Syskon?

[zassoo]

För min del känner jag att jag kan väl inte veta om det hade varit bättre med en annan åldersskillnad? Vi har 2 år mellan barnen, men det är ju omöjligt att veta om det hade varit bättre med 1,5 år, eller 4 år, eller 7 år. För OSS.

Sen finns det ju olika argument för det ena eller det andra såklart. Men överlag borde det väl vara bäst om alla gör det de tror är bäst för sin egen familj. Att familjen mår bra måste ju ändå vara bäst för barnen.

 

[Blyger]

För min del känner jag att jag kan väl inte veta om det hade varit bättre med en annan åldersskillnad? Vi har 2 år mellan barnen, men det är ju omöjligt att veta om det hade varit bättre med 1,5 år, eller 4 år, eller 7 år. För OSS.

Sen finns det ju olika argument för det ena eller det andra såklart. Men överlag borde det väl vara bäst om alla gör det de tror är bäst för sin egen familj. Att familjen mår bra måste ju ändå vara bäst för barnen.

Dubbelblind studie svårt att genomföra menar du?

 

[Imogen]

Jo, men det betyder det inte att behoven för individen ändras.

Nej, men inte heller att de automatiskt inte gör det. Skillnaderna i samhällena kan ju också göra olika behov olika viktiga beroende på hur omgivningen ser ut.

Bara för att ta ett litet exempel så har ju samma användare i tråden påpekat att det är "hemskt och tråkigt" att föräldrar stressar sina barn att bli fria från napp och blöja för att det kommer syskon för tätt. Här verkar barnens behov å andra sidan tydligen ha ändrats radikalt sen jägarsamhället.

 

[AbCdE]

Nej, men inte heller att de automatiskt inte gör det. Skillnaderna i samhällena kan ju också göra olika behov olika viktiga beroende på hur omgivningen ser ut.

Bara för att ta ett litet exempel så har ju samma användare i tråden påpekat att det är "hemskt och tråkigt" att föräldrar stressar sina barn att bli fria från napp och blöja för att det kommer syskon för tätt. Här verkar barnens behov å andra sidan tydligen ha ändrats radikalt sen jägarsamhället.

Vilken samma användare? Det är kutym att tagga en användare om den citeras.
Har denne sagt emot sig själv?

 

[Imogen]

Vilken samma användare? Det är kutym att tagga en användare om den citeras.
Har denne sagt emot sig själv?

Användaren är ju nu bannad så det var därför jag inte taggade. Men jag kunde absolut varit tydligare med att jag inte syftade på dig utan personen som drivit frågan om att 3-4 år var optimalt för syskon idag.

 

[AbCdE]

Användaren är ju nu bannad så det var därför jag inte taggade. Men jag kunde absolut varit tydligare med att jag inte syftade på dig utan personen som drivit frågan om att 3-4 år var optimalt för syskon idag.

Ok, jo, det är inte info taget från intet. Sen tror jag att det har större påverkan på kvinnans kropp än barnens anknytning osv på längre sikt. Och som sagt var det en generalisering om människan som biologisk varelse även om det skulle teoretiskt vara till gagn för barnen med 3-4 år mellan.
Alla familjer gör förhoppningsvis så gott det går för alla inblandade.
Jag har än idag svårt att köpa konceptet att det är ekonomiskt fördelaktigt med barnen nära varandra, då har man avsiktligt struntat i behoven.

 

[AbCdE]

Ok, jo, det är inte info taget från intet. Sen tror jag att det har större påverkan på kvinnans kropp än barnens anknytning osv på längre sikt. Och som sagt var det en generalisering om människan som biologisk varelse även om det skulle teoretiskt vara till gagn för barnen med 3-4 år mellan.
Alla familjer gör förhoppningsvis så gott det går för alla inblandade.
Jag har än idag svårt att köpa konceptet att det är ekonomiskt fördelaktigt med barnen nära varandra, då har man avsiktligt struntat i behoven.

Lite på samma sätt som jag har svårt för de som inte låter sina hästar vara hästar och gå ute för de kan skada sig, dvs ekonomin styr, inte hästens behov.

 

[Imogen]

Ok, jo, det är inte info taget från intet. Sen tror jag att det har större påverkan på kvinnans kropp än barnens anknytning osv på längre sikt. Och som sagt var det en generalisering om människan som biologisk varelse även om det skulle teoretiskt vara till gagn för barnen med 3-4 år mellan.
Alla familjer gör förhoppningsvis så gott det går för alla inblandade.
Jag har än idag svårt att köpa konceptet att det är ekonomiskt fördelaktigt med barnen nära varandra, då har man avsiktligt struntat i behoven.

Ja alltså jag argumenterade inte emot det du skrev om människan som biologisk varelse. Min koppling var att dessa anledningar i mångt och mycket ju är samma som de beskrivningar som funnits i länkar i tråden tidigare om att 3-4 år var vanligast i jägar- och samlarsamhällen. Vilket så mycket som det är sant inte är samma sak som att det idag finns ett vetenskapligt bevisad optimal åldersskillnad mellan syskon i dagens samhälle.

Något om ekonomi har jag aldrig skrivit något om.

 

[AbCdE]

Ja alltså jag argumenterade inte emot det du skrev om människan som biologisk varelse. Min koppling var att dessa anledningar i mångt och mycket ju är samma som de beskrivningar som funnits i länkar i tråden tidigare om att 3-4 år var vanligast i jägar- och samlarsamhällen. Vilket så mycket som det är sant inte är samma sak som att det idag finns ett vetenskapligt bevisad optimal åldersskillnad mellan syskon i dagens samhälle.

Något om ekonomi har jag aldrig skrivit något om.

Jag relaterar kring mer aktuell forskning kring människor (inkl barns) behov och utveckling, biologiskt, inte antropologiskt. Jag menade inte att du hade skrivit något sådant, det var ett ”kl”, sorry!

 

[Trasten]

Jag har aldrig sagt åt någon vad som är optimalt för dom. Detta var en generalisering.

Jag tolkade ditt inlägg som en fortsättning på sånt som redan skrivits i tråden, men du kanske inte ens läst tidigare inlägg, vad vet jag.

Eftersom du ändå skrev om forskning om vad som var optimalt ur olika perspektiv tänkte jag att du kunde konkretisera lite vad som kanske syftas på när folk (generalisering) säger att vissa intervall är optimalt för barnen. Men då misstolkade jag dig då.

 

[MulleMustang]

Har två barn, fyra års åldesskillnad. Tvåbarnschocken var total, vi hade längtat så men det blev så himla jobbigt med tvåan som aldrig sov och hade särskilda behov, ettan som kände sig utanför, föräldrar som höll på att stupa av trötthet och dåligt samvete. Det blev bättre och vi har så klart aldrig ångrat vår underbara tvåa men jag, som gärna ville ha tre barn från början (både maken och jag har två syskon var) kom efter något år fram till att två fick räcka. För oss var det en större omställning mellan ett och två än mellan noll barn och det första.
Med det sagt så var det för mig otänkbart med bara ett barn. Inte för att det är något fel med ensambarn men varken jag eller maken hade velat vara utan våra syskon så det kändes jätteviktigt för oss att i alla fall försöka få två barn. Våra barn är ganska stora nu och det har varit värt den berg och dalbana det har varit genom åren men det är bra att vara beredd på att det aldrig kommer bli som med ettan när man får nummer två. Med ettan var det så mysigt och kul, man kunde liksom gå in i en bubbla och ägna sig helt åt det lilla barnet och det går inte med tvåan. Hade så himla dåligt samvete flera år för att jag inte alls njöt på samma sätt av f-ledigheten med tvåan, att vi inte gjorde mysiga saker utan att det mest kändes stressigt och splittrat. Med åren har jag insett det orimliga i att det skulle vara samma sak med tvåan men ändå.

 

[Ems]

Har två barn, fyra års åldesskillnad. Tvåbarnschocken var total, vi hade längtat så men det blev så himla jobbigt med tvåan som aldrig sov och hade särskilda behov, ettan som kände sig utanför, föräldrar som höll på att stupa av trötthet och dåligt samvete. Det blev bättre och vi har så klart aldrig ångrat vår underbara tvåa men jag, som gärna ville ha tre barn från början (både maken och jag har två syskon var) kom efter något år fram till att två fick räcka. För oss var det en större omställning mellan ett och två än mellan noll barn och det första.
Med det sagt så var det för mig otänkbart med bara ett barn. Inte för att det är något fel med ensambarn men varken jag eller maken hade velat vara utan våra syskon så det kändes jätteviktigt för oss att i alla fall försöka få två barn. Våra barn är ganska stora nu och det har varit värt den berg och dalbana det har varit genom åren men det är bra att vara beredd på att det aldrig kommer bli som med ettan när man får nummer två. Med ettan var det så mysigt och kul, man kunde liksom gå in i en bubbla och ägna sig helt åt det lilla barnet och det går inte med tvåan. Hade så himla dåligt samvete flera år för att jag inte alls njöt på samma sätt av f-ledigheten med tvåan, att vi inte gjorde mysiga saker utan att det mest kändes stressigt och splittrat. Med åren har jag insett det orimliga i att det skulle vara samma sak med tvåan men ändå.

