Tjat om mat eller ej?

[Mabuse]

Sv: Tjat om mat eller ej?

Ok, då hade jag missförstått.

Er nya metod låter bättre och mindre tråkig för dig (verkar tråkigt i överkant att sitta ensam vid bordet i väntan på att barnet har lust att äta, och vilket maktmedel för barnet - "Mamma måste sitta där tills jag bestämmer att jag vill äta!" Det måste ju vara oemotståndligt.) tycker jag, när hon blir tillräckligt hungrig äter hon nog av sig själv. Hopas det går bättre framöver!

 

[åke]

Sv: Tjat om mat eller ej?

Jo, vi vill ju alla ha en trevlig matstund utan tjat. Å andra sidan vill man inte ha hungriga barn.

Kall gröt är äckligt tycker vi, men det verkar inte vara något problem för dottern.

När hon väl vill äta äter hon bäst med gröt. Fil och mackor blir det inte mycket av.

Jag lovade mig själv innan jag fick barn att inte tjata om mat. Men nu hör jag bara att det viktigaste av allt är att de äter.

Men vi får väl prova och se.

Tycker du ska hålla vad du lovar.

Helt sjukt att tjata i en timma... snacka om att ungen kommer att bli anti mot mat.

 

[Sunshine]

Sv: Tjat om mat eller ej?

Min ena dotter (snart 3) ar ingen frukostmanniska. Hon ater valdigt lite till frukost rent generellt, nagra teskedar grot eller flingor med mjolk, nagot bett pa en smorgas, ett glas mjolk. Sen ar hon nojd. Och verkar klara sig fint pa det. Sedan ater hon desto mer till lunch och middag. Kanske din dotter ar likadan?

Mina barn gillar inte heller varm mat. JAG tycker inte om kall grot, kletiga cornflakes som legat i mjolken i en halvtimme, kall middagsmat osv - men barnen verkar just nu foredra den varianten. Det lar andra sig tids nog, inget att hetsa upp sig over. Det hander att de ater daligt till middagen och sen kommer tillbaks till bordet en timme senare (da har vi badat etc under den tiden) och glatt ater upp det som ar kvar pa tallrikarna, trots att jag inte tycker det ser sa varst aptitligt ut...

Jag tror att ju mindre tjat/krav/hets over maten desto mindre problem blir det. Hon ar 2.5 ar! Sa lange man har rutiner, alla sitter ner och ater tillsammans, och inte haller pa och lagar nya ratter hela tiden utefter onskemal under maltidens gang, sa tror jag att det tids nog ger sig. Hon lar sig sa smaningom att sitta vid bordet och ata (varm) mat med alla andra.

Jag blev ocksa tvingad att ata upp som liten, precis som sa manga andra i traden. Och det skapade trakiga minnen, och en jobbig relation med mat som varade anda upp i 20-arsaldern