(Tillgång till) barnvakt

[Guldaskig]

Vi bor fem minuter från mina föräldrar och de passar mer än gärna dottern, både på deras och vårt initiativ. Vi ser enbart fördelar med detta och hoppas att de kan fortsätta ha den fina relationen de har även när dottern blir större.

 

[Badger]

just nu har vi ett överflöd om vi vill, brukar lämna hos farföräldrarna när vi åker och storhandlar för att få vara båda och slippa stressen att han ska bli less men är lite kluven, på ett sätt är det ju bra att han får en bra kontakt med dom för att underlätta när det faktiskt behövs men samtidigt vill jag inte "nöta" på de barnvakter vi har.

Min mamma tjatar endel om att få vara barnvakt men hittills har det inte blivit, men å andra sidan är han ju bara ett halvår

Är det inte tvärtom? att de får en värdefull kontakt som är väl värd att fortsätta med. Man brukar ju tycka bättre om folk man umgås mycket med?

Vi har nött och nött på våra barnvakter och de verkar bara må bra av det så långt , är inne på 8 året.

 

[JeayL]

Är det inte tvärtom? att de får en värdefull kontakt som är väl värd att fortsätta med. Man brukar ju tycka bättre om folk man umgås mycket med?

Vi har nött och nött på våra barnvakter och de verkar bara må bra av det så långt , är inne på 8 året.

Är superbra att han får den kontakten med dom och känner sig trygg där och är ju väldigt skönt för oss att veta att han inte är orolig för vi är borta men är lite rädd att dom ska bli less på att ha han och kanske säga nej i framtiden när vi har större behov nu verkar dom väldigt nöjda såhär långt så är nog inga problem

 

[Badger]

Är superbra att han får den kontakten med dom och känner sig trygg där och är ju väldigt skönt för oss att veta att han inte är orolig för vi är borta men är lite rädd att dom ska bli less på att ha han och kanske säga nej i framtiden när vi har större behov nu verkar dom väldigt nöjda såhär långt så är nog inga problem

Jo alltså jag tänkte mer såhär. Ju bättre relation man har med en person desto mer vill man träffa den personen och desto mer intresserad blir man av personens utveckling och ju bättre respons får man från personen. Även om denna person är en bebis, eller kanske speciellt om det är så eftersom man förstår bebisen bättre om man har en relation.

Så jag tror att om ni storhandlar 2 timmar en gång i veckan så verkar det väl extremt osannolikt att de skulle tröttna på barnet och mer sannolikt att de bygger upp en relation med det. Om ni storhandlar varje dag så kanske det däremot inverkar negativt på deras övriga aktiviteter och det blir krångligare.

Jag skulle ju finna det sannolikare att de skulle tröttna om de fick passa barn 3 timmar varannan månad eftersom de kanske inte skulle känna igen varandra och barnvaktarna skulle inte få den omedelbara positiva responsen som brukar uppskattas (typ ett leende när det sedan kommer, men ett lugn och en mysighet).

Bebin kanske inte bemöter de som vaktar lika tryggt och positivt om det sker mycket sällan och bebin utvecklas och ändrar sig så mycket i sina vanor att man måste ge nya instruktioner till de som vaktar varje gång. Vidare om de ses en gång varannan månad hinner de inte etablera egna vanor och egna rutiner som är deras tillsammans (och senare regler, hos mormor får man inte godis men hos farmor kan det bli en glass osv) och som underlättar för de som barnvaktar.

(eller i klara ordalag, när vi hade bebis som precis kunde prata är ett mommo! fammo! med utsträckta armar och ett brett leende väldigt inbjudande för barnvaktaren medan ett illvrål och ett förtvivlat ålande eller att bli totalt ignorerad inte känns lika positivt (läs träffa farfar/morfar en gång i halvåret på fika, och tja då kanske man inte får barnvakta heller... )).

Men på det hela har vi kört så att vi försökt anpassa barnvaktandet så att de barnvaktande har tyckt det varit enkelt och vid en tid då de inte uppoffrar någonting och försökt hålla det kort och ofta snarare än långt och sällan (i relation till barnets minne osv, tex för en 8 åring är ju minnet gott nog för en vecka här och där ) och försökt vara lyhörda för om det känns positivt eller jobbigt och det har varit väldigt lyckat så långt.