Jag skrev högre upp i tråden om hur jag tyckte att allt kändes lite mera gjort och därför inte lika kul/intressant med tvåan, men bortsett från det är det ju faktiskt otroligt hur olika man kan ha det

Ettan var för oss chock, stressigt och splittrat. En väntan på att han skulle bli större och nöjdare, en omställning från att kunna rå sig själv till att ha en bebis som gjorde sina behov (som sällan sammanföll med mina) hörda 24/7. Visst var det härligt också men någon mysig bubbla hade vi då inte. Till skillnad från tvåan som kom fyra år senare och som var så nöjd så nöjd. Storebror gick på förskolan 30 h och var nöjd där och hela omställningen till att bli förälder var redan gjord. Bebisen gillade vagn och vi var ute och promenerade hela dagarna och helt plötsligt förstod jag varför folk gillar bebisar

Så ja det är väl bara att blunda och hoppa, det här med barn svårt att sia på förhand om vilka svårigheter man kommer möta när man inte vet vilket barn man kommer att få.

 

[Voeux]

Så ja det är väl bara att blunda och hoppa, det här med barn svårt att sia på förhand om vilka svårigheter man kommer möta när man inte vet vilket barn man kommer att få.

Word. Man vet fasen knappt något alls i förhand. Har man viljan och alla goda intentioner brukar det oftast bli bra ändå

 

[Roheryn]

Så ja det är väl bara att blunda och hoppa, det här med barn svårt att sia på förhand om vilka svårigheter man kommer möta när man inte vet vilket barn man kommer att få.

DÄR satte du fingret precis på varför jag bara har ett barn! Det blev helt enkelt så bra (och ändå relativt lättsamt, även om det var en stor omställning) första gången att jag inte vågade chansa en gång till!

 

[Voeux]

DÄR satte du fingret precis på varför jag bara har ett barn! Det blev helt enkelt så bra (och ändå relativt lättsamt, även om det var en stor omställning) första gången att jag inte vågade chansa en gång till!

Så var det för mig med hunden

 

[Roheryn]

Så var det för mig med hunden

Hund har jag däremot glatt skaffat flera gånger i livet, och kommer sannolikt fortsätta med (har för närvarande en helt galen och helt underbar isländsk fårhund)! Liksom hästarna! För mig var det där med barn så mycket svårare och jobbigare än djuren, trots att det var enkelt, så hon är och förblir ett älskat undantag i mitt liv!

 

[cherie]

Tjuvar tråden litegrann...

Jag har alltid tänkt att jag vill ha i alla fall två barn. Det vill jag fortfarande. Jag kan längta efter att ha en till bebis att få följa, ta hand om, se vem det ska bli och vem det växer upp till. Och låta vår dotter få ett syskon också.

Men jag VET att ett till barn i vår ekvation vore som att lägga till en atombomb i vår familj. Alltså vi kommer inte orka det! Min partner tyckte 0-2 års ålder var jättejobbiga (ffa med sömnen men också förlusten av egentid då han har så stora behov av båda två). Jag tyckte det fungerade skapligt men det är såklart mycket enklare och jag mår mycket bättre med en 3-åring nu. Men jag är en person som får kaos i kroppen (med irritation och ilska som följd) när det blir för många trådar samtidigt - jag skulle ha oerhört svårt för att vara splittrad mellan två barns behov, skrik, gnäll, påklädning ja allt. Jag skulle bli en monstermamma, på riktigt, och det vill jag inte! Jag skulle bli en monsterpartner också! Säkert min man med!

Vi har knappt något nätverk kvar som kan ge avlastning och hjälp i vardagen, vilket såklart piskat på dessa tankar ännu mer. Innan har vi tänkt att vi skulle nog fixa det med stöd av nära anhöriga under de där värsta första åren när nya barnet är litet. Men nu finns bara farfar kvar, och han skulle kunna ge viss avlastning med äldsta barnet, men han kommer inte leva många år till.

Det finns ju en längtan där. Men också en knivskarp insikt om att det kommer inte gå. Jag blir jätteledsen på tanken att lillan ska vara vårt enda barn. Men jag får panik vid tanken på att få ytterliggare ett barn, när jag tänker på vad det faktiskt kommer innebära i praktiken. Det börjar bli dags, utifrån ålder och fertilitet, att skaffa ett syskon nu om vi skulle vilja ha det. Men det går ju inte Vad gör man i en sån här situation? Sörjer och går vidare? Har någon känt och tänkt likadant, men fått det att fungera på något sätt?

