utbränd? *långt*

Du får det att låta så enkelt, som att det är bara att ta upp luren och ringa. Har du varit i TS situation? Varit deprimerad? Det är faktiskt inte helt lätt. Jag har i perioder verkligen behövt ringa det där samtalet men vågar helt enkelt inte. Rädslan att inte bli trodd eller tagen på allvar, rädslan att behöva öppna upp sig och berätta hur man verkligen mår, rädsla att de ska tycka att jag är löjlig gör att det krävs en rejäl kraftansträngning för att ta telefonen och ringa, kraft man inte har när man knappt tar sig upp på morgonen. Det handlar inte om lathet eller att inte vilja ha hjälp. Din sk "raka kommunikation" är bara elakhet och dålig förståelse för vad det handlar om! Visst är det tufft att ta sig en jobbig sits men spydiga kommentarer har aldrig hjälpt så vitt jag vet....

Precis så jag känner! Jag vill inte vara klen, jag vill inte vara en latröv som bara vill sitta på arslet hela dagarna, jag vill klara det vardagliga och de problem man utsätts för utan att gå under helt. Jag vill vara den personen som är driven, tar hand om saker och löser problem.

jag har vart riktigt deprimerad innan, slutat äta, planerat självmord, men tagit mig i kragen och pratat om det med min då bästa vän. Men svaret jag fick var: men du tog ju inte livet av dig, då vill du ju inte egentligen.
Likadant när jag svält mig själv så hånade folk mig, men det var ju egentligen ett rop på hjälp!
Den enda jag pratat med nu är min sambo, men han bara viftar bort det. Tar det inte på allvar. Och jag förstår att det kan vara svårt att sätta sig in i någon annans sits, vet man inte hur det känns med ständig ångest och att ofta fundera på varför man lever?
Jag hatar att ringa, har extrem telefonskräck, måste förbereda mig i timmar om jag ska ringa tex tandläkaren.
Jag hatar att prata om känslor då jag är rädd att bli hånad och inte bli tagen på allvar. Har fått höra innan att jag letar efter saker att bli deprimerad för.

Detta är ett stort steg för mig, att inse att jag behöver inte må såhär. Även om det "bara" är på ett forum där ingen känner mig och jag känner ingen, så känns det som en lättnad.
 
Hur mycket har du utforskat vad det egentligen är du känner? Alltså vad är det för känslor som skapar ångesten? Är det rädsla? Ilska? Sorg? Är känslorna befogade eller går du och är, exempelvis, rädd för att misslyckas eller inte vara omtyckt trots att det är ganska omotiverat?

Man kan behöva granska kritiskt vad det är känslorna säger en för de har inte alltid rätt, de kan bygga på gamla föreställningar som inte alls stämmer och som är helt galet självkritiska. Det är säkert ganska vanligt tex att man känner det som att man inte är omtyckt, fast när man verkligen granskar sin situation sakligt så finns det ingen som helst fakta som bevisar att det är sant. Man har bara en sån förklaringsmodell till allt som händer, detta händer för att jag inte är omtyckt. Sånt skräp kan man behöva göra upp med.

Sen tror jag som flera andra att du behöver professionell hjälp att backa ur den återvändsgränd du hamnat i. Det låter som om du fastnat i ett mönster och tankar om dig själv som du inte alls har nytta av och som inte stärker dig. Det låter bra att du gillar ditt jobb tex, men varför hatar du dina arbetskamrater? Behövs det? Du behöver ju inte älska dem men varför kan de inte vara neutrala för dig? Här tror jag att ett mer distansierat förhållningssätt (det är trots allt bara ett jobb!) skulle kunna hjälpa dig.

Jag kan inte sätta fingret på vad exakt som gör att jag känner som jag känner. Minns inte när det började. Men jag har alltid haft dåligt självförtroende, och hållt mig i bakgrunden. Tar väldigt illa vid mig
om någon påpekar att jag gjort fel, eller så mycket som ifrågasätter något.
men på senare tid har jag märkt att jag får panik av att gå inne i affärer, jag tror folk stirrar på mig som om jag är ett missfoster, ångesten blir värre och värre, jag blir tröttare för var dag, kan inte lyssna när folk pratar, blir illamående och vill bara säga till folk att "kan du, SNÄLLA, sluta prata med mig?!"
 
