Tankar om stort och smått i livet

Sedan jag började att "dela tankar" här i en dagbokstråd, har jag sett flera fördelar med att göra just det. Det är ett väldigt nyttigt sätt för mig att reflektera över mina egna tankar och mönster. Det har gjort att jag sett flera fällor jag själv gått i, som jag kanske annars inte ännu hade förstått. Bara en sådan sak som att jag nu i kväll såg en bekant dela ett citat på Facebook, där det stod något i stil med att alltid behöva ha fullt upp är ett tecken på flykt undan sådant man inte vill behöva möta. I dag nickade jag instämmande för mig själv. För bara några veckor sedan hade jag troligtvis mest fnyst åt det och tänkt att det där gäller inte för mig. Jag har fullt upp för att jag "bara är så". Och ja, till viss del är det nog "bara så jag är". Men i och med att jag blivit utbränd har jag tvingats att möta det där "ingenting" på ett helt nytt sätt, och både behöbt hantera svåra tankar och frågor, men också tvingats inse att det inte händer något anmärkningsvärt av att göra just ingenting. Jag kanske känner av den inre stressen och prestationskraven lite mer, men det händer inget.

Jag har också under de senaste veckorna upplevt saker jag aldrig trodde att jag skulle uppleva. Panikångestattacker som fått mig att närapå inte kunna ta mig hem. En känsla av att vara fånge i mina egna känslor, att det är känslorna som kontrollerar mig i stället för tvärt om. En bottenlös sorg, för det som varit, det som kunnat bli, och det som aldrig blev.

Och så har jag tvingats se över vad som är viktigt i livet. Jag har mycket som jag vill och som jag trivs med. Jobbet - jag älskar mitt jobb! - som jag just nu är sjukskriven från. Vänner och släktingar som jag gärna skulle vilja träffa betydligt oftare, kyrkan som jag känner en stor samhörighet i och där jag verkligen "har min plats". Jag har en häst och två hundar som jag vill kunna spendera flera timmar med, varje dag. Och så en man och en dotter, Emma, som jag älskar över allt annat. Tidigare skulle jag nog ha behövt minst 36 timmar på ett dygn, för att verkligen hinna med mitt liv. Nu har jag dragit ner på tempot avsevärt. Jag har för tillfället frånsagt mig allt ideellt arbete inom kyrkan. Valpen som bott hos oss sedan våren har flyttat permanent till Emma som bor på HVB-hem, vilket har gjort min "hundbörda" otroligt mycket lättare (även om jag självklart älskar valpen också!) och jag har berättat för "allt och alla" om min utbrändhet och att jag måste prioritera om mitt liv och därför tyvärr inte kan finnas där för alla i den utsträckning jag tidigare försökt att klara.

Ja, det är tungt emellanåt. Det känns oerhört tufft att behöva gå emot vad jag egentligen skulle vilja göra, men när orken helt enkelt inte finns där måste jag öva på att lyssna inåt.

I dag har vi haft en underbar dag, hela familjen. Inte "bara" jag, mannen och de två hemmaboende hundarna. Emma och valpen har varit hemma i flera timmar, och vi har haft en liten mini-jul. Vi åt julmat, tog en promenad med hundarna, vilade, fikade, klädde julgranen, och pratade och bara var. Jag var stenhård på mig själv om att släppa alla mina inre krav om "perfektion", och det visade sig att just det nog är receptet på att landa så nära en perfekt dag det går att komma.

 

[Eurydome]

jag håller med @hundtant om det hon skriver och vill lägga till/utveckla lite.

Jag tror man gör ett misstag om man tror att man ska kunna få någon att få nya insikter om något här på Buke. Det är ett härligt ställe men här finns många olika slags människor och de extrema märks ju mest., och många är väldigt fast i sina roller. För mig fanns det egentligen inga överraskningar i det som kom upp i tråden. Man får också komma ihåg att vi vet ju inget om personen bakom skärmen, t ex deras förmågor på olika plan när det gäller t ex förmåga att ta in andras perspektiv, förmåga till mentalisering, eller hur deras liv ser ut. Sen är det himla lätt att sitta och vara tuff bakom en skärm.

Jag försöker att inte engagera mig för mycket för jag vet att det är lönlöst. Ju mer man engagerar sig desto mer sårad riskera man ju också att bli.

Buke är härligt, men det är också bara ett jäkla internetforum

Livet händer någon annanstans.

Jag tänker att det är som i övriga livet, att man inte måste komma överens med alla. Vill någon dissa mig på grund av min tro, här eller IRL, be my fucking guest.

 

[MML]

Jag betraktar de där yttringarna som så nära trams att jag inte kan ta dem på allvar. Du får nog lägga till anonymitetsfaktorn här - om du träffade de här personerna IRL och din tro kom upp så kan jag svära på min gamla konfirmationsbibel att de inte skulle säga flasklock. Nånstans vet de att de är inskränkta och fördomsfulla och vågar inte visa det, de tar chansen att vädra sin okunskap på nätet istället.

Och självklart är alla former av näthat obehagligt osv men de som skrivit det värsta här - de är inte värda att man låter sig påverkas av dem.

Självklart har du rätt i att det är extremt få som står för sådana åsikter IRL. Det gör det dock inte mindre obehagligt att se/höra det. Den typen av fördomar och tankar finns trots allt där, även om människor inte står för dem IRL. Jag har svårt att tro att det inte påverkar hur man bemöter troende (eller vilken grupp det än är man ser ner på) IRL, om det är en sådan människosyn man har.

 

[MML]

jag håller med @hundtant om det hon skriver och vill lägga till/utveckla lite.

Jag tror man gör ett misstag om man tror att man ska kunna få någon att få nya insikter om något här på Buke. Det är ett härligt ställe men här finns många olika slags människor och de extrema märks ju mest., och många är väldigt fast i sina roller. För mig fanns det egentligen inga överraskningar i det som kom upp i tråden. Man får också komma ihåg att vi vet ju inget om personen bakom skärmen, t ex deras förmågor på olika plan när det gäller t ex förmåga att ta in andras perspektiv, förmåga till mentalisering, eller hur deras liv ser ut. Sen är det himla lätt att sitta och vara tuff bakom en skärm.

Jag försöker att inte engagera mig för mycket för jag vet att det är lönlöst. Ju mer man engagerar sig desto mer sårad riskera man ju också att bli.

