Syskon?

[Voeux]

Jag tänker att det är skillnad på att känna sig otillräcklig och att vara otillräcklig. Värt att tänka på.

Jag tycker att jag hört olika. Vissa tycker att det var tuffast att gå från 0 barn till 1 barn och andra tyckte att det mesta var frid och fröjd fram tills att andra barnet träffade som ett tåg. Jag kan tänka mig att det kan ha med åldersskillnad att göra, och vilka individer det är såklart både föräldrar och barnen. Vi får vårt andra med 15 månader emellan och jag räknar med att det kommer bli riktigt tufft i början. Men i förlängningen hoppas jag att de ska kunna vara ganska synkade och kunna leka med varandra en del så de blir lite mer ”ett”. Men, vem vet!

 

[orkide]

Jag tycker att jag hört olika. Vissa tycker att det var tuffast att gå från 0 barn till 1 barn och andra tyckte att det mesta var frid och fröjd fram tills att andra barnet träffade som ett tåg.

Jag tycker dom flesta ständigt påminner oss som ”bara” har ett barn om hur mycket jobbigare det är med två och också vilken chock det kommer bli för oss när 2:an kommer.

Personligen tror jag det beror mycket på vilket liv man haft innan; jag och min sambo levde självständiga liv där vi gjorde vad vi själva ville, tränade mycket, jobbade mycket och stort socialt umgänge. Att gå från det till att alltid synka med den andra, någon måste ju vara hemma, och bli mer begränsad var troligtvis en större omställning för oss än vad det kommer vara att gå från 1 till 2 barn. Men jag är ödmjuk inför att vi snart ska göra det; vi får helt enkelt se. Men vi är inte direkt sånna som är vana att ta det lugnt så full fart är standard för oss.

I övrigt tänker jag (som är äldst i en syskonskara på 4), att syskon är det finaste man kan ge sitt barn. Det har skänkt mig så otroligt mycket fint i livet att få tre systrar. Jag tackar mina föräldrar oerhört för att de orkade! Mamma säger ofta att hon tyckte det var enklare med 1,5 år mellan än 2,5 år. Men det kanske har med mina systrars personligheter att göra också.

Taggad på lillebrors ankomst, 2,5 vecka till bf! Kommer ha 19 månader mellan våra små troll

 

[Ems]

Jag har en krävande och energisk etta och en glad och lättsam tvåa. 3,5 år mellan. Vi hade en rejäl ettbarnschock men övergången till två barn kändes inte alls lika mycket. Graviditeten var jobbigast, eftersom jag var så trött och inte kunde möta ettans behov. Men sen tvåan blev 3+ månader har det knappt varit jobbigt alls (är drygt 1 nu). Dom är fina mot varandra och har roligt ihop. Visst var det lättare med total egentid innan men dels har perspektivet ändrats så att jag nu tycker det är snudd på vilsamt att bara ha ett barn med och dels får vi faktiskt till det rätt så bra ändå.

Det kan möjligen kännas lite jobbigt ibland när stora inte kan göra exakt vad han vill pga vi behöver anpassa lite till lilla men det blir aldrig något stort av det och det känns ganska bra att de lär sig att det finns fler viljor och behov i världen. På det stora hela är vårt liv lättare sen vi fick två

Kan skriva under på detta, nästan identiskt för oss i alla delar. Men utöver att ettan var så mycket mer krävande som bebis (och barn ) så var det också så omtumlande att bli förälder för mig och hela det jobbet, att BLI förälder, var liksom redan gjort när tvåan kom vilket gjorde allt så mycket enklare.

Jag tycker dock att det är svårt med två barn på ett annat plan nu när lilla börjar bli lite större. Barnen är ganska olika som personer och jag känner det som att jag inte har lika mycket tid att fundera över vem de är, vad de behöver och vad som gör dem lyckliga respektive olyckliga. Jag hinner liksom inte lära känna dem lika bra, främst sett till den delen av lära känna-processen som pågår i min egna hjärna. Även om det ger mig lite dåligt samvete gentemot barnen så kan jag trösta mig med att de får de fördelar det innebär med ett syskon, tex kan nog stora barnet känna att det är lite skönt att det inte alltid blir sånt fokus på honom. Men för mig själv är det en liten sorg faktiskt, jag tycker att det gör föräldraskapet lite mindre givande på något vis.

