Tabu psykisk ohälsa

[purity_666]

Så du känner inte att du döljer en sida av dig själv? Och att någon anställer dig på falska grunder? (Ingen anklagelse, jag vill bara veta)

Jag tänker nog att min sjukdom inte är olik andras. Sitter de med migrän, diabetes, magproblem, vårallergier osv och redogör sin sjukdomshistoria om det är sånt som kanske inte inverkar på arbetet? Visst på rak fråga skulle jag inte ljuga för ljuga gör jag ju inte, men jag skulle inte dra upp det själv. Jag vet ju inte om det skulle påverka arbetet och kan jag jobba som alla andra så spelar det ingen roll. Hamnar jag i ett läge där det spelar roll så pratar jag gärna om det då.

Vore min sjukdom såpass så FK och AF är inblandad för jag inte kan jobba fullt ut så blir det såklart ett annat läge. Men då skulle jag ju också behöva en anpassning från arbetsgivaren.

 

[Centaur]

Tycker inte man ska informera om någon sjukdom öht, vara sig den är fysisk eller psykisk, så sant du inte redan vet att det direkt kommer påverka ditt arbete. tex har du ryggproblem så du VET att du inte kan stå mer än 20 minuter så kan det vara relevant i ett butiksjobb, vården etc.

Om de frågar dig direkt så är det dumt att ljuga men förmodligen gör de inte det.

Det får du ta den dagen du har jobbet och något händer så sjukdomen blir ett problem för ditt arbete.

Arbetsgivare vill inte anställa sjuka människor, orättvist och trist men så är det!

 

[Lejonelle]

Jag undrar hur arbetsgivare ser på psykisk ohälsa? Är det okej/bör man vara öppen med att man söker hjälp för problem. Eller ska man tiga?

Ja, det beror väl på i vilket läge du tänker att frågan kommer upp. T ex i en anställningsintervju är det ju ganska dumt att ta upp andra saker än det du vill lyfta fram som dina styrkor. Du vill ha ett jobberbjudande, då gäller det för dig att visa fram de egenskaper och kvalifikationer hos dig som gör dig lämplig för jobbet.

Om du behöver berätta att du har varit sjuk, t ex för att förklara luckor i ditt CV, gör du det såklart. Många har varit deprimerade någon gång i sitt liv och fått medicinera, det är inget konstigt.

Om det handlar om en arbetsplats där du redan är anställd är det förhoppningsvis mycket mera intressant hur du klarar av arbetsuppgifterna än att du behandlas för en sjukdom som inte påverkar jobbet. Men jobbar man ihop lär man känna varann och då kan man lättare kanske känna sig bekväm med att berätta personliga saker om sig själv utan att det påverkar negativt.

 

[MissPumpkin]

Tycker inte man ska informera om någon sjukdom öht, vara sig den är fysisk eller psykisk, så sant du inte redan vet att det direkt kommer påverka ditt arbete. tex har du ryggproblem så du VET att du inte kan stå mer än 20 minuter så kan det vara relevant i ett butiksjobb, vården etc.

Om de frågar dig direkt så är det dumt att ljuga men förmodligen gör de inte det.

Det får du ta den dagen du har jobbet och något händer så sjukdomen blir ett problem för ditt arbete.

Arbetsgivare vill inte anställa sjuka människor, orättvist och trist men så är det!

Okej Hur ser du på att berätta det för dina kollegor? För man kommer ju antagligen komma varandra rätt nära. Eller i alla fall snacka mycket med varandra. Eller ska man hålla det för sig själv. Kan ju bli en knepig situation om det kommer fram det hållet. (Alltså det sprids på jobbet utan att du själv har valt att berätta det)

 

[MissPumpkin]

Jag tänker nog att min sjukdom inte är olik andras. Sitter de med migrän, diabetes, magproblem, vårallergier osv och redogör sin sjukdomshistoria om det är sånt som kanske inte inverkar på arbetet? Visst på rak fråga skulle jag inte ljuga för ljuga gör jag ju inte, men jag skulle inte dra upp det själv. Jag vet ju inte om det skulle påverka arbetet och kan jag jobba som alla andra så spelar det ingen roll. Hamnar jag i ett läge där det spelar roll så pratar jag gärna om det då.

