Syskon?

[Cilla89a]

Jag blev verkligen fullständigt knockad av tvåbarnschocken
Mina barn är 4 år och 8,5 månad och det har varit fullständigt fruktansvärda åtminstone 7 månader.
Jag tror mycket beror på att jag är rutinmänniska, ogillar stöka och stimmiga miljöer och är en person som behöver lite space (med två barn blir det stimmigt, intensivt, är så MYCKET av allt hela tiden, alltid någon man behöver serva). Med ett barn var det en helt annan harmoni, även om storasyster var allt annat än ett "lätt" barn (missnöjd som man fick bära mkt på, förstoppningsproblematik, sov riktigt kasst och vaknade 511 ggr varje natt det första 1,5 året), men man var ändå två vuxna till ett barn. Nu har man typ varsitt barn när vi båda vuxna är hemma.
Sen är lillasyster som storasyster x10 (missnöjd deluxe som även avskydde att åka bil och vagn, och sover riktigt kasst), vilket såklart spär på allt det stimmiga och intensiva....
För mig var det verkligen en enorm omställningen från ett till två barn (börjar dock känns lite lättare för lillasyster är mer nöjd nu och man har kommit in och vant sig vid tvåbarns livet)....

 

[julgrisen]

Eftersom jag fick tvillingar som första barn har jag aldrig upplevt livet med ett barn så har inget att jämföra med, men det jag upplever som svårt med två är ju att det binder upp båda föräldrarna på ett annat sätt. Sen är det ju skillnad på att ha barn med lite olika åldrar och två i samma, men det var extremt påfrestande när de var riktigt små och man aldrig kunde lämna över till den andra föräldern och ta en paus när det var skrikiga kvällar. Det vi kunde göra var att byta barn och få en annan skrikande bebis istället .
Sen är det ju påfrestande att man alltid känner sig otillräcklig när man är ensam med dem. Det är svårt att ha båda i famnen och de vill ha lika mycket uppmärksamhet och nånstans blir det aldrig riktigt rättvist.
Sen är det ju mycket positivt med två barn också, jag är så sjukt tacksam över att jag fick tvillingar med allt vad det innebär, de har så roligt med varandra och just nu är det på många sätt rätt enkelt att ha två eftersom de sysselsätter sig med varandra och skojar och leker så bra ihop (de blir snart två år). Det är också en sån ynnest att få hänga med dessa två och se dem utvecklas till två separata individer. Hade jag bara fått en enling först hade jag absolut velat ha en till baserat på hur jag upplever livet som tvåbarnsförälder.

 

[Blyger]

Vi har också diskuterat huruvida vi ska ha ett till barn (eller ja, försöka skaffa ett till i framtiden). Innan vi fick dottern var jag ganska bestämd på bara ett barn men hon är så underbar och go och harmonisk att det är omöjligt att inte vilja ha en till. Rent emotionellt vill vi båda ha en tvåa - men jag känner mig rent rationellt väldigt skeptisk till det. Det låter så tungt och kämpigt mest bara. Sen beskriver ju alla också att de är så glada att deras barn har varandra och att det är mysigt också men det går ju inte att komma ifrån att tvåbarnsföräldrar beskriver sin vardag på ett sätt som är lite lätt avskräckande .

Om vi ska ha en till vill jag att vi ska kunna lägga samma energi och engagemang på det barnet som vi kunnat göra på dottern. Jag är inte okej med att vi skaffar en tvåa och vi inte har råd att dela på föräldraledigheten (inte ett alternativ) eller att tvåan ska bli den som alltid bara får hänga på, att den inte får sin plats och tid liksom. Tycker alltid det känns så sorgligt när folk säger att tvåans graviditet inte känns speciell, att man knappt kommer ihåg när man kände första sparken eller barnet tog sina första steg. Jag tycker - i den bästa av världar - att alla barn förtjänar engagemang och tid. Så för mig, för oss, är en tvåa en stor grej liksom. Många saker måste klaffa.

Jag vet att det inte är för alla, men jag växte upp med en sju år äldre bror.

Visst behövde jag bara hänga med på hans grejer (fotbollsträningar, handboll och matcher) när jag var liten, men när jag blev äldre minskade ju det och sen (han gjorde lumpen när jag var 12) flyttade han.

Jag älskar min bror och är så glad över att ha ett syskon!

Mitt eget barn blir fyra och först nu har jag börjat tänka på en tvåa. Jag vill helt enkelt ha tid emellan.

