Tillit

Med anledning av den här tråden har jag funderat lite på det här med tillit. Jag lyckas inte riktigt formulera ett svar där så jag skriver här i stället.

Rent generellt så tror jag inte att folk är elaka, även om jag vet att det finns en del som inte har goda avsikter. I skolan blev jag mobbad. Inte med fysiskt våld men med ord. På ett jobb jag hade pratades det mycket skit om mig bakom min rygg och arbetsgivaren ansåg sedan att det enklaste sättet att bli av med problemet var att sparka mig. Det fick jag senare skadestånd för men återfallet i panikångest var ett faktum och den tog många år att bli av med.

Familjen har inte heller varit okomplicerad. Jag har aldrig kunna lita på att min familj har funnits där för mig. Första gången jag separerades från min familj var dock p.g.a. sjukdom då jag föddes, men jag lyckades visst överleva det. När jag var mellan 1-2 år hamnade jag i fosterhem för att de sociala myndigheterna ansåg att mina föräldrar inte var lämpliga. Där bodde jag 3 månader. Vid 8 års ålder var jag tvungen att flytta till Finland där jag placerades hos pappas förra fru. Mamma blev kvar i Sverige och vart pappa tog vägen vet jag inte. Efter ett år flyttade mina föräldrar ihop igen. Ytterligare en annan gång var mamma tvungen att dra igen och jag blev lämnad hos farsan som jag inte kände förtroende för. Han var ingen trygg person. Däremot visste man att han var kapabel att ge en stryk om man gjort något dumt. Sen flyttade de ihop en gång till men när jag var 13 år drog mamma igen. (Anledningen till att jag, men inte mina syskon, blev lämnad hos pappa, var att han hade vårdnaden om mig, vilket tydligen skett när de skilde sig genom myndighetsbeslut. Det är så jag fått det förklarat för mig.) Jag fick i den vevan veta att jag fick välja vem jag ville bo hos så jag rymde till mamma. Jag tog det allra nödvändigaste i en ryggsäck och stack. Då slog pappa ihjäl min kanin. Jag hade trott att han faktiskt skulle ta hand om den. Naivt. Han hade ju brukat våld mot kaninen redan tidigare. Då blev den bara medvetslös .

Det var mitt liv fram till 13 år. Det var mycket skrik, bråk, krossat porslin och även våld. Oförutsägbart och otryggt.

Så i vintras när mamma och båda mina syskon bara drog härifrån, så tog det ju skruv. Jag mådde dåligt och ingen fanns där för mig. Alla drog. Samma grej som när jag var barn.

Så ja, jag har vissa problem med tilliten. Jag undrar om folk kommer att behandla mig med vänlighet eller om de kommer prata bakom ryggen på mig. Kommer de att stanna hos mig om jag mår dåligt? Bäst att inte visa något, försöka vara stark, glad och positiv. Men om jag misslyckas då och råkar visa att jag mår dåligt, kommer de att bara dra eller klarar de av att gör en schysst exit om de inte pallar med mig? Får jag en förklaring till varför de inte kan stanna hos mig? Är jag värd vanlig normal artighet och hyfs?

Jag känner mig ynklig idag. Det blev så tydligt på jobbet att jag inte klarar det när jag fick en uppgift jag inte fixade. Sen läste jag mitt läkarintyg en gång till idag och fick då syn på ett stycke jag inte sett förut. Det var ingen kul läsning. Det känns som om jag alltid kommer ha något fel mellan öronen och att jag alltid kommer att vara ensam. Jag saknar att få en lång varm kram. Jag saknar att ha en axel att luta mig mot när jag inte orkar .

 

[cassiopeja]

Oj. Det där låter galet tufft. Det känns inget konstigt alls om du har med dig tillitsproblem och dysfunktionella tankar och reaktioner från din barndom. Jag är ingen expert alls på området, men för att INTE ha tillitsproblem efter de upplevelserna så krävs väl åratal av aktiv och målinriktad bearbetning?...
Jag har inte haft i närheten så tufft, ändå har jag med mig massvis med dysfunktionella tankar och reaktionsmönster från min ungdom som jag jobbar med att ersätta, och jag upptäcker hela tiden fler... Lite sisyfosarbete över det hela, kan jag tycka ibland...

