Utebli från begravavning.

[Hyacinth]

Jag har varit på allt för många. Nu är det tack och lov några år sedan men vi hade 7 begravningar på ett år. Allt från borgerlig begravning till gammeldags jordfästning. Alla fina på sitt vis.
Jag går bara jag kan, jag avskyr det men tycker det känns bättre efteråt. Jag har gått på avlägsen bekants begravning också, eftersom jag visste att det inte fanns anhöriga och vi hjälpte till med hunden på slutet, och körde den till uppfödaren när personen avled. Det kändes fel att inte veta om någon kom. Tanten var kärv som få och inte särskilt trevlig men det kändes viktigt ändå.

 

[nullo-modo]

Jag är sån som går på begravningar om det är mer än ytligt bekant och om jag får ledigt.
Om det är någon religion med i bilden spelar ingen roll för mig.

För mig betydde det massor att dom som var på mammas begravning var där både före under och efter då hela den hösten var den vidrigaste hittills i mitt liv, farmor gick bort i oktober och morsan i november plus en annan skit

 

[LenaH]

Jag är i vissa fall traditionsbunden och konservativ och begravningar är ett sånt exempel när jag tycker gammaldags sociala koder är tillämpbara.
Jag går liksom för att det är det man gör när någon gått bort, för att visa stöd och respekt för anhöriga och för att i vissa fall ta ett sista adjö.

Jag niger dock inte vid kistan, SÅ gammaldags är jag inte.

 

[monster1]

Om någon av mina närstående dör så anser jag nog att dennes bekanta som inte har någon relation till mig eller någon annan av den närståendes familj/vänner är på begravningen helt för sin egen skull. Jag tycker mest det är jobbigt att ha en massa för mig obekanta människor i min närhet när jag sörjer. Om och när jag går på begravning gör jag jag det för min egen skull för att jag har ett behov av att säga adjö till den som begravs och få ett avslut.

 

[athena_arabians]

Jag är i vissa fall traditionsbunden och konservativ och begravningar är ett sånt exempel när jag tycker gammaldags sociala koder är tillämpbara.
Jag går liksom för att det är det man gör när någon gått bort, för att visa stöd och respekt för anhöriga och för att i vissa fall ta ett sista adjö.

Jag niger dock inte vid kistan, SÅ gammaldags är jag inte.

Jag neg inte vid pappas kista sådant håller jag inte på med och det hade han inte förväntat sig. Böjt huvud, buketten på kista, några ord till honom och en hand på bårtäcket var tillräckligt

Edit: Jag kan tillägga att min pappa var en lokal kändis och jag har vetat hela mitt liv att hans begravning skulle vara välbesökt. Dvs jag hade stålsatt mig för det. Särbon var inte lika förberedd. Han visste ju att pappa var populär men han VISSTE inte. Han är dessutom inte riktigt ok med begravningar så jag hade sett till att några av mina vänner kunde ta hand om honom ifall han inte orkade. Jag stod nämligen i vapenhuset efteråt och hälsade och tackade alla och han fixade faktiskt att stå med mig där.

 

[Raderad medlem 6459]

Men det känns som många verkar räkna antalet på begravning som hur uppskattad individen har varit i livet.

Jag tror man helt enkelt sörjer och vill hitta positiva ljusglimtar där man kan.

 

[athena_arabians]

Om någon av mina närstående dör så anser jag nog att dennes bekanta som inte har någon relation till mig eller någon annan av den närståendes familj/vänner är på begravningen helt för sin egen skull. Jag tycker mest det är jobbigt att ha en massa för mig obekanta människor i min närhet när jag sörjer. Om och när jag går på begravning gör jag jag det för min egen skull för att jag har ett behov av att säga adjö till den som begravs och få ett avslut.

För mig var det inte jobbigt, min far betydde väldigt mycket för många och jag hade inga problem med att folk jag inte hade en så nära relation till var där. De hade ju sin egen relation till min far som jag sas inte hade med att göra.

 

[Lenis]

Det är ju så väldigt personligt det här med begravningar, och avsked. I TS fall hade jag inte (som anhörig till den bortgångna eller kollega till TS) tänkt två ggr på om hen kom eller ej. Vad gäller närmaste familjen.. där är jag nog emotionellt ganska traditionell. Jag tycker att man tar sig dit om man kan. Många säger här att den inte spelar ngn roll för den döde, men det är ju ur ateistisk synvinkel. Finns många som inte ser det så. Jag missade min farmors begravning och känner att det var nog tur att det var hon som gick bort då och inte farfar, för hon var väldigt kristen och hade nog farit illa av att jag inte varit där om det var farfar som gått bort.. om nån förstår mitt resonemang.