 

[jeennnnyy]

Vi har också diskuterat huruvida vi ska ha ett till barn (eller ja, försöka skaffa ett till i framtiden). Innan vi fick dottern var jag ganska bestämd på bara ett barn men hon är så underbar och go och harmonisk att det är omöjligt att inte vilja ha en till. Rent emotionellt vill vi båda ha en tvåa - men jag känner mig rent rationellt väldigt skeptisk till det. Det låter så tungt och kämpigt mest bara. Sen beskriver ju alla också att de är så glada att deras barn har varandra och att det är mysigt också men det går ju inte att komma ifrån att tvåbarnsföräldrar beskriver sin vardag på ett sätt som är lite lätt avskräckande .

Om vi ska ha en till vill jag att vi ska kunna lägga samma energi och engagemang på det barnet som vi kunnat göra på dottern. Jag är inte okej med att vi skaffar en tvåa och vi inte har råd att dela på föräldraledigheten (inte ett alternativ) eller att tvåan ska bli den som alltid bara får hänga på, att den inte får sin plats och tid liksom. Tycker alltid det känns så sorgligt när folk säger att tvåans graviditet inte känns speciell, att man knappt kommer ihåg när man kände första sparken eller barnet tog sina första steg. Jag tycker - i den bästa av världar - att alla barn förtjänar engagemang och tid. Så för mig, för oss, är en tvåa en stor grej liksom. Många saker måste klaffa.

Sen hade jag en otroligt tuff graviditet och var sjukskriven nästan hela tiden eftersom jag mådde så sanslöst dåligt. Blir jag gravid så måste jag vara inställd på sjukskrivning i 9 månader och sen FL på det. Det vore värt det men är helt klart en faktor att ta med i beräkningen.

Jag tänker att det i viss utsträckning nog är en fördel för barnen om föräldrarna inte har möjlighet att lägga så mycket fokus som man hinner om man bara har ett barn. Jag som har fler barn tycker det ser skitjobbigt ut för ensambarn ibland, två föräldrar som lägger allt fokus, lägger sig i, fixar och donar - tycker det verkar skönare att slippa det fokuset ofta Barnen har en kusin som är ensambarn och är helt otroligt att se hur föräldrarna är ”på” honom hela tiden, utgår att det är pga kärlek och omtanke - men ser så jobbigt ut.

Och för att svara på huvudfrågan; för mig var det jobbigare att gå från 0 till 1 barn än från 1 till 2. Livet var redan anpassat till barn. Sen kan det vara kaos ibland, mina barn är knappt två år mellan och tycker typ det blir jobbigare och jobbigare nu när de är 6 och 4. Sen nån månad tillbaka bråkar de så mkt och det tycker jag är otroligt dränerande, fram till nu har det mindre barnet köpt att storasyskonet bestämmer - nu, not so much…

 

[julgrisen]

Jag tänker att det i viss utsträckning nog är en fördel för barnen om föräldrarna inte har möjlighet att lägga så mycket fokus som man hinner om man bara har ett barn. Jag som har fler barn tycker det ser skitjobbigt ut för ensambarn ibland, två föräldrar som lägger allt fokus, lägger sig i, fixar och donar - tycker det verkar skönare att slippa det fokuset ofta Barnen har en kusin som är ensambarn och är helt otroligt att se hur föräldrarna är ”på” honom hela tiden, utgår att det är pga kärlek och omtanke - men ser så jobbigt ut.

Och för att svara på huvudfrågan; för mig var det jobbigare att gå från 0 till 1 barn än från 1 till 2. Livet var redan anpassat till barn. Sen kan det vara kaos ibland, mina barn är knappt två år mellan och tycker typ det blir jobbigare och jobbigare nu när de är 6 och 4. Sen nån månad tillbaka bråkar de så mkt och det tycker jag är otroligt dränerande, fram till nu har det mindre barnet köpt att storasyskonet bestämmer - nu, not so much…

Haha, håller med om ditt översta stycke. Min sambo var helt förundrad när han varit på lekplatsen och sett två föräldrar som båda stod puttade på sitt barn som gungade.

 

[TinaJ]

Varför jag frågar är ju för att om partner glatt tar hälften av allt ansvar och jobb nu så är det ju enklare. Men om du gör det mesta av hushållsarbetet, tar mest hand om barnet, är projektledare - ja då blir barn två mycket jobbigare. Ett barn fixar en ju "själv". Men två plus en mansbebis - kräver väldigt mycket energi.

Sambon i fråga är en vuxen man. Han har varit föräldraledig lika länge som mig.
Just nu fixar han helt klart mer av hushållet. När jag arbetat klar blir det oftast att jag och Barnet leker och han fixar middag och tvättar.