Buke är härligt, men det är också bara ett jäkla internetforum

Livet händer någon annanstans.

Jag tänker att det är som i övriga livet, att man inte måste komma överens med alla. Vill någon dissa mig på grund av min tro, här eller IRL, be my fucking guest.

Jag tror inte heller att man kan få någon att få nya insikter enbart genom något man skriver. Det är heller inte min avsikt, däremot har jag förstås en förhoppning om att kanske någon, någon gång emellanåt, kan se saker ur ett annat perspektiv om man får ta del av olika åsikter och infallsvinklar. Inte "bara" i den här frågan, alltså, utan överlag i samtal med andra människor. På precis samma sätt som jag uppskattar att få ta del av andra människors perspektiv i olika frågor, även där jag är av en annan åsikt.

Givetvis är Bukefalos "bara" ett internetforum, men det är också fullt av riktiga människor på andra sidan skärmarna. Människor som representerar åsikter och tankar som även existerar "IRL". Det som jag upplever obehagligt är alltså inte att människor just här på Bukefalos har negativa åsikter om troende. Det som gör mig illa till mods är tankarna på att dessa åsikter även finns ute i "den riktiga världen", och att det i allra högsta grad kan påverka hur både jag och människor i min närhet blir bemötta och behandlade.

 

[MML]

Den här morgonen började den här fåniga mamman med lite tårar igen. Dock ingen ledsen gråt, utan orsaken till tårarna var tacksamhet och stolthet. Jag är väldigt, väldigt stolt över min kloka, modiga och empatiska dotter. Jag är också oändligt tacksam för den nära och fina relation vi har När jag tänker tillbaka på hur vår kontakt i perioder varit i det närmsta obefintlig, och hur jag i bland oroat mig för att vi aldrig skulle kunna "hitta tillbaka" till varandra, så blir jag oerhört rörd och tacksam för att vår relation nu är så bra som den är.

På tal om något helt annat så har det varit några köriga dagar här. Vi har ju två hundar hemma. På annandagen blev den ena dålig i magen, och natten till i går blev även den andra dålig. Med två hundar som behöver gå ut "hela tiden", och naturligtvis inte i synk med varandra, känns det som att jag inte gjort mycket annat än att springa ut och in med hundar.

Krassliga hundar är ju egentligen ingen stor sak, men allt sådant blir en ytterligare belastning som "tar" väldigt mycket mer nu, än vad det gör i normala fall. Nu tror jag i alla fall att båda hundarna börjar bli stabila i magarna igen, så förhoppningsvis blir det något lugnare framöver (och något bättre sömn för min del...)

 

[MML]

Den här dagen sammanfattas bäst med att den varit lång. Så oerhört lång!

Jag klev upp tidigt med hundarna, och även om jag inte direkt gjort särskilt mycket, så är jag helt slut. Det har blivit ovanligt mycket tid här vid datorn, till stor del för att jag blivit allt för investerad i tråden om religion. Även om den stundtals gjort mig både illa till mods och ledsen, så väljer jag att ta med mig att de allra flesta, oavsett livsåskådning och eventuell tro, har en fin människosyn och en acceptans för olikheter.

Jag är också allt mer övertygad om att jag, nu ännu mer än tidigare, behöver vara uppmärksam på om känslan av att jag vill dölja min tro smyger sig på. Då är det sannolikt något i miljön runt mig som jag behöver fundera kring. Just nu känns Bukefalos ändå på det stora hela i huvudsak givande för mig, men jag är medveten om att det kan svänga snabbt, och jag hoppas att jag kommer att kunna "bromsa" tidigare framöver, för att inte utsätta mig själv för det onödiga obehaget.

Det har också varit lite turbulent för Emma i dag, och även om jag inte varit direkt inblandad i det så har det tagit en hel del energi att hantera alla tankar kring det.

Jag känner mig i behov av att sova i minst några dagar, men jag hoppas att "bara" en ordentlig natt kommer att vara en klar förbättring. Det blir en lugn nyårshelg för oss här hemma, vilket känns som precis vad jag behöver. Förhoppningsvis kan vi träffa Emma under nästa vecka, helst av allt skulle jag förstås få hem henne i några timmar, men även ett besök hos henne skulle vara väldigt fint nu.

 

[MML]

Jag har lite svårt att skaka av mig alla tankar som väckts av tråden kring religion. Till stor del är det förstås inget negativt för mig att ha dessa funderingar, det är väl mest det att jag har lite svårt att bestämma att jag "tänkt klart" och kan lägga det åt sidan.

Jag tänker naturligtvis mycket på Emma, och hur det kommer att gå för henne när hon i allt större utsträckning ska börja "möta världen" på egen hand. Jag är naturligtvis oerhört medveten om att hon är i en extra utsatt position för att råka ut för diskriminering, och det gör mig orolig. Som mamma känner jag att min största uppgift är att stötta mitt barn i livet. Jag vill skydda henne från att råka illa ut, och jag vill självklart att hon ska ha samma möjligheter som alla andra. Jag önskar verkligen att hon ska kunna möta världen lika förutsättningslöst och fri från begränsningar som "vem som helst", men jag vet också att det tyvärr fortfarande är närmast en utopisk önskan.

Att hon är rullstolsburen är ju relativt "nytt", så det har vi inte riktigt behövt tänka på tidigare ur ett personligt perspektiv. Vi har dock alltid varit väldigt noga med att visa att alla människor har samma värde och samma rättigheter. Min man och jag har, ända sedan Emma föddes, aktivt försökt visa henne den fantastiska mångfald som finns. Som ett sidospår vill jag säga att jag upplever att det hänt oerhört mycket bara på dessa 10-15 år sedan Emma var liten, i form av representation i barnlitteratur och liknande!

Hur som helst så har det ju tidigare främst handlat om att lära Emma att alla är lika mycket värda, har samma rättigheter o. s. v. Det är först nu när hon börjar bli äldre, och dessutom har de förutsättningar hon har, som jag börjat fundera kring hur väl rustad hon är för att möta om hon blir utsatt. Jag oroar mig för om vi borde ha gett henne verktyg för att hantera diskriminering riktad mot henne själv. Samtidigt tror jag inte att det finns några konkreta sådana verktyg som fungerar "i alla lägen".

Jag vet att hon ser när det händer, och hon reagerar. Det är förstås A och O. Men jag undrar ändå om jag/vi borde ha gjort "mer"? Även om jag inte själv vet vad detta "mer" skulle innebära.

Det här är väl en del av det svåraste med att vara förälder, kan jag tänka mig. Att barnen blir stora och ska få testa sina vingar på egen hand. Vi föräldrar kan inte, och ska inte, alltid finnas där och skydda och vägleda. Någon gång behöver barnen få möta världen själva, och förhoppningsvis vara tillräckligt rustade för det. Det är något jag oroar mig mycket för, och som blev än mer aktualiserat nu med "religions-tråden".

Jag fick för en stund tankar om att uppmana Emma till att hålla sina tankar kring tro för sig själv. Jag tänkte att det är "illa nog" med de funktionsnedsättningar hon har. Tänk om hon skulle bli nekad en praktikplats/framtida arbetsplats/deltagande i socialt umgänge etc. om hon inte "bara" använder rullstol och har autism, utan om hon dessutom skulle vara öppen med sin trosuppfattning? Jag tänkte att det skulle vara "för mycket", för svårt och för stor risk för henne att bli diskriminerad. Att det skulle vara bättre på något sätt, om hon dolde det hon kan. Inte vara öppen med sin eventuella tro, sexuella läggning etc.

Det var dock min kloka dotter själv som fick mig att inse det totalt felaktiga i att tänka så. Hur hon reagerade och så självklart, öppet och tydligt ville stå upp för mig och andra troendes rättigheter. Det var inget hon behövde göra eller något som egentligen rörde henne själv, men hon såg en liten del av diskussionen och blev upprörd. Om hon själv anser att det är så pass viktigt att säga ifrån när hon tycker att någon, person eller grupp, blir diskriminerad, hur kan jag då ens överväga att önska att hon inte skulle kunna vara helt öppen och bekväm med den hon är? Jag ser ju nu hur fullständigt bakvänt och i direkt motsats till mina principer jag reagerade, och det "bara" på grund av ett fåtal nedlåtande tankar mot troende.

Det är trots allt en viktig lärdom, tänker jag. Det blev oerhört konkret för mig hur snabbt en önskan om att anpassa sig för att "passa in i mallen" kan väckas när man möter diskriminerande kommentarer och värderingar. Det är något jag ska försöka att alltid bära med mig och komma i håg, i alla möten med andra människor.

 

[warg]

Jag har lite svårt att skaka av mig alla tankar som väckts av tråden kring religion. Till stor del är det förstås inget negativt för mig att ha dessa funderingar, det är väl mest det att jag har lite svårt att bestämma att jag "tänkt klart" och kan lägga det åt sidan.

Jag tänker naturligtvis mycket på Emma, och hur det kommer att gå för henne när hon i allt större utsträckning ska börja "möta världen" på egen hand. Jag är naturligtvis oerhört medveten om att hon är i en extra utsatt position för att råka ut för diskriminering, och det gör mig orolig. Som mamma känner jag att min största uppgift är att stötta mitt barn i livet. Jag vill skydda henne från att råka illa ut, och jag vill självklart att hon ska ha samma möjligheter som alla andra. Jag önskar verkligen att hon ska kunna möta världen lika förutsättningslöst och fri från begränsningar som "vem som helst", men jag vet också att det tyvärr fortfarande är närmast en utopisk önskan.

Att hon är rullstolsburen är ju relativt "nytt", så det har vi inte riktigt behövt tänka på tidigare ur ett personligt perspektiv. Vi har dock alltid varit väldigt noga med att visa att alla människor har samma värde och samma rättigheter. Min man och jag har, ända sedan Emma föddes, aktivt försökt visa henne den fantastiska mångfald som finns. Som ett sidospår vill jag säga att jag upplever att det hänt oerhört mycket bara på dessa 10-15 år sedan Emma var liten, i form av representation i barnlitteratur och liknande!

Hur som helst så har det ju tidigare främst handlat om att lära Emma att alla är lika mycket värda, har samma rättigheter o. s. v. Det är först nu när hon börjar bli äldre, och dessutom har de förutsättningar hon har, som jag börjat fundera kring hur väl rustad hon är för att möta om hon blir utsatt. Jag oroar mig för om vi borde ha gett henne verktyg för att hantera diskriminering riktad mot henne själv. Samtidigt tror jag inte att det finns några konkreta sådana verktyg som fungerar "i alla lägen".

Jag vet att hon ser när det händer, och hon reagerar. Det är förstås A och O. Men jag undrar ändå om jag/vi borde ha gjort "mer"? Även om jag inte själv vet vad detta "mer" skulle innebära.

Det här är väl en del av det svåraste med att vara förälder, kan jag tänka mig. Att barnen blir stora och ska få testa sina vingar på egen hand. Vi föräldrar kan inte, och ska inte, alltid finnas där och skydda och vägleda. Någon gång behöver barnen få möta världen själva, och förhoppningsvis vara tillräckligt rustade för det. Det är något jag oroar mig mycket för, och som blev än mer aktualiserat nu med "religions-tråden".

Jag fick för en stund tankar om att uppmana Emma till att hålla sina tankar kring tro för sig själv. Jag tänkte att det är "illa nog" med de funktionsnedsättningar hon har. Tänk om hon skulle bli nekad en praktikplats/framtida arbetsplats/deltagande i socialt umgänge etc. om hon inte "bara" använder rullstol och har autism, utan om hon dessutom skulle vara öppen med sin trosuppfattning? Jag tänkte att det skulle vara "för mycket", för svårt och för stor risk för henne att bli diskriminerad. Att det skulle vara bättre på något sätt, om hon dolde det hon kan. Inte vara öppen med sin eventuella tro, sexuella läggning etc.

Det var dock min kloka dotter själv som fick mig att inse det totalt felaktiga i att tänka så. Hur hon reagerade och så självklart, öppet och tydligt ville stå upp för mig och andra troendes rättigheter. Det var inget hon behövde göra eller något som egentligen rörde henne själv, men hon såg en liten del av diskussionen och blev upprörd. Om hon själv anser att det är så pass viktigt att säga ifrån när hon tycker att någon, person eller grupp, blir diskriminerad, hur kan jag då ens överväga att önska att hon inte skulle kunna vara helt öppen och bekväm med den hon är? Jag ser ju nu hur fullständigt bakvänt och i direkt motsats till mina principer jag reagerade, och det "bara" på grund av ett fåtal nedlåtande tankar mot troende.