Det kanske låter helt galet - och i så fall strunta i det - men i väntan på något annat, skulle du inte kunna ge dig själv lite självmedkänsla? Lägg händerna på ditt hjärta, eller slå armarna om dig som i en självkram och säg högt till dig själv att du vet att du har det jäkligt tufft just nu, att du är i din fulla rätt att känna så, och att du känner stor värme och respekt för dig själv, din styrka och din kamp just nu.
Inte för att ersätta det som du längtar efter, utan bara göra vägen tills du väl får uppleva det lite drägligare?...

Och om du vill får du gärna en cyberkram av mig!

 

[Magiana]

Oj. Det där låter galet tufft. Det känns inget konstigt alls om du har med dig tillitsproblem och dysfunktionella tankar och reaktioner från din barndom. Jag är ingen expert alls på området, men för att INTE ha tillitsproblem efter de upplevelserna så krävs väl åratal av aktiv och målinriktad bearbetning?...
Jag har inte haft i närheten så tufft, ändå har jag med mig massvis med dysfunktionella tankar och reaktionsmönster från min ungdom som jag jobbar med att ersätta, och jag upptäcker hela tiden fler... Lite sisyfosarbete över det hela, kan jag tycka ibland...

Det kanske låter helt galet - och i så fall strunta i det - men i väntan på något annat, skulle du inte kunna ge dig själv lite självmedkänsla? Lägg händerna på ditt hjärta, eller slå armarna om dig som i en självkram och säg högt till dig själv att du vet att du har det jäkligt tufft just nu, att du är i din fulla rätt att känna så, och att du känner stor värme och respekt för dig själv, din styrka och din kamp just nu.
Inte för att ersätta det som du längtar efter, utan bara göra vägen tills du väl får uppleva det lite drägligare?...

Och om du vill får du gärna en cyberkram av mig!

Jag tror det är så att när man hör någon annans historia låter den värre än ens egen. Du har ju inte heller haft någon dans på rosor precis och jag har hört många andra berätta om sina upplevelser och undrat hur de har överlevt. Men min historia är ju min historia. Den är inte den värsta historian, men det är sånt som just jag har med mig.

Jag försöker med att känna självmedkänsla, tänka att det är okej att må dåligt just nu men att det kommer gå över. Jag kan klappa mina egna händer som tröst.

Men mellan varven känner jag att jag nog bara är gnällig och borde ta mig i kragen. Och jag ifrågasätter min plats här i världen och mitt existensberättigande.

Tack för kramen.

 

[TinyWiny]

Det är inte mellan dina öron felet sitter. Det är inte ens hos dig. Det är omgivningen som har fallerat. Ett barn behöver kärlek och trygghet. Att veta att det som gällde igår även gäller idag och att oavsett vad så finns det alltid en trygg famn att landa i. När varken kärlek eller trygghet finns när man är liten blir man rotlös. Vi människor behöver kärlek helt enkelt och vi behöver ett sammanhang vi kan förstå. Det är inte konstigt att man tänker att man inte duger och att det är fel på en själv när de som borde älska en villkorslöst och alltid borde finnas för en inte har gjort det och för varje gång man blir sviken bekräftas bilden man har av sig själv. Men vet du, vi lägger skulden där den hör hemma. Hos de vars gener vi visserligen delar men som vi annars inte har något gemensamt med. Vi lägger den där och lämnar den där. Utan åsikter om vad de borde gjort eller ilska över deras oförmåga. Det var som det var, det finns inget att göra åt det nu och det har aldrig funnits något vi som barn kunnat göra åt det och då är det inte vettigt att lägga mer energi på eländet. Vi bara lämnar det där. Lägg istället energin på att bygga upp, bygga nytt, bygga hållbart och kärleksfullt. Ta ditt lilla jag i handen, i famnen, i knät och säg till henne att hon visst är bra. Att hon visst är värd att vara älskad och att hon visst duger precis exakt som hon är. För det gör du. Det gör vi alla.
Jag personligen känner mig ibland som en fuskare. Som att jag fuskar mig fram genom livet genom att låtsas vara någon jag inte är, låtsas vara bra på saker jag egentligen suger på, att jag bara låtsas vara den jag är bara det att ingen har märkt det än. Jag vet ju med min hjärna att det inte alls är så (för hur skulle det ens gå till? Det har jag inte lyckats klura ut) men känslan säger det ibland ändå. För mig är det självklart att det hör ihop med den dysfunktionella tid som kallas för barndom. Den ständiga kampen att passa in, att känna av stämningen, att alltid ligga steget före för att om möjligt förhindra ytterligare en katastrof. Men det är aldrig försent. Det jobbiga är att bygga grunden, den grund våra föräldrar borde gett oss och i det fallet kanske det inte är helt fel att låtsas, att låtsas tills man lyckas få rötter och en stabil grund. En bra början är att ta hand om sig själv. Att vara snäll mot sig själv och göra det som faktiskt är det bästa för en själv.