Du MÅSTE ringa och få läkartid, för nu måste du kämpa för dig själv och din hälsa. Jag är mitt i utbrändheten och är sjukskriven och vet precis hur förbannat svårt det är att ringa de där samtalen man måste göra i början. Och du ska inte ta ett nej till svar från någon för nu är det DU som vet hur du mår. Bara det att du inte klarar att ringa och be om hjälp är en signal i sig att du mår skit. Kanske att din arbetsgivare kan hjälpa dig om du klarar att prata med denne, annars får du sitta o stirra på telefonen i några timmar innan du ringer, ibland är det så det är, men RING!!!
 
Kan du boka tid via Mina vårdkontakter på nätet? Visserligen tar det längre tid för dig att få svar, men om du absolut inte vill ringa.

Det kan vara svårt för folk som inte varit i sitsen att veta hur man mår och känner, men jag tycker du ska försöka prata mer med din sambo. Du skulle behöva hans stöd.
Vill du prata av dig via PM så varsågod :)
 
@basic att gå till chefen är nog ingen ide, tror inte hen skulle förstå då det inte finns annat i hens värld än glada miner och eld i röven... men jag ska absolut ringa ett samtal, någongång snart.

@hemlig tack så jätte mycket, du är en underbar människa!
Ska kolla mina sidor om jag kan boka en tid där, det hade ju underlättat en hel del.
 
TS läs ditt eget inlägg som om det vore någon annans. Slutsats: ingen ska behöva må sådär dåligt, för det finns hjälp att få! Ring / skriv och boka en läkartid. Tro inte att du måste ha alla svar redo själv.
 
Oj. Allt. ffa symptom.
Jag är rädd för att jag överreagerar.

Känner du att något är fel...så ÄR något fel. Det är nog egentligen det enda du behöver veta.

Har du förresten kvar förmågan att läsa? Det finns väldigt mkt bra böcker i ämnet. Både om symtom men
också vad som händer i kroppen vid stress.
 
Jag vill inte vara klen, jag vill inte vara en latröv som bara vill sitta på arslet hela dagarna... Detta är ett stort steg för mig, att inse att jag behöver inte må såhär... så känns det som en lättnad.
Se där, visst var det skönt? Du är sjuk och behöver hjälp - och det är helt ok. Bara för att man går till psykolog eller söker läkare för psykiska besvär, så är man inte automatiskt en latröv.

Nu har du accepterat läget. Nästa steg är att gå till doktorn och be om hjälp.
 
Det är inte lätt nånstans att ringa det där samtalet, även om man vet att man verkligen behöver hjälp. Jag är i din sits och har varit mer eller mindre sen i höstas.

Men förkasta inte att prata med din chef. Jag blev mäkta förvånad över den respons jag fick när jag gick till min chef och berättade att jag var gravid och inte visste om jag skulle göra abort eller inte, hen var mycket förstående och stöttande. Kändes även bra att visste läger ifall någon av kollegorna sagt något om hur jag mådde.
Det var även min chef som sen tog tag i mig utan att jag sagt något. Hen såg på mig att jag mådde skit, bokade till på företagshälsan bums. Jag behövde inte göra något mer än att gå dit, vart då sjukskriven i 2 månader.
Återhämtade mig såpass att jag började jobba igen, sen dog morfar och jag föll ihop igen, men stegvis.

När jag sedan kände att det gick åt helvete igen så lyckades jag efter mycket om och men, med MYCKET stöttning från underbara människor här på buke till slut ringa VC och när jag väl pratade med dom var det lätt. För personen som svarade lät så snäll att jag bröt ihop så hen fixade en akuttid samma dag till läkaren.

Det mötet gick dock inte lika bra och jag kände mig svag och värdelös när jag gick därifrån. Läkaren var inge bra och jag gav då upp att få hjälp så jag har hankat mig fram på att sjuk mig några dagar här och där för att lagra lite energi när jag känt att det är på väg åt helvete.