Jag går av respekt för den avlidna. Ofta tycker jag att det är väldigt jobbigt emotionellt, men jag gör det. När min far mycket oväntat gick bort var vi barn chockade och verkligen tyngda av sorg. Men hans begravning blev fantastisk (jag trodde inte man kunde säga så om en begravning, men jag gör det om den). Allt vi planerat blev perfekt, och det som värmde allra mest var att det kom "mycket" folk. Inte mycket som en del tänker här, kanske 15-20 pers extra- men pappa var en mycket privat person med mycket få vänner och vi väntade oss väl egentligen bara familjen i princip. Men när vi kom körande med bilen längs vägen vid kyrkan såg vi ett antal finklädda människor på väg dit.. och känslan när vi insåg att de kom för pappas skull, den var ett sådant ljus i sorgen. Verkligen. Jag kan inte säga att jag tror på något särskilt, men om pappa kunnat se sin begravning tror jag att han hade varit glad, och förvånad, att så många brydde sig.

 

[Sel]

Jag var som sagt inte på min morbrors begravning, men den var otroligt välbesökt. Halva bygden var där, och det var upp till dem känner jag. Precis som det var upp till mig att avstå.
Hade jag kunnat komma Innan han dog hade jag gjort det, men jag begriper inte vad det spelar för roll om jag var där eller inte i efterhand. Borta är han ju lik förbannat.
Förstår mig inte alls på gamla traditioner och ettikett runt begravningar och sorg.

 

[athena_arabians]

Jag var som sagt inte på min morbrors begravning, men den var otroligt välbesökt. Halva bygden var där, och det var upp till dem känner jag. Precis som det var upp till mig att avstå.
Hade jag kunnat komma Innan han dog hade jag gjort det, men jag begriper inte vad det spelar för roll om jag var där eller inte i efterhand. Borta är han ju lik förbannat.
Förstår mig inte alls på gamla traditioner och ettikett runt begravningar och sorg.

Det är naturligtvis inte fel det heller men för mig personligen är de traditionerna ett stöd och en tröst

 

[Sel]

Det är naturligtvis inte fel det heller men för mig personligen är de traditionerna ett stöd och en tröst

Och det förstår jag och stöttar helhjärtat! Det är väl det begravningen är till för - att ge de anhöriga ett avslut och ett sätt att bearbeta sorgen på.
Det jag motsätter mig är att folk verkar tycka att att man ska "Masa sig dit" bara för att "Så ska det vara" trots att den sörjande själv varken känner tröst eller avslut i ceremonin. Eller att man på något vis skulle känna mindre kärlek eller saknad eller sorg för att man väljer att avstå.

 

[athena_arabians]

Och det förstår jag och stöttar helhjärtat! Det är väl det begravningen är till för - att ge de anhöriga ett avslut och ett sätt att bearbeta sorgen på.
Det jag motsätter mig är att folk verkar tycka att att man ska "Masa sig dit" bara för att "Så ska det vara" trots att den sörjande själv varken känner tröst eller avslut i ceremonin. Eller att man på något vis skulle känna mindre kärlek eller saknad eller sorg för att man väljer att avstå.

Nej, det är ett tänk jag är helt främmande inför också. Som sagt, mina enda släktingar på pappas sida var inte där för att det bara inte funkade för dem. Jag hade tyckt det varit värre om hon som jag har mest kontakt med tvingat sig dit för jag vet hur stressad och pressad hon är pga sin vardag. Att hon sörjde min far har jag aldrig tvekat på.

 

[mandalaki]

Det är ju så väldigt personligt det här med begravningar, och avsked. I TS fall hade jag inte (som anhörig till den bortgångna eller kollega till TS) tänkt två ggr på om hen kom eller ej. Vad gäller närmaste familjen.. där är jag nog emotionellt ganska traditionell. Jag tycker att man tar sig dit om man kan. Många säger här att den inte spelar ngn roll för den döde, men det är ju ur ateistisk synvinkel. Finns många som inte ser det så. Jag missade min farmors begravning och känner att det var nog tur att det var hon som gick bort då och inte farfar, för hon var väldigt kristen och hade nog farit illa av att jag inte varit där om det var farfar som gått bort.. om nån förstår mitt resonemang.

Jag går av respekt för den avlidna. Ofta tycker jag att det är väldigt jobbigt emotionellt, men jag gör det. När min far mycket oväntat gick bort var vi barn chockade och verkligen tyngda av sorg. Men hans begravning blev fantastisk (jag trodde inte man kunde säga så om en begravning, men jag gör det om den). Allt vi planerat blev perfekt, och det som värmde allra mest var att det kom "mycket" folk. Inte mycket som en del tänker här, kanske 15-20 pers extra- men pappa var en mycket privat person med mycket få vänner och vi väntade oss väl egentligen bara familjen i princip. Men när vi kom körande med bilen längs vägen vid kyrkan såg vi ett antal finklädda människor på väg dit.. och känslan när vi insåg att de kom för pappas skull, den var ett sådant ljus i sorgen. Verkligen. Jag kan inte säga att jag tror på något särskilt, men om pappa kunnat se sin begravning tror jag att han hade varit glad, och förvånad, att så många brydde sig.