Kramar hårt och länge om du vill.

 

[Magiana]

Det är inte mellan dina öron felet sitter. Det är inte ens hos dig. Det är omgivningen som har fallerat. Ett barn behöver kärlek och trygghet. Att veta att det som gällde igår även gäller idag och att oavsett vad så finns det alltid en trygg famn att landa i. När varken kärlek eller trygghet finns när man är liten blir man rotlös. Vi människor behöver kärlek helt enkelt och vi behöver ett sammanhang vi kan förstå. Det är inte konstigt att man tänker att man inte duger och att det är fel på en själv när de som borde älska en villkorslöst och alltid borde finnas för en inte har gjort det och för varje gång man blir sviken bekräftas bilden man har av sig själv. Men vet du, vi lägger skulden där den hör hemma. Hos de vars gener vi visserligen delar men som vi annars inte har något gemensamt med. Vi lägger den där och lämnar den där. Utan åsikter om vad de borde gjort eller ilska över deras oförmåga. Det var som det var, det finns inget att göra åt det nu och det har aldrig funnits något vi som barn kunnat göra åt det och då är det inte vettigt att lägga mer energi på eländet. Vi bara lämnar det där. Lägg istället energin på att bygga upp, bygga nytt, bygga hållbart och kärleksfullt. Ta ditt lilla jag i handen, i famnen, i knät och säg till henne att hon visst är bra. Att hon visst är värd att vara älskad och att hon visst duger precis exakt som hon är. För det gör du. Det gör vi alla.
Jag personligen känner mig ibland som en fuskare. Som att jag fuskar mig fram genom livet genom att låtsas vara någon jag inte är, låtsas vara bra på saker jag egentligen suger på, att jag bara låtsas vara den jag är bara det att ingen har märkt det än. Jag vet ju med min hjärna att det inte alls är så (för hur skulle det ens gå till? Det har jag inte lyckats klura ut) men känslan säger det ibland ändå. För mig är det självklart att det hör ihop med den dysfunktionella tid som kallas för barndom. Den ständiga kampen att passa in, att känna av stämningen, att alltid ligga steget före för att om möjligt förhindra ytterligare en katastrof. Men det är aldrig försent. Det jobbiga är att bygga grunden, den grund våra föräldrar borde gett oss och i det fallet kanske det inte är helt fel att låtsas, att låtsas tills man lyckas få rötter och en stabil grund. En bra början är att ta hand om sig själv. Att vara snäll mot sig själv och göra det som faktiskt är det bästa för en själv.

Kramar hårt och länge om du vill.

Jag ältar ju inte barndomen längre men det suger att inse att den påverkar mig i alla fall.

Jag har gjort vad jag kunnat för att ta hand om mig. Jag har ljugit för mig själv att jag trivs ensam. Och jag har samtidigt lämnat dörren öppen om någon vill umgås med mig. Men sen har lögnen spruckit och jag har funnit att jag verkligen längtar efter att ha människor nära och vara del av något sammanhang. Jag försöker sprida vänlighet och kärlek omkring mig, men räknar aldrig med att få något tillbaka. Om det händer så känner jag enorm tacksamhet.