 

[miumiu]

Tjuvar tråden litegrann...

Jag har alltid tänkt att jag vill ha i alla fall två barn. Det vill jag fortfarande. Jag kan längta efter att ha en till bebis att få följa, ta hand om, se vem det ska bli och vem det växer upp till. Och låta vår dotter få ett syskon också.

Men jag VET att ett till barn i vår ekvation vore som att lägga till en atombomb i vår familj. Alltså vi kommer inte orka det! Min partner tyckte 0-2 års ålder var jättejobbiga (ffa med sömnen men också förlusten av egentid då han har så stora behov av båda två). Jag tyckte det fungerade skapligt men det är såklart mycket enklare och jag mår mycket bättre med en 3-åring nu. Men jag är en person som får kaos i kroppen (med irritation och ilska som följd) när det blir för många trådar samtidigt - jag skulle ha oerhört svårt för att vara splittrad mellan två barns behov, skrik, gnäll, påklädning ja allt. Jag skulle bli en monstermamma, på riktigt, och det vill jag inte! Jag skulle bli en monsterpartner också! Säkert min man med!

Vi har knappt något nätverk kvar som kan ge avlastning och hjälp i vardagen, vilket såklart piskat på dessa tankar ännu mer. Innan har vi tänkt att vi skulle nog fixa det med stöd av nära anhöriga under de där värsta första åren när nya barnet är litet. Men nu finns bara farfar kvar, och han skulle kunna ge viss avlastning med äldsta barnet, men han kommer inte leva många år till.

Det finns ju en längtan där. Men också en knivskarp insikt om att det kommer inte gå. Jag blir jätteledsen på tanken att lillan ska vara vårt enda barn. Men jag får panik vid tanken på att få ytterliggare ett barn, när jag tänker på vad det faktiskt kommer innebära i praktiken. Det börjar bli dags, utifrån ålder och fertilitet, att skaffa ett syskon nu om vi skulle vilja ha det. Men det går ju inte Vad gör man i en sån här situation? Sörjer och går vidare? Har någon känt och tänkt likadant, men fått det att fungera på något sätt?

Jag velade väl lite fram och tillbaka om jag ville ha fler barn när sonen var yngre. Tyckte bebistiden och föräldraledigheten var awzum, så det är allting därefter som har gjort mig tveksam. Fullkomligt hatar hämta-lämna träsket på förskola och skulle inte göra om det om jag så fick betalt. Däremot kan jag sakna vissa åldrar, att ha en treåring, gud så mysigt det kan vara Men också pissjobbigt ibland såklart. Jag brukar tänka att om jag hade sluppit jobba och bekymra mig över att försörja min familj, så hade jag gärna haft en eller ett par till. Men nu är ju livet som det är, och utifrån dom förutsättningarna som vi har känns det helt enkelt inte värt det. Skulle kanske inte säga att det är en sorg, men lite sorgligt kan det nog kännas ibland. Och det är ju helt okej.

Skillnaden är väl att jag har aldrig haft några föreställningar om hur min familj skulle se ut. Jag har aldrig i mitt huvud tänkt att jag ska ha ett visst antal barn (eller barn öht) och förstår att det kanske är annorlunda för någon som har haft en tydlig ”målbild” sas.

 

[Blyger]

Tjuvar tråden litegrann...

Jag har alltid tänkt att jag vill ha i alla fall två barn. Det vill jag fortfarande. Jag kan längta efter att ha en till bebis att få följa, ta hand om, se vem det ska bli och vem det växer upp till. Och låta vår dotter få ett syskon också.

Men jag VET att ett till barn i vår ekvation vore som att lägga till en atombomb i vår familj. Alltså vi kommer inte orka det! Min partner tyckte 0-2 års ålder var jättejobbiga (ffa med sömnen men också förlusten av egentid då han har så stora behov av båda två). Jag tyckte det fungerade skapligt men det är såklart mycket enklare och jag mår mycket bättre med en 3-åring nu. Men jag är en person som får kaos i kroppen (med irritation och ilska som följd) när det blir för många trådar samtidigt - jag skulle ha oerhört svårt för att vara splittrad mellan två barns behov, skrik, gnäll, påklädning ja allt. Jag skulle bli en monstermamma, på riktigt, och det vill jag inte! Jag skulle bli en monsterpartner också! Säkert min man med!