Det är trots allt en viktig lärdom, tänker jag. Det blev oerhört konkret för mig hur snabbt en önskan om att anpassa sig för att "passa in i mallen" kan väckas när man möter diskriminerande kommentarer och värderingar. Det är något jag ska försöka att alltid bära med mig och komma i håg, i alla möten med andra människor.

Jag tänker att Emmas reaktion ändå är ett tecken att ni gett henne bra redskap att hantera diskriminering? Hon har ett så starkt rättspatos när det gäller andra - det ger ju bra förutsättningar att även se sin egen rätt att vara sig själv tänker jag.

 

[monster1]

Jag har lite svårt att skaka av mig alla tankar som väckts av tråden kring religion. Till stor del är det förstås inget negativt för mig att ha dessa funderingar, det är väl mest det att jag har lite svårt att bestämma att jag "tänkt klart" och kan lägga det åt sidan.

Jag tänker naturligtvis mycket på Emma, och hur det kommer att gå för henne när hon i allt större utsträckning ska börja "möta världen" på egen hand. Jag är naturligtvis oerhört medveten om att hon är i en extra utsatt position för att råka ut för diskriminering, och det gör mig orolig. Som mamma känner jag att min största uppgift är att stötta mitt barn i livet. Jag vill skydda henne från att råka illa ut, och jag vill självklart att hon ska ha samma möjligheter som alla andra. Jag önskar verkligen att hon ska kunna möta världen lika förutsättningslöst och fri från begränsningar som "vem som helst", men jag vet också att det tyvärr fortfarande är närmast en utopisk önskan.

Att hon är rullstolsburen är ju relativt "nytt", så det har vi inte riktigt behövt tänka på tidigare ur ett personligt perspektiv. Vi har dock alltid varit väldigt noga med att visa att alla människor har samma värde och samma rättigheter. Min man och jag har, ända sedan Emma föddes, aktivt försökt visa henne den fantastiska mångfald som finns. Som ett sidospår vill jag säga att jag upplever att det hänt oerhört mycket bara på dessa 10-15 år sedan Emma var liten, i form av representation i barnlitteratur och liknande!

Hur som helst så har det ju tidigare främst handlat om att lära Emma att alla är lika mycket värda, har samma rättigheter o. s. v. Det är först nu när hon börjar bli äldre, och dessutom har de förutsättningar hon har, som jag börjat fundera kring hur väl rustad hon är för att möta om hon blir utsatt. Jag oroar mig för om vi borde ha gett henne verktyg för att hantera diskriminering riktad mot henne själv. Samtidigt tror jag inte att det finns några konkreta sådana verktyg som fungerar "i alla lägen".

Jag vet att hon ser när det händer, och hon reagerar. Det är förstås A och O. Men jag undrar ändå om jag/vi borde ha gjort "mer"? Även om jag inte själv vet vad detta "mer" skulle innebära.

Det här är väl en del av det svåraste med att vara förälder, kan jag tänka mig. Att barnen blir stora och ska få testa sina vingar på egen hand. Vi föräldrar kan inte, och ska inte, alltid finnas där och skydda och vägleda. Någon gång behöver barnen få möta världen själva, och förhoppningsvis vara tillräckligt rustade för det. Det är något jag oroar mig mycket för, och som blev än mer aktualiserat nu med "religions-tråden".

Jag fick för en stund tankar om att uppmana Emma till att hålla sina tankar kring tro för sig själv. Jag tänkte att det är "illa nog" med de funktionsnedsättningar hon har. Tänk om hon skulle bli nekad en praktikplats/framtida arbetsplats/deltagande i socialt umgänge etc. om hon inte "bara" använder rullstol och har autism, utan om hon dessutom skulle vara öppen med sin trosuppfattning? Jag tänkte att det skulle vara "för mycket", för svårt och för stor risk för henne att bli diskriminerad. Att det skulle vara bättre på något sätt, om hon dolde det hon kan. Inte vara öppen med sin eventuella tro, sexuella läggning etc.

Det var dock min kloka dotter själv som fick mig att inse det totalt felaktiga i att tänka så. Hur hon reagerade och så självklart, öppet och tydligt ville stå upp för mig och andra troendes rättigheter. Det var inget hon behövde göra eller något som egentligen rörde henne själv, men hon såg en liten del av diskussionen och blev upprörd. Om hon själv anser att det är så pass viktigt att säga ifrån när hon tycker att någon, person eller grupp, blir diskriminerad, hur kan jag då ens överväga att önska att hon inte skulle kunna vara helt öppen och bekväm med den hon är? Jag ser ju nu hur fullständigt bakvänt och i direkt motsats till mina principer jag reagerade, och det "bara" på grund av ett fåtal nedlåtande tankar mot troende.

Det är trots allt en viktig lärdom, tänker jag. Det blev oerhört konkret för mig hur snabbt en önskan om att anpassa sig för att "passa in i mallen" kan väckas när man möter diskriminerande kommentarer och värderingar. Det är något jag ska försöka att alltid bära med mig och komma i håg, i alla möten med andra människor.

Jag tror att Emma med de erfarenheter hon redan här är väldigt bra rustad för att möta andra människors diskriminering. Sen är det väll aldrig en trevlig upplevelse att möta andra människor som inte kan bete sig eller hålla en god ton. Min upplevelse är att det är bättre att visa sitt barn att den är fullständigt i sin rätt att vara som den är hur andra människor än beter sig än att försöka ändra/tona ned barnet för att det inte ska stöta på andra människors motstånd.

När jag växte upp var jag nog lite udda eller bara hade livlig fantasi och känslorna på ytan hela tiden. Jag stack ut på något sätt och blev därför mobbad inte av alla men av några tongivande. Vuxenvärlden försökte då anpassa mig så jag inte skulle sticka ut och vara ett så lämpligt mål för mobbing/retande etc. Det gjorde bara att jag kände mig ännu mer fel, en känsla som jag fortfarande bär på (trots massa terapi och dylikt). Jag förstår såklart att det var i all välmening, men resultatet blev helt enkelt inte bra för mig.