 

[Pontevecchio]

Farföräldrar hämtar på dagis en gång i veckan, passade en hel vecka i somras när vi jobbade och hoppar gärna in om vi ber dem. Min mamma samma sak.

min syster kan hoppa in om det behövs men inte så obekväma tider.
Så vi kan nästan alltid lösa det och får en del barnfri tid för enkla grejer såsom bio.

 

[FeatherCloud]

Vi har 10 respektive 30 mil till mor- och farföräldrar. Mormor och morfar är pensionärer men halvskröpliga, farmor och farfar är skilda och jag tror personligen inte att farfar skulle reda ut att vara barnvakt förrän barnet är snudd på självgående. Farmor jobbar fortfarande heltid.
Vidare är varken jag eller sambon uppvuxna på bostadsorten och har inte ett jättestort socialt nätverk, så barnpassningsmöjligheterna är klart begränsade.

Jag önskar att mitt barn ska få en nära relation med mor- och farföräldrar, samt våra syskon med familjer, men avstånden gör det svårt. Min mamma har flera gånger sen sonen föddes sagt att hon "tar honom en natt", men det är inget jag är bekväm med eftersom de inte känner varandra så väl och han behöver bli tryggare där först.

Jag ser egentligen inga fördelar med att ha det såhär, och ibland funderar jag på hur vi ska lösa det den dag vi eventuellt ska ha fler barn eller av andra skäl behöver avlastning, men nu bor vi ju där vi bor, så det får helt enkelt fungera.

 

[ako]

När jag pratar med andra föräldrar brukar det rätt snabbt bli uppenbart att tillgången till barnvakt är väldigt ojämnt fördelad. Vissa har barnvakter (ofta mor-/farföräldrar) som är väldigt delaktiga - hämtar på förskolan, initierar aktiviteter med barnet osv. Andra har i princip bara alternativen att barnen är inom barnomsorgen eller att partnern har dem. Och så allt däremellan såklart!

Hur ser det ut för dig/er? Vem är barnvakt? På vems initiativ? Har det varierat med barnets ålder? Med antalet barn? Hade du velat ha det annorlunda? Vad är för- respektive nackdelarna med hur ni har det nu?

Inga barnvakter här. Enbart farfar i livet och äldre, lite trött och bor långt bort. Någon enstaka gång hjälps vi åt med en grannfamilj, men det är i nödfall. Nu börjar ju barnen bli större och då är det ju enklare att bytlåna barn med kompisars familjer.
Jag hade såklart gärna haft mormor, morfar och farmor kvar och visst hade det varit skönt med hjälp ibland, men samtidigt visste vi att det var vi och bara vi när vi skaffade barn. Sen hade man ju kunnat ragga annan barnvakt också men det har inte blivit av.

 

[Lazy Lady]

Vi har farmor och farfar 8km bort, dom passar sonen mer än gärna men dock är han bara 15mån så dom har honom inte några längre stunder. Dels för att vi (jag och maken) inte är redo för det och dels för att vi tycker sonen är för liten.
Mina föräldrar och syskon bor 36mil bort så passning blir ju lite svårt från min släkts sida.

Svärisarna passar alltid sonen hos oss eftersom det är enklast för alla inblandade, i regel är dom hundvakter samtidigt. Längsta hittills är väl 4-5h.
Vi åker i stort sett aldrig iväg på saker som inte sonen kan vara med på. Har inte sett nån anledning till det hittills, möjligt att vi gör det när han och kommande syskon är lite mer självgående och enklare för svärisarna att ta hand om.

 

[pollex]

Jag är mormor till två små flickor, och jag/vi passar dem så ofta vi kan. Emellanåt blir vi tillfrågade, men har det gått för lång tid sen senast frågar jag. Jag är inte en sån där barnkär person som med ett jubelrop kastar mig över alla små barn och vill gulla, men att få egna barnbarn var häftigare än jag trott och jag tycker det är vansinnigt roligt att umgås. Äldsta, som snart är 2,5 år, sover över med jämna mellanrum, men hennes lillasyster på snart 8 månader har ännu inte sovit över.

