Egentligen är det nog inte så dramatiskt, men tillräckligt förvirrande för mig. Jag har under drygt 4 månader kämpat för att ta mitt körkort. Jag har kört 2-3 lektioner i veckan, gått på teorilektionerna och nu står jag här med körkortet i handen.
Vad jag inte hade räknat med från början var att jag skulle få en så bra relation till min körskolelärare. Tiden på körskolan har varit nästan den enda sociala byggstenen i min vardag sedan jag blev arbetslös (hade ett väldigt socialt jobb, var lite bortskämd med att ständigt få träffa massa nya människor). Alla mina bättre vänner har flyttat till storstäderna eller utomlands för att plugga/jobba och jag är mer eller mindre ensam kvar i denna lagom trista småstad nu.
Dagen när jag tog mitt körkort var helt klart en av de bättre som jag genomlevt, jag hade aldrig trott att uppkörningen skulle gå så lätt - allt vara glada leenden och solsken och jag hade fjärilar i magen långt in på natten. Men nu när det stillat sig så känner jag mig typ ensammast och tråkigast i världen.
Jag och min körlärare skrattade oss igenom varenda lektion och hos honom finns alla egenskaper som jag värdesätter hos en riktigt bra vän, och jag hade så gärna velat att det fanns en möjlighet för oss att fortsätta umgås även efter körkortet. Åldersmässigt ligger vi ganska nära (jag är snäppet äldre än de flesta som tar sitt B-körkort skulle jag tro), vi har flera gemensamma intressen och några som vi inte delar alls (en fördel enligt mig). Över lag är vi rätt lika personlighetsmässigt också.
Kruxet är att jag är en j*vla mespotta. Jag har aldrig varit den som först säkrar en relation. Jag tolkas nog som rätt social, men jag stormar liksom inte fram och tar för mig. Jag kan tycka att jag är bra på att läsa människor, men har mer än en gång missuppfattat vad de egentligen vill, och då hamnat i minst sagt udda situationer.
Jag tycker att uppmuntran till en fortsatt vänskapsrelation har kommit från bägge håll, inte minst de senaste veckorna. När jag skulle gå från trafikskolan för sista gången så låg det liksom i luften mellan oss - tills det tog slut med en kram och ett "Vi ses på stan", och sedan rann det mig liksom ur fingrarna. Det gjorde mig inte mycket just då, för hur lycklig blir man inte över sitt körkort? Men nu.. är vardagen såå trist och jag kan bara fundera på huruvida jag just gick miste om en vän eller om det är en uppmaning till mig själv att skaffa en?
Hittills har sånthär skött sig självt, jag har haft turen att alltid ha bra vänner nära till hands (fram tills det senaste året dvs. Men då fyllde jobbet det sociala tomrummet.). Nu känner jag mig dum om jag inte greppar efter ALLA strån, och kanske dummare om jag gör det.. Snälla Buke, vad gör jag? Ligger på, eller skiter i det och hoppas att det känns bättre om ett tag?
Nytt nick uppenbarligen, känns lite mindre pinsamt att posta då (hoppas jag). Tack till er som orkat läsa.
Vad jag inte hade räknat med från början var att jag skulle få en så bra relation till min körskolelärare. Tiden på körskolan har varit nästan den enda sociala byggstenen i min vardag sedan jag blev arbetslös (hade ett väldigt socialt jobb, var lite bortskämd med att ständigt få träffa massa nya människor). Alla mina bättre vänner har flyttat till storstäderna eller utomlands för att plugga/jobba och jag är mer eller mindre ensam kvar i denna lagom trista småstad nu.
Dagen när jag tog mitt körkort var helt klart en av de bättre som jag genomlevt, jag hade aldrig trott att uppkörningen skulle gå så lätt - allt vara glada leenden och solsken och jag hade fjärilar i magen långt in på natten. Men nu när det stillat sig så känner jag mig typ ensammast och tråkigast i världen.
Jag och min körlärare skrattade oss igenom varenda lektion och hos honom finns alla egenskaper som jag värdesätter hos en riktigt bra vän, och jag hade så gärna velat att det fanns en möjlighet för oss att fortsätta umgås även efter körkortet. Åldersmässigt ligger vi ganska nära (jag är snäppet äldre än de flesta som tar sitt B-körkort skulle jag tro), vi har flera gemensamma intressen och några som vi inte delar alls (en fördel enligt mig). Över lag är vi rätt lika personlighetsmässigt också.
Kruxet är att jag är en j*vla mespotta. Jag har aldrig varit den som först säkrar en relation. Jag tolkas nog som rätt social, men jag stormar liksom inte fram och tar för mig. Jag kan tycka att jag är bra på att läsa människor, men har mer än en gång missuppfattat vad de egentligen vill, och då hamnat i minst sagt udda situationer.
Jag tycker att uppmuntran till en fortsatt vänskapsrelation har kommit från bägge håll, inte minst de senaste veckorna. När jag skulle gå från trafikskolan för sista gången så låg det liksom i luften mellan oss - tills det tog slut med en kram och ett "Vi ses på stan", och sedan rann det mig liksom ur fingrarna. Det gjorde mig inte mycket just då, för hur lycklig blir man inte över sitt körkort? Men nu.. är vardagen såå trist och jag kan bara fundera på huruvida jag just gick miste om en vän eller om det är en uppmaning till mig själv att skaffa en?
Hittills har sånthär skött sig självt, jag har haft turen att alltid ha bra vänner nära till hands (fram tills det senaste året dvs. Men då fyllde jobbet det sociala tomrummet.). Nu känner jag mig dum om jag inte greppar efter ALLA strån, och kanske dummare om jag gör det.. Snälla Buke, vad gör jag? Ligger på, eller skiter i det och hoppas att det känns bättre om ett tag?
Nytt nick uppenbarligen, känns lite mindre pinsamt att posta då (hoppas jag).
Tack till er som orkat läsa.