Så fint skrivet!

 

[Raderad medlem 6459]

Jag går liksom för att det är det man gör när någon gått bort, för att visa stöd och respekt för anhöriga och för att i vissa fall ta ett sista adjö.

Precis exakt så. Det är inte så mycket svårare än så.

Jag skulle aldrig drömma om att sitta hemma med nån jäkla "what's in it for me?"-attityd. Om jag inte själv hade fattat grejen med ceremonier kring människors bortgång så hoppas jag att jag ändå kunnat begripa att det kan vara viktigt för andra människor och att jag därför kan masa mig dit för deras skull, för att jag kanske inte är det viktigaste i världen just den dagen.

 

[Sel]

Precis exakt så. Det är inte så mycket svårare än så.

Jag skulle aldrig drömma om att sitta hemma med nån jäkla "what's in it for me?"-attityd. Om jag inte själv hade fattat grejen med ceremonier kring människors bortgång så hoppas jag att jag ändå kunnat begripa att det kan vara viktigt för andra människor och att jag därför kan masa mig dit för deras skull, för att jag kanske inte är det viktigaste i världen just den dagen.

"Masa sig dit" var mitt uttryck så jag antar att inlägget delvis var riktat till mig?
Jag tycker helt enkelt att det finns många andra sätt att stötta anhöriga på. Man kan finnas där före, efter, under sjukdom och när det känns som viktigast - det behöver inte vara under själva begravningen.
Känns det bra, känns det viktigt att representera någonting och som att det är en genuin gest av respekt och kärlek, så ska man självklart ställa upp.
Skulle en god vän be mig komma som stöd skulle jag också gå. Att jag däremot, även som nära sörjande själv, väljer att avstå betyder inte att jag sitter hemma med någon slags Attityd. Var fick du det ifrån?
Är man självisk bara för att man inte vill vara offentlig med sin sorg?

 

[Lenis]

Så fint skrivet!

Tack Det var första gången jag försökte formulera mina känslor från den dagen, men det kändes relevant på nåt sätt.

 

[Raderad medlem 6459]

@Sel Jag skriver mina inlägg direkt till den personen jag vill vända mig till. Nu blev det som en mix. En mix av alla inlägg i tråden som sitter och orerar över hur man inte begriper sig på ceremonier eller att sörja i grupp eller sörja alls eller sitta i en kyrka eller vad det nu är. Inlägg om att det inte ger en nåt. Eftersom du uppenbarligen hakat upp dig på mitt första inlägg (jag var den som skrev masa sig dit ) så fetade jag det eftersom jag står fast vid det.

Man kan göra saker fastän det inte ger nåt direkt till en själv. Till exempel för att det kan ge nåt till andra.

Nu är jag klar i den här tråden som mest gör mig lite bedrövad.

 

[Sel]

@Sel Jag skriver mina inlägg direkt till den personen jag vill vända mig till. Nu blev det som en mix. En mix av alla inlägg i tråden som sitter och orerar över hur man inte begriper sig på ceremonier eller att sörja i grupp eller sörja alls eller sitta i en kyrka eller vad det nu är. Inlägg om att det inte ger en nåt. Eftersom du uppenbarligen hakat upp dig på mitt första inlägg (jag var den som skrev masa sig dit ) så fetade jag det eftersom jag står fast vid det.

Man kan göra saker fastän det inte ger nåt direkt till en själv. Till exempel för att det kan ge nåt till andra.

Nu är jag klar i den här tråden som mest gör mig lite bedrövad.

... och jag tog uppenbarligen åt mig . Jag missade nog ditt första masa sig, men låter mitt svarsinlägg stå lite allmänt ändå.

Det finns många olika sätt att stötta och sörja på, jag tycker det är tokigt att döma någonting som rätt eller fel.

 

[monster1]

För mig var det inte jobbigt, min far betydde väldigt mycket för många och jag hade inga problem med att folk jag inte hade en så nära relation till var där. De hade ju sin egen relation till min far som jag sas inte hade med att göra.

Jag skulle nog som sagt tycka det var väldigt jobbigt, med det sagt så har de all rätt att vara där, men de är inte där för min skull, de är där för sin egen skull. Men jag är heller inte kyrkligt fostrad och de gånger jag varit i en kyrka under barndomen är lätträknade. Bortsett från när man släpades dit av skolan så var det två tillfällen ett bröllop och en begravning (mormor). Men är man troende kanske det blir mer viktigt eller om man är från en mer traditionsbunden familj, jag vet inte.

 

[Sonic76]

Pappa hade ju uttryckligen begärt att begravning skulle vara för de närmaste
Så hans begravning annonserades inte utan vi kontaktade de vi trodde ville komma.
Syrrans begravning där var kyrkan så full så folk fick stå
På mammas var där kanske femton?
Jag minns eg inte nåt från nån begravning.
Så att lägga värdering i vilka som gick eller ej skulle aldrig falla mig in