Vore min sjukdom såpass så FK och AF är inblandad för jag inte kan jobba fullt ut så blir det såklart ett annat läge. Men då skulle jag ju också behöva en anpassning från arbetsgivaren.

Fast jag tycker nog det är skillnad på psykisk ohälsa och allergi. Men migrän kan ju vara ett stort problem om man har det ofta...

Tack för ditt svar

 

[Gimlan]

Fast jag tycker nog det är skillnad på psykisk ohälsa och allergi. Men migrän kan ju vara ett stort problem om man har det ofta...

Tack för ditt svar

Det låter som du vill prata om det på jobbet?

 

[purity_666]

Fast jag tycker nog det är skillnad på psykisk ohälsa och allergi. Men migrän kan ju vara ett stort problem om man har det ofta...

Tack för ditt svar

Klart det är skillnad, men också likheter. Båda är sjukdomar, båda kanske, eller kanske inte, påverkar insatsen på jobbet. Har man psykisk ohälsa medicinerad och under kontroll behöver det inte bli ett problem.

 

[MissPumpkin]

Det låter som du vill prata om det på jobbet?

Ja, egentligen så vill jag det. Men jag är rädd för att göra det.

Och så har jag ingen direkt erfarenhet av att "komma ut" med sina problem. Eftersom psykiskt ohälsa är väldigt tabu och de flesta jag har pratat med har talat om det väldigt negativt.

 

[GotAsecret]

Påverkar det dig i arbetet? Om inte så ser jag ingen anledning till att berätta.
Det innebär inte att du ska skämmas eller att det är "dåligt", men ditt mående är ditt och om det inte är en säkerhetsrisk, typ att du äter mediciner som gör det olämpligt att utföra vissa uppgifter, en del mediciner är ju direkt olämpliga i kombination med tunga maskiner, fordon eller liknande t.ex. och då måste de ju veta det om du har ett jobb där du KAN hamna i den situationen, men det är väl inte sådana jobb ma söker i första hand om man vet med sig att det är en dålig idé.

 

[pajaztar]

Okej. Så du känner inte att du ljuger för någon eller luras (till att tro att du är frisk) när du inte berättar? (Inget menat mot dig, jag vill bara veta hur du känner).

Nej, det kan jag inte påstå, eftersom jag nu mår bra (delvis tack vare medicineringen). Hade jag känt att jag fortfarande var dålig så att det inverkade på min arbetsinsats hade det varit en annan femma, men jag fungerar bra, så jag ser ingen direkt anledning att prata om det. Som sagt, kanske om samtalsämnet kom upp.

 

[MissPumpkin]

Klart det är skillnad, men också likheter. Båda är sjukdomar, båda kanske, eller kanske inte, påverkar insatsen på jobbet. Har man psykisk ohälsa medicinerad och under kontroll behöver det inte bli ett problem.

Det kanske bara är fördomar, men det känns som att mentala grejer är betydligt värre än fysiska. Men jag förstår också vad du menar och jag uppskattar på sätt och vis att så många tycker att det är okej att inte berätta. Att det inte behöver vara någons ensak hur jag mår. Men samtidigt så undanhåller man en del av sig själv och det är det som är jobbigt, för mig.

Undrar också vad du tycker i fall där man har psykisk ohälsa, inte har någon diagnos och inte tar medicin (eftersom ingenting är utrett) men ändå går och pratar eller på andra sätt söker hjälp för att man mår dåligt, typ i stort sett varje dag. Men ändå klarar av att hålla ett jobb? Det är ju faktiskt i stort sett omöjligt att inte jobbet påverkas lite.