Nu hade jag "tur" att komunen kört igång ett hälsoprojekt för att minska sjukskrivningar så jag vart skickad till företagshälsan igen då jag vart en av dom "utvalda" som haft mycket sjukskrivningar. Så nu får jag hjälp igen då sköterskan jag träffade var samma som i höstas så hen visste ju redan allt. Och hen talar om att det INTE är fel eller konstigt att jag mår som jag gör, snarare hade det vart konstigt om jag inte mått dåligt efter allt som hänt. Och det är så skönt att få höra från en "främling" att jag inte alls är svag, det är fullt normalt!


Vet ju inte vad du jobbar med, men företagshälsan finns ju alltid och jag hade försökt få kontakt med dom om jag varit du! Eller en läkare på VC om du har någon specifik som du har förtroende för.


Massa dravel, men jag VET hur svårt der är. Det är fruktansvärt svårt att ringa det där första samtalet! Du är inte ensam!

Jag hoppas du lyckas söka hjälp och vill du prata eller peppas av någon som är i samma sits så släng iväg ett pm!
 
@OutOfService det är inte massa dravel, känns bra att jag inte är ensam.

Idag bröt jag ihop totalt över något som egentligen inte var farligt alls, men bägaren rann över. Grät, hyperventilerade och vart svimfärdig.
tur i oturen var chefen där, såg ut som ett frågetecken men lyckades lugna mig. Så vi pratade lite, och hen tog åt sig av vad jag sa, så nästa vecka ska vi prata igenom vad som egentligen pågår. Chefen är väldigt mån om sina anställda så det blir nog ett samtal till företagshälsan skulle jag tro. Känns skönt att ha fått det ur mig,att få prata med någon om det.
Tror även att bara ha fått skriva av sig här har fått mig att tänka efter hur jag egentligen mår. Att den här konstiga känslan jag har inte alltid vart där, och det har nog skrämt mig en del dom senaste 2 dagarna, därav att det brast idag.
Så tack för allt stöd, att ni fått igång min tankeverksamhet som stått still ett tag!
 
@OutOfService det är inte massa dravel, känns bra att jag inte är ensam.

Idag bröt jag ihop totalt över något som egentligen inte var farligt alls, men bägaren rann över. Grät, hyperventilerade och vart svimfärdig.
tur i oturen var chefen där, såg ut som ett frågetecken men lyckades lugna mig. Så vi pratade lite, och hen tog åt sig av vad jag sa, så nästa vecka ska vi prata igenom vad som egentligen pågår. Chefen är väldigt mån om sina anställda så det blir nog ett samtal till företagshälsan skulle jag tro. Känns skönt att ha fått det ur mig,att få prata med någon om det.
Tror även att bara ha fått skriva av sig här har fått mig att tänka efter hur jag egentligen mår. Att den här konstiga känslan jag har inte alltid vart där, och det har nog skrämt mig en del dom senaste 2 dagarna, därav att det brast idag.
Så tack för allt stöd, att ni fått igång min tankeverksamhet som stått still ett tag!
DEt låter ändå som det bästa som kunde hända i den här otroligt jobbiga situationen du hamnat i. Kram på dig!
 
Va skönt att bollen är i rullning! :)

Ett tips från en som gått igenom resan. Nu i helgen SKRIV ned allt vad du känner. Hur du mår? Symtom? Vad som triggar? Vad som känns bra? Hur det har varit? Tja...allt med andra ord. För risken är när du sitter där att allt är borta. Då är det skönt att ha en lapp att ta upp tråden ifrån. Och det är INGEN av de x antal som jag har träffat som tyckt det är konstigt eller fel, jag har snarare fått beröm för att jag varit förbered.
 
@Squie bra tips, det ska jag absolut göra. Kände idag när jag prata med chefen att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga även om jag gått igenom det med mig själv tusen gånger.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
4 124
Kropp & Själ Är permanent sjukskriven på 75% sedan många år tillbaka pga fibromyalgi. Jobbar 25% men jag mår verkligen inte bra. Tröttare än...
Svar
8
· Visningar
1 501
Senast: Angel
·
  • Artikel
Dagbok Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här. Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
2 597
Senast: Exile
·
Skola & Jobb Som en uppdatering på gamla tråden, så blev jag "av med jobbet". Fick besked om detta idag, att jag inte fick en tillsvidareanställning...
Svar
19
· Visningar
2 796

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp