönster och sådant, och i den mån jag ser det på motsatt vis beror det mest troligt på att jag har så särpräglade egenskaper?

 

[Mabuse]

Tolkar jag dig rätt om jag förstår det som att du skriver att det här med hur relationer och relationsmönstren i samhällen ser ut inte på något sätt handlar om normer och kulturella mönster och sådant, och i den mån jag ser det på motsatt vis beror det mest troligt på att jag har så särpräglade egenskaper?

Nej, det gör du inte. Det låter som en ganska stollig ståndpunkt.

Jag menar att din upplevelse av att din bild av par- vs vänskapsrelationer skiljer sig från "mainstreamskulturen" beror på att du förefaller ha andra förutsättningar för din parrelation än många andra. Huruvida de förutsättningarna beror på födsel eller ohejdad vana (typ normpåverkan etc) vet jag inte, och det är kanske heller inte särskilt intressant. En blandning, får man förmoda. Men det förklarar varför du inte upplever någon skillnad mellan de båda typerna av relationer (för det är ingen skillnad, för dig i ditt liv med era förutsättningar) medan många andra (de du kallar "mainstreamkulturen") upplever att det är skillnad (för dem är det de facto skillnad, förutsättningarna för parrelationen ser annorlunda ut).

Det handlar alltså inte om att du och mainstreamkulturen tittar på två apelsiner, och du har åsikten att de är lika, och mainstreamkulturen har åsikten att de är olika, utan snarare att mainstreamkulturen tittar på ett äpple och en apelsin, och tycker de är olika, och du tittar på dina två apelsiner, och tycker de är lika. Anledningen till att du tycker de är lika är för att de är det, du har två apelsiner. Och andra människor har ett äpple och en apelsin, och tycker därför de är olika.

Sen är det väl rimligt att en anledning till varför din parrelation är en apelsin och mainstreamkulturens parrelationer är äpplen är att ni inkorporerat olika normsystem, men det är ju lite en annan fråga. Min poäng var mer att det just handlar om äpplen och apelsiner: en kvalitativ skillnad, inte en åsiktsskillnad.

 

[Raderad medlem 6459]

Toppen att du är perfekt i alla lägen, det får stå för dig.
Har inget mer att diskutera i just det ämnet.

Vi behöver inte diskutera mer men jag vill bemöta det här.

Nej, jag är inte perfekt i alla lägen, är perfekt i väldigt få lägen faktiskt. Men misshandel är något jag alltid kommer att reagera på och därför reagerade jag på din post. Du skriver i ditt inlägg om hur du var så tuff att en person inte kunde bryta ner dig, att du har skinn på näsan etc och för mig var det obehagligt att se dig, sådär i förbigående, nämna att du faktiskt varit våldsam mot en partner. Det är gräsligt - oavsett vad för mekanismer som lett en dit.

Som sagt, jag tycker ditt inlägg visar på nåt helt annat än skinn på näsan och koll på läget - snarare en gräsligt destruktiv relation med en missbrukare som ledde till, bland annat, att du misshandlade honom. Jag förstår att det är mycket om jag inte känner till om er relation och att det förmodligen finns många faktorer som kan förklara att det blev som det blev - och snälla förstå att jag inte ber dig redovisa någonting här - MEN om du väljer att berätta i en tråd att du "slagit honom och kastat saker på honom", annat än i självförsvar, så måste du vara förberedd på en reaktion. Det är ju trots allt varken socialt accepterat eller ens lagligt att bete sig så mot en partner.

 

[Raderad medlem 6459]

Ja... det är rätt sjukt hur könsdrift och sex kan förstöra mellan två människor... på ett sätt som aldrig skulle hända med vänner.

Och jag är helt tvärtom. Med ragg, ligg, partners har jag otroligt låg bullshittolerans och är rätt bra på att hålla huvudet kallt och se varningstecken. Blir jag illa behandlad på nåt vis, minsta lilla vis, så packar jag hellre ihop och går vidare än stannar med risk för att bli ännu mer illa behandlad. Med vänner däremot verkar jag kunna ta hur mycket skit som helst. Seriöst alltså. Är man vän med mig kan man göra typ vad som helst - så länge man ber om ursäkt efteråt. Jag saknar även gamla vänner på ett helt annat sätt än jag saknar föredetta partners eller ragg. Eller snarare, gamla partners saknar jag aldrig någonsin det minsta medan vänner, som behandlat mig som totalt skräp, kan jag gå och sakna i evigheters evighet om de var viktiga för mig. Jag kan liksom inte släppa dem.

Oj så långt och ointressant svammel.

 

[Petruska]

Nej, det gör du inte. Det låter som en ganska stollig ståndpunkt.

Jag menar att din upplevelse av att din bild av par- vs vänskapsrelationer skiljer sig från "mainstreamskulturen" beror på att du förefaller ha andra förutsättningar för din parrelation än många andra. Huruvida de förutsättningarna beror på födsel eller ohejdad vana (typ normpåverkan etc) vet jag inte, och det är kanske heller inte särskilt intressant. En blandning, får man förmoda. Men det förklarar varför du inte upplever någon skillnad mellan de båda typerna av relationer (för det är ingen skillnad, för dig i ditt liv med era förutsättningar) medan många andra (de du kallar "mainstreamkulturen") upplever att det är skillnad (för dem är det de facto skillnad, förutsättningarna för parrelationen ser annorlunda ut).