Återigen, tack för ditt svar!

 

[Lona]

Ja, egentligen så vill jag det. Men jag är rädd för att göra det.

Och så har jag ingen direkt erfarenhet av att "komma ut" med sina problem. Eftersom psykiskt ohälsa är väldigt tabu och de flesta jag har pratat med har talat om det väldigt negativt.

Jag har, sedan jag blev vuxen, - vilket är sisådär 20 år sedan - varit öppen med mina problem. Inte bara på jobbet utan även på andra ställen som i stallet, med hundkompisar och så vidare. Det är förstås inte så att jag pådyvlar folk mitt mående och mina problem det första jag gör men om saken kommer upp så säger jag precis som det är, varför jag inte fixar vissa saker till exempel.
Visst finns det de som inte förstår och tycker att man skall "rycka upp sig" men de allra flesta bemöter det på ett väldigt bra sätt. Ofta kommer de med egna "bekännelser" om dåligtmående eller om familjemedlemmar som mår dåligt psykiskt på ett eller annat sätt. Det är så otroligt mycket vanligare än man först tror!
Jag tycker mig också ha märkt en skillnad i attityden på de här drygt 20 åren. Det är liiite öppnare med att folk fått depression, blivit utbrända och så vidare än det var när jag var yngre. Tyvärr gäller det nog mest just depressioner, utbrändhet och liknande, inte "tyngre" diagnoser som psykoser och annat, det har folk fortfarande svårt att hantera. Det borde ju inte vara konstigare att behandlas för en psykos än för sin diabetes men tyvärr är det det .

 

[MissPumpkin]

Nej, det kan jag inte påstå, eftersom jag nu mår bra (delvis tack vare medicineringen). Hade jag känt att jag fortfarande var dålig så att det inverkade på min arbetsinsats hade det varit en annan femma, men jag fungerar bra, så jag ser ingen direkt anledning att prata om det. Som sagt, kanske om samtalsämnet kom upp.

Härligt att höra att du mår bra

 

[Björk]

Tycker inte man ska informera om någon sjukdom öht, vara sig den är fysisk eller psykisk, så sant du inte redan vet att det direkt kommer påverka ditt arbete. tex har du ryggproblem så du VET att du inte kan stå mer än 20 minuter så kan det vara relevant i ett butiksjobb, vården etc.

Om de frågar dig direkt så är det dumt att ljuga men förmodligen gör de inte det.

Jag vill bara lägga till en sak till detta. Om de frågar direkt och om man väljer att ljuga - DÅ kan man i framtiden få problem. Det är nämligen så att OM arbetsgivaren i framtiden får veta att man hade de problem som man ljög och sa att man inte hade - då har arbetsgivaren rätt att förklara anställningsavtalet ogiltigt. Då har man gått in i avtalet med "svikligt förledande" - detta finns i (den urgamla) avtalslagen.

Det krävs ju dock flera parametrar för att det skulle bli så. Det krävs ju att arbetsgivaren vid något tillfälle har anledning att tro att man ljög om detta och försöker forska i det.... Om man klarar jobbet fullt ut trots sina eventuella problem så är de ju irrelevanta och kan aldrig bli ett problem.

 

[purity_666]

Det kanske bara är fördomar, men det känns som att mentala grejer är betydligt värre än fysiska. Men jag förstår också vad du menar och jag uppskattar på sätt och vis att så många tycker att det är okej att inte berätta. Att det inte behöver vara någons ensak hur jag mår. Men samtidigt så undanhåller man en del av sig själv och det är det som är jobbigt, för mig.

Undrar också vad du tycker i fall där man har psykisk ohälsa, inte har någon diagnos och inte tar medicin (eftersom ingenting är utrett) men ändå går och pratar eller på andra sätt söker hjälp för att man mår dåligt, typ i stort sett varje dag. Men ändå klarar av att hålla ett jobb? Det är ju faktiskt i stort sett omöjligt att inte jobbet påverkas lite.