I övrigt tycker jag det är synd att religonstråden kapsejsade tro är något som jag som lätt förvirrad tycker är så himla spännande. Under perioder i livet önskade jag att jag hade en tro och jag tycker att livsåskådningsdiskussioner är så himla intressanta . Kanske på en nivå där troende i min närhet tycker att jag är lite obehaglig i mitt dissekerande av gudstro och trossamfund.

 

[MML]

Det här året började verkligen inte på något bra sätt för mig. Jag har varit riktigt risig, men i dag börjar jag äntligen känna mig lite bättre.

Jag var hos min häst på nyårsaftonsförmiddagen, och kände mig då lite seg och frusen, men inget jag tänkte särskilt på. I vilket fall så la jag mig och vilade när jag kom hem, sov i ett par timmar, och när jag sedan vaknade mådde jag verkligen uselt. Jag har haft över 39 graders feber i flera dagar, ont i huvudet, yr och svag och knappt kunnat äta eller dricka. Jag har gjort hemmatest för covid som varit negativa, så jag förmodar att jag "bara" haft influensa. Jag brukar dock inte bli så här dålig nästan någonsin, så det var lite oväntat. Jag vet inte om kroppen blir sämre på att hantera "vanliga sjukdomar", när man är utbränd? Det kan i alla fall låta rimligt, tycker jag.

Hur som helst så har det här naturligtvis fört med sig att jag inte kunnat besöka Emma, inte har varit i stallet, och inte orkat mer än (i bästa fall, inte varje dag) någon liten runda runt kvarteret med hundarna. Jag har inte orkat laga mat, inte städat, inget sådant. På sätt och vis har jag alltså gjort just precis "ingenting", så som man ju "måste lära sig". Jag kan dock inte känna att det hjälper mig. Nu är det naturligtvis inte samma sak när man tvingas till det på grund av sjukdom, men jag känner ändå att min inre stress bara växer av det här väldigt passiva livet. Jag känner också att "mitt batteri" är konstant urladdat, eftersom jag inte orkar/kan göra sådant som laddar mitt batteri, som att vara i stallet, promenera med hundarna, äta god mat o. s. v.

Jag börjar nu också, för första gången sedan jag blev sjukskriven, känna att jag vill tillbaka till jobbet. Jag vill börja komma in i rutinen igen, träffa människor, och känna att jag "gör nytta". Jag vet att det inte är ovanligt att man behöver en lång sjukskrivning på uppåt ett år eller ännu längre, men jag tror inte att det är lösningen för mig. För mig personligen tror jag att det är viktigt att "hitta balansen" med även arbetet som en del av vardagen, och i stället lära mig att fördela mina resurser "lagom mycket". Som jag gjort tidigare har jag ju viljat ge 100 % på alla områden, och därför försökt att "ge" flera hundra procent av mig själv, när det kanske hade varit mer rimligt att planera för 15 % till vardera "pott" och därmed ha lite kvar till mig själv i slutet av dagen.

 

[monster1]

Det här året började verkligen inte på något bra sätt för mig. Jag har varit riktigt risig, men i dag börjar jag äntligen känna mig lite bättre.

Jag var hos min häst på nyårsaftonsförmiddagen, och kände mig då lite seg och frusen, men inget jag tänkte särskilt på. I vilket fall så la jag mig och vilade när jag kom hem, sov i ett par timmar, och när jag sedan vaknade mådde jag verkligen uselt. Jag har haft över 39 graders feber i flera dagar, ont i huvudet, yr och svag och knappt kunnat äta eller dricka. Jag har gjort hemmatest för covid som varit negativa, så jag förmodar att jag "bara" haft influensa. Jag brukar dock inte bli så här dålig nästan någonsin, så det var lite oväntat. Jag vet inte om kroppen blir sämre på att hantera "vanliga sjukdomar", när man är utbränd? Det kan i alla fall låta rimligt, tycker jag.

Hur som helst så har det här naturligtvis fört med sig att jag inte kunnat besöka Emma, inte har varit i stallet, och inte orkat mer än (i bästa fall, inte varje dag) någon liten runda runt kvarteret med hundarna. Jag har inte orkat laga mat, inte städat, inget sådant. På sätt och vis har jag alltså gjort just precis "ingenting", så som man ju "måste lära sig". Jag kan dock inte känna att det hjälper mig. Nu är det naturligtvis inte samma sak när man tvingas till det på grund av sjukdom, men jag känner ändå att min inre stress bara växer av det här väldigt passiva livet. Jag känner också att "mitt batteri" är konstant urladdat, eftersom jag inte orkar/kan göra sådant som laddar mitt batteri, som att vara i stallet, promenera med hundarna, äta god mat o. s. v.

Jag börjar nu också, för första gången sedan jag blev sjukskriven, känna att jag vill tillbaka till jobbet. Jag vill börja komma in i rutinen igen, träffa människor, och känna att jag "gör nytta". Jag vet att det inte är ovanligt att man behöver en lång sjukskrivning på uppåt ett år eller ännu längre, men jag tror inte att det är lösningen för mig. För mig personligen tror jag att det är viktigt att "hitta balansen" med även arbetet som en del av vardagen, och i stället lära mig att fördela mina resurser "lagom mycket". Som jag gjort tidigare har jag ju viljat ge 100 % på alla områden, och därför försökt att "ge" flera hundra procent av mig själv, när det kanske hade varit mer rimligt att planera för 15 % till vardera "pott" och därmed ha lite kvar till mig själv i slutet av dagen.

Rekommendationen brukar vara att komma tillbaka till jobbet "i någon omfattning" så fort man orkar det. Alltså inte gå hemma och göra ingenting, men inte heller full on på jobbet. Utan ta det lugnt och försiktigt. Jag var sjukskriven länge men bara en kort tid på 100%, typ en eller två månader kanske. Sedan var det arbetsträning på 25 % som för mig inte var så himla stor skillnad mot arbete mer än att jag inte var tvungen att prestera något när jag var på jobbet. Sedan jobba 25 %, var ganska långe på 50 % och sedan 75 % var uppe en vända på 100% med men kände att det inte fungerade. Totalt var jag nog sjukskriven 1,5 år eller mer men av det vara det bara en eller två månader som var helt sjukskriven. Resten av tiden var jag på jobbet och arbetade i någon omfattning.