Vi har knappt något nätverk kvar som kan ge avlastning och hjälp i vardagen, vilket såklart piskat på dessa tankar ännu mer. Innan har vi tänkt att vi skulle nog fixa det med stöd av nära anhöriga under de där värsta första åren när nya barnet är litet. Men nu finns bara farfar kvar, och han skulle kunna ge viss avlastning med äldsta barnet, men han kommer inte leva många år till.

Det finns ju en längtan där. Men också en knivskarp insikt om att det kommer inte gå. Jag blir jätteledsen på tanken att lillan ska vara vårt enda barn. Men jag får panik vid tanken på att få ytterliggare ett barn, när jag tänker på vad det faktiskt kommer innebära i praktiken. Det börjar bli dags, utifrån ålder och fertilitet, att skaffa ett syskon nu om vi skulle vilja ha det. Men det går ju inte Vad gör man i en sån här situation? Sörjer och går vidare? Har någon känt och tänkt likadant, men fått det att fungera på något sätt?

Jag har inte samma situation/förutsättningar som du men har medvetet valt att vänta med att försöka med ett till barn. Jag hade också haft svårt att få ihop pusslet med två mindre barn.

Det är inget fel i att sörja.
Eller chansa.
Går det att prata med BVC om sånt här?

 

[AlltidElegant]

Tjuvar tråden litegrann...

Jag har alltid tänkt att jag vill ha i alla fall två barn. Det vill jag fortfarande. Jag kan längta efter att ha en till bebis att få följa, ta hand om, se vem det ska bli och vem det växer upp till. Och låta vår dotter få ett syskon också.

Men jag VET att ett till barn i vår ekvation vore som att lägga till en atombomb i vår familj. Alltså vi kommer inte orka det! Min partner tyckte 0-2 års ålder var jättejobbiga (ffa med sömnen men också förlusten av egentid då han har så stora behov av båda två). Jag tyckte det fungerade skapligt men det är såklart mycket enklare och jag mår mycket bättre med en 3-åring nu. Men jag är en person som får kaos i kroppen (med irritation och ilska som följd) när det blir för många trådar samtidigt - jag skulle ha oerhört svårt för att vara splittrad mellan två barns behov, skrik, gnäll, påklädning ja allt. Jag skulle bli en monstermamma, på riktigt, och det vill jag inte! Jag skulle bli en monsterpartner också! Säkert min man med!

Vi har knappt något nätverk kvar som kan ge avlastning och hjälp i vardagen, vilket såklart piskat på dessa tankar ännu mer. Innan har vi tänkt att vi skulle nog fixa det med stöd av nära anhöriga under de där värsta första åren när nya barnet är litet. Men nu finns bara farfar kvar, och han skulle kunna ge viss avlastning med äldsta barnet, men han kommer inte leva många år till.

Det finns ju en längtan där. Men också en knivskarp insikt om att det kommer inte gå. Jag blir jätteledsen på tanken att lillan ska vara vårt enda barn. Men jag får panik vid tanken på att få ytterliggare ett barn, när jag tänker på vad det faktiskt kommer innebära i praktiken. Det börjar bli dags, utifrån ålder och fertilitet, att skaffa ett syskon nu om vi skulle vilja ha det. Men det går ju inte Vad gör man i en sån här situation? Sörjer och går vidare? Har någon känt och tänkt likadant, men fått det att fungera på något sätt?

Tänker att du kanske inte har rätt partner? Han låter väldigt egoistisk och inte alls "där" man behöver vara när man skaffar barn, då skall man vara mogen nog att lägga sina egna behov åt sidan till fördel för barnens och sen får man sakta men säkert smyga tillbaka sina egna behov i takt med att barnet blir mer och mer självständigt och klarar av att sitta själv i soffan en stund medan man hämtar kaffe, fixar tvätt eller liknande

Jag och min sambo väntar vårt 2:a nu och vi vet att det kommer att bli kaos men samtidigt längtar vi också efter det för rent psykiskt är vi helt redo och med på ett barn till så att säga. Hade vi inte också varit karriärmänniskor hade vi gärna skaffat 4 då vi båda älskar barn och verkligen är helt inne på att barnen är allt och sen kommer vi så att säga.

Det är nog det jag är mest stolt över med oss också, även om vårt förhållande absolut prövas nu under småbarnstiden så slutar vi aldrig vara ett grymt team kring vår son, det är det viktigaste, vi har massor av år att "jobba på oss", han har bara en barndom