Jag tycker det är himla kul, som sagt, och jag tror att föräldrarna uppskattar att vi trivs så bra ihop, barnbarnen och vi.

Så mysigt det låter!

 

[pollex]

Vi har nästan aldrig haft barnvakt. Min familj bor utspritt 30-60 mil bort, mannens föräldrar bor i England. Förra sommaren när mannen fyllde år var hans föräldrar här och passade då sonen så vi kunde gå ut en kväll. Min mamma kom och passade honom en stund när vi skulle på ultraljud när lillasyster låg i magen. Det går ju alltså ibland om det är speciella tillfällen, men kräver uppstyrning och planering. Inget som händer till vardags direkt. Och hittills har ingen erbjudit sig självmant utan det har varit vi som frågat när vi inte kan lösa på annat sätt.
Vi bor relativt nyinflyttade i en kommun ingen av oss har haft anknytning till tidigare, så det sociala nätverket här är inte heller särskilt stort.

Nu har vi dessutom två, vilket jag tror kommer bli ännu svårare.
Jag hade önskat att barnen kunde få ha en nära relation till sin släkt, ha fler personer omkring sig de kan känna sig trygga med, och jag hade jublat om vi kunde få lite mer avlastning. Nu hinner de i princip glömma bort personerna mellan gångerna de ses.

Ja, jag upplever också att det är svårare att leja ut barnen ju fler man har... även om det till viss del vägs upp av att de blir större och inte behöver passas på samma sätt längre, och inte heller är så beroende av att känna/ha en relation till den vuxna ansvariga. Har man riktig tur kan man då glädja både barnen och sig själv genom att lämna dem till en av deras kompisar!

 

[pollex]

Vi har tyvärr bara dotterns (2 år) farmor kvar i livet och hon är inte i form för barnpassning. Så vi har vid ett fåtal gånger (typ 3 ggr på 2 år) haft barnvakt.
Däremot så har vi på senare tid fått en extramormor , en fd granne som jag själv var dagbarn hos som gärna kan tänka sig att träffa lilla E någon timme i veckan. I övrigt hade jag gärna kunna tänka mig att anlita någon form av betald barnpassning, om det är någon jag känner eller fått extremt goda rekommendationer om. Men någon sådan har ännu inte dykt upp.

Så mysigt det låter med en extramormor som du själv känner från din barndom!

 

[pollex]

Vi har det otroligt väl förspänt med en farmor som är hos oss flera gånger i veckan och i perioder även dagligen och har så varit från start. Hon passar bebis medan vi jobbar, städar eller bara vilar. Hon tar även dom äldre killarna (9 och 11) så ofta vi vill, hämtar från skolan och åker ner på stan och gör något, men där är vi lite mer återhållsamma av den enkla anledningen att vi bara har dom varannan vecka och gärna vill umgås med dom så mycket som möjligt.

Även morfar med sambo är gärna barnvakt, där är vi dock lite mer restriktiva då det inte blivit att vi träffat dom lika ofta eftersom dom bor längre bort så bebis är inte lika trygg med dom som med farmor. Dom har därför inte ännu haft honom själv utan det är mer så att dom kommer hem till oss eller vi till dom och så umgås vi allihopa. Jag vet att dom tycker att det är lite tråkigt och att dom gärna vill få vakta själva, men där är svaret det enkla att när vi ser att bebis är trygg så kan dom vakta honom själv och det enda sättet att nå dit är att dom investerar (ännu mer) tid i relationen. Vill dom inte det så är det fine, men då blir det heller ingen ensamtid med bebis.

För oss var det väldigt viktigt att ha flera anknytningspersoner i bebisens liv, så vi gjorde upp en plan och hade en dialog med dom som vi önskade ha nära redan innan. Annars tror jag att det funnits en risk för att vi hade blivit besvikna. Min mamma har till exempel bara träffat vår 6 månaders fyra gånger vilket jag tycker är rätt lite.

Vad hade ni för typ av dialog då - vad sa ni, vad fick ni för svar och varför tror du att ni kanske blivit besvikna annars?