Dock viktigt att man känner att det inte går åt "fel håll" när man börjar vara på arbetsplatsen igen. Arbetsträning är ju bra så till att man får träna på att INTE ta tag i saker som dinglar framför näsan på en på ett frestande sätt och behöver "styras upp lite".

 

[Islandshästryttare]

@MML tråkigt att höra att du varit så sjuk. Det är nog definitivt så att ditt immunförsvar är nedsatt på grund av hur du mår för övrigt med utmattningen.

Jag tror du har en bra bit kvar av rehabiliteringen av din beskrivning att du får inre stress av att göra ingenting. Det tror jag är jätteviktig att lära sig att hantera innan du börjar fundera på att gå tillbaka till jobbet. Men det bästa är nog att ta upp det med terapeut och läkare som naturligtvis kan ge ett bättre svar än vad jag kan utifrån din situation och mående och är insatt i hela situationen.

Ett alternativ till att börja arbeta direkt är arbetsträning. Då kan du få träna i arbetssituationen på att ge lagom av dig själv utan att krav på prestation.

Men tror du tyvärr riskerar att ramla ner i en tankefälla här att känna att du behöver aktiviteter hela tiden för att fylla på ditt batteri. Det tog många år för mig att lära mig att hantera att göra ingenting men idag kan jag se att jag verkligen behöver återhämtning utan aktiviteter mellan varven.

 

[tott]

Det här året började verkligen inte på något bra sätt för mig. Jag har varit riktigt risig, men i dag börjar jag äntligen känna mig lite bättre.

Jag var hos min häst på nyårsaftonsförmiddagen, och kände mig då lite seg och frusen, men inget jag tänkte särskilt på. I vilket fall så la jag mig och vilade när jag kom hem, sov i ett par timmar, och när jag sedan vaknade mådde jag verkligen uselt. Jag har haft över 39 graders feber i flera dagar, ont i huvudet, yr och svag och knappt kunnat äta eller dricka. Jag har gjort hemmatest för covid som varit negativa, så jag förmodar att jag "bara" haft influensa. Jag brukar dock inte bli så här dålig nästan någonsin, så det var lite oväntat. Jag vet inte om kroppen blir sämre på att hantera "vanliga sjukdomar", när man är utbränd? Det kan i alla fall låta rimligt, tycker jag.

Hur som helst så har det här naturligtvis fört med sig att jag inte kunnat besöka Emma, inte har varit i stallet, och inte orkat mer än (i bästa fall, inte varje dag) någon liten runda runt kvarteret med hundarna. Jag har inte orkat laga mat, inte städat, inget sådant. På sätt och vis har jag alltså gjort just precis "ingenting", så som man ju "måste lära sig". Jag kan dock inte känna att det hjälper mig. Nu är det naturligtvis inte samma sak när man tvingas till det på grund av sjukdom, men jag känner ändå att min inre stress bara växer av det här väldigt passiva livet. Jag känner också att "mitt batteri" är konstant urladdat, eftersom jag inte orkar/kan göra sådant som laddar mitt batteri, som att vara i stallet, promenera med hundarna, äta god mat o. s. v.

Jag börjar nu också, för första gången sedan jag blev sjukskriven, känna att jag vill tillbaka till jobbet. Jag vill börja komma in i rutinen igen, träffa människor, och känna att jag "gör nytta". Jag vet att det inte är ovanligt att man behöver en lång sjukskrivning på uppåt ett år eller ännu längre, men jag tror inte att det är lösningen för mig. För mig personligen tror jag att det är viktigt att "hitta balansen" med även arbetet som en del av vardagen, och i stället lära mig att fördela mina resurser "lagom mycket". Som jag gjort tidigare har jag ju viljat ge 100 % på alla områden, och därför försökt att "ge" flera hundra procent av mig själv, när det kanske hade varit mer rimligt att planera för 15 % till vardera "pott" och därmed ha lite kvar till mig själv i slutet av dagen.

Finns det möjlighet för dig att vara deltidssjukskriven? Jag jobbar själv 50 % just nu och är 50 % sjukskriven - detta efter 8 veckors heltidssjukskrivning. Det är roligt att vara på jobb nu men det är skönt att hinna vila ordentligt också. Jag jobbar 2 hela och en halv dag i veckan. Perfekt för mig just nu.
Hoppas det löser sig för dig också!

 

[MML]

Rekommendationen brukar vara att komma tillbaka till jobbet "i någon omfattning" så fort man orkar det. Alltså inte gå hemma och göra ingenting, men inte heller full on på jobbet. Utan ta det lugnt och försiktigt. Jag var sjukskriven länge men bara en kort tid på 100%, typ en eller två månader kanske. Sedan var det arbetsträning på 25 % som för mig inte var så himla stor skillnad mot arbete mer än att jag inte var tvungen att prestera något när jag var på jobbet. Sedan jobba 25 %, var ganska långe på 50 % och sedan 75 % var uppe en vända på 100% med men kände att det inte fungerade. Totalt var jag nog sjukskriven 1,5 år eller mer men av det vara det bara en eller två månader som var helt sjukskriven. Resten av tiden var jag på jobbet och arbetade i någon omfattning.

Dock viktigt att man känner att det inte går åt "fel håll" när man börjar vara på arbetsplatsen igen. Arbetsträning är ju bra så till att man får träna på att INTE ta tag i saker som dinglar framför näsan på en på ett frestande sätt och behöver "styras upp lite".

Jag har väldigt lite kunskap om hur arbetsträning på ordinarie arbetsplats brukar gå till. Det är förmodligen stor variation mellan olika arbetsplatser, men jag har lite svårt att se vad jag skulle göra på min arbetsplats som inte skulle vara att, mer eller mindre, "kasta sig in i det" och prestera. Det är väl dock något jag behöver diskutera med min arbetsgivare, om det skulle vara aktuellt.

 

[MML]

@MML tråkigt att höra att du varit så sjuk. Det är nog definitivt så att ditt immunförsvar är nedsatt på grund av hur du mår för övrigt med utmattningen.

Jag tror du har en bra bit kvar av rehabiliteringen av din beskrivning att du får inre stress av att göra ingenting. Det tror jag är jätteviktig att lära sig att hantera innan du börjar fundera på att gå tillbaka till jobbet. Men det bästa är nog att ta upp det med terapeut och läkare som naturligtvis kan ge ett bättre svar än vad jag kan utifrån din situation och mående och är insatt i hela situationen.