 

[Skrottiskrott]

Har en treåring och en bebis på 4 veckor, så det är väl alldeles för tidigt för mig att uttala mig om detta egentligen. Vill bara flika in att hur det blir måste bero oerhört mycket på barnens personligheter. Vår första var krävande som bebis, speciellt gällande sömnen. Sov aldrig mer än 40 min i sträck, dygnet runt, i över ett år. Efter det sov han bättre men fortfarande riktigt dåligt, gör fortfarande. Hade han sovit bättre hade vi nog skaffat syskon tidigare, men dels kändes det otänkbart att vara vaken med en bebis om nätterna i kombination med ettans dåliga sömn, dels var det liksom svårt att ens få till någon bebisverkstad när ettan konstant vaknade om kvällarna... Brukade säga det skämtsamt till nyfikna kollegor och andra som nosade i om vi inte skulle skaffa en tvåa, men ärligt talat låg det mycket sanning i det!

Hur som helst, jag är glad att det var just första barnet som var/är krävande och sover dåligt för då kunde vi ställa in oss på att tvåan skulle vara ungefär likadan. Nu är lillebror här och är absolut ingen bebis som "sover hela tiden" som många hävdade att vi skulle få den här gången, men uppvak varannan timma känns så otroligt lyxigt jämfört med ettans bebistid. Hade det varit omvända roller och tvåan hade varit den som sov i max 40 min och aldrig gick att lägga ner någonstans alls utan gallskrik - i kombo med en treåring att ta hand om - ja då hade jag garanterat fått världens tvåbarnschock! Nu har jag inte det än, men räknar med att den kan komma senare - jag tänker att nu är den lättaste tiden. Men hur jobbigt det än blir är jag väldigt glad att vi har två barn - redan under förlossningen med första tänkte jag mellan värkarna "Detta ska jag klara av en gång till!", för vi ville verkligen ha fler än ett barn.

Så ja, jag tänker som sagt att personligheten spelar stor roll och den har man ju absolut ingen aning om i förväg. Blir helt tokig på t.ex. min svärmor som säger att ettan sov dåligt och var skrikig just för att vi var förstagångsföräldrar, "tvåan kommer vara såååå nöjd hela tiden och sova sååå bra för nu är ni ju bättre, mer erfarna, föräldrar." Uh, tack för den. Nej, vårt första barn hade haft samma starka närhetsbehov och korta sömncykler med tydliga uppvak om vi så hade haft tretton barn innan honom - för att han är han! Men som sagt, jag är glad att han kom först!

 

[Nytant]

Vet inte hur mycket detta diskuterats i tråden men som ett nyanserande perspektiv till ett annat inlägg jag läste som hastigast: Generellt blir barn inte lyckligare av att ha syskon. Det är inte så att man berövar sitt barn något genom att inte skaffa syskon och det finns ingen anledning att känna någon skyldighet gentemot sitt barn att skaffa fler.

 

[FeatherCloud]

Kan skriva under på detta, nästan identiskt för oss i alla delar. Men utöver att ettan var så mycket mer krävande som bebis (och barn ) så var det också så omtumlande att bli förälder för mig och hela det jobbet, att BLI förälder, var liksom redan gjort när tvåan kom vilket gjorde allt så mycket enklare.

Jag tycker dock att det är svårt med två barn på ett annat plan nu när lilla börjar bli lite större. Barnen är ganska olika som personer och jag känner det som att jag inte har lika mycket tid att fundera över vem de är, vad de behöver och vad som gör dem lyckliga respektive olyckliga. Jag hinner liksom inte lära känna dem lika bra, främst sett till den delen av lära känna-processen som pågår i min egna hjärna. Även om det ger mig lite dåligt samvete gentemot barnen så kan jag trösta mig med att de får de fördelar det innebär med ett syskon, tex kan nog stora barnet känna att det är lite skönt att det inte alltid blir sånt fokus på honom. Men för mig själv är det en liten sorg faktiskt, jag tycker att det gör föräldraskapet lite mindre givande på något vis.

