Tankar om oss som blir ofrivilligt drabbade

Jag vet inte varför jag egentligen känner ett behov av att skriva något. Lite anonym är man på ett forum men efter ett tag så kan folk känna igen en, vet vart man hör hemma osv. Och egentligen vill jag bara informera de som tänker just självmordstankar, hur jag som utsomstående blir ofrivilligt drabbad. Och då tänker jag främst på den metoden där tåg är inblandat. Även om jag inte känner personen som precis valt att ta sitt liv så blir även jag påverkad. Där och då stänger jag av känslorna för jag har ett jobb att göra, trots allt det hemska vi ser. Känslorna kommer efteråt, när jag vill hem och borra ner huvudet i hundens päls och gråta ut över hur lycklig jag är att hon finns där. Eller krama om familjen.
Men samtidigt så känner jag mej så fruktansvärt kluven, vad känner jag? Vad borde jag känna? Hur känner jag över den scenen som jag har kvar på min näthinna? Var det på riktigt eller var det någon hemsk dröm?
Chock, sorg, glädje, tomhet, ilska, ja alla möjliga möjliga känslor. Sorg och ilska över personens livsöde. Klandrar absolut inte personen men blir arg över att personen mådde så dåligt att hen endast hade en utväg. Arg på världens orättvisa. Fanns det inte något man kunde göra för att personen skulle må bra igen?!
Glad över att jag får ha mina nära och kära hos mej.
Tomhet,totalt slut på känslor. Avtrubbad eller orkar kanske inte känna något? Avtrubbad eftersom det numera är så vanligt att vi får åka på denna typen av olyckor. Detta var 5e på mindre än ett år och alltid på min eller min kollegas beredskap. Kanske orkar jag inte känna nått heller för att då skulle det göra så ont?

Jag ber om ursäkt, just nu behövde jag bara tömma min bägare innan den blev full.

Till de anhöriga, jag beklagar sorgen. Jag vet att det gör ont, jag har stått på bägge sidor med ett ex vars syskon valde att avsluta livet och jag står där med er anhörigs sista handling på näthinnan. Vila i frid vart än det har burit av 🕯