Det handlar alltså inte om att du och mainstreamkulturen tittar på två apelsiner, och du har åsikten att de är lika, och mainstreamkulturen har åsikten att de är olika, utan snarare att mainstreamkulturen tittar på ett äpple och en apelsin, och tycker de är olika, och du tittar på dina två apelsiner, och tycker de är lika. Anledningen till att du tycker de är lika är för att de är det, du har två apelsiner. Och andra människor har ett äpple och en apelsin, och tycker därför de är olika.

Sen är det väl rimligt att en anledning till varför din parrelation är en apelsin och mainstreamkulturens parrelationer är äpplen är att ni inkorporerat olika normsystem, men det är ju lite en annan fråga. Min poäng var mer att det just handlar om äpplen och apelsiner: en kvalitativ skillnad, inte en åsiktsskillnad.

Fast troligen alla - eller väldigt många - åsiktsskillnader skulle kunna förklaras i alla fall delvis med hänvisning till olika personlighet.

Det existerar ju en /flera teoretiska och intellektuella diskussioner kring våra relationsmönster och vidhängande känslor och känslouttryck. Mina tankegångar är mycket långt ifrån unika.

Jag tycker att du psykologiserar och individualiserar på tok för mycket.

 

[Hazel]

Och jag är helt tvärtom. Med ragg, ligg, partners har jag otroligt låg bullshittolerans och är rätt bra på att hålla huvudet kallt och se varningstecken. Blir jag illa behandlad på nåt vis, minsta lilla vis, så packar jag hellre ihop och går vidare än stannar med risk för att bli ännu mer illa behandlad. Med vänner däremot verkar jag kunna ta hur mycket skit som helst. Seriöst alltså. Är man vän med mig kan man göra typ vad som helst - så länge man ber om ursäkt efteråt. Jag saknar även gamla vänner på ett helt annat sätt än jag saknar föredetta partners eller ragg. Eller snarare, gamla partners saknar jag aldrig någonsin det minsta medan vänner, som behandlat mig som totalt skräp, kan jag gå och sakna i evigheters evighet om de var viktiga för mig. Jag kan liksom inte släppa dem.

Oj så långt och ointressant svammel.

Jag är med lite sån. Eller jag kan vara så med ex också men med vänner tenderar jag att känna mig oerhört lojal såfort det går från "bekant till vän. Jag ställer dessutom upp för vänner på ett överdrivet sätt oavsett om jag vet att dom aldrig skulle göra detsamma, antagligen för att jag vill vara en sådan vän som jag önskade att jag själv hade.

 

[Osthyvel]

Vi behöver inte diskutera mer men jag vill bemöta det här.

Nej, jag är inte perfekt i alla lägen, är perfekt i väldigt få lägen faktiskt. Men misshandel är något jag alltid kommer att reagera på och därför reagerade jag på din post. Du skriver i ditt inlägg om hur du var så tuff att en person inte kunde bryta ner dig, att du har skinn på näsan etc och för mig var det obehagligt att se dig, sådär i förbigående, nämna att du faktiskt varit våldsam mot en partner. Det är gräsligt - oavsett vad för mekanismer som lett en dit.

Som sagt, jag tycker ditt inlägg visar på nåt helt annat än skinn på näsan och koll på läget - snarare en gräsligt destruktiv relation med en missbrukare som ledde till, bland annat, att du misshandlade honom. Jag förstår att det är mycket om jag inte känner till om er relation och att det förmodligen finns många faktorer som kan förklara att det blev som det blev - och snälla förstå att jag inte ber dig redovisa någonting här - MEN om du väljer att berätta i en tråd att du "slagit honom och kastat saker på honom", annat än i självförsvar, så måste du vara förberedd på en reaktion. Det är ju trots allt varken socialt accepterat eller ens lagligt att bete sig så mot en partner.

Svarar med ett tidigare inlägg

Ja absolut.

Man kan se på ett våldsamt förhållande utifrån och reagera, men det är svårt att veta hur man beter sig när man lever i ett sånt förhållande. När man befinner sig mitt i orkanen så är det svårt att se vad som går fel och att det är dags att gå, helst för länge sen. Innan korten rasade helt.

Är inte stolt över mitt beteende, därför skrev jag också att den elaka delen stod jag för. Jag är väl medveten om min del i det hela, men när man upplever att man är kär i en alkoholist så är det svårt att bara släppa och gå. Jag gick många gånger, men blev manipulerad och lovad att det var bara jag som gällde. Jag var ung och naiv, i efterhand inser jag hur lätt det är att fastna med fel person men så svårt att gå skilda vägar.

Min poäng är inte att visa att det är okej att slåss i ett våldsamt förhållande, men just att vem som helst kan hamna där. För de dåliga sidorna syns ofta inte början, för då stannar man oftast inte utan sidorna kommer sakta fram tills korten blir för ostabila.