Håller med dig också! Just för att ettan krävde så mycket blev kontrasten enorm för mig mot det bekymmerslösa barnfria liv vi haft. Att plötsligt bli en mamma som var behövd dygnet runt och känslan av att nästan aldrig räcka till. Plus att jag knappt vågade bege mig någonstans i början med vår skrikiga missnöjda bebis

Kan även relatera till det andra, mindre tid att lära känna tvåan. Tror inte barnen känner av det, men lite dåligt samvete får jag ibland. Tror kanske det var mest markant första halvåret och baserades på hur oerhört mycket uppmärksamhet ettan fick medan tvåan dels mest "hängde med" och dels sov nästan hela tiden så jag tyckte inte jag hade en aning om vem hon var som vaken

 

[Nordthor]

Vet inte hur mycket detta diskuterats i tråden men som ett nyanserande perspektiv till ett annat inlägg jag läste som hastigast: Generellt blir barn inte lyckligare av att ha syskon. Det är inte så att man berövar sitt barn något genom att inte skaffa syskon och det finns ingen anledning att känna någon skyldighet gentemot sitt barn att skaffa fler.

Tack! ❤
Mvh/Gravid med första barnet, vill inte ha fler, känner redan omgivningens "tvåbarnspress".

 

[Kilauea]

Vet inte hur mycket detta diskuterats i tråden men som ett nyanserande perspektiv till ett annat inlägg jag läste som hastigast: Generellt blir barn inte lyckligare av att ha syskon. Det är inte så att man berövar sitt barn något genom att inte skaffa syskon och det finns ingen anledning att känna någon skyldighet gentemot sitt barn att skaffa fler.

Så sant. Syskon ska man skaffa för att man själv vill ha fler barn.

 

[Lickety]

Tack! ❤
Mvh/Gravid med första barnet, vill inte ha fler, känner redan omgivningens "tvåbarnspress".

Tvåbarnspressen, ja herregud... Redan på efterkontrollen fick jag av barnmorskan höra att det "enbart är egoistiskt" att inte ge barnet syskon. Förklarade då att både maken och jag vuxit upp som funktionella ensambarn och inte mått dåligt av det. Det finns både för- och nackdelar med ett vs fler barn. Vi är nöjda med ett barn.

 

[Blyger]

Tvåbarnspressen, ja herregud... Redan på efterkontrollen fick jag av barnmorskan höra att det "enbart är egoistiskt" att inte ge barnet syskon. Förklarade då att både maken och jag vuxit upp som funktionella ensambarn och inte mått dåligt av det. Det finns både för- och nackdelar med ett vs fler barn. Vi är nöjda med ett barn.

Men gud.

Och antar att det går åt andra hållet sen "ska ni verkligen ha fler barn, ni som redan har x stycken"

 

[Nordthor]

Tvåbarnspressen, ja herregud... Redan på efterkontrollen fick jag av barnmorskan höra att det "enbart är egoistiskt" att inte ge barnet syskon. Förklarade då att både maken och jag vuxit upp som funktionella ensambarn och inte mått dåligt av det. Det finns både för- och nackdelar med ett vs fler barn. Vi är nöjda med ett barn.

Härligt att höra om dig och maken , (men jag blir helt vansinnig inombords när jag hör om barnmorskan). Vårt barn kommer att ha en ytterst aktiv brukshund som storebror

 

[Reville]

Vet inte hur mycket detta diskuterats i tråden men som ett nyanserande perspektiv till ett annat inlägg jag läste som hastigast: Generellt blir barn inte lyckligare av att ha syskon. Det är inte så att man berövar sitt barn något genom att inte skaffa syskon och det finns ingen anledning att känna någon skyldighet gentemot sitt barn att skaffa fler.

Håller med!
Mitt barn kommer att vara ensambarn pga vi vill inte ha fler, och när folk påtalar detta om syskon så brukar jag svara att jag tycker att folk inte ska skaffa fler barn om de inte kan ta sig tid och ta hand om de redan befintliga barnen.
Då brukar vissa bli lite halv-kränkta

 

[Linn-Nora]

Jag hade gärna skaffat syskon till mitt barn. Tror hon hade tyckt om det. Dock visar det sig vara ganska svårt

Jag tror att det finns fördelar både med att ha ensambarn och flera barn.
För egen del tänker jag att det är fint att ha nån som följer en genom livet. Givet då att dom får en bra relation. Så är det ju inte alltid. Men det är ju såklart förhoppningen.

Men det är ju som sagt inte alltid något man ens kan välja.

 

[Lickety]

Jag hade gärna skaffat syskon till mitt barn. Tror hon hade tyckt om det. Dock visar det sig vara ganska svårt

Jag tror att det finns fördelar både med att ha ensambarn och flera barn.
För egen del tänker jag att det är fint att ha nån som följer en genom livet. Givet då att dom får en bra relation. Så är det ju inte alltid. Men det är ju såklart förhoppningen.