Återigen, tack för ditt svar!

Visst ser folk olika på psykiska sjukdomar, men bara för det så behöver man ju själv inte göra det? Jag har diagnos, jag är bipolär, men jag ÄR inte bipolär, om du är med på skillnaden? Min sjukdom definierar inte mig som person. Jag äter medicin för att min sköldkörtel krånglar också, varför ska den ena sjukdomen ta över så mycket och den andra bryr sig ingen om?
Jag pratar om min sjukdom med de jag vill ska veta det. Jag skäms inte, tycker inte det är något jag ska dölja, men inte heller något jag ska dömas av. Som sagt, jag är JAG, jag är inte min diagnos.

Jag blev sjuk när jag jobbade. Hade aldrig haft kontakt med psyk innan men så small det till. För mig blev det tydligt eftersom jag blev sjukskriven. Då visste ju alla sen. Men detaljer pratade jag bara med mina närmaste kollegor.

Jag känner väl att man får prata med vem man vill om det. Berätta hur mycket man vill. Kanske söka stöd och råd. Men man har ingen skyldighet att berätta.

 

[MissPumpkin]

Jag har, sedan jag blev vuxen, - vilket är sisådär 20 år sedan - varit öppen med mina problem. Inte bara på jobbet utan även på andra ställen som i stallet, med hundkompisar och så vidare. Det är förstås inte så att jag pådyvlar folk mitt mående och mina problem det första jag gör men om saken kommer upp så säger jag precis som det är, varför jag inte fixar vissa saker till exempel.
Visst finns det de som inte förstår och tycker att man skall "rycka upp sig" men de allra flesta bemöter det på ett väldigt bra sätt. Ofta kommer de med egna "bekännelser" om dåligtmående eller om familjemedlemmar som mår dåligt psykiskt på ett eller annat sätt. Det är så otroligt mycket vanligare än man först tror!
Jag tycker mig också ha märkt en skillnad i attityden på de här drygt 20 åren. Det är liiite öppnare med att folk fått depression, blivit utbrända och så vidare än det var när jag var yngre. Tyvärr gäller det nog mest just depressioner, utbrändhet och liknande, inte "tyngre" diagnoser som psykoser och annat, det har folk fortfarande svårt att hantera. Det borde ju inte vara konstigare att behandlas för en psykos än för sin diabetes men tyvärr är det det .

Ja jag tror också det är en jättestor skillnad från idag och för tjugo år sen. Jättebra såklart! För tjugo år sen hade man väl inte ens vågat skriva om det i ett forum utan hållet ut, låtsas, och gjort det tills det helt enkelt inte hade gått längre...och söka hjälp vad det väl inte ens tal om, eller är det mer 1800-talet?

 

[MissPumpkin]

Jag vill bara lägga till en sak till detta. Om de frågar direkt och om man väljer att ljuga - DÅ kan man i framtiden få problem. Det är nämligen så att OM arbetsgivaren i framtiden får veta att man hade de problem som man ljög och sa att man inte hade - då har arbetsgivaren rätt att förklara anställningsavtalet ogiltigt. Då har man gått in i avtalet med "svikligt förledande" - detta finns i (den urgamla) avtalslagen.

Det krävs ju dock flera parametrar för att det skulle bli så. Det krävs ju att arbetsgivaren vid något tillfälle har anledning att tro att man ljög om detta och försöker forska i det.... Om man klarar jobbet fullt ut trots sina eventuella problem så är de ju irrelevanta och kan aldrig bli ett problem.

Tack tack Viva la kunskap!

 

[Björk]

För övrigt skulle jag säga ungefär som tidigare personer; i en anställningsintervju så är det nog i många fall klokare att INTE berätta allt möjligt som inte kan få betydelse på jobbet.