Tack för kramen.

 

[TinyWiny]

Jag ältar ju inte barndomen längre men det suger att inse att den påverkar mig i alla fall.

Jag har gjort vad jag kunnat för att ta hand om mig. Jag har ljugit för mig själv att jag trivs ensam. Och jag har samtidigt lämnat dörren öppen om någon vill umgås med mig. Men sen har lögnen spruckit och jag har funnit att jag verkligen längtar efter att ha människor nära och vara del av något sammanhang. Jag försöker sprida vänlighet och kärlek omkring mig, men räknar aldrig med att få något tillbaka. Om det händer så känner jag enorm tacksamhet.

Tack för kramen.

Att du inte ältar vet jag och jag ber om ursäkt om du uppfattade att jag menade så. Det menar jag inte. Jag menar att man behöver få någon form av avslut. En typ av plattform där man gör upp med det gamla, släpper det ansvar man har tagit som aldrig har varit ens eget någonsin, slutar lägga energi på det och lämnar det där. Att vara medveten om att det påverkar en och att älta är absolut inte samma sak men att lämna över ansvaret för allt vad som hänt där det hör hemma både med hjärtat och med hjärnan (vi som är vana att ta ansvar tar det alltför länge istället för att släppa) är en viktig del i läkningsprocessen. För mig var boken sorgebearbetning det som gjorde vändningen. Jag säger inte att den kommer bli vändningen för dig men vill du så kan jag skicka den till dig. Bara du vet om det är rätt tid för dig just nu.
Jag tänker mig alla erfarenheter, goda som onda som en ryggsäck. När de jobbiga erfarenheterna är alltför många så blir den så tung att den tynger ner oss, gör oss sjuka. Kan man då göra ett avslut, lämna ansvaret där de hör hemma, så kan man lägga av sig den där ryggsäcken som tynger ner en. Lämna den. Kunskapen erfarenheterna har gett har man ändå kvar och kan plocka fram vid behov men man slipper bära på eländet varje dag.

Vänta lite nu, för vems skull har du ljugit för dig själv, haft dörren öppen och blivit tacksam över det du fått? Var har dina behov kommit in? De krav som behöver ställas för att just du, ingen annan utan just du ska må väl?
Att sprida kärlek omkring sig är fint men att inte vara tydlig med sina egna behov, dvs. inte räkna med något utan bara tacksamt ta emot, gör människor osäkra, man känner att andra behandlar en illa och den onda cirkeln upprepas. Det är inte längesedan jag insåg det själv. Att inte ställa krav utan bara ta emot de smulor andra vill ge gör en illa. Jag menar absolut inte att det på något sätt är ditt eller mitt fel att det blir så att man inte vågar ställa krav. Det är en överlevnadsstrategi som fått oss att överleva i en svunnen tid men nu gör den oss illa istället och då får man prova något annat, något nytt. Vad vill du ha? Vad har du för drömmar? Vad önskar du innerst inne? Det är det som är viktigt. Du är värd så mycket mer än de smulor andra kastar till dig. Du är inte ett svältfött barn längre och du har rätt, precis som alla andra, att ställa krav som du mår väl av.