 

[pollex]

Jag är av åsikten att om folk vill säga nej så får de också göra det och inte muttra om det efteråt
Min granne har flera gånger hämtat på eget bevåg för att de ska hitta på något så det är nog lugnt (Och dottern vet också att man måste uppföra sig ordentligt för att folk ska vilja passa henne fler gånger )

Klok åsikt, men inser att jag själv har svårt att känna så! Både jag och sambon är nog mer åt våra barn - våra problem-hållet, även om jag försöker träna på att be barnens kompisars föräldrar om tjänster.

 

[pollex]

Vi har 10 respektive 30 mil till mor- och farföräldrar. Mormor och morfar är pensionärer men halvskröpliga, farmor och farfar är skilda och jag tror personligen inte att farfar skulle reda ut att vara barnvakt förrän barnet är snudd på självgående. Farmor jobbar fortfarande heltid.
Vidare är varken jag eller sambon uppvuxna på bostadsorten och har inte ett jättestort socialt nätverk, så barnpassningsmöjligheterna är klart begränsade.

Jag önskar att mitt barn ska få en nära relation med mor- och farföräldrar, samt våra syskon med familjer, men avstånden gör det svårt. Min mamma har flera gånger sen sonen föddes sagt att hon "tar honom en natt", men det är inget jag är bekväm med eftersom de inte känner varandra så väl och han behöver bli tryggare där först.

Jag ser egentligen inga fördelar med att ha det såhär, och ibland funderar jag på hur vi ska lösa det den dag vi eventuellt ska ha fler barn eller av andra skäl behöver avlastning, men nu bor vi ju där vi bor, så det får helt enkelt fungera.

Nej, så länge barnet är litet så är det ju extra klurigt att inte ha någon som har kontinuerlig kontakt så att de hinner lära känna varandra och barnet kan känna sig tryggt med att bli lämnat, särskilt över en natt!

Sedan, när barnen blir större, så är de i och för sig till hjälp när det gäller att rota sig i sitt område har jag upplevt. Förskolekompisar(s föräldrar), grannbarn(s föräldrar), barn på barnets aktiviteter(s föräldrar) - man har liksom en ingång genom barnen. Fast det ska ju klicka rätt bra för att det ska ge något ”barnvaktande” innan barnen är stora nog att träffa kompisar rätt självständigt!

 

[pollex]

Vi har farmor och farfar 8km bort, dom passar sonen mer än gärna men dock är han bara 15mån så dom har honom inte några längre stunder. Dels för att vi (jag och maken) inte är redo för det och dels för att vi tycker sonen är för liten.
Mina föräldrar och syskon bor 36mil bort så passning blir ju lite svårt från min släkts sida.

Svärisarna passar alltid sonen hos oss eftersom det är enklast för alla inblandade, i regel är dom hundvakter samtidigt. Längsta hittills är väl 4-5h.
Vi åker i stort sett aldrig iväg på saker som inte sonen kan vara med på. Har inte sett nån anledning till det hittills, möjligt att vi gör det när han och kommande syskon är lite mer självgående och enklare för svärisarna att ta hand om.

Lyxigt med barnvakt hemma! Jag upplever att de barnvakter vi ändå kan uppbåda helst ser att vi lämnar och hämtar barnen i deras hem, vilket jag förstås kan förstå anledningar till men som ibland känns lite mastigt när anledningen till barnvakteriet är tidspress.

 

[Lazy Lady]

Lyxigt med barnvakt hemma! Jag upplever att de barnvakter vi ändå kan uppbåda helst ser att vi lämnar och hämtar barnen i deras hem, vilket jag förstås kan förstå anledningar till men som ibland känns lite mastigt när anledningen till barnvakteriet är tidspress.

Ja, vi ser helst att dom passar honom hemma. Vi har barnsäkrat och allt som behövs finns här. Dom är pensionärer båda två och tycker bara det är roligt att komma hit så då är det bästa lösningen. Det är lättare att dom bara sätter sej i bilen än att vi ska packa ner halva bohaget, hundar och barn plus gå och kolla så inte det finns nåt han kan skada sej på när vi väl kommit dit.
Sen får vi se hur länge det fungerar eftersom dom tyvärr börjar bli gamla, men än fungerar det.

