K
Kokopelli
Tja….Det var väl ingen stilstudie i NH hela vägen fram precis men vi klarade det iallafall. Årets mål är genomfört.
Att lasta Kokopelli själv utan medhjälp, åka iväg, rida på ridbanan, lasta själv och åka hem igen. Hemma funkar allt 100% just nu och då ska väl ribban höjas?
Lastningen hemma på gården var klockren, det tog ca 2 minuter. Jag skickade in honom i den smala spiltan (flyttade inte ens sidoväggen åt sidan) och detta var faktiskt en stilstudie i NH och så åkte vi. Här fick vi en 5:a (på en skala från 1-5) både jag och hästen. Kruxet är att han inte gillar själv åkande nåt vidare trots att jag kör som om jag hade ett glas frätande syra därbak, vilket skulle visa sig senare kan ha viss betydelse.
Urlastningen gick så där, jag strulade lite med grimskaft och det gick väl fort ur transporten. En 3:a till hästen och en 2:a till mig.
Ridningen på banan gick bra, lite oppihejsan blir det med ny miljö och nya hästar (vi bor ju i urskogen annars och blir lite bortklemade med lugn och ro) men summa summarium helt ok. En 3:a.
Sedan var det hemresan (den gruvade jag mig lite för vilket säkert bidrog) för DÅ skulle inte Kokopelli åka någe mer transport tyckte han. Spännande hästar på banan och sedan skulle han gå in DÄR och börja ruska runt igen….nä nä matte det skiter vi allt i? JAG VILL INTE!
Då var jag glad att vi tränat lastning hemma iallafall! Inte så mycket för Kokopelli-hästens skull, för det hjälpte ju inte så värst kan man konstatera men för MIN skull. Efter ca 3 superryggningar, en hets longering, två bakbensstegringar åkte longerlinan fram, runt bommen, repgrimman (tack gode gud för starka repgrimmor) jag vid sidan av rampen och så en insändning den här gången med stöd från longerlinan (här var det bra med träning, det var mycket linor, grimskaft och prazzel). Tvärstopp…..! (nu börjar ridbanefolket fråga om jag behöver hjälp).
- Nej inte än, sa jag och så tänkte jag i mitt stilla sinne att han får en timme på sig men sedan ringer jag min väninna alternativ rider hem i mörkret och hämtar bilen sedan det är trots allt inte mer än en mil. Hur det nu är föredrar jag egna misstag före andras. Jag känner den där gossen och andra blir ofta rädda eftersom han är så pass vild av sig när inte galoscherna passar.
Nåväl, jag jobbar på
och han får inte en lugn stund så länge han befinner sig mer än 50 cm från rampen. Det är nu vi lämnar stilstudien. Efter två hysteriska bakåt kast med tillhörande bakbensresning och ett nu ska vi kanske mangla-ned-matte-istället-försök resignerad han och gick in i den fortfarande lika smala transportspiltan. Då struntade jag i alla lastregler och pang, pang, pang. Fort som fan på med bommar och luckor och så åkte vi.
Hästen får här en svag 2:a (han slet sig inte och brakade iväg i sken vilket hade varit ett tänkbart scenario) men hans matte får en 5:a för att hon stod kvar, behöll ett orubbligt lugn, använde hjälm(!), inte panikade trots viftande framhovar och gungande transport, framhärdade envist och lyckades på ”bara” 15-20 minuter (högst(?)jag tog inte tid) trots allt få in detta protesterande bensprattel under rådande omständigheter. Ny plats, andra hästar och det faktum att transporten stod parkerad på en stor grusplan.
Väl hemma började han steppa lite men då fick han hö och kvällmat i kärran, jag öppnade luckan bak och övre luckan fram (jag har fronturlastning men använder den inte- det är en nödutgång och där har vi ännu inte hamnat) och så fick han stå! Ända tills kvällsysslorna i stallet var klara och han lugnt stod och åt på höet. Då lastade vi ur vilket också var en stilstudie i NH och en 5:a.
Snitt en 3:a?
Ris och ros i lagom balanserad mängd mottages tacksamt samt råd om hur jag går vidare. Kom gärna med egna erfarenheter goda som dåliga.