Men det är ju som sagt inte alltid något man ens kan välja.

Det är inte säkert att relationen blir bra mellan syskon, även om alla såklart hoppas på det.
Ensambarn är klart överrepresenterade i flera framgångsfaktorer; forskare och nobelpristagare bland annat. Vad det egentligen betyder för någons lycka är väl rätt oklart - men det är inte bara av ondo kan man rent statistiskt sluta sig till.

 

[Linn-Nora]

Det är inte säkert att relationen blir bra mellan syskon, även om alla såklart hoppas på det.
Ensambarn är klart överrepresenterade i flera framgångsfaktorer; forskare och nobelpristagare bland annat. Vad det egentligen betyder för någons lycka är väl rätt oklart - men det är inte bara av ondo kan man rent statistiskt sluta sig till.

Nej så är det ju, har egen erfarenhet av just det.
Tror som sagt det finns både fördelar och nackdelar med bägge

 

[Poison-heart]

Det är inte alltid säkert att syskon drar jämt och är enbart en tillgång för varann. Har funderat mycket över det gällande mina bonusbarn som är en av varje kön samt skiljer 18 månader i ålder. Under dom åren jag varit med i deras liv så har det definitivt varit mer bråk än vänskap. Dom är väldigt olika som personer helt enkelt. Ofta får vi dela lite på dom så dom får vara ifrån varandra, något som dom också gärna önskar själva.

 

[Blyger]

Det är inte alltid säkert att syskon drar jämt och är enbart en tillgång för varann. Har funderat mycket över det gällande mina bonusbarn som är en av varje kön samt skiljer 18 månader i ålder. Under dom åren jag varit med i deras liv så har det definitivt varit mer bråk än vänskap. Dom är väldigt olika som personer helt enkelt. Ofta får vi dela lite på dom så dom får vara ifrån varandra, något som dom också gärna önskar själva.

Eller hur, den aspekten kommer sällan fram tycker jag. Det finns liksom inga garantier..

 

[WildWilma]

Det är inte alltid säkert att syskon drar jämt och är enbart en tillgång för varann. Har funderat mycket över det gällande mina bonusbarn som är en av varje kön samt skiljer 18 månader i ålder. Under dom åren jag varit med i deras liv så har det definitivt varit mer bråk än vänskap. Dom är väldigt olika som personer helt enkelt. Ofta får vi dela lite på dom så dom får vara ifrån varandra, något som dom också gärna önskar själva.

Så var det för mig och min bror. Det skiljer 21 månader mellan oss. Vi lekte säkert ibland med av det jag minns var det mest bråk och idag när vi är vuxna har vi ingen kontakt alls mer än att vi råkar vara hemma hos vår mamma samtidigt kanske en gång per år. Vi är helt enkelt för olika för att ha något som helst utbyte av varandra.

Min man däremot har en väldigt fin relation till sina två syskon (2,5 år äldre och 3 år yngre) och jag hoppas det är en sådan relation mina barn kommer få med varandra i framtiden.

 

[Linn-Nora]

Eller hur, den aspekten kommer sällan fram tycker jag. Det finns liksom inga garantier..

Samtidigt ökar ju chansen för en bra relation om ett syskon faktiskt finns

Men som sagt, det kan såklart gå hur som helst. Viktigast är väl att man som föräldrar tänker att man mäktar med det och kan finnas där för alla barn man sätter till världen.

 

[Poison-heart]

Så var det för mig och min bror. Det skiljer 21 månader mellan oss. Vi lekte säkert ibland med av det jag minns var det mest bråk och idag när vi är vuxna har vi ingen kontakt alls mer än att vi råkar vara hemma hos vår mamma samtidigt kanske en gång per år. Vi är helt enkelt för olika för att ha något som helst utbyte av varandra.

Min man däremot har en väldigt fin relation till sina två syskon (2,5 år äldre och 3 år yngre) och jag hoppas det är en sådan relation mina barn kommer få med varandra i framtiden.

Precis. Finns ingen garanti såklart. Själv växte jag upp med två systrar. Vi tre var väldigt goda vänner fram tills vi blev vuxna allihopa och nån flyttat till andra änden av världen osv som gör att vi tyvärr inte har samma kontakt längre. Men genom tonåren var vi verkligen bästa vänner för det mesta med gemensamma intressen.