B
BamsePlutt
Hej! Skrivit tidigare om min dotter som mår dåligt. Då frågade jag hur ni tyckte jag skulle göra med idrotten, pga att hon skär sig. Det var problem med bland annat simningen pga såren. Kan bara berätta att det löste sig och hon fick faktiskt, till sin stora lycka/förvåning godkänt i idrotten 
Nu behöver jag väl mest bara prata av mig, bolla lite. Allt går upp och ner hela tiden – att ha en tonåring som mår skit är inte lätt ska ni veta. Tjejan får hjälp, både av psykiatriker och psykolog. Hon har haft en del problem med ”lättare” syner + att hon skurit sig väldigt mycket. Detta har blivit mkt bättre, medecinerna verkar rätt inställda, hon går regelbundet i samtal och vi började nog alla andas ut lite. Tills förra veckan då soc ringde mig! Dottern hade då skrivit ett självmordsbrev som en kompis till henne varit klok nog att visa för sin kontakt på soc (vet inte varför hon har kontakt med soc men det är en helt ok och rar tjej). Soc åker ner på skolan för att prata med dottern, ringer mig och jag får komma ner på akutmöte. Förklara allt det här med BUP, att hon får hjälp och dom ”släpper” det ganska snabbt. Förvisso klappade jag ihop i en liten tjutande hög men dom märkte väl att jag hade ganska bra koll på läget i alla fall. Däremot ville dom att jag ringde BUP, vilket naturligtvis var helt rätt. Fick akuttid hos läkaren tidigt på morgonen nästa dag (ringde på eftermiddagen vid 16 ungefär). Dottern vägrade åka men jag tvingade helt enkelt med henne i alla fall. Trött, hysterisk, ledsen och hade bara sovit två timmar på natten så jag tordes inte ta bilen i morgonmörkret så det blev en 1,5 timmars lång bussresa. Läkaren + en terapeut gjorde en deal med henne att hon i alla fall skulle leva över jul och nyår.
Förresten, på kvällen den dagen som jag varit på soc angående självmordsbrevet, ringde en förälder till min svärmor och var orolig för att dottern lagt ut bilder på sina sår + skrivit om självmord på bilddagboken. Svärmor blev ganska förtvivlad och ringde min man som hade fullt upp med att ta hand om hysteriska lilla mig. Men det är bra att folk ringer och bryr sig, ska inte säga något om det men just då kändes det som att jag drunknade i alla problem.
Idag ska hennes psykolog, som haft julsemester, ringa för en extratid idag eller i morgon. Många klagar på BUP men jag måste säga att jag är jättenöjd – dom har verkligen lyssnat och tagit dottern på allvar. Känner att hon får hjälp.
Men men, jag kastas liksom mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Var på fest hos släkten igår, drog hela historien och kände att nu bara bryter jag ihop. Vet inte, kanske blev dom jättechockade, dottern ger ett väldigt starkt och stabilt intryck. Dom visste att hon mått dåligt, men kanske inte riktigt vilken nivå. Kanske gjorde jag fel men det liksom bara rann ur mig. Sen vaknade jag vid fyratiden i morse. Ångest ångest – gjorde jag fel? Nä, igår var jag så trött och orolig, tycker det är jobbigt att ens vara hemifrån och är rädd för vad jag ska komma hem till. Ibland känns det som att det vore en lättnad om dom la in henne ett tag så att jag fick vila och känna att hon är i tryggt förvar. Känner mig hemsk men det går inte att passa en 15-åring dygnet runt här hemma.
För att lägga mer elände till listan har det varit ganska stora problem med mobbing och dotterns förre pojkvän i skolan. Har kontakt med rektor/skolkurator/klassföreståndare ang detta. Ska också träffa denhär killens föräldrar efter nyår för att se om vi kanske kan lösa det på något vis. Vet inte men en dialog är ju alltid bra. Mamman och pappan är helt ok människor så det känns bra.
Nä – vet inte vad jag ville med detta inlägg. Behöver väl mest prata av mig. Känns som att man står mitt i en jättekris och vet inte riktigt vart jag ska vända mig. Tog upp det här med anhörigstöd när vi var på BUP senast, dom hör av sig. Kram på er allihop mitt i eländet!