 

[clusia]

Barnet är 1.5 och vi har så mycket barnvakt vi vill. Finns alltid någon som kan passa. Farmor och farfar bor ca 20 min från oss och kan inte alltid passa men oftast om man planerar. Det går bra men lämnar inte långa stunder.
Mormor och morfar bor 30 min ifrån oss och mormor jobbar 5 min ifrån oss. Dom kan alltid passa och har gjort det mycket, speciellt nu under sommaren. De har haft henne över natten några gånger och även hela dagar, går hur bra som helst. Mormor och barnet har ett speciellt band och det är väldigt fint att se.

Vi utnyttjar barnvakt en hel del för att umgås bara vi två några timmar, känns väldigt lyxigt när vi vet att barnet har det väldigt bra hos barnvakterna.

 

[Flixon]

Vi har en otrolig lyx med farmor, hon och hennes man bor några minuter bort och passar gärna. Hon hämtar/lämnar på förskolan om det krisar, kan även hämta om dottern skulle bli sjuk under dagen på förskolan - både jag och maken pendlar så det är en enorm hjälp. Ibland bestämmer dottern själv att hon ska dit

Mormor och morfar bor över 100 mil bort, så det är av förklarliga skäl svårare för dem att passa. Mormor har varit här några gånger/år och vi pratar ofta via videosamtal, så det är inga som helst problem med passning när vi ses. Hon var bla nere och hjälpte till en vecka när jag var på utbildning med jobbet.

I övrigt har vi ett oerhört lättpassat barn, så om det krisar kan nästan vem som helst passa henne. Hon fick vara med en kollega till mig för någon månad sen, kollegan har hon träffat en gång innan, i 30 min. Dottern fyller tre i oktober

 

[Okeydokey]

Vi är och har varit äckligt bortskämda med barnvakter. Finns alltid ett tiotal att välja på och med en halvtimmes varsel vet vi att vi kan ha en släkting eller vän på plats oavsett orsak, dag och tid. Det är verkligen en fantastisk förmån. Nu är sonen så gammal att han i princip aldrig behöver barnvakt längre, men tidigare har det varit otroligt skönt att spontant kunna sticka iväg på ett träningspass, en fika eller en "date" med maken. Nu får ni snart barn nummer två och åter igen står potentiella barnvakter på kö och bara att veta att det alltid finns någon som gärna tar barnvagnen med sig på en promenad medan man själv sover en stund på soffan... Det är en sann lyx. Visst finns det tillfällen då det känns lite överväldigande att springa på en släkting (till maken) i vart och vartannat gathörn, men fördelarna med att ha det här stora nätverket är så många fler. Dessutom skönt att inte alltid behöva "slita" på samma barnvakt och att sonen har så många vuxna han trivs med och litar på omkring sig. Sedan han fyllde tre har han dessutom tillbringat en vintervecka och en sommarvecka varje år hos mina föräldrar som bor många mil bort och som han sett fram emot dessa veckor! Och ja, vi föräldrar har allt uppskattat dem också .

 

[Sofie.S]

Vi har bara egentligen en barnvakt och det är barnens mormor och hon hjälper oss väldigt mycket! Allt ifrån att ”slänga in barnen” en snabbis när vi ska till veterinären, till hämtning på förskolan 1-2 dagar i veckan och när vi är bjudna på festligheter. Hon frågar utöver det även om hon får ta ett barn över natten men jämna mellanrum. Hon säger själv att hon inte passar dem utan att hon umgås med dem. Hade vi inte haft mormor hade livet vart bra mycket krångligare och tråkigare.

Farmor finns med i bilden också men orkar bara pga ålder ha stora tjejen några timmar då och då - vilket såklart uppskattas av både oss och dottern.

Den ända nackdelen jag kan komma på är att vi kan ta mormor förgivet ibland men när det dåliga samvetet kommer så säger hon alltid att om hon inte kan/vill så skulle hon säga nej.
Jag och mamma har alltid haft en tight relation så det känns så naturligt att hon har barnen.

De är 2 och 3,5 år gamla.