Frid Kokopelli Mana som uppmanar till lastträning och till insikten att ingenting är omöjligt det tar bara olika lång tid.
Att lasta Kokopelli själv utan medhjälp, åka iväg, rida på ridbanan, lasta själv och åka hem igen. Hemma funkar allt 100% just nu och då ska väl ribban höjas?
Lastningen hemma på gården var klockren, det tog ca 2 minuter. Jag skickade in honom i den smala spiltan (flyttade inte ens sidoväggen åt sidan) och detta var faktiskt en stilstudie i NH och så åkte vi. Här fick vi en 5:a (på en skala från 1-5) både jag och hästen. Kruxet är att han inte gillar själv åkande nåt vidare trots att jag kör som om jag hade ett glas frätande syra därbak, vilket skulle visa sig senare kan ha viss betydelse.
Urlastningen gick så där, jag strulade lite med grimskaft och det gick väl fort ur transporten. En 3:a till hästen och en 2:a till mig.
Ridningen på banan gick bra, lite oppihejsan blir det med ny miljö och nya hästar (vi bor ju i urskogen annars och blir lite bortklemade med lugn och ro) men summa summarium helt ok. En 3:a.
Sedan var det hemresan (den gruvade jag mig lite för vilket säkert bidrog) för DÅ skulle inte Kokopelli åka någe mer transport tyckte han. Spännande hästar på banan och sedan skulle han gå in DÄR och börja ruska runt igen….nä nä matte det skiter vi allt i? JAG VILL INTE!
Då var jag glad att vi tränat lastning hemma iallafall! Inte så mycket för Kokopelli-hästens skull, för det hjälpte ju inte så värst kan man konstatera men för MIN skull. Efter ca 3 superryggningar, en hets longering, två bakbensstegringar åkte longerlinan fram, runt bommen, repgrimman (tack gode gud för starka repgrimmor) jag vid sidan av rampen och så en insändning den här gången med stöd från longerlinan (här var det bra med träning, det var mycket linor, grimskaft och prazzel). Tvärstopp…..! (nu börjar ridbanefolket fråga om jag behöver hjälp).
- Nej inte än, sa jag och så tänkte jag i mitt stilla sinne att han får en timme på sig men sedan ringer jag min väninna alternativ rider hem i mörkret och hämtar bilen sedan det är trots allt inte mer än en mil. Hur det nu är föredrar jag egna misstag före andras. Jag känner den där gossen och andra blir ofta rädda eftersom han är så pass vild av sig när inte galoscherna passar.
Nåväl, jag jobbar på
och han får inte en lugn stund så länge han befinner sig mer än 50 cm från rampen. Det är nu vi lämnar stilstudien. Efter två hysteriska bakåt kast med tillhörande bakbensresning och ett nu ska vi kanske mangla-ned-matte-istället-försök resignerad han och gick in i den fortfarande lika smala transportspiltan. Då struntade jag i alla lastregler och pang, pang, pang. Fort som fan på med bommar och luckor och så åkte vi. Hästen får här en svag 2:a (han slet sig inte och brakade iväg i sken vilket hade varit ett tänkbart scenario) men hans matte får en 5:a för att hon stod kvar, behöll ett orubbligt lugn, använde hjälm(!), inte panikade trots viftande framhovar och gungande transport, framhärdade envist och lyckades på ”bara” 15-20 minuter (högst(?)jag tog inte tid) trots allt få in detta protesterande bensprattel under rådande omständigheter. Ny plats, andra hästar och det faktum att transporten stod parkerad på en stor grusplan.
Väl hemma började han steppa lite men då fick han hö och kvällmat i kärran, jag öppnade luckan bak och övre luckan fram (jag har fronturlastning men använder den inte- det är en nödutgång och där har vi ännu inte hamnat) och så fick han stå! Ända tills kvällsysslorna i stallet var klara och han lugnt stod och åt på höet. Då lastade vi ur vilket också var en stilstudie i NH och en 5:a.
Snitt en 3:a?
Ris och ros i lagom balanserad mängd mottages tacksamt samt råd om hur jag går vidare. Kom gärna med egna erfarenheter goda som dåliga.
Frid Kokopelli Mana som uppmanar till lastträning och till insikten att ingenting är omöjligt det tar bara olika lång tid.