 

[TinaJ]

Det är helt egoistiskt ur min synvinkel jag skapade tråden.

För barnets del tror jag syskon hade varit jättebra.
Men själv är jag lite rädd för att det ska bli så mycket jobbigare och det dåliga samvetet slipper jag gärna.

 

[Andromedae]

Själv har jag (och barnets pappa förstås) valt att ha ett barn. För mig är det perfekt - krasst uttryckt lägger jag hellre min extra energi på att annat än flera barn.

De allra flesta har ju mer än ett barn så säkerligen är det en anpassning som går finfint för de allra flesta, men jag känner att jag är en betydligt bättre förälder med ett barn än vad jag hade varit till flera.

 

[cirkus]

Jag fick två med 24 minuters mellanrum - så hur det är att ha ett har jag ingen aning om.
Jag var ensam från dag ett med mina tvillingar och de var nog extremt enkla och nöjda när de var små.
Tredje barnet kom när de var 5 år och då var vi två - jag tyckte det var jobbigare än vara ensam med de två första. Så typ noll vettig och applicerbar input från mig

 

[KarinStarfighter]

Vi har precis 18 månader mellan barnen som nu är 3,5 och 2 år. Det är först nu som det börjar kännas ”bra” igen. Men jag tror att mycket beror på vilket typ av barn man får. Lillasyster var väldigt krävande första 8-9 månaderna. Sov bara i bärsele och inte i vagn. Sov korta pass osv. Samtidigt som storebror var liten och krävde mycket av oss. Vi fick absolut en tvåbarnschock.

Vi har varit hemma mycket båda två vilket gjort det görbart och att vi ändå känt att vi räckt till för storebror. Visst har lilla tagit mycket av vår ork men nu ser man ju ändå att de har roligt tillsammans och att hon ger storebror mycket glädje.

 

[Imogen]

Haha, håller med om ditt översta stycke. Min sambo var helt förundrad när han varit på lekplatsen och sett två föräldrar som båda stod puttade på sitt barn som gungade.

Haha jag hade lite samma upplevelse nu när jag var på babysim. Helt fascinerad av hur mycket jobb det kunde vara för två föräldrar att ta hand om samma barn. Men inser ju att vi antagligen gjorde exakt likadant när vi hade ett barn!

 

[Imogen]

Jag fick två med 24 minuters mellanrum - så hur det är att ha ett har jag ingen aning om.
Jag var ensam från dag ett med mina tvillingar och de var nog extremt enkla och nöjda när de var små.
Tredje barnet kom när de var 5 år och då var vi två - jag tyckte det var jobbigare än vara ensam med de två första. Så typ noll vettig och applicerbar input från mig

I enskilda situationer kan jag absolut tycka att det är lättare att ha hand om barnen själv. Ett exempel är när vi ska iväg på morgonen. Orimligt nog går allt mycket smidigare om jag är själv med tre barn än om maken också är med. En till vuxen blir ju bara någon man måste planera och kommunicera med och som barnen kan förhandla om. Istället för att bara göra. Min man tycker samma sak

Men gör ju såklart inga anspråk på att förstå hur det är att vara ensamstående på riktigt!

 

[cirkus]

I enskilda situationer kan jag absolut tycka att det är lättare att ha hand om barnen själv. Ett exempel är när vi ska iväg på morgonen. Orimligt nog går allt mycket smidigare om jag är själv med tre barn än om maken också är med. En till vuxen blir ju bara någon man måste planera och kommunicera med och som barnen kan förhandla om. Istället för att bara göra. Min man tycker samma sak

Men gör ju såklart inga anspråk på att förstå hur det är att vara ensamstående på riktigt!

Jag delar den uppfattningen. Just att behöva förhålla sig till en annan vuxen var svårt.

 

[KarinStarfighter]

B

Haha, håller med om ditt översta stycke. Min sambo var helt förundrad när han varit på lekplatsen och sett två föräldrar som båda stod puttade på sitt barn som gungade.

Jag tänkte på det i somras när vi var på Gotland. På de par som hade ett barn och båda var med i lekparken och var ”på” hela tiden. Vi är så vana vid att alltid ha ett barn var (om man nu inte är ensam vuxen på båda).

 

[Sedna]

Finns inget allmängiltig svar på hur mycket jobbigare det är med två. Varje barn är en egen individ och ingen andra är den lik. Barn är dessutom bebisar så försvinnande kort tid. Fundera mer kring tanken på att ha en 3-åring eller en 15-åring, samt allt däremellan.