Jag kan ta ett exempel. Min mamma får ibland ett brinnande behov av att vara mamma och gudarna ska veta hur mycket jag har längtat efter en mamma i mitt liv. Hon ringer då och frågar om vi kan göra ditt eller datt. Jag säger ja av glädje att hon vill tillbringa tid med mig även om det inte alls är något jag själv hade valt att göra. Sedan hör jag inget och jag hör av mig för att kolla läget och då kommer de, alla de dåliga ursäkterna. Efter ett antal år lärde jag mig det här. Perioden då hon vill vara mamma kommer snart vara över igen och jag sitter lugnt i båten och låter henne hållas utan att engagera mig det minsta för jag vet att engagerar jag mig kommer jag bli sviken igen för hon kommer inte bli någon mamma den här gången heller. Gör jag ingenting utan låter henne hålla sin monolog så släpper hennes mammagrej snart igen och vi återgår var och en till det normala och det utan att det har tagit minsta energi från mig. Min pappa skickar ibland arga mail till mig med något han totalt har missförstått, skäller gormar och beter sig som den idiot han är. I början blev jag arg, ledsen och förbannad, försökte förklara att han hade missförstått men det är inte lönt. Det tog bara energi från mig. Han anser att han alltid vet och kan allting bäst. Nu läser jag, flinar lite åt hans märkliga beteende (vi pratar alltså aldrig någonsin annars) och släpper det sedan. Det finns så många goda fina underbara människor här i världen och ingen av dem anser att du och jag är värda smulor. Vi kan väl lyssna på dem istället? Börja om och se att våra behov är precis lika viktiga som deras (och då och då känna oss som fuskare men det gör ingenting).

 

[Magiana]

Vänta lite nu, för vems skull har du ljugit för dig själv, haft dörren öppen och blivit tacksam över det du fått? Var har dina behov kommit in? De krav som behöver ställas för att just du, ingen annan utan just du ska må väl?

Jag har ljugit för mig själv för att slippa känna efter hur ont det gör att vara ensam. Fake it til you make it. Och sen har jag inte velat vara krävande och jobbig, utan snarare öppen och positiv inför möjligheter. Typ . Krävande och jobbiga människor vill ju ingen umgås med. Jag hade en sån "kompis" och orkade inte med henne. Hon var efterhängsen och egocentrerad. Jag vill inte vara sån.

Vad vill du ha? Vad har du för drömmar? Vad önskar du innerst inne?

Jag vet faktiskt inte längre. Jag har slutat drömma. Jag tar en dag i taget och försöker väl någon gång göra saker som är lite roligare än att bara sitta hemma. Nu närmast är det ju hästshowen jag ska gå på. Jag vet inte om det är en bra idé eller inte att gå på den.

 

[TinyWiny]

Jag har ljugit för mig själv för att slippa känna efter hur ont det gör att vara ensam. Fake it til you make it. Och sen har jag inte velat vara krävande och jobbig, utan snarare öppen och positiv inför möjligheter. Typ . Krävande och jobbiga människor vill ju ingen umgås med. Jag hade en sån "kompis" och orkade inte med henne. Hon var efterhängsen och egocentrerad. Jag vill inte vara sån.


Jag vet faktiskt inte längre. Jag har slutat drömma. Jag tar en dag i taget och försöker väl någon gång göra saker som är lite roligare än att bara sitta hemma. Nu närmast är det ju hästshowen jag ska gå på. Jag vet inte om det är en bra idé eller inte att gå på den.

Fast att vara krävande och jobbig har inget med att vara tydlig med sina behov att göra även om jag förstår hur du tänker. Du blir ju inte krävande och egocentrisk av att uttrycka dina behov, det blir du ju om du anser att dina behov ska gå före alla andras behov i alla lägen oavsett. Det blir liksom som att vara en fluga på väggen istället för att delta på festen om man inte vågar/kan visa sina behov. Men jag håller med dig om att balansen mellan att vara tydlig och att vara krävande är svår när man inte har fått det i sig från början på ett bra sätt. Jag tror att det är vanligare att vi som är trasiga långt tidigare känner oss krävande än vad andra uppfattar som krävande. Däremot kan gamla bekantskaper tycka att man är/har blivit märklig då man går ifrån att vara en fluga till att vara med på samma villkor som alla andra just för att de är vana vid att man inte tar för sig alls men det tycker inte jag att man behöver lägga någon större tankeverksamhet på. De som är vettiga blir glada för ens skull och övriga, ja de kan kvitta faktiskt.

Det tycker jag låter som bra steg på vägen. En dag i taget och små mål och ljuspunkter är en bra strategi. Då blir det inte övermäktigt och övriga drömmar får tid att i lugn och ro växa fram.