Ett alternativ till att börja arbeta direkt är arbetsträning. Då kan du få träna i arbetssituationen på att ge lagom av dig själv utan att krav på prestation.

Men tror du tyvärr riskerar att ramla ner i en tankefälla här att känna att du behöver aktiviteter hela tiden för att fylla på ditt batteri. Det tog många år för mig att lära mig att hantera att göra ingenting men idag kan jag se att jag verkligen behöver återhämtning utan aktiviteter mellan varven.

Jag förstår hur du tänker. Jag tycker att jag trots allt har kommit en bra bit på vägen, och att jag har blivit bättre på att "göra ingenting". Det som blir stressande för mig är när jag "gör ingenting" hela tiden, flera dagar i sträck. Jag känner att jag behöver en blandning av både konkret "ingenting", och de där återhämtande aktiviteterna med hundar, häst, natur etc.

 

[MML]

Finns det möjlighet för dig att vara deltidssjukskriven? Jag jobbar själv 50 % just nu och är 50 % sjukskriven - detta efter 8 veckors heltidssjukskrivning. Det är roligt att vara på jobb nu men det är skönt att hinna vila ordentligt också. Jag jobbar 2 hela och en halv dag i veckan. Perfekt för mig just nu.
Hoppas det löser sig för dig också!

Jag ska försöka att höra mig för vilka möjligheter som finns med deltidssjukskrivning, arbetsträning etc. Jag har ju varit sjukskriven så pass länge nu, så jag känner att det kanske börjar bli dags att försöka "komma tillbaka" (om än inte till exakt samma mönster som gjorde mig sjuk).

Samtidigt har jag också kommit på mig själv med att fundera över hur det skulle vara att helt byta bana och göra något annat. Jag trivs verkligen bra på mitt jobb, och det är för mig inte det som är den huvudsakliga orsaken till att jag blev sjuk, men jag kan ändå fantisera om en helt annan typ av arbete. Det är väl dock inte läge att göra några sådana stora förändringar i nuläget, men det är något jag låter ligga och gro i bakhuvudet tills vidare.

 

[MML]

Det har varit svårt för mig att logga in här och skriva. Inte på grund av något här på Bukefalos egentligen, men på grund av hur "nära" allt kommer här, och hur lätt det är för mig att se tillbaka på sådant som hänt tidigare. Nu när jag skriver detta står det här under en rubrik, "Liknande trådar", och där ser jag bland annat ett par av Emmas "dagbokstrådar". Det gör allt väldigt, väldigt konkret.

Jag pratade i går med en mamma som nyligen förlorat sin dotter i suicid. Hennes dotter var ett år äldre än Emma, och har i likhet med Emma kämpat med psykisk ohälsa i flera år. Jag lärde känna mamman i en anhöriggrupp, och våra vägar hade troligtvis aldrig korsats om inte våra flickor tvingats kämpa med allt de kämpat med.

Nu måste hon genomgå det allra värsta en förälder kan göra. Hon måste planera begravningen för sin flicka. Hon måste hantera vetskapen om ett helt liv som aldrig fick chansen att levas. Alla födelsedagar, högtider, alla milstolpar i livet då en stol kommer att vara tom.

Jag är naturligtvis oerhört ledsen för hela den familjens skull. Samtidigt väcker det också upp så många av mina erfarenheter, som jag (min vana trogen) nog tryckt undan snarare än bearbetat ordentligt. De gånger då vi inte vetat om Emma skulle finnas kvar hos oss. Några tillfällen står ut. Gånger då vi, Emmas pappa och jag, bett vår omgivning att hålla tummarna, be, sända positiva tankar till Emma. Jag väljer att tro på att sådant hjälper, på något sätt. Att alla som skickat styrka till Emma i de stunderna har hjälpt henne, och oss. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det inte hjälpte för min väns flicka. Vi är många som bett för henne. Som skickat styrka i tanken, som hållit tummar och hoppats och önskat. Men i bland finns det inget som räcker till. I bland lämnar någon oss, alldeles för tidigt.

I det vanliga "vardagslivet" tänker jag inte särskilt mycket på varför Emma nu använder rullstol. Det är på något sätt "bara så det är". Vid sådana här tillfällen blir det dock oerhört tydligt. Emma använder rullstol för att vi har haft en otrolig tur! Emma använder rullstol för att någon eller något var på hennes sida, och såg till att hon fick hjälp i tid. Det kanske var tur, det kanske var en skyddsängel, det kanske var underbara M som skällde och påkallade personalens uppmärksamhet, det kanske var en kombination. Alldeles säkert var det också Emmas inre fighter, som hon inte alltid själv är medveten om att hon har. Något, eller alltsammans, gjorde att Emma fick en till chans. Det är ett annat liv nu, ett liv i rullstol, men det är ett liv. Ett liv med drömmar och en framtidstro, ett liv med hopp om bättring.

Just i dag är jag så oerhört tacksam för det.

 

[MML]

I natt hade jag helt fruktansvärda mardrömmar, där jag framförallt återupplevde sådant vi gått igenom. Även om jag givetvis vet att det "bara" var drömmar, så kan jag inte skaka av mig den olustiga känslan och den krypande oron i kroppen. Jag tänkte bege mig till stallet efter lunch, och kanske ta en liten ridtur med min fina lilla häst. Jag hoppas att det kan hjälpa mig att "landa" igen.

Tanken på hur nära det varit att Emma inte funnits kvar, vill inte låta mig vara i fred. Jag kan knappt förstå det, trots att jag ju varit med om det själv. Ändå känns det som att jag på något sätt distanserar mig, att "det hände inte mig", trots att det ju faktiskt gjorde det.

Jag har suttit där vid min dotters sida, hållit hennes hand, och inte kunnat göra annat än hoppas på och be för att hon skulle vakna igen. Jag har varit fullständigt skräckslagen inför undersökningar som skulle visa om det fanns någon aktivitet i hjärnan, om det fanns något hopp. Jag har varit fullt förberedd för att när som helst se min flicka lastas i en helikopter för att föras till ett mycket större sjukhus. Jag har berättat för anhöriga och våra närmaste att "Emma kämpar, hon är en fighter, vi måste tro på att hon kommer klara också detta".