Bebistiden är på många sätt den enkla tiden. Stressen och livspusslandet tyckte jag kom senare när jobbvardagen ska klaras av parallellt med två barn som lever i nuet, fyllt av vilja, känslor, humör och friktion.

 

[Emtherlia]

Jag tyckte den stora förändringen var 0 till 1 barn, inte 1 till 2 barn. När jag hade noll barn var jag fri som en fågel. Visst, jag och min man levde ju ihop men vi hade också separata liv, inget pusslande behövdes utan vi gjorde det vi ville och meddelade typ hur veckan såg ut för en själv och kanske planerade in något ihop.

Med ett barn i bilden behövde vi plötsligt se till att det alltid var någon med barnet, man behövde fråga om man kunde göra si eller så och se till så båda fick egentid.

Sen när barn nr 2 kom så var vi redan inne i det hela (4 år mellan barnen) och första tiden tycker jag inte var särskilt jobbig (just att ha två barn). Det är först nu som det börjar bli tufft, när yngsta barnet börjar närma sig 1 år och ska vara med på allt, klättra på allt, stoppa allt i munnen och så vidare.

Med två barn blir det ännu mer pusslande för att få vardagen att gå ihop och utan att bryta ihop varje vecka pga trötthet och ständigt klängande.

Sen hade jag dåligt samvete mot båda barnen för att man kan inte vara på två ställen samtidigt och då, när man är van vid att ge all sin uppmärksamhet till ett barn, blir det lite jobbigt när man inte kan det längre. Men det har lagt sig (oftast) för gud vad roligt de har ihop (ibland) och jag tänker att syskonkärleken är värd mycket.

Jag är tacksam över att vi fått två barn men ibland kan jag definitivt undra varför i hela friden vi valde att börja om igen, precis när första blivit så självgående.

 

[Sofie.S]

Jag tycker att det blev lättare med två barn än ett barn.
Jag har två döttrar som det är 18 månader mellan. De blev som ”en enhet”, som ett barn. De har alltid varit lika i behov, intressen och liknande. Var hemma tre år med dem och saknar det, på riktigt.

Idag är de 6 och 7,5 år och de är fortfarande väldigt samspelta. Leker från att de vaknar. De finner trygghet i varandra och vardagen är fortfarande rätt okomplicerad.

Jag kan ibland undra hur det känns att ha TVÅ barn, med ålderskillnad. Mina barn känns mer som ett.

 

[Bexzor]

Jag har 4 barn, i åldrarna 18, 9, 6 och 1 år. Olika stadier i livet, ändå tycker jag att tvåbarnschocken var tuffast. Känslan att vara otillräcklig, speciellt då jag var mycket själv med dom, var brutalt tuff att hantera. Livet såg nästan likadant ut när 3e och 4e barnet kom men ändå känns det lättare ju fler barn jag fått efter andra barnet. Inom kort ska jag bo själv med de 4 barnen. Jag känner dock mindre skräck och panik över flytten nu än vad jag kände när jag skulle vara själv på veckorna med 2 barn.

 

[CaisaCax]

Jag tycker att det blev lättare med två barn än ett barn.
Jag har två döttrar som det är 18 månader mellan. De blev som ”en enhet”, som ett barn. De har alltid varit lika i behov, intressen och liknande. Var hemma tre år med dem och saknar det, på riktigt.

Idag är de 6 och 7,5 år och de är fortfarande väldigt samspelta. Leker från att de vaknar. De finner trygghet i varandra och vardagen är fortfarande rätt okomplicerad.

Jag kan ibland undra hur det känns att ha TVÅ barn, med ålderskillnad. Mina barn känns mer som ett.

Precis! Har exakt två år mellan mina killar som nu är 12 och 14. De har älskat varandra sedan dag ett och har en fantastisk trygghet i varandra.

 

[krus]

Tror inte att det finns något exakt facitsvar på detta.

Vi har två barn med 18 månaders åldersskillnad. Vi fick ingen jättechock när tvåan kom. Två barn är ju ändå ett mer än ett barn. När tvåan var någonstans mellan 1,5 och 2 år så kände vi att nu lättar det. Sedan dess har vi två barn som leker med varandra och älskar varandra mest av allt

Nu är de 9 och 10 år gamla och vi tycker att det är mycket lättare att ha två än ett barn. De saknar inte barnsällskap när vi är bortresta eller en vanlig lördagmorgon hemma, de går till skolan ihop och myser tillsammans med popcorn och film etc. Sett ur vår synvinkel verkar det vara mycket mer komplicerat att ”underhålla” ett barn.