*längtar efter att burra in huvudet i min lilla hästs päls – tur jag har honom*
Nu behöver jag väl mest bara prata av mig, bolla lite. Allt går upp och ner hela tiden – att ha en tonåring som mår skit är inte lätt ska ni veta. Tjejan får hjälp, både av psykiatriker och psykolog. Hon har haft en del problem med ”lättare” syner + att hon skurit sig väldigt mycket. Detta har blivit mkt bättre, medecinerna verkar rätt inställda, hon går regelbundet i samtal och vi började nog alla andas ut lite. Tills förra veckan då soc ringde mig! Dottern hade då skrivit ett självmordsbrev som en kompis till henne varit klok nog att visa för sin kontakt på soc (vet inte varför hon har kontakt med soc men det är en helt ok och rar tjej). Soc åker ner på skolan för att prata med dottern, ringer mig och jag får komma ner på akutmöte. Förklara allt det här med BUP, att hon får hjälp och dom ”släpper” det ganska snabbt. Förvisso klappade jag ihop i en liten tjutande hög men dom märkte väl att jag hade ganska bra koll på läget i alla fall. Däremot ville dom att jag ringde BUP, vilket naturligtvis var helt rätt. Fick akuttid hos läkaren tidigt på morgonen nästa dag (ringde på eftermiddagen vid 16 ungefär). Dottern vägrade åka men jag tvingade helt enkelt med henne i alla fall. Trött, hysterisk, ledsen och hade bara sovit två timmar på natten så jag tordes inte ta bilen i morgonmörkret så det blev en 1,5 timmars lång bussresa. Läkaren + en terapeut gjorde en deal med henne att hon i alla fall skulle leva över jul och nyår.
Förresten, på kvällen den dagen som jag varit på soc angående självmordsbrevet, ringde en förälder till min svärmor och var orolig för att dottern lagt ut bilder på sina sår + skrivit om självmord på bilddagboken. Svärmor blev ganska förtvivlad och ringde min man som hade fullt upp med att ta hand om hysteriska lilla mig. Men det är bra att folk ringer och bryr sig, ska inte säga något om det men just då kändes det som att jag drunknade i alla problem.
Idag ska hennes psykolog, som haft julsemester, ringa för en extratid idag eller i morgon. Många klagar på BUP men jag måste säga att jag är jättenöjd – dom har verkligen lyssnat och tagit dottern på allvar. Känner att hon får hjälp.
Men men, jag kastas liksom mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Var på fest hos släkten igår, drog hela historien och kände att nu bara bryter jag ihop. Vet inte, kanske blev dom jättechockade, dottern ger ett väldigt starkt och stabilt intryck. Dom visste att hon mått dåligt, men kanske inte riktigt vilken nivå. Kanske gjorde jag fel men det liksom bara rann ur mig. Sen vaknade jag vid fyratiden i morse. Ångest ångest – gjorde jag fel? Nä, igår var jag så trött och orolig, tycker det är jobbigt att ens vara hemifrån och är rädd för vad jag ska komma hem till. Ibland känns det som att det vore en lättnad om dom la in henne ett tag så att jag fick vila och känna att hon är i tryggt förvar. Känner mig hemsk men det går inte att passa en 15-åring dygnet runt här hemma.
För att lägga mer elände till listan har det varit ganska stora problem med mobbing och dotterns förre pojkvän i skolan. Har kontakt med rektor/skolkurator/klassföreståndare ang detta. Ska också träffa denhär killens föräldrar efter nyår för att se om vi kanske kan lösa det på något vis. Vet inte men en dialog är ju alltid bra. Mamman och pappan är helt ok människor så det känns bra.
Nä – vet inte vad jag ville med detta inlägg. Behöver väl mest prata av mig. Känns som att man står mitt i en jättekris och vet inte riktigt vart jag ska vända mig. Tog upp det här med anhörigstöd när vi var på BUP senast, dom hör av sig. Kram på er allihop mitt i eländet!
*längtar efter att burra in huvudet i min lilla hästs päls – tur jag har honom*