Jag har inte tvingats höra orden "Det finns inget mer vi kan göra". Jag har inte tvingats möta tystnaden när hjärtat inte längre slår. Men det har varit så nära, så fruktansvärt, outhärdligt nära! Det har varit så små marginaler. Om minsta lilla hade skett på ett lite annorlunda sätt, hade jag kanske tvingats höra de orden och möta den tystnaden. Det är både omöjligt att ta in, och samtidigt smärtsamt närvarande hela tiden.

Det hjälper naturligtvis inte att tänka på vad som varit, och vad som kunde ha hänt. Nu är nu, och mitt barn finns kvar och är i högsta grad levande. Det finns en framtid, och det hon drömmer om är att kunna hjälpa andra som går igenom det hon gått, och fortfarande går, igenom. För mig visar det vilken enorm styrka hon besitter, att hon även i allt det ofattbart svåra hon gått igenom, alltid haft samma tydliga tanke om att hon vill kunna hjälpa andra. Det svåraste för henne är inte allt det hon själv kämpar med. Det svåraste, tycker hon, är att veta att det funnits flickor som mått som henne, men som inte orkade och inte kunde kämpa mer. Som aldrig kommer att få någon mer chans.

Jag tror att jag måste försöka att ha samma fokus som Emma i det här. Att allt vi gått igenom kan vändas till ett sätt att hjälpa andra, sprida kunskap, förhoppningsvis och i allra bästa fall kunna vara en liten, liten pusselbit i att någon annan slipper förlora en älskad familjemedlem. Just nu är det kanske "bara" genom att dela med mig av mina tankar, här i bloggen och i olika anhöriggrupper, stödcommunitys etc. På sikt kanske det finns "något större", även för mig?

 

[Islandshästryttare]

@MML tror inte det är konstigt att du får alla dessa tankar och mardrömmar nu med tanke på det du skrev om den andra flickan. Förstår att det är en otroligt tuff situation med allt ni genomgått. Ta upp detta med läkaren och terapeuten mardrömmarna låter som flashbacks som du verkligen behöver bearbeta. Mina tankar går till PTSD men det kan såklart inte jag avgöra som amatör utan det är självklart läkaren och terapeutens bedömning. Kram

 

[lingonben]

I natt hade jag helt fruktansvärda mardrömmar, där jag framförallt återupplevde sådant vi gått igenom. Även om jag givetvis vet att det "bara" var drömmar, så kan jag inte skaka av mig den olustiga känslan och den krypande oron i kroppen. Jag tänkte bege mig till stallet efter lunch, och kanske ta en liten ridtur med min fina lilla häst. Jag hoppas att det kan hjälpa mig att "landa" igen.

Tanken på hur nära det varit att Emma inte funnits kvar, vill inte låta mig vara i fred. Jag kan knappt förstå det, trots att jag ju varit med om det själv. Ändå känns det som att jag på något sätt distanserar mig, att "det hände inte mig", trots att det ju faktiskt gjorde det.

Jag har suttit där vid min dotters sida, hållit hennes hand, och inte kunnat göra annat än hoppas på och be för att hon skulle vakna igen. Jag har varit fullständigt skräckslagen inför undersökningar som skulle visa om det fanns någon aktivitet i hjärnan, om det fanns något hopp. Jag har varit fullt förberedd för att när som helst se min flicka lastas i en helikopter för att föras till ett mycket större sjukhus. Jag har berättat för anhöriga och våra närmaste att "Emma kämpar, hon är en fighter, vi måste tro på att hon kommer klara också detta".

Jag har inte tvingats höra orden "Det finns inget mer vi kan göra". Jag har inte tvingats möta tystnaden när hjärtat inte längre slår. Men det har varit så nära, så fruktansvärt, outhärdligt nära! Det har varit så små marginaler. Om minsta lilla hade skett på ett lite annorlunda sätt, hade jag kanske tvingats höra de orden och möta den tystnaden. Det är både omöjligt att ta in, och samtidigt smärtsamt närvarande hela tiden.

Det hjälper naturligtvis inte att tänka på vad som varit, och vad som kunde ha hänt. Nu är nu, och mitt barn finns kvar och är i högsta grad levande. Det finns en framtid, och det hon drömmer om är att kunna hjälpa andra som går igenom det hon gått, och fortfarande går, igenom. För mig visar det vilken enorm styrka hon besitter, att hon även i allt det ofattbart svåra hon gått igenom, alltid haft samma tydliga tanke om att hon vill kunna hjälpa andra. Det svåraste för henne är inte allt det hon själv kämpar med. Det svåraste, tycker hon, är att veta att det funnits flickor som mått som henne, men som inte orkade och inte kunde kämpa mer. Som aldrig kommer att få någon mer chans.

Jag tror att jag måste försöka att ha samma fokus som Emma i det här. Att allt vi gått igenom kan vändas till ett sätt att hjälpa andra, sprida kunskap, förhoppningsvis och i allra bästa fall kunna vara en liten, liten pusselbit i att någon annan slipper förlora en älskad familjemedlem. Just nu är det kanske "bara" genom att dela med mig av mina tankar, här i bloggen och i olika anhöriggrupper, stödcommunitys etc. På sikt kanske det finns "något större", även för mig?

Precis som @Islandshästryttare tycker jag du ska ta upp dina tankar och mardrömmar med din läkare och terapeut. Det kan ju vara så att det är först nu din hjärna orkar bearbete det som hänt, tidigare har du behövt agera och vara stark hela tiden. Och så kommer nyheten om andra flickan och så blir det bara för mycket

 

[cirkus]

@MML som ni har kämpar och som ni kämpar. Att kunna känna tacksamheten i detta och att det faktiskt kanske finns nånting att luta sig på är väldigt stort tycker jag
När saker händer vet jag hur jag funkar - jag går i en sorts stabsläge, där jag köttar på och bara GÖR det som måste göras. Jag reflekterar inte så mycket i den akuta fasen. Det kommer sen. Då är det som att den akuta fasen är overklig eller som en dröm (eller mardröm). Med min historia bakom mig har jag svårt att förstå nu att jag under så många år levde i en situation som när jag beskriver den idag låter helt surrealistisk och overklig. Jag har bidragit via både medverkan i bok och radiodokumentär, men det var mer som en ventil för mig från början. Det finns andra arenor där jag också hoppas att jag kan göra en liten skärva av gott för andra människor - det där du beskriver som "något större".