På en arbetsplats där man redan befinner sig så vore det ju önskvärt att alla människor bemötte en kollega/medarbetare på ett bra sätt om hen berättar om en psykisk ohälsa (som man kanske inte tidigare vetat om). Alla gör väl tyvärr inte det. Men jag tror att förutsättningarna för förståelse är mycket mycket större på de allra flesta arbetsplatser.

Jag som jobbat mycket med rehab kan ju ibland se att många personer jag mött skulle ha behövt meddela sig mer till sina arbetskamrater om sina problem - eftersom jag andra vägar fått höra "skvaller" om att någon "alltid är otrevlig" eller någon som "aldrig vill vara med". Jag som då träffat dem i rehabsammanhang förstår bakgrunden (en person som kan ha haft det jättejobbigt privat med tonårsbarn som mår dåligt t ex) och har ju en helt annan bild av den där "otrevligheten" - jag kan se/förstå att det förmodligen är ett slags "försvar" för att inte bryta ihop på jobbet.

I de fallen har jag känt att det vore mycket enklare om personen själv berättat för sina arbetskamrater om vad som pågår så hade de säkerligen visat mer förståelse för individen.....

 

[No1]

Jag vill bara lägga till en sak till detta. Om de frågar direkt och om man väljer att ljuga - DÅ kan man i framtiden få problem. Det är nämligen så att OM arbetsgivaren i framtiden får veta att man hade de problem som man ljög och sa att man inte hade - då har arbetsgivaren rätt att förklara anställningsavtalet ogiltigt. Då har man gått in i avtalet med "svikligt förledande" - detta finns i (den urgamla) avtalslagen.
.

Så är det, det kluriga brukar dock vara bevisbördan så jag använder mig av intervjuformulär där en av frågorna tar upp kropp/hälsa och på ett ungefär lyder:
Har du/har du haft problem med din hälsa såsom värk i kroppen exempelvis knä/rygg/nacke/axlar, återkommande huvudvärk, allergier, depression, stress eller annat som tidigare har påverkat/kan påverka din prestation och närvaro i arbetet.

Intervjuformuläret avslutas med att den intervjuade får läsa igenom och skriva under.

 

[MissPumpkin]

För övrigt skulle jag säga ungefär som tidigare personer; i en anställningsintervju så är det nog i många fall klokare att INTE berätta allt möjligt som inte kan få betydelse på jobbet.

På en arbetsplats där man redan befinner sig så vore det ju önskvärt att alla människor bemötte en kollega/medarbetare på ett bra sätt om hen berättar om en psykisk ohälsa (som man kanske inte tidigare vetat om). Alla gör väl tyvärr inte det. Men jag tror att förutsättningarna för förståelse är mycket mycket större på de allra flesta arbetsplatser.

Jag som jobbat mycket med rehab kan ju ibland se att många personer jag mött skulle ha behövt meddela sig mer till sina arbetskamrater om sina problem - eftersom jag andra vägar fått höra "skvaller" om att någon "alltid är otrevlig" eller någon som "aldrig vill vara med". Jag som då träffat dem i rehabsammanhang förstår bakgrunden (en person som kan ha haft det jättejobbigt privat med tonårsbarn som mår dåligt t ex) och har ju en helt annan bild av den där "otrevligheten" - jag kan se/förstå att det förmodligen är ett slags "försvar" för att inte bryta ihop på jobbet.

I de fallen har jag känt att det vore mycket enklare om personen själv berättat för sina arbetskamrater om vad som pågår så hade de säkerligen visat mer förståelse för individen.....

Jag håller med dig och tänker i samma banor. Men sen är det ju så att man måste möta sina egna rädslor för att kunna berätta. Och vara beredd på att folk kan reagera så som man fruktar de ska göra i värsta fall. Men jag antar att om man har riktigt bra kollegor samt en riktigt bra chef så kommer det bara vara bra att de får reda på vissa grejer. För allas del.