Är ju egentligen som att vara trött/utmattad. Om du är "bara" trött eller utmattad för du slarvar med sömnen osv är det inte sjukdom. Men om du pga separation, ångest, annat inte KAN sova på nätterna är det grund för kortare sjukskrivning för att få rätsida på det.
När jag var sjukskriven sist, så min mamma låg på sjukhus och höll på att dö, jag pluggade 100%, jobbade 50% och försökte hysteriskt rodda runt häst och hund osv utan djurvakt (det var mamma som hjälpte med det).
Det är ett understatement att jag var stressad, ledsen, trött etc. Och det hade hållit i sig i ett antal veckor.
Då blir hunden sjul och jag var minutrar från att förlora hunden, som blev akut livshotande sjuk. Han klarade sig i sista stund. Och jag kraschade fullkomligt. Jag bara grät, kunde inte sova men orkade ingenting. Allt kom på en gång typ. Jag gick till VC för att få nåt att sova på. Tyckte det var sjukt pinsamt och att jag hade ju ingen anledning att må sådär. Läkaren sjukskrev omedelbart och bestämt i 2 v för akut krisreaktion. Och var eg mest förvånad att jag inte kommit tidigare.
Men sjuk mamma, studier, jobb, sjuk hund - varken enskilt eller i kombo - och att vara ledsen, trött och stressad för det är inte nåt som är okej sjukskriva sig för.
Men REAKTIONEN när den manifesteras i konstant gråtande och sömnproblem - det är sjukskrivningsgrundande i allra högsta grad. Det är nämligen kroppen och psyket som säger ifrån att den inte klarar belastningen längre.
Och jag tycker inte man ska döma människor utefter för var deras brytpunkt går. Om någon gråter konstant och inte kan sova, får ångest etc vid en skilsmässa eller separation, så är de inte vara ledsna över att de tar slut. Utan de har någon form av mental och kroppslig krisreaktion som sätter ner arbetsförmågan.
Ska man börja bedöma grader och orsak blir det som att börja bedöma hur sjuk man får eller inte får vara/känna sig vid 38.7 grader tex. Det är inte så mycket varför som HUR. Och det är också därför man inte behöver tala om diagnos för AG. Men måste tala om hur den sätter ner arbetsförmågan.
Dock har jag fortfarande ingen aning on TS hade någon slags krisreaktion eller "bara" var lite ledsen. Men jag tycker inte om hur det uttrycks i tråden om "bara vara hemma för att...", "vara hemma så fort det..." Osv.
Det är tabu nog med psykisk ohälsa ändå, det är för höga krav på att "vara stark" osv. Och risken är att folk egensjukriver sig för magsjuka/migrän/förkylning istället. Vilket då gör att det stöd osv som faktiskt skulle kunna fås på arbetsplatsen när man mår psykiskt lite sämre går förlorat.
Och ingen här vet mer än vad TS skrivit i tråden, vilket är att partnern utan förvarninh ville lämna och meddelade det och att TS reagerade på det så starkt att hon inte klarade gå till jobbet. Ändå kommer formuleringar som mer eller mindre antyder att hon borde det, att "man" ska klara separationer utan sjukskrivning osv.
Det gör mig faktiskt ledsen.



Om du själv har problem med depression så vet du att det ibland är väldigt svårt att styra. En depression är ju inte så bara. I så fall skulle det inte vara nåt problem för nån.Just därför är det väl inget fel med att trots att man är återställd ta reda på varför man reagerade så starkt som man gjorde. Handlar inte om att vara stark, det handlar om att man upptäckt sidor hos sig själv som man faktiskt kan jobba på så att livet blir lättare om det händer igen. Så att man slipper hamna i dom djupare depressionerna som kan vara flera år.
Det handlar inte bara om att ta tag i saker för att slippa få depressiva episoder.
@machafuko - sa du till din arbetsgivare varför du var hemma? I så fall kan jag förstå att denne tycker det räknas som tjänstledighet.
Som andra skriver, vissa saker är inte en sjukdom i sig, men det kan orsaka tillstånd som gör att man är arbetsoförmögen. Men i så fall brukar det krävas läkarintyg.