Jag är också missnöjd med att liberalerna inte längre för särskilt liberal politik, men jag tänker att man behöver skilja på sitt eget missnöje över det och reflektionen över hur lätt/svårt det är att "ta över" ett parti genom ett koordinerat och samtida agerande, av människor som inte nödvändigtvis behöver vara organiserade i det.
Det är en nyttig reflektion, som inte har ett självklart svar tycker jag. Om någon person lyckas få många människor att organisera sig i en viss riktning samtidigt, ska det ifrågasättas? Å andra sidan, om de inte ens står för samma politik, utan främst vill åt ett etablerat namn och partikassan, är det fair mot alla övriga partiengagerade som blir undanträngda? Borde man om inte annat av moraliska skäl, be dem att driva sin politik i eget namn?
Jag tycker det finns flera intressanta perspektiv i detta på hur partipolitik bör formas och hur medlemmars engagemang påverkar den politik som faktiskt först. Partierna ÄR ju i grunden sina medlemmar, men samtidigt måste det också finnas en något sånär grundläggande stabilitet i den politiska inriktningen för att man ska kunna få ett långsiktigt förtroende från väljare, och inte bli ryckigt personberoende.
(Även S i någon sydlig Stockholmsförort hade ju en infekterad debatt för ett tsg sedan om huruvida det genomförts en lokal "kupp" eller inte, och de som inte tyckte det menade att de bara utfört traditionell medlemsvärvning.)
